Månadsarkiv: maj 2013

Uppvak & Iva

Jag behöver en paus så just nu sitter jag på rummet på tolvan.
Jag har extremt svårt med att inte finnas vid mina barns sida och ställa upp och allra helst så klart när det händer något sådant här men efter 26 timmar vid Ms sida i stort sett utan sömn inatt, inte den bästa kosten, och undantryckande av mig själv för att vara stark [jag och sjukhus är ju ingen bra kombination även om det inte involverar något allvarligt] för Ms skull, hjälpa honom när han har ont och en massa mer så behöver jag en stund att släppa ner axlarna som jag gått med uppdragna under öronen sen ca 13 igår.

Operationen gick bra har vi fått veta av doktorn.
M har nu titanrör inopererade som de öppnat någonstans kring handleden och sen vi armbågen för att sätta dit.
De har även fått göra ytterligare en öppning mitt på underarmen som de inte hade tänkt att göra.
När han informerade om detta så kände jag mig svimfärdig så jag lyssnade inte så väl vad anledningen var.
Jag vet att M hade ett sår där och tyckte de sa att det kommit in smuts i armen som de tagit bort och sen sytt igen.
De hade även gipsat honom en tredje gång och som sagt allt hade gått bra.

Det var en lång väntan som jag och L tillbringade utanför sjukhuset i det fina vädret.
Tillslut ringde de och meddelade att han låg på uppvakningsavdelningen.
Han sov tungt och det var så skönt att se honom sova och slippa se och höra att han har ont att jag önskade att han skulle sova länge.
När vi fick order om att börja väcka honom så var han seg. Det gick långsamt och han hade ont och började kräkas. Han fick då något som var som Panodil i kanylen i vänster hand samt något mot illamående insprutat.
Smärtan fanns kvar och de gav honom åter igen morfin och han somnade igen.

Då hörde jag att de pratade om att han nog inte skulle åka hem ikväll ändå och sen när sköterskan kom så fick vi veta att han skulle flyttas till Iva [vet inte om det förkortas så ens] så vi rullade iväg.
Väl där så kräktes han ännu mer, skrattade lite grann då han hörde en bebis skrika vilket jag antar beror på morfinet, och var sen halvt sovande och borta så den antibiotika de tänkte gett honom i kanylen hade de inte gjort när jag lämnade rummet för att ringa till W som slutar fritids halv fyra.

Att han ligger på Iva är för att de vill ha lite mer koll på honom då han inte mår tillräckligt bra och är redo för att komma upp på tolvan ännu men den info jag fick innan jag gick ut för att ringa innehöll inga jätteallvarliga ord.

Nu har jag proppat i mig två alvedon och druckit lite cola och ska ta mig ner till Iva. Hur vi löser kvällen, natten och storasyster får vi se frampå beroende på hur Ms tillstånd förändras.
Hon följde med en kompis hem så just nu är det lugnt på den fronten så det tänker jag släppa för en stund till.

Min tappra lilla kille som verkligen kämpat med all denna smärta är så underbart fin. En riktig liten prins!
Han har haft så ont i sin arm och inte ens kunnat hosta, gå på toaletten, eller klia sig på näsan, det gör även ont i den vänstra armen där nålen sitter, men ändå så kämpar han på.
Ända in på operation där han låg och försökte vifta lite grann med fingret för att se hur strecken på en av alla monitorerna ändrades beroende på hur han gjorde med sitt lilla finger innan han somnade in och jag fick lämna rummet.

Han vill tillbaka till förskolan och kompisarna och han vill cykla. Han är rädd för att hans arm inte ska bli som vanligt igen, han önskar sig lego city polisbil och han hade skärpa och kärlek i sig att vara så go att säga hejdå till fröken när vi försiktigt lyft in honom i ambulansen igår trots att hans arm var helt av på två ställen [vilket vi inte visste då] och det måste gjort ont som sjutton.
Det är en liten prins vi välsignats med och nu har jag hämtat andan lite grann och tänker gå tillbaka till Iva.

En sovande M den första halvtimmen på uppvakningsavdelningen

bloglovin 2013-05-31 kl 16:27
Annonser via Bloggpartner.se

Mamma jag är rädd

M sover just nu lugnt i sin säng tillsammans med alla sina gosedjur och sin ambulansigelkott och med suppar och morfin som hjälp och med droppet fortfarande inkopplat.

Natten har varit tung och lång.
M har ryckt till i sömnen flera gånger vilket oftast har lett till att droppet satts ur funktion och börjat tjuta, och jag har tryckt på larmknappen, och då har någon sköterska kommit och fixat i ordning allt.
Vid varje ryck har han även klagat på att det gör ont i armen och varit olika grader av ledsen och gråtit.

Klockan tre blev smärtan för jobbig och jag försökte få i honom flytande alvedon vilket inte gick så bra utan den smakade så illa att det mesta hamnade kring halsen på honom. Tre suppar blev det istället och sen morfin i nålen.
Vid halv tre började han gråta hejdlöst men inte för att det gjorde ont utan för att han var så ledsen över det som hänt. Han rabblade då upp hela olyckan och hur det gick till.
Jag lyssnade mest och försökte att inte ställa ledande frågor och det lät som att han hade koll på hur allt hade skett. Tidigare under dagen igår sa han bara att trampade fel och snubblade med foten på nätet.
Nu var det detaljrikt och om det är så som han säger så kan det hända att en dagiskompis kanske tänker lite på gårdagen så jag tänker att det kanske är bra om de pratar på förskolan med barnen så att de får gå igenom gårdagen och inte mår dåligt av det som hände.

Vid fyra somnade han i alla fall och sov sen till halv sju.
Själv sov jag mellan fyra och sex. Tankar malde och bilden av den otäcka armen dök upp hela tiden för mitt inre blandat med tankar om hur det ska gå och bli.

Idag har vi träffat en läkare som tillslut efter ett väldigt bra hanterande av vår lilla kille, som svarar på tilltal men tittar bort mest hela tiden och se ledsen ut i både ansikte och ögon, kunde röra lite på varje finger på den skadade armen.
Detta andra gips som han har nu sitter från knogarna upp till axeln på höger arm.
I morse ville han gå på toaletten men det gick absolut inte att genomföra trots att vi var flera som skulle bära, stötta och hålla i den skadade armen.
Smärtan är så hög at han klarade inte av det och han har så mycket känslor och tankar att han var så ledsen över att han inte kunde gå på toa som han ville.

Under kvällen och natten har han sagt så många saker till mig och jag har varit gråtfärdig så många gånger.
Mamma kan du sjunga en sång till för mig och jag försökte verkligen trots att rösten varken fanns eller höll vid halv fyra.
Mamma jag är rädd har han viskat fram. Mamma varför hände det så här, mamma jag kommer inte kunna cykla mer.
Mamma du är så fin, Mamma jag vill hem.
Det gör ont i mammahjärtat och jag är trött och lite yr men med kaffe och cola, smörgåsar och en förmåga att köra på så går det ändå bra just nu.

Nu väntar vi på att klockan ska närma sig elva så vi får förbereda oss för operation då titanstänger/rör ska opereras in för att hålla ihop skelettet och ge möjlighet till läkning och armen ska gipsas.
Om sen resten av dagen går bra, om M äter, och inte har alltför ont så får vi komma hem ikväll sa doktorn.
Det är bara att vänta, hoppas, stryka honom över håret och prata lugnande med honom men medan jag gör det ser jag hans otäckt böjda arm igår framför mig och tänker på hur doktorn i morse försökte få honom till att böja på ett finger efter ett med vetskapen om att hans arm är helt av på två ställen. Det kunde varit så mycket värre, jag vet, men detta räcker och blir över och jag hoppas att allt ska gå bra och bli helt bra.
Sån jävla otur att falla och landa så här.

bloglovin kl 10:39

Mardrömsslut på en härlig dag

Ni som följer mig på Instagram [@husnrnio] vet att det idag stod utflykt till Rottneros park på Ms förskoleavdelning.
Halv nio lastade vi på cyklarna våra två ryggsäckar och kameraväskan och trampade iväg. Cirka en halvtimme senare satt vi på bussen som kördes av en förskolekompis pappa.

M hade sett framemot den här dagen massor och det tog inte särskilt lång stund på bussen innan han började fråga om vi inte var framme snart. Som tur är så var det inte den där desperata ÄR VI FRAMME SNART eftersom han älskar att åka buss men frågan ställdes några gånger till mig och även till en av fröknarna som satt precis bakom oss.

I stort sett alla barnen tog Rottnerosparken med storm och sprang i full karriär rakt fram så snart vi kom innanför grindarna.
Hela förmiddagen ägnades åt lek. Jag fanns vid Ms sida den mesta av tiden och det av den anledningen att han hade kul och jag hade kul och det hade vi tillsammans.
När jag inte var fysiskt nära honom så hade jag honom under uppsikt vilket var när jag tröttnade på att flotta mig fram och tillbaka över vattnet med piratskeppen.
Då kollade jag honom i stort sett hela tiden.

De tre sista bilderna i min kamera [jag fotade ivrigt under förmiddagen] innan det som gjorde att utflykten tog slut för vår del var på M när han gick på kojstigen och kikade in i en läskig koja och när det var lunchdags och vi hittade vår plats med att sitta kungligt i fina stolar med krona som dekoration och äta vår matsäck.

Efter lunch och lek och klättring i en väldigt grönskande skog gick vi uppför backen mot piratskeppet och planen var att stanna en liten stund där och leka och sen gå och köpa glass samt spana lite i souvenirshopen.
Nu hände det som gör att jag har svårt att inte använda ordet OM, om, om, OM, om…..

Jag börjar prata med en mamma och ser hur M går iväg och börjar leka på skeppet. Han går runt på andra sidan skeppet.
Jag tänker att jag borde ta upp kameran och gå iväg och leka och fota. Jag tänker tanken en gång till. Mamman går iväg till sitt barn och jag går iväg för att vara med M.
Ett barn gråter och jag stannar till där. Då hör jag ett skrik som får mitt hjärta att stanna, eller om det är ett jättehulkande och gråtande.
Jag vet inte riktigt men jag vet direkt att det är M varpå jag springer runt skeppet, vilket går snabbt för jag är i änden och det är bara att runda hörnet så är jag framme.
På marken, vid sidan om piratskeppet, om det var mitt i klätternätet eller utanför minns jag inte står M och gråter och i samma sekund som jag tänker något om att nu blir det lite tröstande så ser jag att hans arm är böjd helt fel.
Den ser ut som något jag sett i en skämtfilm, som om någon kört över den och den har böjt sig lite hur som helst.

Tänker tanken om att det här kan inte vara sant det jag ser. Det måste vara ett skämt, vilket tar en halv sekund tror jag, sen ser jag mig omkring och de fröknar jag ser då ser liksom skärrade ut, skrämda osv. Då kommer tanken om att vi måste till sjukhus och det snabbt – tänk om han aldrig mer kan använda sin högerarm – och sen ropar jag på H som är vän och sjuksköterska och har sina två barn på samma avdelning.
Samtidigt så börjar jag gå med M mot henne men utan att hålla i armen för den kan jag inte ens titta på så läskigt tyckte jag att det såg ut.
H tar snabbt ta om Ms arm och jag ringer 112.
Hon sätter sig på en bänk i närheten med honom och han skriker och gråter och hon håller om och tröstar samtidigt som hon försöker hålla armen i samma läge som den hamnat i hela tiden.

Jag får svara på en miljon frågor på larmcentralen men håller mig ändå pratbar och hamnar inte i obrukbart tillstånd trots att hjärtat bankar så jag tror att det ska stanna.
Vi är på en lekpark och M får absolut inte flyttas och ambulansen kan inte ta sig ner så jag skickar iväg en fröken till huvudentrén för att möta upp ambulansen som utgår från Sunne och en går ner och kollar en grind nere vid den första lekparken om ifall de kan köra in där men det går inte.
Det kommer en anställd [vilken position hon har vet jag inte men hon anländer med golfbil], ställer frågor, jag ringer snabbt till L och meddelar vad som hänt och ringer sen tillbaka till 112 enligt överenskommelse för att avstyra förslaget med grinden.
Fröken B frågar jag om hon kan gå till bussen och hämta Ms gosehund som han satt fast med bälte och som skulle sitta där tills vi hade lekt klart och skulle åka hem.
När jag kommer till H och M så har hon ordnat fram suppar av någon förälder och jag börjar trycka in dem i rumpan på en stående M. Varje rörelse gör att han skriker till av smärta.
När jag lyckas få i honom en del av dem så lyfter hon upp honom i mitt knä men fortsätter att stå och sitta bredvid hållandes hans skadade arm i samma läge och sen tror jag att ambulanspersonalen kommer.

Frågor från ambulanspersonalen poppar upp medans de samtidigt kollar pulsen, sätter nål för att kunna ge honom morfin. De ger honom även något mot illamåendet han känner och sen ringer L varpå jag ger över min telefon till Hanna och sitter fortfarande med M i knät.
De försöker rätt armen rätt och sen förstår jag bara att den där grejen som de ska ha runt armen [eller vad det nu är] den passar inte utan är alldeles för stor för M så de frågar om tidningar.
De gör en massa och jag håller bara om Ms kropp trycker mitt huvud mot hans och mumlar i hans öra känns det som samtidigt som jag ser hur folk samlas runt om och inte vet riktigt vad de ska göra.
Allt stannar av liksom och känslan av att luften laddas med någonslags tung stämning är påtaglig.
Fröken B kommer med Ms hund som vi trycker ihop oss med och sen är det plötsligt dags för mig att lyfta honom rakt upp och gå så till en golfbil som ska ta oss upp till ambulansen.
Jag går som om jag skitigt ner mig för att hålla honom så stilla som möjligt och en från ambulansen går mittemot mig och håller hon också i M.
Vi åker i bilen sittandes precis som vi bar och sen lyfter jag honom upp på britsen i ambulansen.
Hanna hjälper mig att rodda med vad jag behöver ha med från våra olika väskor och resten tar hon med sig hem.
M undrar vart jag ska så berättar att jag går in på sidan och sen säger han tydligen hej då till fröken B där han ligger och har ont.

Just här känns det som att luften ska gå ur mig och det enda jag kan tänka på är att jag kommer att spy av att åka ambulans.
Inget av det hände.
Jag höll ihop, kände inte det minsta illamående, ringde jobbsamtal för att lyckas nå fram till ungdomarna som jag skulle haft körövning med ikväll och sen uppsjungning medans Ms slumrade lite grann av morfinet.
När han sen var vaken så varvade han gråt med att fråga hur ambulansen såg ut där som inte han såg.
Så otroligt duktig och tapper liten kille för det måste ha gjort så nedrans förbaskat ont.

På sjukhuset blev det undersökning av doktorer för att fastställa vad som gällde. Därefter väntan på röntgen och sen tog de röntgenbilder på honom.
Mer väntan och väntan och väntan. Massor av gråt, massor av hunger och gråt för det.
Tillslut fick vi i alla fall träffa en doktor och veta att armen är av på två ställen.
Trots att barns skelett är väldigt mjukt och att det oftast blir en böjning/uttänjning med sprickor så var det inte det.
M landade så illa att skelettet är helt av på två ställen av och enda sättet till att få detta att börja läka är att operera honom.
Då opererar de in skenor eller rör [jag minns ärligt talat inte vad de sa] som håller ihop allting inuti armen och så gipsar de utanpå.

Vi har fått olika besked blandat med smärtstillande och lite flyttar.
Jag åkte hem och träffade en gråtande W som var orolig och packade ihop för att kunna stanna på sjukhuset med M.
Under tiden hade de fått flytta upp till tolvan som är barnavdelningen på sjukhuset.
Nio kissade M och då hade det gått tolv och en halv timme sen han gjorde det sist. Han har gråtit massor över att han är hungrig, sagt att han vill ha macka, och vi har försökt att peppa honom till att det snart blir dags att rulla iväg och laga armen.
Vi trodde verkligen att det skulle bli ikväll då narkosläkaren kom på besök och pratade med och ställde frågor till oss.
När hon var ca 22.15 så fick personalen här veta att det inte blev förrän imorgon och efter en macka, lite vatten och smärtstillande sover nu M.
Han sover dock oroligt och den nedrans droppställingen klarar inte av att han rör på sig det minsta. Den har tjutit hur många gånger som helst och då måste jag larma och så kommer de och stänger av den och startar den igen och lägger rätt Ms hand.
Nu sist tyckte även nattsköterskan att det blev lite väl störande så nu har hon provat att linda fast alltsammans med bandage så nu ska han förhoppningsvis kunna röra sig utan att det tjuter här.

