Mardrömsslut på en härlig dag

Ni som följer mig på Instagram [@husnrnio] vet att det idag stod utflykt till Rottneros park på Ms förskoleavdelning.
Halv nio lastade vi på cyklarna våra två ryggsäckar och kameraväskan och trampade iväg. Cirka en halvtimme senare satt vi på bussen som kördes av en förskolekompis pappa.

M hade sett framemot den här dagen massor och det tog inte särskilt lång stund på bussen innan han började fråga om vi inte var framme snart. Som tur är så var det inte den där desperata ÄR VI FRAMME SNART eftersom han älskar att åka buss men frågan ställdes några gånger till mig och även till en av fröknarna som satt precis bakom oss.

I stort sett alla barnen tog Rottnerosparken med storm och sprang i full karriär rakt fram så snart vi kom innanför grindarna.
Hela förmiddagen ägnades åt lek. Jag fanns vid Ms sida den mesta av tiden och det av den anledningen att han hade kul och jag hade kul och det hade vi tillsammans.
När jag inte var fysiskt nära honom så hade jag honom under uppsikt vilket var när jag tröttnade på att flotta mig fram och tillbaka över vattnet med piratskeppen.
Då kollade jag honom i stort sett hela tiden.

De tre sista bilderna i min kamera [jag fotade ivrigt under förmiddagen] innan det som gjorde att utflykten tog slut för vår del var på M när han gick på kojstigen och kikade in i en läskig koja och när det var lunchdags och vi hittade vår plats med att sitta kungligt i fina stolar med krona som dekoration och äta vår matsäck.

Efter lunch och lek och klättring i en väldigt grönskande skog gick vi uppför backen mot piratskeppet och planen var att stanna en liten stund där och leka och sen gå och köpa glass samt spana lite i souvenirshopen.
Nu hände det som gör att jag har svårt att inte använda ordet OM, om, om, OM, om…..

Jag börjar prata med en mamma och ser hur M går iväg och börjar leka på skeppet. Han går runt på andra sidan skeppet.
Jag tänker att jag borde ta upp kameran och gå iväg och leka och fota. Jag tänker tanken en gång till. Mamman går iväg till sitt barn och jag går iväg för att vara med M.
Ett barn gråter och jag stannar till där. Då hör jag ett skrik som får mitt hjärta att stanna, eller om det är ett jättehulkande och gråtande.
Jag vet inte riktigt men jag vet direkt att det är M varpå jag springer runt skeppet, vilket går snabbt för jag är i änden och det är bara att runda hörnet så är jag framme.
På marken, vid sidan om piratskeppet, om det var mitt i klätternätet eller utanför minns jag inte står M och gråter och i samma sekund som jag tänker något om att nu blir det lite tröstande så ser jag att hans arm är böjd helt fel.
Den ser ut som något jag sett i en skämtfilm, som om någon kört över den och den har böjt sig lite hur som helst.

Tänker tanken om att det här kan inte vara sant det jag ser. Det måste vara ett skämt, vilket tar en halv sekund tror jag, sen ser jag mig omkring och de fröknar jag ser då ser liksom skärrade ut, skrämda osv. Då kommer tanken om att vi måste till sjukhus och det snabbt – tänk om han aldrig mer kan använda sin högerarm – och sen ropar jag på H som är vän och sjuksköterska och har sina två barn på samma avdelning.
Samtidigt så börjar jag gå med M mot henne men utan att hålla i armen för den kan jag inte ens titta på så läskigt tyckte jag att det såg ut.
H tar snabbt ta om Ms arm och jag ringer 112.
Hon sätter sig på en bänk i närheten med honom och han skriker och gråter och hon håller om och tröstar samtidigt som hon försöker hålla armen i samma läge som den hamnat i hela tiden.

Jag får svara på en miljon frågor på larmcentralen men håller mig ändå pratbar och hamnar inte i obrukbart tillstånd trots att hjärtat bankar så jag tror att det ska stanna.
Vi är på en lekpark och M får absolut inte flyttas och ambulansen kan inte ta sig ner så jag skickar iväg en fröken till huvudentrén för att möta upp ambulansen som utgår från Sunne och en går ner och kollar en grind nere vid den första lekparken om ifall de kan köra in där men det går inte.
Det kommer en anställd [vilken position hon har vet jag inte men hon anländer med golfbil], ställer frågor, jag ringer snabbt till L och meddelar vad som hänt och ringer sen tillbaka till 112 enligt överenskommelse för att avstyra förslaget med grinden.
Fröken B frågar jag om hon kan gå till bussen och hämta Ms gosehund som han satt fast med bälte och som skulle sitta där tills vi hade lekt klart och skulle åka hem.
När jag kommer till H och M så har hon ordnat fram suppar av någon förälder och jag börjar trycka in dem i rumpan på en stående M. Varje rörelse gör att han skriker till av smärta.
När jag lyckas få i honom en del av dem så lyfter hon upp honom i mitt knä men fortsätter att stå och sitta bredvid hållandes hans skadade arm i samma läge och sen tror jag att ambulanspersonalen kommer.

Frågor från ambulanspersonalen poppar upp medans de samtidigt kollar pulsen, sätter nål för att kunna ge honom morfin. De ger honom även något mot illamåendet han känner och sen ringer L varpå jag ger över min telefon till Hanna och sitter fortfarande med M i knät.
De försöker rätt armen rätt och sen förstår jag bara att den där grejen som de ska ha runt armen [eller vad det nu är] den passar inte utan är alldeles för stor för M så de frågar om tidningar.
De gör en massa och jag håller bara om Ms kropp trycker mitt huvud mot hans och mumlar i hans öra känns det som samtidigt som jag ser hur folk samlas runt om och inte vet riktigt vad de ska göra.
Allt stannar av liksom och känslan av att luften laddas med någonslags tung stämning är påtaglig.
Fröken B kommer med Ms hund som vi trycker ihop oss med och sen är det plötsligt dags för mig att lyfta honom rakt upp och gå så till en golfbil som ska ta oss upp till ambulansen.
Jag går som om jag skitigt ner mig för att hålla honom så stilla som möjligt och en från ambulansen går mittemot mig och håller hon också i M.
Vi åker i bilen sittandes precis som vi bar och sen lyfter jag honom upp på britsen i ambulansen.
Hanna hjälper mig att rodda med vad jag behöver ha med från våra olika väskor och resten tar hon med sig hem.
M undrar vart jag ska så berättar att jag går in på sidan och sen säger han tydligen hej då till fröken B där han ligger och har ont.

Just här känns det som att luften ska gå ur mig och det enda jag kan tänka på är att jag kommer att spy av att åka ambulans.
Inget av det hände.
Jag höll ihop, kände inte det minsta illamående, ringde jobbsamtal för att lyckas nå fram till ungdomarna som jag skulle haft körövning med ikväll och sen uppsjungning medans Ms slumrade lite grann av morfinet.
När han sen var vaken så varvade han gråt med att fråga hur ambulansen såg ut där som inte han såg.
Så otroligt duktig och tapper liten kille för det måste ha gjort så nedrans förbaskat ont.

På sjukhuset blev det undersökning av doktorer för att fastställa vad som gällde. Därefter väntan på röntgen och sen tog de röntgenbilder på honom.
Mer väntan och väntan och väntan. Massor av gråt, massor av hunger och gråt för det.
Tillslut fick vi i alla fall träffa en doktor och veta att armen är av på två ställen.
Trots att barns skelett är väldigt mjukt och att det oftast blir en böjning/uttänjning med sprickor så var det inte det.
M landade så illa att skelettet är helt av på två ställen av och enda sättet till att få detta att börja läka är att operera honom.
Då opererar de in skenor eller rör [jag minns ärligt talat inte vad de sa] som håller ihop allting inuti armen och så gipsar de utanpå.

Vi har fått olika besked blandat med smärtstillande och lite flyttar.
Jag åkte hem och träffade en gråtande W som var orolig och packade ihop för att kunna stanna på sjukhuset med M.
Under tiden hade de fått flytta upp till tolvan som är barnavdelningen på sjukhuset.
Nio kissade M och då hade det gått tolv och en halv timme sen han gjorde det sist. Han har gråtit massor över att han är hungrig, sagt att han vill ha macka, och vi har försökt att peppa honom till att det snart blir dags att rulla iväg och laga armen.
Vi trodde verkligen att det skulle bli ikväll då narkosläkaren kom på besök och pratade med och ställde frågor till oss.
När hon var ca 22.15 så fick personalen här veta att det inte blev förrän imorgon och efter en macka, lite vatten och smärtstillande sover nu M.
Han sover dock oroligt och den nedrans droppställingen klarar inte av att han rör på sig det minsta. Den har tjutit hur många gånger som helst och då måste jag larma och så kommer de och stänger av den och startar den igen och lägger rätt Ms hand.
Nu sist tyckte även nattsköterskan att det blev lite väl störande så nu har hon provat att linda fast alltsammans med bandage så nu ska han förhoppningsvis kunna röra sig utan att det tjuter här.

Hur morgondagen ser ut vet jag inte men nu ska jag försöka sova vilket inte alls känns lätt.
Tanken om att om jag bara varit och lekt med honom så hade det aldrig hänt, om jag klättrat med honom, eller om jag gått dit tidigare för att ta kort och då hade lyckats fånga honom osv.
Sen vet jag ju egentligen att man inte kan tänka så för man kan inte vaka över sina barn 24/7. Men de tankarna och alla undantryckta känslor från dagen som har en tendens till att poppa upp när jag blundar och allt spelas upp igen bakom ögonlocken är lite jobbiga just nu.
Hoppas han får sova gott resten av natten och inte ha så ont varje gång han vaknar. Skit för olyckor! På tisdag har jag och M bokat tåg hem till skåne för att delta vid och ta avsked av min morbror. Biljetterna är redan betalda och allt praktiskt är klart men hur det blir nu får vi se och vet nog säkert först när det i stort sett är tisdag. Det kommer att göra ont i armen även efter operation och gipsning sa de här.
En dag i taget!

Det finns säkert både stavfel och skumma ord och formuleringar i det jag skrivit ovan men jag sitter här i mörkret i rum femton på tolvan och kan inte sova så jag kan likaså skriva och blogga lite. Men klockan är mycket och tankar och känslor fladdrar iväg med mig efter dagen och hellre blogga med lite osammanhängande och fladdrig text än bryta ihop nu typ…

Sista bilden föreställer den ena av två stunder som han skrattat sen kring ett idag.
Det ena var när de rengjorde slangen som han har fastsatt i vänster arm och det sprutade vatten när de gjorde det, den andra när han lite hög på smärtstillande fick två stycken svärd gjorda av figurballonger här på barnavdelningen och lyckades prova den det ena svärdet lite kort innan det gjorde ont igen.

bloglovin 2013-05-31 kl 01:18


12 svar till Mardrömsslut på en härlig dag

  1. Postat av: Hanna

    Kram på er idag!

  2. Postat av: MariaHJ

    Vilken otur….stackars M! En olycka händer så fort, du får inte klandra dig själv. Hoppas du fick några timmars sömn i natt. Kram till Er båda!

  3. Postat av: Annika K

    Oj vilken dag! 🙁
    Du skriver att OM du varit med M så hade det inte hänt.
    Vi kan inte alltid vara våra barn nära. Det här är INTE ditt fel.
    Det bara hände. Lille skrutten.
    Hoppas ni kunde sova något inatt iaf. Och att operationen går smidigt idag.
    Massor med kramar till er båda!
    <3

  4. Postat av: Annika

    Men gud vad hemskt för er!
    Ögonen tåras när jag läser. Först W och nu M. Han verkar va en tapper liten kille.
    Jag förstår att du tänker OM, men det tar en sekund för dom, även om du varit där hade han kunnat trilla. Vi kan inte va med dom alltid alltid minsta steg de tar. Sen är det väldigt olyckligt att detta hände. Tycker så synd om er. Hoppas du har bra stöd för det tror jag man behöver så man kan prata om det, det måste varit en hemsk upplevelse att se och höra.

    Ta hand om dig och M. Skriv gärna om du vill prata.
    Kram!

  5. Postat av: Petra

    oh my vad jobbigt,stackars liten då.En olycka händer ju så fort med de små.Stor styrkekram till mamman

  6. Postat av: johanna andersson

    åh vad jobbigt för er!!
    Klandra dig inte! Jag vet hur lätt å gärna man gör det som förälder, tyvärr har man inte ögonen med sig överallt.

    Kram

  7. Postat av: Angelica

    Stackars lilla M, hoppas han snart mår bättre och slipper ha ont 🙁

  8. Postat av: Linnea

    Stackars M så fort en roliga dag kan ändras. Kram till er alla

  9. Postat av: Malin B

    Lille gubben! Vilken upplevelse.
    På något konstigt vis brukar man få krafter man inte visste man hade när man väl behöver dem.
    Sänder en stor, stor kram!

  10. Postat av: Therese Ahlqvist

    Men herregud! Vilken mardröm. Hoppas att det går bra för eran kille.
    Jag vill passa på att tacka för de fina Noveliatavlorna. De fick mycket beröm på dopet idag. Jättefina!
    Mvh Therese Ahlqvist

  11. Postat av: Tina

    Åh fina, lilla, tappra M! Jag gråter när jag läser ditt inlägg vännen! Jag kan riktigt känna din oro för din lilla prins! Vilken otur han hade. Jag hoppas att smärtan nu ska avta mer och mer! Skickar massor av kramar till er alla!

  12. Postat av: Theresa

    Men fy så hemskt!!! Stackars fina M!!!!
    Och dig, men en olycka händer så lätt, kanske hade det kunnat gå lika illa trots att du var där?!? Jag hoppas han inte har ont längre och jag ska nu snabbt läsa dina senare inlägg! Kram på er


INNAN DU KOMMENTERAR:
[] Kränkande kommentarer raderas och ip-adresser spärras.
[] Olaga hot eller förtal kommer att anmälas. Du är inte anonym på nätet!
[] Alla bilder och texter är upphovsrättsskyddade. All stöld kommer att anmälas.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *