Etikettarkiv: 1177

Vildhallon & akuten

MalteBaileys8Aug

Tidigare idag tog jag och M en promenad bort mot fotbollsplanerna tillsammans med Baileys. Längs med den lilla grusvägen där växer det massor med vildhallon.
Dessa har jag gått förbi flera gånger med Baileys men aldrig orkat stanna och plocka men så idag ringde H och påminde mig om att de är fullt mogna nu så vi gav oss iväg en stund.
Plockade en turkburk nästan full, brände oss på nässlor, M lyckades skjuta in sin fotboll rakt in i snåret så jag i fästingpanik efter att ha plockat ur den borstade och viftade som en galning men förutom det var det en mysig stund, haha.

Snygga tröjan som M har på sig shoppade vi i Göteborg i onsdags innan tåget gick hem. Han valde den själv på Zara och tycker den är så fin. Det tycker jag också. Så trist att inte Zara finns i vår stad!

Trött läge gäller här hemma. Jag har inte riktigt hämtat mig från torsdagsnattens bravader på akuten utan är fortfarande lite seg då morgnarna har blivit tidigare därefter.

M hade fortfarande inte somnat när W ringde i torsdags kväll vid halv tio och skrek i telefonen. Hon skulle möta upp två kompisar med lyckades ramla med cykeln i en uppförsbacke och hjälmen som hon hade på sig hade flugit av huvudet. Det gick inte att höra vad hon sa för hon bara skrek och grät och M som låg i sin säng började gråta av oro över sin storasyster också och eftersom L inte var hemma så fick W ta sig hem själv då det inte bara var för mig att packa ihop barn och hundvalp och åka och hämta.
Väl hemma hade hon skrapat upp höger armbåge, knölarna på armbågen stod ut mer än vanligtvis och hon hade ont i huvudet. Cykeln var helt sned i både styre, däck och cykelkorg.
Jag ringde 1177 och då jag klämde på hennes arm och hon inte hade full känsel utan uttryckte det som att det kändes som att det kändes som att hon hade Emlakräm på hela armen samt att den var kall så blev vi tillsagda att åka in till akuten för att röntga armen samt kolla upp eventuell hjärnskakning.
Farmor och farfar var så enormt snälla att de åkte hit och satt barnvakt till M och Baileys trots att klockan var halv elva. M kunde absolut inte somna och Baileys blev nervös av allt påställt och gick upp i varv trots att han normalt sett brukar sova då även han.
På akuten var det först så lugnt så men sen började det komma in fler och fler så vilken lång väntan det blev. W blev till och med undersökt i väntrummet första gången då det inte fanns några rum lediga.
Strax efter två var vi hemma igen och det med beskedet att det var varken något brutet eller någon spricka. Inget syntes på röntgen och vad gäller huvudet så var det lite mer vila än annars och inte så mycket tvtittande. Huvudvärk har hon klagat på av och till sen dess men inte lika mycket som kvällen och natten som det hände skönt nog.
Hemma hade alla utom farfar slutligen lyckats somna i vardagsrummet allihopa men det var först efter flera timmar för M hade varit så uppe i varv och Baileys hade så klart kissat inomhus av allt. Så blir det ibland och så slitna vi var under större delen av gårdagen. Nog för att jag är van vid att vara uppe ett bra tag efter midnatt och inte sova så länge om morgnarna men jag brukar inte sitta på akuten så sent och den anspänninge som det innebär…

För en stund sen hämtade farmor och farfar W som ska sova över hos dem. Morgondagen fotbollsmatch i Arvika är inställd för hennes del. Inte så mycket på grund av fallet med cykeln utan för att hon inte kan ha fotbollskorna på sig då hon härom kvällen sprang och lyckades tappa skon och skrapa av en bit hud på den främre delen av stortån. L trodde först att hon behövde sy igen köttsåret men H var snäll och tittade på tån och enligt henne så kommer det läka ihop av sig själv. Sen dess har hon gått i foppaskor som är de enda skor hon överhuvudtaget kan ha på foten och hon varvar med plåster när hon har skor och utan när hon är hemma för att det ska läka så snabbt som möjligt.
Jättetråkigt då måndagkvällens fotbollsträning hade varit jätterolig och hon var taggad för resten av den här veckan och matchen imorgon men det är som det är med den saken.

M leker med grannen och jag ska gå ut och måla det andra lagret av tre med vit färg på min lastpall. Ska försöka att bli klar med detta lilla projekt under helgen.
Det blir en lugn kväll, rosévinet ligger på kylning och vi har fastnat i en ny serie som är riktigt spännande, obehaglig och en nagelbitare så avsnitt tre och kanske även fyra av den blir det senare ikväll.
Trevlig kväll på er!

bloglovin 2015-08-08 kl 17:12
Annonser via Bloggpartner.se

En vecka av kräksjuka, bilskrot, stress & framflyttad skåneresa

Jisses vilken vecka det varit! Upp och ner och ner och upp.
Stressigt faktiskt även för mig som annars burkar kunna hålla samman och lösa det mesta.
I måndags kväll startade ett långt maraton med enorma magsmärtor hos M. Han skrek av smärta och ropade från sitt rum meningen det gör ont, aj det gör ont, om och om igen och så fortsatte det ända tills igår kring lunch.
Att man kan ha så ont i magen så länge fick mig igår morse att fundera på om det kunde bero på något annat än kräksjuka.
Han kräktes så klart fram till någon timme efter midnatt natten till tisdagen och sen ytterligare en gång på onsdagskvällen. Men den där magsmärtan fortsatte alltså och en dag var han helt borta. Både av smärtan antar jag men även av feber. Hörde inte när jag pratade med honom. Kunde inte alls hänga med i vad jag frågade osv. Läskigt och så klart även tråkigt då han sett framemot sista veckan i skolan före jullovet. Jullunch, sång och julsamling med klassen och föräldrar igår morse och annat julskoj så klart tillsammans med kompisarna. Dock verkar det som flera kompisar är sjuka även de då fröken påpekade det i julbrevet igår.

Igår blev sköterskan nästan arg på mig på 1177 kändes det som för att jag väntat så länge med att kontakta en doktor. Men jag trodde ju att det var en vanlig magsjuka och att ringa doktorn då eller än värre sätta sig på allmän plats på vårdcentralen eller akuten och smitta ner någon annan finns inte på kartan hos mig.
Det tog inte många minuter innan barnakutmottagningen var inkopplad och sen rullade det på med samtal, vårdcentralskontakt osv. Tankarna om inflammerad blindtarm var det som rådde. Dagen var lång och slutade med samtal med en lugn, trygg erfaren och mycket trevlig doktor.
Ms smärta försvann också och L kom hem från jobbet och jag åkte iväg och jobbade några timmars kvällspass som kompensation för hemmadagen igår och fick bort lite av allt som ska hinnas med före jul.

Ingen annan har insjuknat. Det gäller iofs extrem hög säkerhet vid magsjuka i det här huset och M har i stort sett skött själva kräkandet på egen hand och varit på sitt rum hela tiden. Tvål, handsprit, vitpepparkorn, Ajax överallt, klorin, whiskey, gummihandskar, dubbla icakassar i hinkarna, ensam toalett med mera, haha, och alla mår bra och M äter och dricker igen. Jag andas ut för att det inte var blindtarmen och operation som följd på det.
Andas även ut över att ingen annan blivit sjuk, fast som H sa så är det inte helt konstigt eftersom ingen rört vid M på några dagar, hihi. Låter kanske krasst men han har legat och sovit, vilat och bara velat vara i sin säng utan tv eller iPad ens.

När hela den här skiten drog igång tidigt i måndags kväll så fick jag diagnosen att min bil absolut inte var i skick till att köras ända ner till Skåne på lördag.
Trots besiktning och följden bytta bromsbelägg fram så var den tydligen oduglig. Det fanns hur mycket som helst att laga och byta på den. Lager, vattenpump, en slang som var uttorkad och nästan hål på, rostiga bromsskivor, nån rem, vinterdäck som inte borde köras på ner ifall det blev blixthalka och liter mer.
Då har jag redan lagt ca 2200 på den alldeles nyss och att lägga mer pengar på min gamla osäkra bil skulle vara rent idiotiskt. Suck.