Hur morgondagen ser ut vet jag inte men nu ska jag försöka sova vilket inte alls känns lätt.
Tanken om att om jag bara varit och lekt med honom så hade det aldrig hänt, om jag klättrat med honom, eller om jag gått dit tidigare för att ta kort och då hade lyckats fånga honom osv.
Sen vet jag ju egentligen att man inte kan tänka så för man kan inte vaka över sina barn 24/7. Men de tankarna och alla undantryckta känslor från dagen som har en tendens till att poppa upp när jag blundar och allt spelas upp igen bakom ögonlocken är lite jobbiga just nu.
Hoppas han får sova gott resten av natten och inte ha så ont varje gång han vaknar. Skit för olyckor! På tisdag har jag och M bokat tåg hem till skåne för att delta vid och ta avsked av min morbror. Biljetterna är redan betalda och allt praktiskt är klart men hur det blir nu får vi se och vet nog säkert först när det i stort sett är tisdag. Det kommer att göra ont i armen även efter operation och gipsning sa de här.
En dag i taget!

Det finns säkert både stavfel och skumma ord och formuleringar i det jag skrivit ovan men jag sitter här i mörkret i rum femton på tolvan och kan inte sova så jag kan likaså skriva och blogga lite. Men klockan är mycket och tankar och känslor fladdrar iväg med mig efter dagen och hellre blogga med lite osammanhängande och fladdrig text än bryta ihop nu typ…

Sista bilden föreställer den ena av två stunder som han skrattat sen kring ett idag.
Det ena var när de rengjorde slangen som han har fastsatt i vänster arm och det sprutade vatten när de gjorde det, den andra när han lite hög på smärtstillande fick två stycken svärd gjorda av figurballonger här på barnavdelningen och lyckades prova den det ena svärdet lite kort innan det gjorde ont igen.

bloglovin kl 01:18

Våryra i Karlsta

I lördags var det Våryra i Karlstad.
Tydligen så är det ett återkommande arrangemang [men som jag konstigt nog inte hört talas om tidigare] som Kulturskolan driver och då man som publik får ta del utav en del av det som eleverna jobbat med under året. Det är allt från dans, konst, sång, instrument och teater läste jag på informationspappret från Ws lärare.

W skulle spela upp fyra stycken låtar på tvärflöjt som hon övat på vid de senaste tvärflöjtslektionerna. Detta skulle hon göra tillsammans med andra flöjtister visste vi. Det visade sig att det inte bara var tvärflöjtister med utan en hel lite blåsorkester bestående av elever som alla haft en till två terminers undervisning på sitt instrument.

Jag spelade själv både tvärflöjt och även en del piccolaflöjt i blåsorkester som barn så självklart var det lite extra kul att se W stå där med tvärflöjten i handen och invänta tecken från fröken.

Uppspelningen gick hur bra som helst och jag tror att W tyckte att det var kul att vara en del i ett större sammanhang och spela tillsammans med andra.
Pirrigt och nervöst hade det i alla fall inte varit sa hon och hon var nöjd med sitt spelande när de fyra styckena var avklarade.

På Kulturskolan kan man vara med från det att man fyllt sex år tills man är 19 år vilket bjöd på diplomutdelning och applåder till flera elever som tagit lektioner i många många år i väntan på att W skulle börja spela.
Nu hoppas jag att hon vill fortsätta spela även nästa termin. För någon månad sen var hon tveksam, inte på att hon inte vill spela något instrument, men på om hon ville byta till t.ex gitarr. Det lockar henne att kunna kompa sig själv när hon sjunger och sen tror ag även att virtuosa gitarrspelande Yohio finns med på ett litet hörn någonstans långt där borta i periferin.
Vi får se vad det blir. Än så länge är det tänkt att hon fortsätter med tvärflöjt en termin till men vi får se när det närmar sig höstterminsstart.
Jag hoppas att fröken A hittar någon lokal att bedriva lektioner på även på Ws nya skola trots ombyggnad och renovering för det är väldigt smidigt att slippa det momentet som det innebär att ta sig till Kulturskolan efter skoltid för att ha lektion.

