Tio över sju imorse tryckte jag fast två stycken Emlaplåster [plåster med bedövande kräm under] på W.
Innan jag åkte till jobbet satte vi oss i kön utanför labb på vårdcentralen.
W var väldigt nervös för om det skulle göra ont när de stack henne men ändå beslutsam om att hon skulle klara det.
Hon var helt klart peppad och hade ett annat lugn med sig efter gårdagens studiebesök på operation där narkosläkarna pratade en del om Emlaplåster och hur bra det är.

När vi kom in på labb stötte vi direkt på problem.
Centralsjukhuset hade inte registrerat [eller vad det nu var som de hade glömt] W för blodgruppering och då kunde de inte göra någon.
W stod där i linne med sina smala armar med märken efter dels bläckpennan som de ritat hur vi skulle tejpa men sen även klistrer efter Emlaplåstrena.
När de tittade på henne beslutade de snabbt att ringa till sjukhuset och försöka lösa det hela med skrivning av papper på plats och faxning för att hon skulle slippa göra om detta.

Hon fick ta på sig tröjan för att hålla sig varm medans vi väntade. Det tog en stund då det även krånglade med hennes båda efternamn. Har man två så är ett mellannamn och ett efternamn. Frågan var vilket som var vad då det måste stå exakt likadant på det som labb lämnar ifrån sig som det sen gör i sjukhusets dator annars så gäller inte provet och kan får göra om det.

När det väl blev dags att sätta sig i stolen så testade de med höger arm först.
När de stack sa hon ingenting men sen, förmodligen när de höll på med röret eller vad de gör [varken jag eller W tittade på] så började hon gråta för att det gjorde ont sa hon.
Tårarna rann nerför kinderna och hon var spänd som en fjäder. De sa att hon skulle slappna av och andas men då började hon att andas ljudligt och ansträngt.
Det är inte lätt att i den situationen förstå vad de menar och göra rätt när man är rädd…!

De fick inte ut något blod och bytte då arm och gjorde om det hela.
Då grät hon men de pratade med henne innan de drog igång igen och denna gången förstod hon att hon skulle vara som vanligt, slappna av och inte glömma bort att andas hela tiden men andas som vanligt.
Hon satt i mitt knä, en sköterska höll henne i handen som hon skulle klämma ihop lite och jag höll henne i den andra medans en annan sköterska fixade med provtagningen. 
Det gick bra och på en kort stund var de klara och W såg förvånad ut över att de fyllt tre stycken rör med hennes blod. 
Hon fick både klistermärke och en snurra och när vi gick därifrån så sa hon att det visst gjorde ont.
Men det var inte sticket utan sen när de höll på.
Samtidigt så konstaterade vi att på en skala ett till tio så gjorde detta en lika ont som en tvåa. När hon ramlade på gatan och skrapade upp hela knät så var det ont som en tia.
Alltså känner hon ju skillnad i smärta och smärta och jag försöker prata om att man behöver inte gilla göra alla saker men man måste ibland göra sådant som att ta blodprov och då får man försöka att stå ut med den lilla smärta som det innebär den korta stunden det gäller.
Hon avslutade samtalet med att säga att hon inte vill göra sådant här ändå även om det inte gör lika ont som att skrapa upp knät.

Förhoppningsvis så stämmer nu alla uppgifter och vi behöver inte göra om blodgrupperingen igen.
Nu är vi ännu ett steg närmre operationen och det finns inte heller något som vi ska göra nu mer fram till det är dags så nu lägger vi det till sidan i sjutton dagar [W skulle dock ha med sig grejerna hon fick på sjukhuset igår till skolan på måndag och berätta om det där] och fokuserar på annat vilket ska bli skönt både för W som har tänkt mycket på detta framförallt om kvällen när hon ska sova och för mig som grubblar en hel del på allt.
Självklart kommer inte jag att kunna släppa det helt.
Jag tänker ganska mycket på själva operationen och tiden efteråt och är lite rädd att det ska hända något. Men detta är ju sådant som snurrar i mitt huvud och där får det stanna.

En laddad W före blodprovstagningen