För att jag själv ska minnas måndagens operation och även för Ws skull så vill jag skriva ned lite om hur vår dag var. Vad W sa och tänkte och hur jag själv upplevde det hela och bloggen är just nu den perfekta minnesbanken för sådant även om det nu några dygn senare kan tänkas bli lite hoppande hit och dit från dagen under tiden jag skriver men här kommer iallafall resten av operationsdagen dvs del två om detta. Den första delen av operationsdagen hittar ni här.

Medans jag åt ostmackorna och drack kaffet så sov W fortfarande efter narkosen.
Plötsligt slog hon upp ögonen och stirrade jättestort rakt genom mig. Hon såg livrädd ut.
Jag la min arm på henne och började upprepa mamma är här, lugn gumman m.m.
Då var klockan 15.25 och sköterskan kom och pratade med henne och sa att hon skulle spotta ut svalgtuben.
W försökte nog göra det men lyckades inte så jag tog tag i den och drog försiktigt ut den. Den var betydligt längre än jag trott. Man såg ju bara själva början på den, den där pluggen, att den sen gick ned i halsen hade jag inte förstått men det måste den ju göra om den ska hålla tungan på plats.

Jag pratade lugnande med henne och hon slappnade av vilket syntes tydligt i ögonen på henne.
Hennes första mening kom och den var väldigt sluddrig och otydlig. Jag förstod först inte vad hon sa.
Var jag duktig mamma.
Hon upprepade det gång på gång, säkert tio gånger, men hon kunde inte säga d utan det blev nutnig hela tiden. Det störde henne det märktes.
Tillslut sjönk hon ned mot kudden igen när jag sa att det är bara nu direkt efter som det blir så sen kommer hon kunna prata som vanligt igen.
Hon låg där och sen kom det fler ord. Mamma jag älskar dig. Sen var hon tyst en liten stund. Har de gjort rätt. Vila. Ser allt ut som vanligt? Vila. Är tungan kvar? Vila.
Jag satt lutad över henne och höll i hennes ena hand och strök med den andra över hennes hår.
Mamma jag kan inte säga D sa hon och sen började hon säga det som hon skulle upprepa sen resten av kvällen så många gånger - jag vill inte vila, jag vill åka hem, vad är klockan, jag är hungrig och vill ha äppelpaj.

Vi blev kvar på uppvaket i nästan tre timmar. Doktorn skulle komma och gå igenom operationen men han hade så mycket att det beslutades att han istället skulle besöka oss på avdelning 16 lite senare.
En sköterska stod bredvid W när jag gick och hämtade Tarzan i omklädningsskåpet.
Medans vi låg på uppvaket så piggnade W till allteftersom.
Hon vilade korta stunder, vi pratade, sköterskorna kom och tittade till henne och när det gått två timmar så var hon såpass pigg att hon låg i sängen och målade i sin bok.

Tillslut fick jag gå och byta om och ta med alla våra saker. Under tiden passade de henne extra.
De gjorde ett ultraljud för att kolla hur mycket kiss hon hade i blåsan, 2 dl, vilket tydligen var ok så därefter körde jag och en sköterska W i en fullastad säng med grejer upp till avdelning 16.
Att åka runt i sängen tyckte hon var kul vilket syns på en av bilderna nedan.
Där uppe fick vi ett rum som vi delade med en äldre kvinna.
W var hungrig och sa att hon inte hade ont men före klockan sju fick hon varken äta eller dricka så jag försökte att peppa henne.
Eftersom jag inte ätit något mer än de där ostmackorna så hjälpte en sköterska till och sitta hos W medans jag rusade genom halva sjukhuset ned till kiosken för att köpa något ätbart innan den stängde halv sju.
När W sen fick en Piggelin så passade jag på att äta en inte alltför god laxsallad som var det enda som fanns kvar att köpa vid den tiden. 
Hon var så sugen på den där Piggelinen men blev besviken när hon väl började äta på den.
Det smakade inte alls som vanligt och inte gott.
Hon kämpade på och fick i sig halva.

Därefter satt vi och pratade. Hon spelade på iPaden som jag dessutom lyckades fixa så att vi kunde koppla upp oss på min telefons internet, målade och vi bläddrade i Juliatidningen.
Hela tiden frågade hon om när hon fick komma hem.

Tillslut kom doktorn och tittade henne i halsen. Allt såg bra ut och operationen hade gått bra.
Jag fick veta vad hon skulle ta för smärtstillande och hur vi skulle dosera.
W tyckte om doktorn och tackade honom med sin svaga röst.
Han sa att om allt gick bra nu, om hon hade fått i sig lite mer glass och lyckats kissa, så skulle vi få åka hem runt niotiden.
Det var bara att vänta igen…

W lyckades kissa och sen vandrade vi ut i tvrummet en stund.
Spelade två spel vilket var skönt för då gick tiden lite fortare. W blev snabbt trött igen så då gick vi tillbaks till sängen.
Vid niotiden kom sköterskan och frågade hur hon mådde och sen beslutades det eftersom vi bor i stan att vi skulle få åka hem trots att klockan var så mycket.

Den snälla sköterskan sa att W fick ta med sig landstingets nattlinne hem, hon tyckte det var så mjukt och skönt, och hon fick även en ny narkosspruta [eller vad sjutton det heter] som hon nog skulle visa för klassen tror jag.
Slangen i armen togs bort och hon fick plåster på.
Bandaget skulle kastas men det ville hon att sköterskan skulle linda på igen vilket hon gjorde.
Sen började vi vandra mot utgången.
Jag med min fullproppade väska och W med sin Tarzan under armen.
Utanför sjukhuset gjorde hon segertecken och sen bar det iväg hemåt i bilen som var ganska ensam på parkeringen nu till skillnad från när vi kom till sjukhuset runt lunchtid.

Sen i måndags har W sovit bredvid mig i dubbelsängen.
Förstan natten lät hon ganska mycket dock inte riktigt lika mycket som före operationen men när de tagit bort körtlarna bakom näsan så kan följden bli att de blir som förkylda i början.
Sen natt två så har hon sovit utan att höras ett knyst. Inget snarkande eller andra ljud och det är så otroligt ovant att jag inte kunnat sova utan måste kolla så hon verkligen andas.

Det har gått så otroligt bra. Hon har klagat över ont i halsen i samband med att hon tagit Alvedonen, Iprenen samt resterande av Kåvepeninkuren som doktorn ville att hon skulle avsluta efter operationen. Annars har det inte gjort ont alls.
Nu har det gått fyra dygn så nu kan jag börja andas ut lite grann när det gäller blödningar och ambulans till sjukhuset.
Den information vi fått är att det brukar vara värst med smärta efter ett par dagar och sen klingar det av successivt.
I vissa fall återkommer smärtan efter en dryg vecka men eftersom hon inte haft ont hitintills så tror jag nog att hon ska klara sig ifrån även det.
Det är dock viktigt att man ger smärtstillande och inflammationshämmande som Iprenen är regelbundet även om hon inte tycker att det gör särskilt ont.

Nu kämpar vi med maten. Jag tycker att W gått ner mycket i vikt men så sakteliga ska väl även detta gå bra.
I onsdags kväll åt hon riktig mat för första gången, mosad potatis med fiskbullar, och igår hamburgare så nu går det framåt tror jag och det känns otroligt gott.
Inatt ska hon sova i sin egen säng igen och det ser hon framemot sa hon imorse.

Eventuellt kan det uppstå blödningar i samband med att skorporna i halsen lossnar så det är det, och infektionssymptom som vi ska hålla koll på nu.

Det var en väldigt annorlunda dag i måndags. Något som jag inte alls kunnat föreställa mig och även om det var en väldigt enkel operation så var det en operation med narkos och allt vad det innebär.
Jag hade huvudvärk i två dygn efteråt förmodligen av alla spänningar under måndagen men nu är det gjort och det känns så otroligt skönt.

W har en mycket ljusare röst efter operationen vilket är vanligt att man får. 
Jag känner inte igen henne när hon ropar på mig, har svårt att skilja hennes röst från kompisens, och även hon själv tycker att det låter så annorlunda när hon pratar. Hon gillar det inte riktigt men det är det värt mot att slippa ha alla besvären som dessa enorma halsmandlar inneburit för W och oss hela den här våren.
Så Underbart!

iPhonebilder…

Idag är det den allra sista dagen på Bloggbussen tävlingen.
Att få åka tillsammans med W på ett sådant äventyr efter den här våren vore så otroligt fantastiskt!
Så snälla ni - rösta så mycket ni kan fram till klockan 24.00
STORT TACK till er alla ♥