Allt jag såg framemot var att komma ner en vecka till Skåne. Få semester, koppla bort alla måsten och roddanden, en del av allt ansvar som vilar på min axlar, fira jul och låta barnen få träffa sin mormor och morfar och sina kusiner.
Med en vinterkräksjuk son, utan bil, och en pappa som i onsdags kväll gjorde en stor operation för andra gången såg planerna för morgondagens resa minst sagt inte ljus ut i måndagskväll och det var inte så konstigt att jag höll på att börja grina hela kvällen och natten.
I påskas var det samma sak. När vi skulle åka ner så kräktes M hela natten och även då hade pappa opererats och då jag endast är hemma en gång i halvåret och mamma och pappa inte varit här på några år nu på grund av pappas status så var det rent tungt det här bakslaget. Det är helt klart jobbigt med detta långa avstånd som Värmland kontra Skåne ändå innebär.

Jag har försökt att få veckans jobb gjort ändå så gott det gått. L och jag har varvat hemma det lilla han kunnat vara hemma, W har varit hemma en del så M kunnat lega och vila på sitt rum och sen har jag jobbat senare på kvällen när det fungerat.
Jag har även letat bil med ljus och lykta i den här staden, pratat med ett tiotal bilförsäljare så det glött om öronen på mig. Gjorde det samma för några veckor sen när L köpte sin nya bil så jag hade med mig en del därifrån vilket var bra. Visste vad jag ville ha och hade läst på och när en bra bil och deal dök upp slog jag till minsann. Stort som tusan att köpa bil även om det bara är plåt och ett dött ting men inte något man shoppar varje dag.

M mår som sagt bra, pappa mår inte bra efter operationen, men för att vara på den säkra sidan så är nu hemresan framskjuten tills på söndag då det kommer att ha gått fyra dygn sen sista utbrottet för M.

Som sagt trötthet råder. Imorgon ska jag jobba ett pass för en kollega som kommer att jobba mycket i jul så eftersom jag ändå befinner mig på hemmaplan så kan jag ta det och sen är det packning och hemmafix som gäller.
Nu ska jag hoppa i säng. Firat Sally, som M namngett min lilla pärla till efter Blixten McQueens flickvän, med ett glas Tinas Le Bistro ikväll efter stallet med W. Känns bra.
Kommer att somna gott, troligtvis innan jag sett färdigt sista avsnittet av Ernst jul på iPaden, och att slippa kliva upp till mobilpip klockan sex imorgon känns nästan som en dröm.
Over and out, imorgon är en annan dag!

bloglovin 2014-12-19 kl 23:00

En olyckshändelse

Igår halv tolv ringde mobilen och displayen visade ett skolnummer så när jag svarade var det med den förutfattade meningen att det var W som ville hem från skolan för att hon hade huvudvärk med mera likt i måndags.

Jag fick lite av en chock när svarade och möttes av en skrikande och gråtande W som inte kunde prata alls med mig utan bara lät rakt i örat på mig.
Jag fick henne till att lämna över telefonen till sjuksystern som jag efter ett tag förstod att hon befann sig hos.
Systern berättade att hon fallit från ett bord, att hon hade ont, att det kanske var lite svullet kring vänster armbåge och att hon inte fick linda armen för att det gjorde för ont enligt W.

Jag lämnade det jag höll på med och kastade mig iväg med bilen och hämtade en mycket ledsen tjej som hade väldigt ont märktes det när hon skulle försöka sätta sig i bilen och jag råkade komma åt armen när jag skulle sätta på henne bältet.
Trots tårar och jämranden så fick jag ur henne vad som hänt. Hon hade tillsammans med kompisar stått på ett sådant där picknickbord som sitter ihop med bänkar på båda sidorna som brukar finnas i parker i väntan på att slänggungan skulle bli ledig.
När alla hoppade ner så hade det tippat och W hoppade även hon men bordet tippade tillbaka och hon fick då bordskanten i magen och det gjorde att hon tappade balansen och föll rakt ner i marken och landade på vänster arm.

Väl hemma började hon frysa och jag bäddade ner henne i sängen. Hon grät nästan hela tiden och sa att det gjorde ont så jag ringde vårdcentralen när klockan blev ett och växeln där öppnar. Fick knappa in mitt nummer och tänkte då att de snart ringer upp men det gjorde de inte.
W somnade av utmattning och jag ringde igen och gjorde om samma procedur med numret.
Efter att ha fått hem M från förskolan så hade jag fortfarande inte blivit uppringd så då ringde jag barnakuten.
W grät och och grät över att det gjorde ont.
Där fick jag ingen möjlighet till att prata med någon så då ringde jag 1177 och efter att ha ställt ett antal frågor till W som sköterskan i telefonen ville ha svar på så skickade hon iväg ett fax till akuten att vi var på väg dit.

Mitt i mellanmålstid var det här så jag fick snabbt fram lite risgrynsgröt som jag matade W med så att hon skulle ha ätit något och bredde två smörgåsar med leverpastej till M samtidigt som jag slängde ner drickyoghurt, mobilladdare då jag hade jobbigt lite batteritid kvar och plånbok i en väska och sen åkte vi.

Vi anmälde oss klockan tre på akuten och därefter flyter alla tider ihop för mig.
Under de exakt fem timmar som vi tillbringar där sen så får vi varvas väntan med undersökning av sköterska, undersökning av läkare som ser till att vi skickas till röntgen.
Efter en tur i centralsjukhusets labyrintliknande korridorer så röntgas W en första gång.
Hon är då själv inne i röngenrummet och jag och M väntar utanför. Det är med tårar i ögonen som hon kommer ut därifrån för det gjorde tydligen ännu mer ont att ha armen i det läget som hon var tvungen till för att de skulle kunna röntga.
Därefter fick vi gå tillbaka till det akuten och vänta i väntrummet där. Dock satt vi aldrig ute i själva anmälningsrummet och väntade utan vi var i akutkorridorens väntrum men det är ett extremt litet rum med ungefär sex stolar uppställda längs med väggarna.
Det var jobbigt för W att gå för alla rörelser gjorde ont i armen.

Efter en stund kom en sköterska och sa att vi skulle gå tillbaka till röntgen för att ta fler bilder. Då fick jag ta på mig skyddskläder för att vara med W inne och hålla i henne.
Hon skrek för att det gjorde ont när armen las i röntgenläge och tårarna rann.
M stod och tryckte inne den hytten där röntgenpersonalen befinner sig under tiden röntgenbilderna tas.
Av detta blev det samma procedur igen.
Vi gick tillbaka till akuten och sen upprepade det hela och sammanlagt fick vi vara med om fyra röntgensessioner av den vänstra armen och en av den högra.
Den enda skillnaden var att de lät oss slippa den långa promenaden tillbaka till akuten och lät oss sitta i röntgenavdelningens väntrum.

W var trött och hungrig och hade ont och jag frågade om smärtstillande men det hade de ju så klart inte på röntgen.
Jag frågade också vad det berodde på att vi fick röntga så många gånger. Min tanke var att W inte hade lyckats vara tillräckligt stilla så att det blev dåliga bilder och läkaren inte kunde tyda dem.
Så var det inte.
Bilderna var bra och W skötte sig jättebra även om det gjorde ont, och hon bröt ihop totalt efter en tids väntan och de kom ut och sa för fjärde gången att hon skulle in igen och ta bilder, men de ville se mer av armen.
Det innebar ju att det inte såg bra ut tänkte jag och usch så jobbig den känslan var som infann sig då när detta gick upp för mig. Jag var hela tiden inställd på att kombinationen av att W verkar ha låg smärttröskel och det kanske inte gjorde riktigt så ont som det lät som på henne i kombination med alla gånger som jag själv ramlat från träd, med cykel, osv när jag var liten men aldrig brutit något så troligtvis var det inget nu heller för oftast så går det ju bra liksom var det jag hade tänkt ända tills då.

L kom och det blev lite lättare att vara fler om detta. Jag kunde gå på toaletten och andas ut, han lekte med M i lekhörnan [som trots att det var tråkigt skötte sig exemplariskt under alla timmarna och till och med började känna sig lite varm i kläderna i sjukhusmiljön så att han pratade med några av alla de sköterskor vi träffade på] så att jag kunde sitta med W.
W fick order om att inte äta något då de fortfarande inte visste vad de skulle bli tvungna att göra och när hungern satte in så blev det extra jobbigt för henne.
Hon var så hungrig. Jag sympatiserade med henne medans L såg till att M fick mat i sig från sjukhuscafeterian.

Efter en femte röntgen med mig bredvid hållandes om henne och lutandes henne bakåt för att det skulle bli bra på bild fick vi veta att röntgenläkaren var nöjd och vi fick då gå tillbaka till akuten och vänta.
En stund efter sju fick vi följa med in i ett rum och W hamnade på sängen. Då visste vi fortfarande ingenting men när vi kommit in dit och jag tittade mig omkring så var det ganska tydligt vad som var på g.
Det fanns gipsrullar, bandage, konstiga vattenbad typ och en garderob som vämmade över av kryckor m.m. Alltså alla tecken på vad som komma skulle.

En läkare som påminnde lite om Morgan Alling tyckte jag men det bör jag egentligen ha osagt för jag har världens sämsta förmåga att känna igen folk kom in och han var supertrevlig och i en god stämning fick sen veta att W har som ett stort blåmärke på skelettet i vänster arm som måste få hjälp att läka ihop.
Om det hade varit jag eller L som fallit lika illa så hade vi brutit våra armar berättade han för vårt skelett är hårt men barns skelett är så mjukt att det kan bli så här istället.
Jag vet inte om det var just ett blåmärke men istället för att krångla till det med en massa ord som ingen förstår så var det det ordet han använde sig av och han pratade så bra direkt till W så att hon skulle förstå hur det var med hennes arm.

Med hjälp av L som fick hålla hennes arm i luften gipsade han den sen och på gipset hamnade ett bandage.
Hon skulle vara riktigt försiktig med armen fram tills idag för gipset tar ett tag på sig för att torka riktigt. Inga svettiga sporter, inget badande, ingen gymnastik och inte heller cykling, studsmattehoppning m.m.
Det fanns en hel del saker hon funderade högt på som hon inte skulle ägna sig åt när armen var gipsad kan man säga…

I 7-10 dagar ska gipset sitta på och sen blir det ett besök på ortopeden för att ta bord det och röntga armen igen.
Först då kan man se hur det har läkt och beroende på resultatet av de bilderna så vet vi om hon måste gipsas på nytt.
Vi fick möjlighet till att ställa frågor både jag och L och W innan Morgan Alling sa hej då till oss och vi kunde andas ut lite grann.

När vi satt kvar i rummet i väntan på att gipset skulle stelna det där allra första innan vi hade tillåtelse till att gå därifrån så kände jag hur trött jag var och när vi sen totalt fem timmar efter att vi kom dit lämnade akuten bakom oss och kom ut i kvällssolen så fanns det inte särskilt mycket energi kvar egentligen men hem kom vi och det tillsammans med två Happy meal och glass.

Jag gav W flytande Panodil när hon skulle sova efter att ha konstaterat att hon får sova i ett linne för det var det enda vi lyckades kränga över gipset och den ganska stora knöl som är på armbågen.
Inatt har hon varit uppe två gånger till mig. Haft lite grann ont och även varit orolig för hur dagen idag skulle bli.

Imorse följde jag med henne till skolan och informerade hennes lärare om alltsammans. Hon behöver ju hjälp med allting. Att ta på sig jackan fungerar inte på egen hand, att få på skorna, att ta mat i matsalen, dela maten osv.
Två kompisar skulle hjälpa henne sa de och efter att jag även pratat om ytterligare en tråkig skolsak som kom fram igår tillsammans med alla tårar lämnade jag henne och det kändes ändå bra.
Hon var vid gott mod och hade fått smärtstillande på morgonen.

Vid halv elva idag ringde hon för att det gjorde så ont i armen.
Jag fick iväg henne till skolsyster och pratade även med henne så att hon fick en alvedon mot smärtan.
En timme senare åkte L och hämtade henne för hon orkade inte vara kvar i skolan. Jag pratade med hennes lärare som sa att det såg ut som hon hade ont i armen så nu ligger hon hemma i sängen och vilar sig med mer alvedon i kroppen.
En olyckshändelse som sker så lätt och visst kunde det varit så mycket värre än det här men det är jobbigt att höra och se W ha så ont och jag hoppas så innerligt att allt ska se bra ut om tio dagar när det är dags för nästa sjukhusbesök.
Att se ens barn fara illa får livet att stanna upp lite grann och det gör så ont i mammahjärtat.

Vår fina tjej

Ett långt inlägg men ett inlägg skrivet i första hand för Ws och min egen skull för att ha dokumenterat gårdagens händelse.

bloglovin 2013-05-08 kl 14:15