Ett litet smakprov på en sommarsalsa i moll samt en röjig låt, Bad moon rising, framförd med lördagens duktiga orkester samt en sjungande galning med peruk [såg det ut som att han hade på det avstånd som vi stod på iallafall] bakom en mikrofon 🙂

bloglovin 2013-05-29 kl 15:26

Testar vänsterbenet & godaste kvällsmålet

Om jag klarade av att gå nerför trappen hemma utan att det gjorde ont i vänster ben, på sidan och fram i benhinnan, så var det idag jag satt som dag för att prova springa igen.
Jag har nu vilat benet i åtta dagar.
De första av dessa dagarna gjorde det så ont att jag fick ta hjälp av trappräcket när jag gick upp och ner i trappen för att underlätta smärtan lite grann.
Jag vet att jag på ren vilja sprang mina 5,23 km de fem dagarna innan jag insåg att en paus var ett måste. Envis är jag och har jag väl bestämt mig för något så genomför jag oftast det….

Det kändes lite ovant att ge sig ut men samtidigt otroligt härligt inombords när jag snörade på mig skorna.
Lite nervöst också, både för att jag inte visste hur mycket jag skulle orka, om energin skulle ta slut direkt, men mest för att jag verkligen önskade att det inte skulle kännas i vänster ben.
Det här med att springa, även om det inte går särskilt snabbt för mig än så länge, har blivit något som jag mår bra utav av flera anledningar och den största anledningen är faktiskt inte att bli fastare i hullet eller att vågen ska visa mindre.
Det är energin och orken som kommer av att jag rör på mig. Smidigheten i kroppen [är faktiskt en grym skillnad på min smidighet vid stretchning nu jämfört med när jag började springa] och sen älskar jag skogen, jag njuter av att vara ute på egen hand utan någon som ropar på mig och kräver något. Det är bara jag och musiken och tankarna kommer och går och lite upprensning blir det i huvudet. Sen är naturen otroligt vacker just nu.

Det kändes sisådär idag. Smärtan var nästan obefintlig men det kändes inte helt fritt i benet heller. Jag kunde inte bara springa på utan det fanns något där som störde och jag trixade lite med stegen då och då och önskade bara att jag skulle kunna springa på och känna helt stark.
Men som sagt det fungerade så nu hoppas jag att det inte gör ont imorgon när jag kliver ur sängen utan att detta är ett steg åt rätt håll.
Trots energi kvar så valde jag att springa mina 5,23 idag och jag höll ett ok tempo tycker jag med tanke på att jag inte sprungit på ett tag och försökte att ta det lugnt.
Jag hade kunnat ta ett varv till och var väldigt taggad mot slutet av musiken men det vore samtidigt dumt att dra på mer så här på direkten. Skulle vara typiskt mig att göra en sådan sak så här efter ett uppehåll på grund av smärta… men idag lyckades jag lägga band på mig och än så länge kan jag förflytta mig i huset utan att grimasera av ondo.

Litet kvällsmellanmål fick det bli en stund efter turen.
Kunde absolut inte låta bli att öppna påsen och smaka på en del av det tunnbrödet som W bakat på Ransäters hembygdsgård under deras Värmlandsresa med klassen idag.
Så ljuvligt gott med lite mild kaviar på tillsammans med ett glas kall oboy!

W har för övrigt haft en toppendag med besök både på vackra Ransäters hembygdsgård, där hon hade med sig både tunnbröd och en egentovad boll hem, och sen hade de så klart även besökt Selma Lagerlöfs hem Mårbacka.
Medans jag och M var på jobbet och hade avslutning med 10, 11 och 12-åringarna i en av körerna så har W ägnat sig åt vattenkrig tillsammans med tre kompisar och sen har de legat i varmt bubbelbad i en tunna utomhus så den här dagen började med samma glada känsla som den slutade med och det är gott att få vara med om.

Nu ska jag se om jag kan lyckas få tag i tågbiljetter till nästa veckas två resor och därefter har jag några tavlor som borde göras. Men först ska tvättmaskinen tömmas på innehåll.

Trevlig tisdagkväll på er!

bloglovin 2013-05-28 kl 21:19

Fika

Något sött efter lunchen är det inte ofta jag är sugen på men idag så.
Kanske var det för att jag upptäckte kakorna jag och M bakade i fredags kväll när jag letade efter fler Tassimokapslar…

De mycket omtycka och ofta bakade Smartieskakorna fick sig ett lite nytt utseende när jag drog igång spotanbak av dem tillsammans med M och då inte hade några Smarties hemma.
Det gjorde dock inget för det gick lika bra med rosafärgat hjärtströssel från Lagerhaus. Blev lite mer chokladkaka av dem men de är ju så goda så de slinker allt ner.

Vill ni ha recept så finns det här. De är enkla att baka och goda. Faktiskt så goda att dessa kakor är de enda rena chokladkakor som M tycker om.

Nä, dags att fortsätta med det jag gjorde före lunch och kakrasten.

bloglovin kl 12:21

Skrattfest & glad morgon

M bjöd på den ena efter den andra skrattsalvan igår när han demonstrerade en lite knasig legolek på matbordet i köket.
Underhållande – ja! Den killen har fantasi och huvudet fullt av ord. Jag plockade fram kameran och satte mig på hans stol och tittade på, skrattade åt honom, och försökte fånga hans tokigheter [och nya frisyren] genom kameralinsen 🙂

Idag var det en glad nioåring som traskade iväg till skolan.
Regnbyxor på, regnjacka [det öste ner strax före åtta hos oss] och en fullastad ryggsäck på ryggen.
Istället för en vanlig tisdag i skolan står det Värmlandsresa på programmet för alla treor idag. De skulle åka direkt på morgonen och vara hemma först klockan 16 idag.
Besök på hembygdsgården i Ransäter [en hel del minnen från mina tre och ett halvt år på folkhögskolan i Ransäter poppar upp] där de ska få baka i bakstuga, tova ull och göra ett besök i smedjan.
Eftermiddagen ska de tillbringa på Selma Lagerlöfs Mårbacka och vara med om olika aktiviteter och guidning.

Korv och bröd får de från skolan men både förmiddagsfika och eftermiddagsfika ligger i ryggsäcken. Frallor från Ica, nektariner, kanelbullar, Ballerinakakor och Festis ligger nedpackat i ryggsäcken tillsammans med extrakläder, vattenflaska, skärppåse, servetter och så klart två stycken tjugor med Selma herself på!

Det var inte bara Värmlandsresan som var aneldningen till glädjen idag. Inatt kom kompisen hem från Italien och det var efterlängtat. En smidigare morgon än den här när det gäller husets tweenie lär jag troligtvis inte få uppleva på länge så det var bara att njuta av husfriden medans jag smörade frallor i morse!

Nu ska jag googla fram hur ånga instrument som Ulrik Munther spelar, hur gammal Yohio är, vad bandet som sjöng Baby doll heter och svar på sju andra frågor som är tänkta att bli följdfrågor till till eftermiddagens Så ska det låta-tävling som är ett moment i våravslutningen med en körerna.
Vinster, fika, godis, saft och pyssel ska också fixas med innan så det är bara att dra igång med detta på direkten.
Trevlig morgon på er!

bloglovin kl 08:56

Rabarberheaven

I fredags kväll plockade vi de allra första rabarberna för säsongen. Stora sursöta rabarber med enorma blad och när regnet började falla från himlen provade M att använda rabarberbladen som paraply.

Av alla rabarberna blev det försommarens allra första rabarberpaj. Eller tre stycken pajer blev det med rabarber och äppelbitar i, som vi sen bjöd på under lördagens grillning här hemma.
Jag hade tydligen inte tillräckligt mycket med havregryn hemma så det blev världens enklaste smulpajrecept som vi bakade efter men det gjorde absolut ingenting för resultatet blev kalasbra.
Så gott [recept kommer frampå].

M är verkligen världens mysigaste kille när det bara är han och jag hemma och det där speciella lugnet infinner sig.
Han hjälper så gärna till med allt. Från städning till trädgårdsröjning, piffning till att fylla en tvättmaskin. Att baka är en favorit och det trots att han inte äter värst mycket av det som vi bakar. Han är verkligen ingen kak- bull- och godisälskare. För honom är det ett fåtal sorters kakor, bullar, och godis som gäller. Allt annat tackar han bestämt nej till.
Han gjorde det mesta av sysslorna från att bära rabarberna in från trädgården till att skölja dem, skära dem och äpplena i bitar, lägga dem i formarna och ha på smuldegen. Lite småfix däremellan fick jag göra men det mesta grejade han excellent.

Det kommer nog blir fler rabarber- och äppelpajer frampå för oj så gott det var. Rabarbersaft står också på min lista. Gott, gott, gott och en tillgång att ha växandes i trädgården.

bloglovin 2013-05-27 kl 19:20

Sommaruppfräschning

Idag landade lönen på kontot så idag har jag och M unnat oss en välbehövlig sommaruppfräschning.
Ms lockar har fallit till golvet en efter en.
Som man ser på bilderna, även om det är taskiga mobilbilder, så vilade hans hår en bra bit ner på axlarna. Det är ju lockigt och drar upp sig lite på grund av det så när frisören C kammade ut det så satt det en riktigt långhårig kille i frisörstolen.

Det färdiga resultatet är ett hår som knappt når till axlarna och det är väldigt mycket urtunnat. När jag drog handen genom det först kändes det jätteklent till skillnad från hur det var när vi kom dit och på golvet under stolen låg massor av hår.
Även luggen fick sig en urtunning och låg fint åt sidan därefter. Den blir mer och mer stadig även om det går sakta då barns hår oftast växer rakt ner men förhoppningsvis snart så håller den sig mer där den ska vara.

En söt buskille och en nyslingad och toppklippt mamma med ful utväxt som endast ett minne blott var det som lämnade frisörsalongen efter x antal timmar.
Så otroligt gött!

bloglovin kl 15:17

Tio år ♥

Mina älskade barn ♥

Tänk att jag snart har varit mamma i tio år. Det känns som lång tid!
För tio år sen förändrades allt. Livet fick en annan innebörd i smått och stort och en liten W planterade en oändlig kärlek i mitt hjärta.
Fokus på mig själv och andra saker byttes ut mot något så mycket större och viktigare. Något så självklart efter en tid men som även ger så mycket ansvar att en trötthet och oro som är enorm ibland kan infinna sig.
Barnen är vår framtid, vår oro, vår glädje.

Efter cirka fem år kom han. Den blonda lilla killen med sina bruna ögon och än en gång svämmade mitt hjärta över av kärlek.

Tio år av berg och dalbana har snart passerat. Igår var det alltså min tionde Mors dag.
Den firade jag med att packa ihop oss och åka iväg på fotbollsmatch en bit upp i Värmland för att sen köra i ilfart åt det motsatta hållet för att kanske få prova på ett litet äventyr tillsammans med barnen.
Under lördagen och söndagen har man kunnat åka helikopter i Karlstad.
För 150 kronor fick man en åktur över Karlstad centrum på sju minuter och när jag fick reda på detta på lördagskvällen och berättade det för barnen så var de direkt sugna på att göra det.
Det tråkiga var bara att när vi väl kom ut till Ica Kvantum efter lite felåkning på vägen hem från matchen och ett stopp för att hämta upp L så var alla biljetterna slut så det blev ingen helikopterfärd. Urtråkigt att känna av barnens besvikelse och även jag som aldrig åkt helikopter hade sett framemot det. Dessutom tyckte jag att både priset och turen på sju minuter var ett väldigt bra upplägg.

För att mildra besvikelsen köpte vi vattenpistoler av stoooor modell på Jula och sen blev det ett stopp på stan för kulglass och kaffe i sommarvädret.
Barnen sa ordet vattenkrig säkert 150 gånger så de hade bara fokus på att komma hem och få på sig badkläder och sen ut i trädgården.

På mitt sängbord står nu en rosamönstrad liten tygklädd ask med formen av ett hjärta. En liten present från W på Mors dag och i morse när jag vaknade var den det första jag såg efter att ha stängt av mobilen. En liten fin present som jag alltid kommer att spara.

Barnen är så klart det största och bästa som hänt mig. Så olika varandra till sättet, men lika till det yttre. Ögonen, bruna, det mellanblonda rufset, ansiktet. De är fantastiska och jag hoppas att jag har och är en liten del av detta hos dem…

Älskade barn det är en ära att vara er mamma och jag är så stolt över er ♥

bloglovin kl 12:09