När det är vår

Vi har en liten plats som jag och barnen brukar återvända till varje vår.
Den ligger inte alls långt hemifrån och även om vattnet som sträcker sig längs med den ena sidan är brunt och inte alls särskilt inbjudande att se på så är det mysigt att gå grusstigen fram med det på ena sidan och se den gamla bänken där borta längre fram på stigen och veta att snart är vi framme vid den plats där det växer massor av söta vita vårblommor.

 

I söndags när W åkte med L på motorcykeln frågade jag M om han ville gå och plocka vitsippor som vi pratat om i några dagar men inte hunnit med ännu under påsken.
Han hade lite grann feber men det var inte alls mycket och en liten stunds utomhusaktivitet bedömde jag inte som något som skulle förvärra hans tillstånd.
Han tog sparkcykeln och jag gick bredvid och han kämpade på bra trots att cykelvägen övergår till en grusstig som inte alls är lätt att spraka sig fram på med ett litet hjul.

Väl framme så samlade vi ett gäng stenar och inspirerad av de som stod och fiskade nere vid tågtunneln kastade vi stenar i vattnet och lyssnade på ploppen som blev.

M är en liten funderare, att umgås ensam med honom är berikande och fantastiskt och ibland får man sår i öronen för han kan verkligen prata om allt och ingenting.
Han har också en sådan ömhet och kärlek för vackra saker och ingen kan som han [det skulle vara jag själv då] bli så ledsen över något.
Det kan vara en blomma som går sönder, ett snigelskal som trampas på eller någon annan sak som han tycker är fin som råkar bli trasig, någoting som är väldigt speciellt och betyder lite extra för honom, eller ett minne som han älskar och blir rörd av att tänka på. Hans känslor bubblar liksom och är en blandning av förtvivlan, arghet och ledsamhet och oftast högljudd sådan.

Vi njöt av vårvädret och plockade vitsippor. Satte varsin bakom örat och sen fick jag äran att håla båda buketterna på vägen hem medans han kickade på sin sparkcykel tills han stöp i gruset just när en annan familj passerade förbi.
Redan nu, som femåring, valde han att inte visa att det gjorde ont utan bet ihop tills de hade hunnit komma en bit bort.
Då bröt han ihop lite grann men kom över det lagom tills asfaltbacken stod framför oss.
Jag höll andan när han kastade sig utför den på två hjul men det gick bra och jag möttes av en stolt kille som stod lite coolt lutad mot sin sparkcykel nere vid tunneln.

Han är stor nu, tiden går så fort, men jag tänker jag passa på att dela så många dagar och minnen som möjligt med honom och som jag bara kan för snart kommer han att resa sig och gå.
Älskade lilla prins vad du berikar mitt liv ♥

bloglovin 2014-04-23 kl 22:36


Ett svar till När det är vår

  1. Vilken härlig dag ni haft tillsammans!


INNAN DU KOMMENTERAR:
[] Kränkande kommentarer raderas och ip-adresser spärras.
[] Olaga hot eller förtal kommer att anmälas. Du är inte anonym på nätet!
[] Alla bilder och texter är upphovsrättsskyddade. All stöld kommer att anmälas.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *