Etikettarkiv: Ambulans

Skåne

WilmaSmultron14Juli

Skånesmultron på strå. Inget som upplevs varje dag!

Vi kom hit igår kväll och även om det är långt att resa 45 mil, inte minst för vår lilla fyra månaders Baileys, så gick resan mycket bra.
L körde på och allt flöt på bra så det blev bara två stopp och då gick jag promenader båda gångerna så han skulle få sträcka rejält på benen och göra sina behov.
Han verkar tycka om att lägga sig till ro i sin bur och det hörs sällan något från honom när han åker bil nuförtiden.

Kvällen, natten och morgonen har varit lite röriga. M och W stack iväg till den stora backen längst ner på mamma och pappas gata igår kväll. W med pennyboarden och M med sin ena sparkcykel.
Backen som är en backe som jag som liten har susat nedför på både skateboard och cykel för att den är så himla brant att den lockar till sig vilken fartglad unge som helst är precis lika brant idag. I alla fall om man är sex år gammal.
Det slutade med att W kom hem med en skrikande M i släptåg.
Inget brutet och huvudet var helt på honom men på både armbågar, fot, överarm, axel, knä och handflator var det skrapsår. En del så stora att det har blött igenom plåster inatt.
Ont gjorde det så klart, skrubbsår kan ju verkligen göra hiskeligt ont, så han skrek sig igenom Allsång på Skansen av smärta. Kunde inte sitta ner eller röra sig. Det kom i pulser smärtan, och sen kunde han inte ligga ner för det fanns inget sätt att ligga på som inte gjorde ont så innan han väl somnade var klockan midnatt.
W var ganska trött efter resan men hon kunde ju absolut inte somna när M höll på med sitt. Barnen delar rum och sover i mitt gamla rum när vi bor här nere så sover inte den ene så brukar inte heller den andre göra det tyvärr.

Allt nytt för Baileys med nytt hus, nya människor och allt gjorde att han var mer uppe i varv igår kväll än han annars är men när huset väl blev tyst så somnade han hos mig och L. L är inte van vid att dela place med Baileys så han sov väl inte heller jättebra.
Under natten har inte min mamma mått bra och imorse innan jag vaknade och gick ut för att kissa Baileys hade hon fått åka iväg med ambulans till närmsta sjukhus så nog har det varit en rörig start på vårt första dygn i Skåne denna sommar.

När jag väl hämtat hem mamma från sjukhuset vid lunch så packade vi ihop oss och åkte till kusinerna. Barnen var jätteglada över att ses igen, var ju ända sen i julas de sågs sist, och alla fyra började att tillbringa tre timmar på Miniorerna i Mellbystrand där de tryckt på t-shirts och handdukar, lekt och spelat fotboll bland annat.
L åkte iväg och spelade golf och jag och min svägerska tog en promenad med hundarna följt av kaffe, shopping på obligatoriska Ica Maxi i Mellbystrand så klart då hennes mamma ställde upp och passade hundarna, och sen blev det vin och mat när L anslöt och barnen lekte till en stund efter åtta då vi åkte hem. Dock utan W som som vanligt ville sova över och få umgås med kusin M så mycket som möjligt när de väl ses.

Nu sover vår krigsskadade lillkille på ovanvåningen och även den andre bitiga lilla saken ligger här vid mina fötter och snusar. Mamma och pappa har lagt sig och jag ska försöka övertala L om att vi ska dela iPad och lurar för att se den näst sista av Beck 2015 filmerna som vi har kvar att beta av.
Antar att han inte kommer att se det väldigt romantiska i att tränga ihop sig över en iPad med endast en lur i örat men vad gör man när inte mamma och pappa har appletv och vi glömde att ta med vår…

Imorgon ser vi framemot en dag utan några jobbiga incidenter alls och strand, sand och salta havsbad.

bloglovin 2015-07-15 kl 23:01
Annonser via Bloggpartner.se

En gång om året röntgas han

Det verkar som att månadsskiftet maj-juni är förpestade med lite olyckshändelser i Ms liv.
Igår hade vi en fantastisk morgon på fotbollsplanen. M tränade och jag tittade på i strålande sol pratandes med den mamma som vi köpte Ms nya cykel utav kvällen före.
Tiden gick jättefort och det var en mycket glad fotbolls- och cykelkille som trampade hemåt.

Inbjudan från kompis om lek i poolen likt så som lördags eftermiddagen spenderades tackades ja till och när jag släppt av de två stora tjejerna för sjöbad åkte vi dit.
Allt var lugnt, eller lugnt var det ju inte utan en massa bad och tjoande, hopp från trappsteg ett till fem på rutschkanan ner i poolen precis som dagen före, och L kom från Världens fest men så efter lunch när det badas igen skriker M fasansfullt från poolen.
Ett sånt skrik som sticker ut i mängden och förmedlar rejäl smärta.
Må hända att jag är skadad efter olycka för nästan exakt ett år sen men har man en gång sett sitt barns arm vriden i alla möjliga konstiga och onaturliga positioner och allt som följde därefter på sjukhuset så finns det kvar på näthinnan.

Han kunde inte gå och jag släpade honom upp ur vattnet. Försökte vara lugn och betedde mig som att det inte alls var allvarligt men så här i efterhand kan jag säga att jag vågade inte titta riktigt noga på benet och foten där smärtan kom från.
Som tur var så behövde jag inte det heller för precis som förra året även där så fanns ju Hanna med. Hon kollade, L kollade och foten lindades och sen var det kylklamp på, flytande Alvedon mot smärtan och foten i högt läge.
M skrek hela tiden och ville bara sitta hos mig skrek han.
När jag satt där i stolen under altanen med honom så mådde jag så illa. Det snurrade och jag fick svälja flera gånger. Såg nya operationer framför mig och gips med tillhörande lång återhämtning innan allt var som vanligt igen.

Vi satt kvar så några timmar och sen fick jag hjälp med att stuva in honom i bilen och väl hemma så halvlåg han i soffan, klagade, grät, skrek.
När L lindade av bandaget så såg det inget vidare ut varpå jag ringde 1177 och hon sa att vi skulle åka in och försökte få till ett smidigt mottagande på akuten genom att faxa vad som hade hänt och att vi var på väg dit.

Akuten var tydligen ett överbelastat ställe den här helgen och vi fick sitta i anmälningsväntrummet för det fanns inte plats där inne.
M varvade total tystnad med tårar rinnandes nedför kinderna som han torkade bort så fort någon tittade på honom med att säga att han var rädd.

Tillslut fick vi träffa en sjuksköterska, M fick något att dricka mot det onda och sen en doktor och så kom det en annan sjuksköterska och körde M i rullstol till röntgen.
Han kände igen sakerna på röntgen och vid detta laget hade han börjat prata lite grann. Hon som röntgade hakade direkt på när han mumlade om Grevens skelett i julkalendern Mysteriet på Greveholm och skrev ut två av röntgenbilderna till honom.
Han fick en isglass när han låg på sängen och väntade på röntgensvaren, en sköterska körde lite rally med honom på vägen tillbaka och såg att han hade med sig en igelkott och det verkar vara igelkottar som gäller för ambulansåkning för hon frågade direkt om han fått den i ambulansen och fick igång en liten konversation med honom.

Själv var jag nervös som sjutton över att något skulle vara brutet. Det var det enda som malde i huvudet på mig, måtte det inte vara brutet, om och om igen.
Det var det inte! Inte ens en spricka fanns.
Mellan två skelettdelar i foten var det mörkt på röntgenbilden och det ska det vara men möjligtvis att det var något lite mer än vad vanligtvis men det var inget att tänka något mer på när det inte var mer sa doktorn.

Eftersom M inte kunde gå alls på foten så ordinerades kryckor. Det tog ett tag innan de provat fram ett par tillräckligt låga för honom och sen fick han öva lite grann i korridoren på akuten innan jag körde honom i rullstoll till bilen.
Kryckorna skulle han använda så länge det gjorde så ont att han inte kunde gå på foten.
Imorse åkte vi till förskolan en timme före avresan till Rottneros. Beslutet om att inte åka med tog vi igår i bilen på vägen hem från sjukhuset. M grät och grät. Han ville åka med och leka och var så ledsen för att han inte kunde göra någonting. Inte ens cykla på sin nya cykel klarade han av.
Lite funderingar kring hur han skulle göra på förskolan pratade vi med fröknarna om. Han är en funderande liten kille och det fanns allt från om vad han skulle göra när de andra barnen leker ute om dagarna till om de är ok att leka med plus plus sittandes vid ett bord till tankar kring att han behöver hjälp vid toalettbesök.

Idag har det varit kämpigt. Jag har burit honom mycket från en punkt till en annan. Han har ätit dåligt, varit trött och hängig men så nu för knappt två timmar sen så piggade han på sig och det markant.
Han kan nu stödja på foten. Han kan stå på den och tar sig fram med kryckorna mycket säkrare.
Så glad över att han mår bättre och att foten håller på att läka som han själv säger 🙂
Ingen är gladare än jag att det gick så bra som det gick. Så sanslöst skönt och istället för Rottneros så har jag lovat att det blir Liseberg frampå. Jag har fått ett litet erbjudande gällande besök i Göteborg så det kommer troligtvis att bli två dagar med skoj där längre fram och det får kompensera dagens Rottnerosresa även om han gärna hade varit med dit tillsammans med kompisarna idag.

Efter en bedrövlig natt då W kom och väckte mig precis när jag somnat och jag sen sov i hennes säng till halv två varpå Ms hosta eskalerade så att han vaknade och då hade ont så jag låg där en timme och när jag vaknar nästa gång hinner jag precis fram med hinken innan all Lepheton och Alvedon kommer upp följt av mer vakenhet så klart så är jag mer död än levande just nu men ska se till att få mig en stunds egentid.
Hanna och barnen var hit med en lego Star Wars så nu ska grabbarna i huset bygga ihop den och W leker med nya grannen.
Själv ska jag ut i skogen tror jag och sen blir det glosplugg inför onsdagens engelskaprov. Därefter lär jag slockna vare sig jag vill eller ej.

bloglovin 2014-06-02 kl 19:15

Röntgenbilder – maj vs juli

Strax dags att avsluta min något sena lunch här på jobbet och åka och hämta lillkillen på förskolan.
Sjukhusbesök står på programmet idag.
Armen ska ännu en gång genomgå en röntgen och idag ligger min förhoppning om att allt har läkt ihop så bra det bara kan med hjälp av de inopererade titanstängerna att ortopedläkaren säger att det inom kort kommer att bli operation för att ta bort dem.
Inte för att jag vill att M ska genomgå ännu en operation, och jag sjäv ogillar tanken på detta med min olustiga känsla över sjukhus, men en operation måste det bli ju för att ta bort rören ur armen och det är lika bra att få det gjort så snart det bara går.
Jag känner även en längtan efter att sätta en punkt på den här olyckan och det kan jag göra när operationen är avklarad och allt troligtvis är precis som vanligt igen och som det är tänkt att vara eller vad man ska säga.

Vid röntgen den 10 juli fick vi en bra genomgång av armen av tjänstgörande ortopedläkare.
Vi satt alla vid datorskärmen och han visade röntgenbilder från dagen i maj när det hände och hur det såg ut för tillfället och förklarade bra om vad vi såg på bildskärmen.
M reflekterade kring det han såg och vi fick med oss några A4 ark med röntgenbilder tagna ur olika vinklar hem.

Här är två bilder, en från den 30 maj från den vinkeln så man tydligt ser de två ställena som armen av på.
Det ena stället har skelettet liksom flisats av och det är de vassa spetsarna som var de som trängde igenom huden på undersidan av armen och skapade en öppen fraktur.
På den andra bilden ser man de inopererade titanstängerna och man kan även förnimma hur det bildats brosk [tror det var brosk han kallade det] runt om där de öppnat och satt in dem samt där det var hål. Där buktar armen lite grann och gör även idag då, om jag inte minns helt fel, kan bli så vid just själva hålet där något ska läka ihop.
Dessa utbuktningar kommer förmodligen inte vara lika tydliga när det gått en längre tid.

Ms egna reflektioner kring vad som ska ske idag är att det ska bli skönt att röntgas [!!?], han skulle allra helst vilja åka ambulans till röntgen, och ett besök i leksaksaffären för inköp av lego efteråt vore inte helt fel.
De två sistnämnda kommer inte att ske idag har jag sagt men att det ska bli skönt att röntgas kan jag ju inte ta ifrån honom min söta lilla kille 🙂 och jag har lovat att bjuda honom på en gofika när vi är klara på sjukhuset.

bloglovin 2013-08-28 kl 12:21

En modig liten klättrare tillbaka på brottsplatsen

Hela sommaren har de legat där de där fribiljetterna vi fick från Rottneros Park en tid efter det att olyckan inträffade.
Jag har haft som plan att vi skulle besöka parken någon gång efter röntgen den 10 juli som var den röntgen som skulle innebära att det var fritt fram för lek igen och före semesterns slut och M skulle tillbaka till förskolan.

I lördags åkte vi till Rottneros Park allesammans. Jag pratade med M på fredagen om detta. Först var han lite tveksam. Sa att det nog inte är så bra att han klättrar i piratskeppet för då bryter han nog nacken [!!??] eller båda armarna eller ett ben och får åka ambulans igen.
När jag sa att det nog inte kommer att bli så för vi är försiktiga och hjälper honom att klättra upp för det där nätet där det hände om han vill det så undrade han om han fick ta med sig hunden. Det var väldigt viktigt att han var med ifall det skulle hända en olycka igen.

Han tänkte nog lite mer än vad jag trott på att vi faktiskt skulle åka dit. Själv tänkte jag lite grann på det under bilfärden dit men det blev mer kännbart när vi väl gick uppför backen och det där piratskeppet skymtade framför oss.
M tog täten till klätternätet och visade W och L. Jag själv stod och tittade på och förundrades över att det inte alls var högt.
Jag vet att när jag befann mig i någonslags chock och försökte hantera känslorna och rädslan genom att stänga av och agera mekaniskt pratandes med 112 att jag först sa att det var tio meter högt nätet som M föll ifrån. Sen ändrade jag mig till sju meter för att sen förstå att det var bara ca en och en halv meter.
Nu såg de där ca en och en halv meterna väldigt lågt ut. Dessutom var marken full med sådant mjukdämpande flis.
Att det ens är möjligt att ramla från det nätet så att armen på en liten kille med så böjligt och mjukt skelett går av på två ställen samt att benen sticker ut på undersidan av armen borde ju vara omöjligt!!!
Så himla svårt att förstå för mig men olyckan hamnar väl under det som brukar kallas maximal otur antar jag.

W klättrade upp först och när hon sen stod i skeppet så började M att klättra.
Ganska försiktigt och allvarligt tog han sig upp mot W.
När han närmade sig henne så tog hon honom i handen så att han tog sig över kanten och sen var segern vunnen.
Ytterligare en gång till klättrade han uppför nätet men sen räckte det.
Klätterställningen vid lekparken längre ner i parken har ett liknande klätternät och i det klättrade han när vi var där med förskolan men i lördags ville han inte det.
Jag tror att han kommer att ha en försiktig inställning till sådana där klätternät en tid framöver.

Barnen lekte i skeppet men M var lite som han la band på sig.
Han tog det lugnt, stod och styrde men såg fundersam och allvarlig ut. Inte alls så som han lekt vid den andra lekparken eller i träbanan i skogen och när W ville gå vidare så hakade han på direkt utan det vanliga tjatet om att han vill leka mer.

Enligt M hade det varit en bra dag i parken.
Han hade haft kul och det hade ju inte hänt något den här gången. Det var oerhört skönt för mig att vara tillbaka där det hände.
Må hända att det låter fjantigt och så klart finns det värre saker att råka ut för men de där bilderna som spelas upp i mitt huvud när jag går runt skeppet och ser M stå där med sin arm så onaturligt konstigt böjd och med de efterföljande dygnen så fulla av smärta för honom, rädsla och oro från oss alla jagade mig ibland både dag och natt den närmsta tiden efter det hade inträffat.

Någonslags reaktion och urladdning kom dock från Ms sida efter dagen för vid Bolibompatid i lördags kväll blev han ledsen. Han ville ligga nära mig i soffan, sa att han var ledsen men kunde inte förklara varför.
Tårarna föll och han grät i omgångar, länge och okontrollerat, men kunde inte säga vad det var han var ledsen över.
En gråt som inte liknar något som han annars tar till. Varken när han slagit sig, är arg eller ledsen över att någon sak gått sönder osv.
Vår lilla kille som trots att det kändes läskigt och han faktiskt hade skadat sig illa i det där nätet ändå tog mod till sig och klättrade upp för det!
Den finaste lilla modiga prins som finns är vad han är ♥

Den 28 augusti blir det åter igen röntgen av Ms arm.
Om allt ser bra ut då och allt på insidan har läkt ihop som det ska så kommer vi att få tid för en sista operation då titanstängerna som hållit ihop skelettet så att det ska kunna läka samman kommer att avlägsnas.
Det ska bli otroligt skönt när allt det här är över!

bloglovin 2013-08-13 kl 12:11

En oerhört efterlängtad dag idag

Idag är det en mycket efterlängtad dag. En dag som vi räknat ned till. Dagen då allt ska bli som vanligt igen och M ska kunna göra allt det som han gjorde före olyckan hände den 30 maj.

Idag ska armen röntgas och förhoppningsvis ser allt bra ut vilket innebär att den läkt som den ska med hjälp av de inopererade titanstängerna.
Stängerna sitter ju fortfarande kvar och ska göra så ett tag till, ca tre månader från det att de opererade dit dem sägs de behövas och sen blir det ytterligare en operation för att ta bort dem.
Men enligt beräkningarna så ska de två ställena där armen var av på ha läkt ihop så mycket idag att han får hoppa studsmatta fullt, ut, han får springa, han får åka sparkcykel, han får klättra, bära med armen och han får framförallt cykla på sin egen cykel igen och inte åka bakom mamma varenda gång vi ska någonstans.

Det är en underbar tanke och känsla och själv längtar han efter att få cykla igen även om han tror att han måste öva och lära sig det på nytt för att han under dessa sex veckor har glömt bort hur man gör.

När det gäller mig själv så har jag också längtat efter den här dagen.
Det har varit olika steg från det att det hände den där torsdagen i Rottneros park.
Först chocken och sjukhusvistelsen, oron över att det skulle gå bra, men sen återhämtningens och tillfrisknandets steg.
Oron över att han skulle ramla och slå sönder/upp skadan på nytt. Alla timmar kring hans smärta och sen kräkningarna som blev osv.
I bakhuvudet hos mig kommer det att finnas en oro över fall även efter den här dagen. Att först W faller och får gipsa sin arm och att sen M faller än värre har gjort att jag inte kan komma ifrån att jag tycker att det är otäckt om de ramlar illa t.ex som W gjorde i fredags kväll med sparkcykeln.
Det finns där inom mig och det kommer nog att vara så ett långt tag till. Däremot så ska ja försöka att hålla det inom mig och vara lite cool utåt så att de jag inte ropar till och springer i ilfart fram till barnen varenda gång de faller för det kommer de ju att göra många gånger även i fortsättningen. De flesta gånger går det ju bra som tur är!

M själv pratar mycket om sin arm.
Säger saker som visst var det läskigt mamma när min arm va helt fel och jag fick åka ambulans. Tur att ambulansen kom så fort så jag inte fick sitta där med min arm fel och en massa mer.
Han har väldigt många tankar om olyckan. Fler och mer än jag trodde och han har bearbetat den genom att berätta för flera om hur det gick till m.m.

10.20 idag röntgas han och sen hoppas vi på att det blir glädjeskutt ut från sjukhuset.
Jag är lite nervös men försöker tänka att eftersom han har stängerna kvar så är sannolikheten att skelettet skulle ha läkt fel väldigt liten då de håller allt på plats.
Det värsta som skulle kunna hända är ju att det inte läkt riktigt lika snabbt som läkaren trodde att det skulle göra och då är det väl bara att fortsätta att inte bära, cykla och vara lite aktsam om armen tänker jag.

Den 18 juni tog de bort gipset. Det gjorde ont och M grät och skrek eftersom en del satt fast i blodet som blivit av såren. Gipset satt lite hårt också så sköterskan fick knäcka en del för att få loss det och det antar jag kändes lite obehagligt.
Under fanns en liten stel arm som blev så skör utan det stora gipset.
M vågade knappt röra med den och fortsatte länge att endast använda vänster arm och hand till allt. Han visade sin sår för alla, ville åter ha armen vilandes på kudde, och det har hela tiden gjort ont på honom säger han om man råkar ta rakt över såren.
Jag vet inte hur mycket av det som varit och är smärta. det kan även vara något som sitter djupt i honom från händelsen. En rädsla och minne liksom.

Nu är den dagen ett minne blott och om en stund så gäller nästa fas.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira in årets semester på 🙂

Tisdagen den 18 juni när gipset togs bort. Den kära ambulansigelkotten var självklart!

bloglovin 2013-07-10 kl 09:28

Mot centralsjukhuset

Idag är en dag vi väntat på mycket på.
Om en stund åker vi till sjukhuset där de ska ta bort gipset som M nu haft sen den 30 maj då olyckan i Rottneros park inträffade.

Det har varit långa dagar. De första veckorna fyllda med så mycket smärta. Orolig sömn, många frågor, tankar och ord som aldrig tidigare funnits där.
En mage som slagits ut helt av antibiotikan som måste tas för att förhindra infektion vid öppna frakturer i kombination med Alvedonsuppar och flytande Ipren var sjätte timme.
En stor skada som de säger till mig på ortopeden och därmed är det inte konstigt alls att han har ont men så jobbigt att se och höra honom ha just ont.

Han har behövt hjälp med vissa av de vardagliga sakerna och ibland har det inte gått så vidare bra. Ledsen och sen övermodig så att jag fått hejda honom för att han inte ska göra något som leder till mer smärta eller att gipset går sönder.
Rastlöshet nu mot slutet när han mått bättre och bättre. Samtidigt som han är begränsad i vad han kunnat göra.

Han är så förändrad sen det här hände. Det funderar jag mycket på.
Tydligen så kan barn ta ett steg tillbaka i utvecklingen när de är med om något som de upplever som ett trauma.
Det tycker jag M har gjort och nog var det ett trauma.
Han säger ofta på morgonen när han vaknat att han drömt att han slagit sitt huvud och måste gipsa det.
Ramlar han så pratar han direkt om att han brutit benet eller den andra armen. Det är mycket som hela tiden går tillbaka till olyckan och konsekvenserna som blivit utav den.
Själv har jag minnesbilderna med Ms blick och hans arm som såg ut som något jag aldrig kunnat föreställa mig att en arm kan se ut kvar i bakhuvudet och de är kopplade med känslorna som for igenom kroppen på mig under de dygnen närmast efter att det hade skett.
Det har lugnat ner sig något och jag har inga kraftiga mardrömmar nu men det är ändå något som finns där med mig och sätter kroppen i en äcklig stämning.

Idag ska gipset bort och såren ska kontrolleras.
Han har tre stycken sår som jag förstått det. Ett där armen var öppen in till skelettet och två där de öppnat upp för att sätta in titanstängerna eller spikarna som sköterskan på ortopedmottagningen kallade det i måndags när jag pratade med henne för att få rådgivning kring att han fortfarande hade ont då och då.

Om allt ser bra ut så slipper han gipset idag och ka ägna sig åt något som de benämner som fri rörelseträning. Det vill säga att han inte får belasta armen. Inte bära, inte hoppa, cykla osv men han ska träna den. Använda fingrarna så att blodet strömmar genom armen och böja på den osv.
Det svåra kring detta kan jag tänka mig blir att utan gips är armen som en helt vanlig arm nästan men trots det så får han inte använda den som en vanlig arm.
Det blir inte lätt varken för honom eller för oss att komma ihåg i alla situationer som uppstår hela dagarna kring en liten fyraåring…
Jag hoppas att vi får något att trä på den som en liten påminnelse. En liten bandagestrumpa eller vad det heter som han kan ha under dygnets mest aktiva stunder eller något liknande.
Jag får prata med dem om hur man agerar kring detta.

Om inget inträffar därefter så är det inbokat röntgen den 10 juli för att se hur armen med hjälp av spikarna läker.
Sen fortsätter det så med en röntgen till tills de beslutar att skelettet läkt ihop och då blir det operation nummer två för att avlägsna spikarna.
Puh säger jag och det kryper som myror i kroppen på mig men nu tar vi en dag i taget och håller alla tummar för att såren ser bra ut idag så att M kanske kan få bada i duschen och leka med sina badleksaker som han längtat så efter och denna tisdag innehåller en sak till utöver det vanliga. M ska få vara på förskolan och leka en liten stund och äta mellanmål tillsammans med kompisarna som en liten inskolning och det ser både han och jag framemot 🙂

Jag har bearbetat den där torsdagen och tittat på bilderna som jag tog före olyckan hände.
En väldigt glad och förväntansfull kille på utflykt tillsammans med alla sina förskolekompisar ♥

bloglovin 2013-06-18 kl 09:15

Till våran kompis

I fredags kväll när vi kom hem från sjukhuset låg det ett stort kuvert i brevlådan med texten till våran kompis M skrivet på utsidan.
Barnen på Ms förskoleavdelning hade målat varsin teckning till honom under fredagen. En sån fin och bra gest.

Under den tiden som det tog från att olyckan hände tills dess att vi stuvade in M i ambulansen var det ganska många barn, och vuxna, som på lite avstånd tog del av det som hände.
Barn reagerar ju så olika på upplevelser och kanske var det någon som hann se att Ms arm såg väldigt konstig ut innan han var på plats på bänken med Hannas armar runt sig medans jag pratade med SOS alarm, garanterat hörde de hans skrik som var smärtsamma, kände av stämningen, en del föräldrar gick iväg om jag minns det rätt och jag hörde även någon som stod och tittade på M fråga sin mamma om vad det var som hände.
Att det kommer ambulanspersonal och som sen böjer rätt Ms arm vilket ju så klart gör att ha skriker ännu mer och sen att se en kompis åka iväg med ambulansen kan ju också kicka igång många frågor från barn.

På förskolan har de pratat om olyckan och även bearbetat det genom att rita teckningar till M.
När vi öppnade kuvertet i fredags kväll blev han så glad. Han tittade på varje teckning, kommenterade vad de ritat. En hade inte skrivit sitt namn men han sa direkt att han visste vem det var för hon ritar så fina blommor alltid.
Kompisen V som funnits med ända sen förra förskolan hade ritat på M och sig själv och den teckningen tittade han länge på.

När jag la honom i hans säng den kvällen ville han se på teckningarna igen så vi begrundade var och en av dem en bra stund liggandes i sängen.
Han sa så goa saker som att de är fina, att hans kompisar är snälla, att han vill tillbaka till förskolan. Någon teckning vet jag inte vad den föreställer och då sa M att det är säkert jag och min arm som en killkompis ritat.
Det var några som han undrade varför inte de ritat till honom eftersom de inte fanns med i kuvertet men efter att ha pratat om att några säkert var lediga i fredags och att det berodde på det så kändes det ok.

Igår kväll var det samma sak.
M ville titta på sina teckningar innan han skulle sova och jag antar att det blir samma ikväll.
Det kändes extra bra att se hur glad han blev för teckningarna.
Han som är så blyg och försiktig, som tar åt sig så väldigt lätt av det mesta, som hellre backar än tar ett steg framåt med och bland alla utom de få som han anser sig känna väl och är trygg med och litar på visar så fint både med ord och sina ögon att han tycker om kompisarna på förskolan.

När M känner sig färdig med tittandet på dem har de och kuvertet med hälsningen på sin självklara plats i hans minneslåda.

Nu har det snart gått två dagar sen vi kom hem och dessa dagarna har sett ut ungefär på samma vis båda två.
Under natten vaknar han och ropar. Det kan vara att han halkat ned i sängen och ligger dumt så att det gör ont i armen, eller att täcket åkt av honom, eller så är det för att han vill ha vatten eller så gör det för ont i armen.
Inatt var jag uppe hur många gånger som helst och det kändes verkligen i morse när jag åkte iväg till jobbet. Trött och med samma huvudvärk som jag haft i några dagar nu.
Mot smärtan får han Alvedon eller Panodil som han inte kan ta om han inte får skölja ner det med något drickbart efteråt.
Vi har även fått Ibuprofen för att hjälpa mot smärtan och sen ska han äta antibiotika tre gånger om dagen för att det utöver att skelettet var brutet på två ställen så hade han även ett sår som var fullt av smuts och som de fick rengöra och sen sy.

Oftast hjälper det och en stund därefter så klagar han inte över att det gör ont längre.
Under dessa två dagar så tycker jag han gjort framsteg med att vänja sig vid att armen är gipsad och sitter där den gör.
Han går runt, tar det lite extra försiktigt så han inte ska ramla, har mitellan på hela dagarna vilket han tycker är skönt.
Armen är fortfarande så tung att han inte orkar bära upp den utan att hålla i den eller ha mitellan på.
Han kommer och säger till när han får för ont även dagtid.
Vi får hjälpa honom att dela maten i smådelar så kan han antingen picka upp den med gaffel eller ibland tar han med den vänstra handen.
På toaletten behöver han hjälp med torkningen och jag hjälper honom att tvätta den vänstra handen efter toabesöken och sen spritar vi lite på fingertopparna som sticker vid gipsets kant på höger.
Fingrarna är fortfarande svullna och gör ont så man måste vara försiktig vid beröring.

Han kan inte åka i sin bilstol i bilen då den är formad så att den trycker på den onda armen utan sitter på en bilkudde nu och får hjälp i och ur bilen.
Han är också väldigt trött av sig och det känns som en vanlig dag är alldeles för lång för honom som han har det just nu.
I eftermiddags somnade han vid sidan om fotbollsplanen. Han är ju inte precis känd för att sova mycket den här killen så denna trötthet är lite ovant att uppleva.

Jag tror att så fort det slutat att göra så ont så kommer det bli stor skillnad för honom men just nu så gör det ont både om någon råkar komma åt hans arm men även efter några timmar utan smärtstillande.
Ikväll gör det tyvärr extra ont och han säger att det exploderar i armen på honom trots att han fått en dos med Alvedon.
Det började i fingrarna men känns nu över hela armen och han vill att jag ska ringa till dem på sjukhuset som lagade hans arm så de kan hjälpa honom.
Han gråter och skriker till då och då och sträcker sin friska arm mot mitt hår för att gosa lite.
Vi får väl se vad det blir av det här ikväll.
Hoppas innerligt att det onda är hanterbart så vi slipper göra ett sjukhusbesök.

bloglovin 2013-06-02 kl 18:20

Mardrömsslut på en härlig dag

Ni som följer mig på Instagram [@husnrnio] vet att det idag stod utflykt till Rottneros park på Ms förskoleavdelning.
Halv nio lastade vi på cyklarna våra två ryggsäckar och kameraväskan och trampade iväg. Cirka en halvtimme senare satt vi på bussen som kördes av en förskolekompis pappa.

M hade sett framemot den här dagen massor och det tog inte särskilt lång stund på bussen innan han började fråga om vi inte var framme snart. Som tur är så var det inte den där desperata ÄR VI FRAMME SNART eftersom han älskar att åka buss men frågan ställdes några gånger till mig och även till en av fröknarna som satt precis bakom oss.

I stort sett alla barnen tog Rottnerosparken med storm och sprang i full karriär rakt fram så snart vi kom innanför grindarna.
Hela förmiddagen ägnades åt lek. Jag fanns vid Ms sida den mesta av tiden och det av den anledningen att han hade kul och jag hade kul och det hade vi tillsammans.
När jag inte var fysiskt nära honom så hade jag honom under uppsikt vilket var när jag tröttnade på att flotta mig fram och tillbaka över vattnet med piratskeppen.
Då kollade jag honom i stort sett hela tiden.

De tre sista bilderna i min kamera [jag fotade ivrigt under förmiddagen] innan det som gjorde att utflykten tog slut för vår del var på M när han gick på kojstigen och kikade in i en läskig koja och när det var lunchdags och vi hittade vår plats med att sitta kungligt i fina stolar med krona som dekoration och äta vår matsäck.

Efter lunch och lek och klättring i en väldigt grönskande skog gick vi uppför backen mot piratskeppet och planen var att stanna en liten stund där och leka och sen gå och köpa glass samt spana lite i souvenirshopen.
Nu hände det som gör att jag har svårt att inte använda ordet OM, om, om, OM, om…..

Jag börjar prata med en mamma och ser hur M går iväg och börjar leka på skeppet. Han går runt på andra sidan skeppet.
Jag tänker att jag borde ta upp kameran och gå iväg och leka och fota. Jag tänker tanken en gång till. Mamman går iväg till sitt barn och jag går iväg för att vara med M.
Ett barn gråter och jag stannar till där. Då hör jag ett skrik som får mitt hjärta att stanna, eller om det är ett jättehulkande och gråtande.
Jag vet inte riktigt men jag vet direkt att det är M varpå jag springer runt skeppet, vilket går snabbt för jag är i änden och det är bara att runda hörnet så är jag framme.
På marken, vid sidan om piratskeppet, om det var mitt i klätternätet eller utanför minns jag inte står M och gråter och i samma sekund som jag tänker något om att nu blir det lite tröstande så ser jag att hans arm är böjd helt fel.
Den ser ut som något jag sett i en skämtfilm, som om någon kört över den och den har böjt sig lite hur som helst.

Tänker tanken om att det här kan inte vara sant det jag ser. Det måste vara ett skämt, vilket tar en halv sekund tror jag, sen ser jag mig omkring och de fröknar jag ser då ser liksom skärrade ut, skrämda osv. Då kommer tanken om att vi måste till sjukhus och det snabbt – tänk om han aldrig mer kan använda sin högerarm – och sen ropar jag på H som är vän och sjuksköterska och har sina två barn på samma avdelning.
Samtidigt så börjar jag gå med M mot henne men utan att hålla i armen för den kan jag inte ens titta på så läskigt tyckte jag att det såg ut.
H tar snabbt ta om Ms arm och jag ringer 112.
Hon sätter sig på en bänk i närheten med honom och han skriker och gråter och hon håller om och tröstar samtidigt som hon försöker hålla armen i samma läge som den hamnat i hela tiden.

Jag får svara på en miljon frågor på larmcentralen men håller mig ändå pratbar och hamnar inte i obrukbart tillstånd trots att hjärtat bankar så jag tror att det ska stanna.
Vi är på en lekpark och M får absolut inte flyttas och ambulansen kan inte ta sig ner så jag skickar iväg en fröken till huvudentrén för att möta upp ambulansen som utgår från Sunne och en går ner och kollar en grind nere vid den första lekparken om ifall de kan köra in där men det går inte.
Det kommer en anställd [vilken position hon har vet jag inte men hon anländer med golfbil], ställer frågor, jag ringer snabbt till L och meddelar vad som hänt och ringer sen tillbaka till 112 enligt överenskommelse för att avstyra förslaget med grinden.
Fröken B frågar jag om hon kan gå till bussen och hämta Ms gosehund som han satt fast med bälte och som skulle sitta där tills vi hade lekt klart och skulle åka hem.
När jag kommer till H och M så har hon ordnat fram suppar av någon förälder och jag börjar trycka in dem i rumpan på en stående M. Varje rörelse gör att han skriker till av smärta.
När jag lyckas få i honom en del av dem så lyfter hon upp honom i mitt knä men fortsätter att stå och sitta bredvid hållandes hans skadade arm i samma läge och sen tror jag att ambulanspersonalen kommer.

Frågor från ambulanspersonalen poppar upp medans de samtidigt kollar pulsen, sätter nål för att kunna ge honom morfin. De ger honom även något mot illamåendet han känner och sen ringer L varpå jag ger över min telefon till Hanna och sitter fortfarande med M i knät.
De försöker rätt armen rätt och sen förstår jag bara att den där grejen som de ska ha runt armen [eller vad det nu är] den passar inte utan är alldeles för stor för M så de frågar om tidningar.
De gör en massa och jag håller bara om Ms kropp trycker mitt huvud mot hans och mumlar i hans öra känns det som samtidigt som jag ser hur folk samlas runt om och inte vet riktigt vad de ska göra.
Allt stannar av liksom och känslan av att luften laddas med någonslags tung stämning är påtaglig.
Fröken B kommer med Ms hund som vi trycker ihop oss med och sen är det plötsligt dags för mig att lyfta honom rakt upp och gå så till en golfbil som ska ta oss upp till ambulansen.
Jag går som om jag skitigt ner mig för att hålla honom så stilla som möjligt och en från ambulansen går mittemot mig och håller hon också i M.
Vi åker i bilen sittandes precis som vi bar och sen lyfter jag honom upp på britsen i ambulansen.
Hanna hjälper mig att rodda med vad jag behöver ha med från våra olika väskor och resten tar hon med sig hem.
M undrar vart jag ska så berättar att jag går in på sidan och sen säger han tydligen hej då till fröken B där han ligger och har ont.

Just här känns det som att luften ska gå ur mig och det enda jag kan tänka på är att jag kommer att spy av att åka ambulans.
Inget av det hände.
Jag höll ihop, kände inte det minsta illamående, ringde jobbsamtal för att lyckas nå fram till ungdomarna som jag skulle haft körövning med ikväll och sen uppsjungning medans Ms slumrade lite grann av morfinet.
När han sen var vaken så varvade han gråt med att fråga hur ambulansen såg ut där som inte han såg.
Så otroligt duktig och tapper liten kille för det måste ha gjort så nedrans förbaskat ont.

På sjukhuset blev det undersökning av doktorer för att fastställa vad som gällde. Därefter väntan på röntgen och sen tog de röntgenbilder på honom.
Mer väntan och väntan och väntan. Massor av gråt, massor av hunger och gråt för det.
Tillslut fick vi i alla fall träffa en doktor och veta att armen är av på två ställen.
Trots att barns skelett är väldigt mjukt och att det oftast blir en böjning/uttänjning med sprickor så var det inte det.
M landade så illa att skelettet är helt av på två ställen av och enda sättet till att få detta att börja läka är att operera honom.
Då opererar de in skenor eller rör [jag minns ärligt talat inte vad de sa] som håller ihop allting inuti armen och så gipsar de utanpå.

Vi har fått olika besked blandat med smärtstillande och lite flyttar.
Jag åkte hem och träffade en gråtande W som var orolig och packade ihop för att kunna stanna på sjukhuset med M.
Under tiden hade de fått flytta upp till tolvan som är barnavdelningen på sjukhuset.
Nio kissade M och då hade det gått tolv och en halv timme sen han gjorde det sist. Han har gråtit massor över att han är hungrig, sagt att han vill ha macka, och vi har försökt att peppa honom till att det snart blir dags att rulla iväg och laga armen.
Vi trodde verkligen att det skulle bli ikväll då narkosläkaren kom på besök och pratade med och ställde frågor till oss.
När hon var ca 22.15 så fick personalen här veta att det inte blev förrän imorgon och efter en macka, lite vatten och smärtstillande sover nu M.
Han sover dock oroligt och den nedrans droppställingen klarar inte av att han rör på sig det minsta. Den har tjutit hur många gånger som helst och då måste jag larma och så kommer de och stänger av den och startar den igen och lägger rätt Ms hand.
Nu sist tyckte även nattsköterskan att det blev lite väl störande så nu har hon provat att linda fast alltsammans med bandage så nu ska han förhoppningsvis kunna röra sig utan att det tjuter här.

Hur morgondagen ser ut vet jag inte men nu ska jag försöka sova vilket inte alls känns lätt.
Tanken om att om jag bara varit och lekt med honom så hade det aldrig hänt, om jag klättrat med honom, eller om jag gått dit tidigare för att ta kort och då hade lyckats fånga honom osv.
Sen vet jag ju egentligen att man inte kan tänka så för man kan inte vaka över sina barn 24/7. Men de tankarna och alla undantryckta känslor från dagen som har en tendens till att poppa upp när jag blundar och allt spelas upp igen bakom ögonlocken är lite jobbiga just nu.
Hoppas han får sova gott resten av natten och inte ha så ont varje gång han vaknar. Skit för olyckor! På tisdag har jag och M bokat tåg hem till skåne för att delta vid och ta avsked av min morbror. Biljetterna är redan betalda och allt praktiskt är klart men hur det blir nu får vi se och vet nog säkert först när det i stort sett är tisdag. Det kommer att göra ont i armen även efter operation och gipsning sa de här.
En dag i taget!

Det finns säkert både stavfel och skumma ord och formuleringar i det jag skrivit ovan men jag sitter här i mörkret i rum femton på tolvan och kan inte sova så jag kan likaså skriva och blogga lite. Men klockan är mycket och tankar och känslor fladdrar iväg med mig efter dagen och hellre blogga med lite osammanhängande och fladdrig text än bryta ihop nu typ…

Sista bilden föreställer den ena av två stunder som han skrattat sen kring ett idag.
Det ena var när de rengjorde slangen som han har fastsatt i vänster arm och det sprutade vatten när de gjorde det, den andra när han lite hög på smärtstillande fick två stycken svärd gjorda av figurballonger här på barnavdelningen och lyckades prova den det ena svärdet lite kort innan det gjorde ont igen.

bloglovin 2013-05-31 kl 01:18

Magsmärtor from hell

Nu har jag avklarat dagens jobbpass som gick bra.
Igår kväll trodde jag knappt att jag skulle kunna ta mig till jobbet idag. När jag åkte och hämtade M på förskolan halv fyra fick jag jätteont högt upp i magen.
Det släppte dock efter tio minuter men när vi väl kom hem så började det igen.

Det gjorde så ont att jag knappt fick av mig kläderna. Jag hängde i trappen för att kunna kontrollera smärtan men det gick inget vidare.
Det gjorde ont hur jag än stod eller satt eller lutade mig och när smärtan ökade sa jag till W att hon skulle ringa L och berätta så han visste om hur det låg till. Mest för att han inte skulle veta ifall det skulle bli än värre.

Det blev det.
Jag tog mig upp och fick av mig kläderna. Försökte lägga mig på sängen men det gick inte. Det gjorde så ont hela tiden. Jag fick ingen återhämtning utan smärtan var konstant och det fanns verkligen ingen ställning som den lättade i.
Den kom från samma ställe som tidigare gånger, långt upp i magen. Då har den kommit för att jag ätit ägg eller någonslags mat med ägg i tror jag. Igår åt jag en stor portion äggnudlar och lite av den kycklinggryta som L tillagade i torsdgaskväll som förvisso var stark men inte starkare än något jag ätit tidigare.
Detta åt jag strax efter ett och smärtan började halv fyra. Vet inte om det var det som utlöste det men kanske.

Jag tog mig till toaletten och varvade att ligga på golvet och i toalettstolen för att föröka få upp lunchen och däremellan rabblade jag diverse ord som smärtan fick mig att säga.
Efter en stund gjorde det så ont att jag trodde jag skulle svimma. Såg stjärnor bakom mina stngda ögonlock.
Ropade till W att hon skulle ringa hem L efter nästan en timme i detta tillstånd då jag trodde att jag skulle behöva åka in när det inte blev bättre.
Då var det verkligen tungt. Jag tänkte på barnen om jag skulle bli liggandes avsvimmad på toalettgolvet, om jag skulle behöva ta en ambulans osv.
Jag kunde inte ringa själv så ont gjorde det. De gjorde mer ont än vad jag minns att det gjorde att föda mina barn eller så var det smärtan och att inte veta vad det var för smärta eller hur det skulle utveckla sig som i kombination gav dessa tankar.

Jag hörde att L kom hem och det var skönt att kunna släppa tanken på barnen.
Jag kämpade i nästan två timmars tid med huvudet i toalettstolen för att få upp den lunch jag ätit många timmar tidigare.
Gick till sängen någongång men det gick inte att ligga ner.
Det enda som fick mig att inte känna lika mycket smärta var att försöka vända kroppen ut och in om ni ursäktar.

Jag mådde inte illa en endaste gång utan det var bara det onda långt upp i magen jag led av.
Efter nästan två timmar, strax före halv sex släppte smärtan, och det var fantastiskt skönt.
Jag låg kvar på toaletten och kände hur kroppen slappnade av. Likblek, svettig, sminket långt ner i knävecken, rödmosig i ansiktet av all ansträngning och helt matt.

Jag hade inte ont längre. Allt bara försvann.
Kvällen tillbringade jag sittandes slumrandes i soffan. Matt i kroppen, med en förstörd röst av allt kräkande, flammig i ansiktet av samma anledning och en öm kropp.

Jag har inte mått illa en endaste gång, varken igår eller idag, så kräksjuka är det inte. Kräkningarna handlade bara om jag ville ha upp det jag ätit för att då kanske bli av med smärtan.
L tror inte heller gallbesvär längre då smärtan sitter högt upp i mitten av magen och strålar ut därifrån.
Inflammerad magmun, magkatarr m.m. pratade han om men jag har inte haft någon märkbar halsbränna.
Jag vet inte. Var det den starka maten och äggnudlarna som utlöste det eller är det något annat.
Antar att jag borde gå iväg och kolla upp detta men jag drar mig för det.
Trodde att jag kunde hålla det i shack genom att undvika ägg vilket jag ju föll på med äggnudlarna men om jag tänker mig för lite bättre så borde det kanske gå… Gillar inte att vara en del av sjukvården ju.

Idag är jag öm i och på hela magen, har ont i höger höft, ett blåmärke på ena armen som är av hängandet på toalettstolen, rösten är totalt kass, huden i ansiktet på mig har reagerat av allt påtvingat kräkande antar jag för jag är rödflammigt och prickig och så himla trött. Överkörd av tåget typ…
Men jag kan äta och dricka och har inte magsmärtan kvar skönt nog även om jag är lite rädd för att jag ska få ont igen så jag vågar nog inte äta vad som helst idag.
Planer på att ha hit vänner ikväll finns inte längre. W mår bra och idag är hon lyckligt nog bara lätt förkyld men jag är helt slut och ska jobba heldag imorgon så den lilla energi jag kan uppbåda får bli till att laga lite mat till kvällen, se melodifestivalen, och ladda inför morgondagens jobbpass.

bloglovin 2013-02-16 kl 14:58