Etikettarkiv: Ångest

Måndag, vecka 6, Vabruari & Syltkakemonstret

Hej måndag och äntligen en ny vecka!
För varje vecka som går så kommer vi ett steg närmare sportlovet och efter sportlovet så är den här vidriga vabruari och sjukdomsexplosiva månaden slut och vi inne i mars månad.
Inte för att vi är sjuka. Inte än i alla fall, men många runt omkring, närmare bestämt halva Ms avdelning, är hemma och flera är drabbade av den där magäckelsjukan som jag inte ens vill nämna namnet på för då blir jag illamående.

Utifrån detta planeras nu veckan i mitt huvud. Dvs måndag till fredag och sen en söndag förmiddag på det som både jag och L råkar krocka med jobb på. L planerar veckan genom att ta den dag för dag så om man slår ihop våra två olika tänk, omkorrigeringar, pusslande och förmåga att jobba med ett litet sällskap på kontoret med mera så borde vi lyckas hantera även vecka 6 utan att behöva lämna in M och därmed även slippa utsätta oss för sjukdomen där den verkar grassera som mest just nu.
Vi får väl se.

Något helt annat vi roat oss med idag är att jag har försökt att beta av sådant som från ca fyra i natt gett mig ångest. Saker och annat som inte hunnits med, prioriterats bort och liknande.
Lite grann har det lättat i bröstet men än återstår det en del.

M är så klart hemma eftersom det är måndag och han har byggt lego, tittat på iPaden, Barnkanalen och sen har han så klart spelat lite Skylanders Swap Force, fått sitt hår tvättat och spexat med två favoritkakor.
Kanske är jag extra lättroad efter min hjärtklapprande natt för jag har skrattat så tårar fallit 😀

Den här måndagen kräver sannerligen ett lite skimmer av en god syltkaka till kaffet så nu tänker jag också ta en innan W kommer hem och det är dags att ta itu med veckans hemuppgifter. Det ryktas att det vankas matteprov i dagarna två den här veckan så det finns säkert att göra på läxfronten även den här veckan precis som vanligt så nu kör vi måndag vecka sex och ytterligare ett pyttesteg närmre våren!

Trevlig måndag på er & Keep calm and WASH your hands!


Syltkakemonstret är underhållning på hög nivå!

 

bloglovin 2014-02-03 kl 15:50
Annonser via Bloggpartner.se

Feber in the house & asfaltslöpning

Bloggtystnad blev det visst och det på grund av att sjukdom har flyttat in.
I söndags morse när jag var på väg att lämna huset för att åka till jobbet noterade jag att M var varm och seg.
När jag mellanlandade mellan jobb och en sväng hem till Hanna så tryckte jag honom en supp och sen när jag kom hem igen så sov han i soffan.

Febern rusade på och visade 39,4 när han vaknade till.
Framåt kvällen kräktes han. Jag bäddade ned honom i hans säng och han halvslumrade. Försökte få honom att inte gå på toaletten och bajsa ut suppen i hopp om att den skulle hjälpa till att sänka tempen men det gick inte särskilt bra på den fronten.
Kvällen och natten som följde innehöll några till kräkningar, en kaminhet unge, och en rejäl bunt ångest i mig.
Tankar om att den där vidriga äckelsjukans om bara går runt runt runt nu hade flyttat in hos oss dunkade i huvudet på mig och de korta stunder som inte M jämrade sig under natten kunde jag inte slappna av tillräckligt på för att få någon sömn.

M åt i lördags och därefter varken åt han eller kissade men så igår morse behövde han gå på toa.
Han vinglade lite och efter att ha varit uppe en stund så mådde han så illa igen att han kräktes på nytt.
När W och L lämnade huset kände jag mig matt.
Såriga händer av allt tvättande, maskiner som surrat med sängkläder och annat och x antal skurningar av toaletten.
Jag tryckte i M en supp och sen på något sätt så blev han liggandes utan att känna att han var tvungen att gå på toa.
Den hjälpte och efter den där kräkningen vid kissningen igår morse har det inte kommit något mer.
Jag har hållit koll på supparna och gett honom kontinuerligt för att han ska slippa bli så varm och kräkas och det har fungerat bra.
Tempen sjönk och han åt både rostat bröd, drack cola, åt piggelin och falukorv under gårdagen.
Inga tendenser till att kräkas, eller vara kokhet, eller klaga över att må illa och inte från någon annan i familjen heller.

Då beslutade jag mig för att kräkningarna hörde samman med den skyhöga febern likt som på W som kräks av feber och jämnt har gjort och dagen blev lite lättare.
Jag röjde upp lite varstans, tog hand om tvätten och dammsög medans M såg på film och låg med iPaden i knät.

När L kom hem från jobbet kring åtta så hade jag bestämt mig för att trotsa de små förkylningskänningarna jag har kvar om morgonen och ge mig ut och springa.
Det var igår två hela månader sen jag sprang. Då var jag igång och sprang ca fem gånger i veckan. Nu kändes allt nytt och jag kom knappt ihåg hur jag hanterade pulsklockan längre.

Reflexer på och lite andra kläder på kroppen än, iPhone och pulsklocka och sen gav jag mig iväg.
Jag och asfalt har tidigare inte varit en bra kombination och jag vet inte ännu om det är det nu heller. Att springa i skogen är så mjukt sviktande gott ju under fötterna. Dessutom doftar det underbart och är vackert i naturen.
Nu blev det ren asfalt och löpning under gatlyktornas sken. I och för sig var det vackert att springa på cykelbanan längs med Klarälven men det är inte detsamma som att springa i skogen.

Att det var gött att komma ut själv efter ett och ett halvt dygns sjukdomsvistelse var däremot sanslöst sjukt gött.
Det blev en runda på sju kilometer i ett ok tempo med tanke på att jag inte sprungit någonting på åtta veckor måste jag tycka.
Däremot så frös jag de första tre kilometrarna så om det fungerar att springa på asfalt för mig så är det nog lite andra kläder som gäller.
Idag är jag mör i benen och kände mig lite mer förkyld när jag klev ur sängen än tidigare men det var det värt.
Så skönt att komma ut på egen hand och röra på mig med dunkade musik i öronen!

Idag har M inte hög feber men däremot så han betydligt slöare än igår. Jag antar att det kommer lite i efterhand och därför orkar inte kroppen med riktigt.
Han har sovit mycket under förmiddagen och till skillnad från igår så vill han inte äta. En halv päronmer och en halv apelsinmer är allt jag fått i honom hitintills.
Nu verkar det som han piggar på sig lite i alla fall och när W kommer hem från skolan så säger han att han ska äta nudlar samtidigt som hon gör det.
W är ofta vrålhungrig när hon kommer hem från skolan då de har skrämmande kort tid på sig i matsalen att äta på, de hinner inte äta om de pratar med varandra och de hinner absolut inte ta mer mat om de skulle vilja det, och dessutom äter de väldigt tidigt så nudlar, en toast eller något liknande brukar vara önskat när hon kommer hem.
M vill gärna göra som hon gör så kanske kan han få i sig lite nudlar eller maskar som han kallar det snart och därmed få lite energi i den där lilla kroppen.
Man ska vara glad när ens barn är friska. Att se dem sjuka, svaga och ledsna är minsann inte det minsta kul alls känner jag nu.

bloglovin 2013-11-05 kl 15:02

Inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Oftast så lunkar veckodagarna på och jag fyller dem med ungefär samma arbetsuppgifter. Stommen är den samma och sen så händer mer eller mindre extra saker, åtaganden, och utsvävningar kring det vanliga och oftast är dessa roliga och berikande. Massor av energi flödar mellan mig och barnen i körerna och musiken [även om det är en hel del tjat om, och sjungande på, pop/schlager just nu] och det är kul att ha kul tillsammans med musik och det kan få mig att bli pigg och ha roligt trots att jag varit astrött och tung i huvudet bara halvtimmen före.

Så finns det också stunder som denna idag som är och berör något helt annat och lämnar spår. Att en gammal människa levt färdigt är naturligt om än sorgligt för nära och kära när det är slut och vid avsked men det finns oftast så många minnen att bära med sig från alla åren. Som en personen bredvid detta känner jag vördnad och respekt. För livet och de människorna som stod nära och som tar avsked.

Idag var det däremot nära och käras sista avsked med en liten människa jag hade äran att få vara med och spela på. En som var lika gammal som vår M när hon lämnade jorden. Som precis hade börjat vandringen genom livet och som hade så mycket framför sig. Det berör på ett helt annat vis. Så starkt att det skar i kroppen på mig när jag följde med i Erik Hillestads ord i sången Jag vill alltid älska, tonsatt av Carola Häggkvist, som var en av sångerna som solisten sjöng idag. Jag kunde inte lyssna på det sättet, det var alldeles för nära mig själv som mamma till två barn, och för att göra ett bra jobb och leva upp till det faktum att jag var önskad till att delta idag så är det bara att stänga av annars går det inte att spela. Respektfullt och lugnt. Finnas där i deras svåra stund med och genom musiken som de vill ha vid detta svåra men stänga av alla tårar och allt gråt runt omkring, stänga av att det står en liten vit kista framför mig, stänga av smärtan i folks ögon när de tar ett sista farväl medans jag spelar och improviserar på Idas sommarvisa om och om igen. Det är en del av mitt jobb och för att kunna göra det så går det inte att låta deras eller mina egna känslor bli för stora i mig. Jag visste redan imorse att jag skulle kunna spela och är det någongång som det känns meningsfullt att gå till jobbet så är det sådana här dagar som idag.

Det är först nu, långt senare när jag befinner mig hemma. När jag står i köket och vispar våffelsmet och tittar in i vardagsrummet där mina två vackra barn sitter i varsin ände av soffan, den ena med matteuppgifter i knät och den andre spelandes Super Mario Bros på tvn, smågnabbandes ena sekunden för att i nästa vara vänner, som känslorna kommer och de slår mig likt en knytnäve och ångestattack rakt i bröstet när jag för en sekund tänker på mig själv i samma sits som lilla Es mamma och pappa befanns sig i idag.
Det går inte!
Smärtan är knockande, det skär som knivar, och jag får inte luft.
Och den känslan lever de med varje dag, timme, minut och sekund nu.

Ingen förstod vart Du blev av men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr som barnen gör
Till rum med änglar att få se dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh – om jag kunde vara med!  Det är Dig jag älskar

Det är Dig jag älskar! Och en gång skall tystnad ge upp för sång
Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Ingen är vackrare än Du för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus be att två änglar tar ditt ljus ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!

Jag skall aldrig glömma Och en gång skall tystnad få ge upp för sång
Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång
Jag vill alltid älska – Erik Hillestad/Carola Häggkvist

bloglovin 2013-03-07 kl 20:28

Rejäl Söndagsångestdämpare

Kvällens behållning efter en dag med dubbla arbetspass med en fånig paus däremellan, som jag inte kunde ha någon behållning av för att jag redan var på väg till nästa grej i huvudet, är utan tvekan den det andra avsnittet i den tredje säsongen av Solsidan.

Mindre av Ove Sundbergs snålhet, Alex nojjor och Freddes teknikproblem, dvs mindre grabbigt, kvinnorna ska inte längre kännas som att de ska bolla upp killarnas poänger, och alltså blir det en något kvinnligare synvinkel på vardagens alla mödor som gäller i den tredje säsongen av Solsidan när Mia Skäringer är en av dem som skrivit manuset.
Jag älskar Mia Skäringers ord och tankar om det vardagliga, det som vi är med om mest hela tiden och traskar, stöter och blöter, vänder ut och in på oss för att få till så det känns som en väldigt lovande tredje säsong så här i början!

Solsidan är en rejäl söndagsångestdämpare!!

bloglovin 2012-10-14 kl 19:58

Flås i håret och viskningar i örat

W kom hem från skolan ackompanjerad av snöflingor som sakta föll från himlen.
Hon skuttade glatt innanför dörren och visade mig sitt finger som hon hade dragit på marken för att fånga upp lite snö. 
En kompis i skolan hade sett att det snöade och på några sekunder hade alla barnen samlats vid fönstrena för att se på det underbara.
Alla blev så lyckliga.

