Operation del ett – tårar i ögonen och ostsmörgås i mungipan

Nu när kvällen är här så mår jag själv likadant som imorse.
Är så oerhört trött och tung i huvudet. Går mest omkring, får inget gjort men orkar inte heller göra något.
Hade tänkt springa ikväll men med det här huvudet så är det inte att tänka på.
Antar att det är spänningarna från gårdagen och allt kring igår som släpper nu i kombination med en natt med ganska lite sömn då jag vaknat av Ws yrande. Hon har bearbetat gårdagen i sömnen och drömt om allt.

För att jag själv ska minnas lite om gårdagen och även för Ws skull så vill jag skriva ned lite om hur vår dag var. Vad W sa och tänkte och hur jag själv upplevde det hela och bloggen är just nu den perfekta minnesbanken för sådant även om det nu ett dygn senare kan tänkas bli lite hoppande hit och dit från gårdagen under tiden jag skriver.

När vi var framme vid receptionen på operation Väst så fick vi veta att Ws operation som var tänkt att vara klockan 13 förmodligen inte skulle kunna bli av förrän ca 15.30. Det pga en annan operation som skulle gå före och som skulle ta ganska lång tid att genomföra.

Med dessa ombokningar av op-dag vi fått genomgå och sen nu senast i onsdags då vi hade en läkartid som helt plötsligt hade försvunnit ur deras datorsystem så gick jag ut ganska hårt mot att de nu skulle låta W vänta ytterligare flera timmar.
Då mådde hon lite illa för att hon var trött, hade ont i magen för att hon var hungrig eftersom hon inte ätit något sen söndag kväll vid niotiden och så var hon väldigt rädd och sa att hon inte ville operera sig.
Det var inte svårt att hitta argument till att de borde prioritera W eller åtminstone göra ett försök att inte flytta på oss än en gång. Sen förstår ju jag också att det finns akuta situationer som måste gå före men detta verkade inte vara en sådan.

Vi fick sitta och vänta medans de ringde några samtal. W blev nervös för att Emlaplåstret inte skulle hjälpa som bedövning längre när klockan tickade på.
Det blev tillslut klädbyte för mig men inte för W. De sa att hon inte behövde ta av sig mer än mössa, jacka och skor. Jag däremot såg ut som värsta läkaren och W skrattade länge och gott åt mig.
Efter ytterligare en stunds väntan, då W satt och sa flera gånger att när hon kom hem så ville hon ha äppelpaj, att hon var rädd och funderade högt på om anledningen till att hon var så himla hungrig berodde på att hon missat att äta mellanmål på söndagen, blev vi hämtade av doktor Helge som vi fått sånt fint förtroende för sen vi träffade honom i onsdags och den ena narkossköterskan.
Det visade sig då att W visst skulle byta om, jag hade ändå frågat extra om just detta men fått nej till svar, så vi svidade om lite snabbt, hon kände sig naken och fick en extra filt om sig, och sen började kampen.

Det var så otroligt jobbigt!
W var rädd och stel som en pinne. Hon litade inte på att Emlakrämen skulle ha bedövat så det inte skulle kännas när de satte dit den där lilla plastslangen med droppet.
Talets förmåga har hon så hon försökte prata om obehaget. Ena stunden låg hon ner med huvudet mot den tunna kudden för att i nästa resa sig till sittande ställning med försvarsposition och rädd.
Hon frågade hur de skulle göra, sa att hon inte vågade, försökte vinna tid genom att prata och fråga saker.
Tårarna rann och rann och hon var så rädd. Det gjorde ont i mig att behöva stålsätta mig och köra över henne typ för att detta skulle bli gjort. Jag skulle ju egentligen bara vilja lyfta upp henne i famnen och springa därifrån med henne.
Det är tungt att se ens barn må så dåligt.

Narskosköterskan svarade inte på Ws fråga om det gör ont med att nej det gör det inte. Hon ville inte lova att det inte skulle kännas alls om det sen visade sig göra det för hon ville att W skulle kunna lita på henne.
Hon hade ett väldigt tålamod men det är ändå svårt att sitta så nära en människa och när det handlar om ens barn som ligger mellan oss och som inte mår gott.

Hon fick tillslut två val, antingen andas lustgas och sen sätta slangen eller prova utan lustgas och lita på att Emlakrämen fungerade.
Hon ville inte andas lustgas för då trodde hon att hon skulle kräkas.
Narkossköterskan bad den andra sköterskan att hålla en hand på Ws hand/arm så att hon skulle vara helt stilla och sen fick hon en korg med leksaker på magen och så tittade vi på dem medans slangen hamnade i armvecket på henne.
Det gick ganska fort. W säger nu att det kändes som en smäck, ett slag mot armen men det var ok.
Däremot så fungerar hon så att det spelar liksom ingen roll att det fungerade nu och inte gjorde särskilt ont för hon vill ändå inte göra om det eller något liknande. Hon är rädd för att det ska göra ont och verkar ha en låg smärttröskel.

Den trevliga narkossköterskan pratade nära Ws huvud, hade lustgasmasken nära W, och frågade om vilken position hon helst spelar på i fotbollslaget [hennes dotter var tydligen ett år äldre än W och spelar också fotboll]. Det tog inte ens fem minuter innan W hade somnat.
Det gick så otroligt fort och plötsligt sa de nu sover hon och så skulle jag bege mig därifrån.
Jag blev lite chockad efter ett utdraget scenario först och sen det snabba slutet och började traska mot utgången.
De sa först att jag skulle vänta i väntrummet men när jag sa att jag kunde gå utanför entrén till operation Väst så ringer de på mig sen när W kommit till uppvaket.

Det var verkligen tvära kast från att ha torkat trillande tårar på en livrädd W till att hon bara låg där och jag skulle lämna henne för att de skulle göra det där som vi väntat och väntat på. Kämpat för att få igenom så snabbt som möjligt och som hon idag sa så många gånger att hon verkligen inte ville vara med om.

Klockan var ca 14.10 när jag lämnade W på operation.
Strax före 15 ringde de och sa att jag skulle komma till uppvaket.
Där låg hon min lilla flicka och sov i en stor säng med ett grönt fult täcke på sig.
Hon hade dropp, var uppkopplad på fingret så som hon provat på när vi var på studiebesöket, låg med den där blåsande tratten intill ansiktet och hade en gul grej instoppad i munnen som höll tungan på plats så den inte ramlade bakåt.

Det kom en sköterska och förklarade för mig vad siffrorna på skärmen bakom sängen var för något, vad den gula grejen i munnen var, att hon kommer att få stanna här minst två timmar nu så de kan ha koll på henne, att doktorn kommer och berättar om operationen sen, att det var bra om hon sov länge så blev inte väntan så lång sen, att hon kan hosta till när hon väl vaknar och att man ska ta det lugnt när hon vaknar till för då kan hon fortfarande vara lite borta en stund utav narkosen och att allt såg bra ut just nu.
Sen sa hon säkert mer men det var det jag kommer ihåg.
Jag pustade ut iallafall av de där sista orden.

Själv frågade jag om de visste hur länge hon skulle sova med tanke på att jag inte hade fått mig något att äta sen den där smörgåsen tidigt på morgonen innan W vaknade hemma.
Jag vågade ju inte gå iväg i de där gröna kläderna under den korta tiden som hon opererades för jag tänkte att de kläderna kan man inte springa omkring i kafeterian med när man ska ha dem inne på uppvaket. Sen gick det hela så fort så jag hann liksom inte iväg. Nervös var jag också så matlusten fanns inte.

Den snälla sköterskan hämtade saft, kaffe och två vetekakor med ost på till mig så där satt jag och stirrade på W medans folk irrade omkring runt mig och kollade av henne med tårar i ögonen och ostmacka i munnen.
Smått surrealistiskt!

Nu väljer jag att dela upp inläggen om gårdagen i två delar för det blir på tok för långt och jag är alldeles för trött just nu känner jag utav att ha tänkt igenom delar av gårdagen.
När vi kom hem igår kväll tog det många timmar, först inatt faktiskt, var jag nere i varv igen och hade släppt all stålsättning jag försatt mig i för att hjälpa W så mycket som möjligt så jag inte själv bröt ihop av rädsla för att något skulle gå fel eller bara mina egna obehagskänslor av att befinna mig på sjukhus i detta ärendet.

Några utav de bilder som jag fick tillåtelse att fota med mobilen under gårdagen då jag inte hade med mig min systemkamera.

Att få åka iväg på något så kul som resan med BloggBussen verkar hur lovely som helst när allt det här är över och W har återhämtat sig till fullo.
Tack till alla er som röstat och snälla ni fortsätt rösta på oss i två dagar till
Takc!

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin 2012-05-15 kl 20:05


7 svar till Operation del ett – tårar i ögonen och ostsmörgås i mungipan

  1. Postat av: Maria

    Vilken pärs…!! Jag hoppas att natten blir lugn för er och att W och du snart har återhämtat er! Jag önskar inget hellre än att ni får möjlighet att åka iväg med Bloggbussen, det hade verkligen varit underbart för er! *kram*

  2. Postat av: JoHo

    Vilken PÄRS! Hu… förstår att du var helt slut. Det är verkligen energidränerande med sjukhus och oro och inte minst oroliga, ledsna, rädda barn 🙁 Hoppas att ni är hemma och kryar på er ordentligt nu!

  3. Postat av: Petra

    http://godisfrun.blogg.se/2008/april/hemma-igen.html#comment
    Hej vännen! Skönt att ni är hemma igen. Ovanför är en länk till nät min Mira blev op för mandlar och polyper, ville inte berätta om det innan ni var iväg, men jag förstår dig och din oro. Stor kram och W får krya på sig

  4. Postat av: Lottis

    Stor kram till tappra W! Skönt att hon äntligen är av med sina besvär. Nu kan det bara bli bättre 🙂 Kram på er

  5. Postat av: Theresa

    Ja det var verkilgen något som sög enerergi ur en, det minns jag också, man var helt slut efteråt!
    Vad jag minns mest, som var sååå hemskt var när Linn skulle sövas. Hon var som jag sagt tidigare, 3½ ungefär och var inte ens intresserad av den söta lilla historien om den tandlösa krokodilen som narkosläkaren berättade. Sen skulle hon andas i masken, fick panik och det slutade med att jag höll henne och läkaren tryckte masken mot hennes mun, det var sååå jobbigt! Men hon somnade in på ett par sekunder, först stretade hon emot och nästa sekund snarkade hon som en karl… Hon kommer inte ihåg någonting, vilket jag är tacksam för, vi har pratat om det och hon har inte visat något teckan på att komma ihåg det…

    Ta hand om er nu, och som någon annan skrev, nu kan det bara bli bättre!!!!
    Kram!

  6. Postat av: Sara

    Ja det gör ont i en när ens barn är rädda och ledsna. Skönt att det är över nu iaf. Har lagt en röst på ett oxå
    Kram

  7. Jag minns inte om jag skrev i ett tidigare inlägg, men det knyter sig verkligen i min mage när jag läser om det här. Har ju Emma som gått igenom detta ett antal gånger sedan hon var 4 månader gammal på grund av LKG-spalt. Det är så känslomässigt jobbigt att se sin lilla, att lämna över henne i helt okända händer. Och just den där långdragna perioden med tårar och orolighet, förberedelser, som sedan snöpligt går över på någon minut.
    Och uppvaket…ujuj inte lätt. Känner med er. Men skönt att det verkar ha gått bra ändå!


INNAN DU KOMMENTERAR:
[] Kränkande kommentarer raderas och ip-adresser spärras.
[] Olaga hot eller förtal kommer att anmälas. Du är inte anonym på nätet!
[] Alla bilder och texter är upphovsrättsskyddade. All stöld kommer att anmälas.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *