Etikettarkiv: Antibiotika

Antibiotika & full fart fredag

Efter en plågsam förmiddag igår med en M som låg och vred sig i soffan i vardagsrummet för att han hade så ont i örat och frågade om och om igen när han skulle få komma till doktorn blev klockan äntligen närmare ett så vi kunde åka dit.

Efter lite allmänna frågor så kikade hon först i det örat som inte gjorde ont och sen i det högra. Hon hade max tittat en halv sekund innan hon sa jag förstår att du har ont.
Så öroninflammation var det minsann, precis som jag trodde, och därmed hade vi besparat M ett dygn av smärta med en natt med minimal sömn och en massa gråt om vi hade fått komma dit redan i onsdags.

När jag tänker på det blir jag förbannad. Vem känner inte sitt barn bäst om föräldrarna till barnet! M klagar inte över ont eller beter sig på det sättet som han gjorde om han inte har väldigt ont och är sjuk.
Nästa gång mina barn inte mår bra eller har smärta kommer jag inte att acceptera att vi får vänta ett dygn för att det eventuellt kan gå över.
Det tar inte många sekunder ett läkarbesök, eller ibland så räcker det ju till och med att få komma till en sköterska, och jag kommer att dra upp det här dygnet med smärta i telefonen och stå på mig tills vi får en tid.
När det gäller ens barn får man extra kraft men samtidigt är det tragiskt att man ska behöva slåss för att få besöka sjukvården i Sverige 2014 när det handlar om barn och känslan av maktlöshet känns av en smula för vad vet jag egentligen om sjukvård.
Att behöva fråga en massa för att de eventuellt inte ska missa något, överförklara hur barnet betett sig och mår för att få all tänkbar vård känns som att man måste ha taggarna utåt redan från början för annars skickar de bara hem en eller som i onsdags, inte ens låter oss komma dit.
De må veta mer men det är jag som känner mitt barn bäst och oftast vet när något inte står rätt till.

M fick antibiotika som han ska ta tre gånger om dagen i fem dagar. 15 ml som inte smakar särskilt gott alls men han kämpar på.
Den tillsammans med Alvedon för natten igår gjorde att han faktiskt somnade gott tillslut vid halv tio efter att ha gråtit en hel del men han sov sig genom hela natten och idag säger han att han mår lite bättre och det är så skönt att se honom slippa ha så ont.

Klockan tolv ska W spela matcher mot killarna på årets påsklovsfotboll så nu ska jag plocka fram de nytvättade fotbollskläderna.
Ikväll är det ridning och det ska bli kul. Förra fredagen var det ingen ridlektion då det var långfredag och fredagen före den var W på påskdisco på skolan så nu känns det som en envighet sen vi var där så det ska bli så kul.
Det är extra härligt nu när det inte längre är kallt i ridhuset och man slipper ha en massa varma kläder under ridvästen och kan byta de tjockare ridvantarna mot ett par tunnare.
Förmodligen kommer de även att rida ut en sväng också och att rida i naturen är fantastiskt härligt.

Nu kör vi fredag och full fart mot en förhoppningsvis varm och solig helg utan alltför mycket jobb för min del och framförallt utan sjukdomar.
Trevlig fredag på er!

bloglovin 2014-04-25 kl 10:29
Annonser via Bloggpartner.se

Svart vitlök – Black garlic

Igår kväll fick jag för mig att surfa runt på mama.nu på iPaden vid läggdags och där var det någon av deras toppbloggare som hade haft med sig en gå-bort-present som fångade mitt intresse på direkten.
Jag minns inte ens vem det var som hade gett bort presenten så himla intresserad blev jag av den där svarta, och därmed väldigt annorlunda, vitlöken som jag aldrig har hört talas om förrän nu.

Jag hamnade på BlackGarlic.se och där läste jag igenom alla sidorna och klickade på länkar för recept [jag är sannerligen en all-in-person men det är ju intet nytt!] och fascinerades av bilderna på denna svarta lök som ärligt talat inte ser sådär oförskämt tilltalande ut om jag ska vara ärlig.
Men jag är grymt sugen på att prova den.
Vill absolut smaka den rå som den är rakt av, i dipp, göra någonslags förrätt med den men framförallt prova den i nästa köttfärssås vore ju kanonspännande och om det är som det står så kommer det att vara en smakupplevelse värd att vara med om.

Dessutom är Black Garlic väldigt hälsosam och innehåller hela 198 enheter antioxidanter per gram i jämförelse med vanlig vitlök som endast innehållet 119 enheter per gram och det kan ju aldrig vara fel att få i sig tänker jag.
Black Garlic är även mycket lättare för kroppen att smälta än vanlig vitlök. Vit vitlök innehåller naturliga antioxidanten Allicine som endast är löslig i fett. Black Garlic innehåller däremot så kallat S – Allycysteine, som då i motsats är löslig i vatten istället.
Kroppen kommer alltså kunna absorbera alla naturliga fördelar hos Black Garlic snabbare och lättare än det går att göra med vanlig vitlök och den lämnar inte heller några spår av dålig andedräkt eller lukt efter sig.

Black Garlic är en helt vanlig vitlök som är fermenterad och därmed har den förändrats i både smak och utseende. Den har en fyllig och söt smak med en liten underton av vitlök som lyfter din matlagning till nya höjder.
Fermentering är en form av jäsprocess. Förenklat beskrivet, placeras vitlöken i en speciell patenterad ugn under 3 veckor. Därefter torkas den under en vecka. Processen förändrar vitlöken både i smak, färg och konsistens. Den typiska starka vitlökssmaken och doft är borta och har ersatts med en mellansmakande, söt, balsamvinäger karaktär. Som närmast kan liknas vid umami. ”den femte smaken”.
Löken är helt svart och har en geléaktig konsistens. Den ger en helt unik smakupplevelse som förhöjer de befintliga ingredienserna och ger en ny dimension till din matlagning.

Visst blir man sugen på att prova på denna smakförhöjare!?
Synd bara att det inte finns några återförsäljare i Karlstad. Hade jag läst detta i förra veckan så hade jag köpt med en när jag var i Göteborg. Nu blir det till att beställa på nätet istället för prova det måste jag 🙂

Och till er som eventuellt undrar eller tänker tanken så kan jag svara på direkten  – nej detta är inte ett sponsrat inlägg!
Jag har bara en passion för god mat, provar gärna nya smaker, och jag snöar dessutom extremt lätt in på diverse olika saker – för mig ofta nyheter –  som jag stöter på. Sån är jag!

Info och bilder lånade från BlackGarlic.se och för den intresserad så finns det mer också mer att läsa där.

bloglovin 2013-10-22 kl 08:41

En vecka har gått

Igår var det en vecka sen vecka sen M föll olyckligt på en lekpark i Rottneros park där vi var på utflykt tillsammans med förskolekompisar, föräldrar och fröknar.
Den gånga veckan har varit så otroligt lång. Varje dag har känts som en hel vecka och jag har åldrats tjugo år under dessa sju dagarna tror jag.

Det är först sen i onsdags som de fysiska krypningarna i mina ben och obehagskänslorna i kroppen börjat släppa och ge med sig. Bilderna för min inre syn om hur jag mötte Ms blick där han stod och skrek vid sidan om piratskeppet för att sen stirra på hans arm som såg så otroligt otäck ut.
All oro, väntan på ambulans, all sjukhusvistelse [jag som avskyr sjukhus], alla timmars väntan på operation, all smärta han fått uppleva och sen all återhämtning här hemma.
Inte konstigt att jag känner mig lite sliten… och när jag rensade lite bland bilderna i min mobil igår kväll så fastnade jag på bilden av en morfinpåverkad M i ambulansen på väg till sjukhuset och det snurrade till igen.
Tvi! Det har verkligen varit en otäck och obehaglig upplevelse det här samtidigt som jag är så oerhört tacksam över att det inte var värre så att säga. Jag ryser av tanken.

I onsdags hälsade vi på förskolan. Under nästan en timme fick M vara med sina kompisar. Han berättade lite ibland för dem, visade sin arm, några fick känna, de pratade och satt tillsammans vid bordet. Visa satt närma honom, frågade något, M visade att han minsann kunde röra lite på sin höger arm upp och ner, och det var nästan som vanligt.
Förutom att han då inte kan göra allt som innan men ändå. En glimt av vanlig verklighet igen.

Igår var första dagen med något som liknar vanlig utomhuslek.
Han utvecklar en väldig förmåga med sin vänster arm och hand. Igår grävde han massor i lekparkssanden. Han äter med vänster, bär och flyttar grejer med vänster.
Leker med sitt älskade smålego med vänster och en massa mer. Det är fascinerande att se.

Han får antibiotika tre gånger om dagen då det är en öppen fraktur han har och han får fortfarande panodilsupp och samtidigt som det Ipren Ibuprofen som är flytande.
Det sistnämnda har vi bytt en gång då den först varianten smakade så illa att det var en kamp utan dess like att få i honom det. Vi kunde hålla på hur länge som helst vid varje tillfälle hela dygnet runt för att få honom att svälja sörjan.
Sen vi bytte och så går det så mycket bättre då det är helt och hållet smaken det kommer an på om vi får i honom det.

Nätterna är fortfarande inte bra.
En natt har han sovit utan att klaga över smärta. Även om han inte har smärttoppar längre så klagar han över att det gör ont. Gråter, jämrar sig, tar sig för armen, pekar ofta på överarmen eller långt ner mot fingrarna.
Det är så jobbigt att se och höra honom ha ont. Jag trodde att det kanske skulle gett med sig vid det här laget, och visst är det skillnad dagtid, då han endast någon enstaka gång klagar över att det gör ont.
Jag vet inte om det är så att nu när han är lite mer aktiv och leker mer så kanske det gör mer ont på natten för att han ansträngt armen? Eller så är det bara så att det gör ont när han vilar den och det för att han har den skadan han har.
Han är helt klart mer trött av sig, och testande bråkig mot mig. Han har lätt att somna i soffan framåt seneftermiddagen eller om vi åker bil så måste jag försöka aktivera honom så han inte somnar när klockan passerat 16-17.

Det värsta nu vore om han ramlade eller kom i kläm eller på annat vis gjorde illa armen så det är inte helt konstigt att jag ibland ropar på honom att inte springa för fort, att se sig för osv.
Att jag säger nej till sådant om han inte får göra nu enligt doktorn som att cykla, gunga, hoppa studsmatta m.m

L säger att jag över lag har svårt att släppa och gärna vill ha kontroll och kanske är det så i den vanliga vardagen men det som är nu räknas inte som vanlig vardag. Som det är nu så kan jag bara se att M är skadad och att han behöver extra mycket omhändertagande hela tiden.
Han kan inte själv avgöra om han kan göra si eller så, bara en sån sak som att han inte får bli blöt på gipset för då måste han gipsas om är något man måste tänka på hela tiden och påminna honom om.
En sönderklippt fleece är den enda värmande tröja/jacka han har att ha på sig när det är kyligt ute för att få något över hans gipsade arm är inte att tänka på. Det går inte.
Att han inte ska springa nedför gräsmattebacken som vi var vid igår t.ex för att då kan han ramla och landa på armen, att ge honom alla dessa mediciner och smärtstillande, att försöka hjälpa honom med magen som har blivit så himla dålig pga allt detta så att jag försöker bädda in och trixa med olika magvänliga ting innan det är dags även om han inte går med på det, hjälpa honom med påklädning, byta kläder för att han spillt ner allt då vänster hand inte är helt pålitlig, hjälpa honom på toa och framförallt så är det jag som var där när det hände.

Jag såg min skadade son i ögonen när olyckan precis hade hänt, jag såg den vidrigt otäckt böjda armen, och smärtan i hans ansikte i ambulansen på väg till sjukhuset och inte är det konstigt då att med dessa bilderna fortfarande ganska färska på näthinnan att jag vill vara omkring honom dygnet runt just nu för att kunna underlätta så mycket som möjligt för honom och eventuellt kunna skydda honom från att göra skadan han har till en ännu längre läkningsprocess eller till och med ännu värre än det är just nu.
Jag ryser fortfarande i hela kroppen av att tänka tillbaka en vecka i tiden trots att det känns som att det gått ett år sen det hände.

bloglovin 2013-06-07 kl 09:23

Öppen fraktur

Efter två nätter med obefintligt med sömn för att M haft så ont så ringde jag igår till sjukhuset.
Jag fick prata med en sköterska på ortopedmottagningen och det var ett väldigt bra samtal. Efter vi hade avslutat samtalet så kände jag mig lite starkare i allt det här.
Jag hade fått lite påfyllning av ork till att försöka och kände mig hoppfull om att det kanske skulle bli bättre.

Vad jag däremot inte hade greppat var att det var så illa som det var. Det var ju några väldigt omvälvande dygn minst sagt och jag mår lite dåligt av olyckan fortfarande och jagas av minnesbilden av M där han står på marken med sin arm som ser fruktansvärd ut.
Det där såret som jag trodde han hade, som jag inte såg när olyckan hade hänt för det var under på undersidan av underarmen, och som jag fram tills igår trott var ett skrapsår som han fick när han landade på marken typ, var inget litet skrapsår.

Jag minns när vi kom in med ambulansen och de la honom på en sådan där hård och tung platta som de gör innan de vet omfattningen av skadorna på kroppen hur jag såg när de klippte upp det som ambulanspersonalen hade gjort med armen att det var en massa blod runt om men då tänkte jag att det var ett sår och eftersom jag mår dåligt av blod och sjukhus överhuvudtaget så valde jag att titta bort på direkten.

Igår förklarade sköterskan för mig att M har väldigt ont eftersom armen är av på två ställen. Han har även ont för allt de gjort för att få rätt armen, operationen med de insatta titanstängerna, troligtvis så minns han även smärtan från när olyckan inträffade och sen den smärta han hade i väntan operation som ju nästan blev ett helt dygn.
Att han är rädd för att slå i armen eller att någon ska röra vid den så här i början är helt naturligt efter all smärta och minnen av smärta som han haft.

Sen har han även väldigt ont då skadan är en öppen fraktur. När vi träffade läkaren på uppvak efter operationen så vet jag att han pratade om antibiotika, han gav oss ett daterat sjukintyg på att någon måste vara hemma och vårdas nu, och han sa säkert en massa mer men jag måste ha gått in i någonslags bubbla där då när jag satt och tittade på vår nyopererade kille låg där i sängen och sov.
Jag hörde ingenting och förstod ingenting och fick lite av en chock igår när jag hörde sköterskan säga att det är ju en öppen fraktur som M har, dvs att huden är sönder på grund av att armen är bruten.
Jag såg framför mig hur jag om jag hade tittat på armen då där i parken när jag satt med honom i knät och tryckte hans huvud mot mitt medans Hanna satt på andra sidan och höll i den skadade armen så hade jag sett hur benpiporna stack ut.
Nu gjorde jag inte det av den anledningen att jag inte kunde se på hans onaturligt böjda arm vilket var tur för om jag sett detta så hade nog haft svårt för att inte kräkas eller svimma av som jag tänker på det nu och det hade inte hjälpt M.

Igår när jag förstod vad hon sa till mig så vek sig benen och huvudet snurrade på mig.
M har alltså väldigt ont, så mycket mer ont än om armen ”bara” varit bruten.
För att lindra smärtan så ger jag nu två sorters smärtstillande. Supp och flytande, det flytande är riktigt jobbigt för honom att ta tyvärr så det är en kamp, och det ger jag kontinuerligt även dagtid.
Jag har trott att om han inte klagar över smärta så kan jag vänta under dagtid med att ge honom något men det är helt fel tänkt.
Han ska ständigt ha ett jämnt flöde av smärtstillande i kroppen för att han inte ska få smärttoppar.
Morgon, middag, kväll och natt är det som gäller och utöver det så får han på grund av den öppna frakturen antibiotika tre gånger om dagen.

En temp upp till 38 grader är normalt i det läget som han befinner sig i nu men stiger över där så ska vi kontakta ortopeden eller sjukvårdsrådgivningen om det är efter telefontid och åka in för då kan han ha fått en infektion där armen är öppen så att säga.

Det är även normalt att den värsta smärtan kommer nu, efter operation, så den här veckan kommer troligtvis om allt går bra att vara den värsta sen vänder det och det längtar jag efter.
Det är verkligen skitjobbigt när han har ont.
Alldeles nyss skrek han från vardagsrummet där han sitter och småleker med sitt lego just nu. Då hade han lyckats komma åt mitellan så en del av den glidit ner och armen tyngde nedåt och det gjorde ont.

Natten och dagen hitintills har ändå varit så mycket bättre än tidigare dygn. Det hjälpte precis som sköterskan sa att hela tiden se till att han har smärtstillande i kroppen. Han mår så mycket bättre och har inte skrikit av sådan där jättesmärta.
Han är däremot betydligt mer trött och grinig. Ledsen över att inte kunna använda sin arm och göra saker som han brukar göra så humöret pendlar friskt men det är full förståeligt ju och jag försöker att pusha och finnas där. Se till att hitta lite andra lösningar på vissa saker som när vi ritar t.ex vilket inte är helt lätt att göra med en icke så upptränad vänster hand och ett papper som glider iväg…

Nu ska jag ta itu med papper och annat kring olyckan.
Jag behöver ett särskilt intyg från läkarsekreteraren för att försöka få tillbaka de 1400 kronor som jag köpte tågbiljetter för till min morbrors begravning som vi skulle åkt ner till Skåne för att delta vid idag, jag måste prata med min chef eftersom M är så kallat sjukskriven och behöver vård och jag inte kan arbeta just nu, och jag tänkte även kolla med vårt försäkringsbolag hur det fungerar med resor till sjukhuset, mediciner, utebliven inkomst då jag är hemma osv.
Jag har ingen aning som sådant men det kan vara värt att kolla upp när man faktiskt varje månad betalar något som heter försäkring…

Min fina M igår när vi satt ute och pratade och vilade en stund i våra gamla utemöbler. Zlatanband i håret för att få bort det från ansiktet då det efter de här dygnen är allt annat än fräscht av mediciner som hamnat fel och en massa annan smuts och klet. Så snart smärtan släpper lite mer ska vi klä in armen i plastkassar och tvätta håret på honom…

 

bloglovin 2013-06-04 kl 13:02

Uppvak & Iva

Jag behöver en paus så just nu sitter jag på rummet på tolvan.
Jag har extremt svårt med att inte finnas vid mina barns sida och ställa upp och allra helst så klart när det händer något sådant här men efter 26 timmar vid Ms sida i stort sett utan sömn inatt, inte den bästa kosten, och undantryckande av mig själv för att vara stark [jag och sjukhus är ju ingen bra kombination även om det inte involverar något allvarligt] för Ms skull, hjälpa honom när han har ont och en massa mer så behöver jag en stund att släppa ner axlarna som jag gått med uppdragna under öronen sen ca 13 igår.

Operationen gick bra har vi fått veta av doktorn.
M har nu titanrör inopererade som de öppnat någonstans kring handleden och sen vi armbågen för att sätta dit.
De har även fått göra ytterligare en öppning mitt på underarmen som de inte hade tänkt att göra.
När han informerade om detta så kände jag mig svimfärdig så jag lyssnade inte så väl vad anledningen var.
Jag vet att M hade ett sår där och tyckte de sa att det kommit in smuts i armen som de tagit bort och sen sytt igen.
De hade även gipsat honom en tredje gång och som sagt allt hade gått bra.

Det var en lång väntan som jag och L tillbringade utanför sjukhuset i det fina vädret.
Tillslut ringde de och meddelade att han låg på uppvakningsavdelningen.
Han sov tungt och det var så skönt att se honom sova och slippa se och höra att han har ont att jag önskade att han skulle sova länge.
När vi fick order om att börja väcka honom så var han seg. Det gick långsamt och han hade ont och började kräkas. Han fick då något som var som Panodil i kanylen i vänster hand samt något mot illamående insprutat.
Smärtan fanns kvar och de gav honom åter igen morfin och han somnade igen.

Då hörde jag att de pratade om att han nog inte skulle åka hem ikväll ändå och sen när sköterskan kom så fick vi veta att han skulle flyttas till Iva [vet inte om det förkortas så ens] så vi rullade iväg.
Väl där så kräktes han ännu mer, skrattade lite grann då han hörde en bebis skrika vilket jag antar beror på morfinet, och var sen halvt sovande och borta så den antibiotika de tänkte gett honom i kanylen hade de inte gjort när jag lämnade rummet för att ringa till W som slutar fritids halv fyra.

Att han ligger på Iva är för att de vill ha lite mer koll på honom då han inte mår tillräckligt bra och är redo för att komma upp på tolvan ännu men den info jag fick innan jag gick ut för att ringa innehöll inga jätteallvarliga ord.

Nu har jag proppat i mig två alvedon och druckit lite cola och ska ta mig ner till Iva. Hur vi löser kvällen, natten och storasyster får vi se frampå beroende på hur Ms tillstånd förändras.
Hon följde med en kompis hem så just nu är det lugnt på den fronten så det tänker jag släppa för en stund till.

Min tappra lilla kille som verkligen kämpat med all denna smärta är så underbart fin. En riktig liten prins!
Han har haft så ont i sin arm och inte ens kunnat hosta, gå på toaletten, eller klia sig på näsan, det gör även ont i den vänstra armen där nålen sitter, men ändå så kämpar han på.
Ända in på operation där han låg och försökte vifta lite grann med fingret för att se hur strecken på en av alla monitorerna ändrades beroende på hur han gjorde med sitt lilla finger innan han somnade in och jag fick lämna rummet.

Han vill tillbaka till förskolan och kompisarna och han vill cykla. Han är rädd för att hans arm inte ska bli som vanligt igen, han önskar sig lego city polisbil och han hade skärpa och kärlek i sig att vara så go att säga hejdå till fröken när vi försiktigt lyft in honom i ambulansen igår trots att hans arm var helt av på två ställen [vilket vi inte visste då] och det måste gjort ont som sjutton.
Det är en liten prins vi välsignats med och nu har jag hämtat andan lite grann och tänker gå tillbaka till Iva.

En sovande M den första halvtimmen på uppvakningsavdelningen

bloglovin 2013-05-31 kl 16:27

Bojkotta vårdcentralen

Igår förmiddags hamnade vi oplanerat på vårdcentralen.
W ringde från skolan efter att bara varit där en timme och sa att hon mådde dåligt och ville gå hem.

När hon kom hem var hon vit i ansiktet och sa att hon mådde illa. Jag kände paniken inombords om att en eventuell vinterkräksjuka var i antågande men efter att ha bäddat ned henne tog jag tempen och hon hade 38,2.
W mår alltid illa när hon har feber.

Hon lät grötig när hon pratade och halsmandlarna var tjocka och täckte mer än halva svalget på henne så jag ringde vårdcentralen och vi fick komma dit.
W var jätteduktig när de tog ett halsprov på henne. Jag fick även mina tankar om att operera bort halsmandlarna bekräftade, tyvärr.
Sköterksan som vi träffade tyckte att man sen när W är frisk kunde se till att få en remiss till öron, näsa, hals för en undersökning.
W blev ledsen och rädd. Hon vill absolut inte vara med om en operation även om hon inte riktigt vet vad det innebär.
Jag som minns hur Ws halvbror var tiden efter han hade opererat bort mandlarna tycker att tanken känns jobbig men detta slår jag bort nu så får jag ta det om och när det blir aktuellt.

W hade streptokocker, trots att det inte ens gått en månad sen hon var sjuk förra gången, så nu skulle de skriva ut en annan sorts antibiotika då det inte går att äta samma som förra gången om den ska ha någon verkan på denna skiten.

Otroligt var att sen när jag två timmar senare skulle hämta medicinen eftersom de inte skulle kunna skriva ut den på direkten så var det sådan kö på Apoteket att jag var tvungen att strunta i det då båda barnen satt i bilen och väntade på att få komma hem så jag bad L att ordna med hämtningen.
Antibiotikan fanns inte inlagd i systemet när L stod på Apoteket för att hämta den.
Jag fick ringa vårdcentralen som hade stängt för utbildning på eftermiddagen varpå jag ringde landstingsväxeln.
De sa först att de inte kunde hjälpa mig eftersom de inte kunde få tag i någon och veta vad som hade hänt pga utbildningsdagen.
Jag fick vänta tills på måndag sa de.
Då blev jag smått upprörd. Skulle jag vänta tills på måndag när min dotter har streptokocker med feber och halsont för andra gången på en och samma månad?!
Att ens föreslå det när man ringer och kämpar för att få till en lösning pga ett sjukt barn gär mig förbannad att tänka på så här i efterhand.

När de sen förstår att jag inte alls tänker vänta så lyckas de ordna så jag får prata med en läkare på vårdcentralen där vi var på förmiddagen. Den läkaren kan knappt prata svenska.
Hon är både svår att förstår, har svårt för att förstå vad jag säger och har en telefon som knastrar och sprakar hela tiden så det blir än svårare att höra vad hon säger och viseversa 🙁

Jag känner mig osäker med henne och gör samtalet något längre än det kanske skulle behövt att vara men jag vill ju veta att W får rätt medicin, dvs inte samma eftersom hon ätit Kåvepenin för bara några veckor sen m.m.
Det skulle iallafall ta en kvart att få medicinen leveransklar vid ett Apotek.
Efter en kvart stod L vid Apoteket på nytt men det fanns fortfarande ingen medicin och ingen där fick åter igen tag på någon på vår vårdcentral för att kolla vad det är som var fel.
L åker då dit för att försöka lösa det på plats för någon måste det ju finnas att prata med där.
Han lyckas och de ordnar med medicinen det är bara det att på Apoteket i vårt lilla område har de inte den antibiotikan som W nu ska ha [det är alltså inte klassisk Kåvepenin den här gången] så han får åka till apoteket på sjukhuset och hämta den.

Av denna långa och tråkiga story blev det bra iallafall som det verkar nu.
W ska istället för tre gånger om dagen nu ta 7,5 ml en gång om dagen och den här Cedax som antibiotikan heter smakar inte heller lika illa som Kåvepeninen gjorde.
W hann långt ifrån bli lika sjuk den här gången som hon var för några veckor sen och idag efter att ha tagit endast två omgångar medicin så käner hon sig i stort sett frisk vilket känns otroligt skönt.

Vad som händer sen med halsmandlarna m.m. det får vi ta då.
Dock så funderar jag på att bojkotta vårdcentralen och söka mig till någon privat form av sjukvård istället för det här är långt ifrån första gången som det strular med saker som borde fungera direkt.

bloglovin 2012-03-10 kl 12:20