Själv kände jag mig mest inträngd i ett hörn. Som om vintern flåsade mig i håret och viskade skrattandes i mitt öra att nu är det kört vet du. Nu finns ingen återvändo nu kommer jag och tar dig. Mohahaha.
Kanske överdriver jag lite smått, jo det gör jag, men snöskottning, halkiga bilfärder som tar dubbelt så lång tid för att jag knappt vågar svänga när vägen svänger och inte minst äckelkräksjukan som känns som att den kommer i full fart tillsammans med snöflingorna känns inte alls lockande. Kanske behöver jag gå i samtal och bearbeta min vinterskräck…
De dagar med snö, någon minusgrad, strålande sol, lek i pulkabacken och fika med varm choklad är däremot välkomna så helt vinterparalyserad är jag inte. Inte än åtminstone.

M fick bestämma dagens mellanmål och det blev våfflor med grädde och sylt.
W fortsatte sitt glada humör när hon fick veta vad vi skulle äta och nu när måndagens läxa är avklarad så är det frid och fröjd i vårt hus så därför ska jag passa på att duscha innan vi ska ge oss ut på de hala vägarna för att åka till musikalen.

bloglovin 2011-12-05 kl 15:28

Ångest

Äntligen morgon!
Jag har sovit uselt inatt. Vänt och vridit på mig. Legat på helspänn och satt mig upp i sängen flera gånger och lyssnat till ljud jag inbillat mig ha hört. Haft ont i magen för att jag spänt mig.
Anledningen – M kräktes igår eftermiddags.
Jag tyckte att han var lite väl kramig igår när vi var ute och sen strax före vi fikade vårt 15-fika sa han att han kände sig sjuk men åt ändå en tallrik med youghurt och två kanelbullar med god aptit.

Därefter tog det fem minuter, vi höll på att duka av, innan han började ulka och vi sprang till toaletten.
Jag har dödsångest för magsjuka. Inte för själva kräkningen utan för att jag inte ser något slut på den där äckelsjukdomen.
Den är så smittsam och drar över alla och av erfarenhet vet jag att det gärna blir mer än en gång när man är många i familjen. Långvarigt som fasiken kan det bli 🙁

När han hade fått upp allt satt han på en pall på toaletten och grät för att det gjorde ont i magen.
När det väl släppte så stod vi i duschen länge [han har aldrig varit så lätt att tvätta håret på som igår om man nu ska försöka se något positivt med denna dreten…].
Då mådde han hur bra som helst. Sa att han var frisk nu och jag lät honom sitta kvar i duschen och leka tills han var skrynklig som ett russin av ångest för att han skulle bli mer sjuk.
Inget hände. Han var så pigg och glad. Till kvällsmat åt han två pannkakor och inatt har han sovit i sin säng tills sex imorse utan att visa några tecken på att må dåligt.

Förhoppningsvis så blir det inte mer än så här.
Jag drog igång allt som jag gör när magsjukan flyttat in i vårt hus.
Städade toaletten med ajax och sen klorin två gånger. Tvättade husets alla handdukar och kläder som M och jag hade på oss [läste på en blogg häromdagen hur en tjej som lever ensam med sin pojkvän beklagade sig över att de bara har en tvättmaskin och att det är så drygt att tvätta, kunde inte låta bli att tänka på det när jag matade in och drog ut kläder ur tvättmaskinen hela tre gånger igår eftermiddags lycklig över att jag HAR en tvättmaskin när man lever många under ett och samma tak].

M får vara hemma från dagis idag och imorgon. Då har det gått mer än 48 timmar så händer det inget mer får han gå på fredag.
Det känns lockande att släppa iväg honom eftersom han nu är hur pigg som helst men jag skulle själv bli rosenrasande om någon annan gjorde så när det gäller mag- och kräksjuka så det är inte ett alternativ.

Nu ska jag ta ett djupt andetag och försöka tänka positivt att vi inte blir mer sjuka, det är extra jobbigt att mina föräldrar är här och jag är expert på att måla upp scenarier som att vi ligger sex stycken och spyr i varsin hörna av huset…
Nu ska vi äta frukost och sen blir det lite ändrade planer på hur dagen ser ut. Skräp ska lastas och iväg till tippen innan jag ska jobba senare i eftermiddag.

God morgon på er!

bloglovin 2011-10-05 kl 08:37