Etikettarkiv: Asics

Vecka 14

Vecka14
Instagrampics, @husnrnio, från vecka 14

Sjukdomsstatusen fortsätter och fortsätter.
Vecka 14 har varit den segaste på länge. Tacksam över att barnen inte varit sjuka tidigare det här läsåret [om man bortser från Ms påskaftonsförbannelse men den drabbade ju ingen vanlig vardag och skolgång] för det är sannerligen segt.
Friska barn är en sak att vara tacksam för utan tvekan.
I torsdags kväll skjöt tempen i höjden med 39,5. Igår vaknade han pigg och på kvällen hade han bara 37,8 vilket ju känns skönt.
Att han mådde bättre märktes tydligt på hans energi under gårdagen. Det var mycket klättrande på väggarna. Lek med Baileys som urartade till att båda två var helt galna och senare på kvällen tog hostan över efter all fysisk lek och han hostade och hostade tills han kräktes.

Inget kalasfirande av grannen och tillika klasskompisen och ingen handbollscup på Gjutaren idag.
Jätte jättetråkigt så klart.
Jag har inte kollat någon temp idag men jag tvivlar på att han har någon. Han är pigg som tusan, skulle behöva cykla på långtur med mig för att få lite av alla energi att lämna kroppen, men att spela handbollsmatcher skulle innebära hostattacker och kanske bakslag så han inte kan gå till skolan på måndag så ännu en dag i hemmets lugna vrå blir det. Den som inte är så lugn just nu för retstickan i M är framme och tacksamt är att få igång Baileys… Önskar nästan att han hade haft fler hemuppgifter att göra för att få ett litet break, haha, men har varit så duktig och betat av allt det som fröken plockat ihop till honom för att han inte ska halka efter under den här veckan som gått.

Nu ska jag ta med mig hunden in i badrummet. Där får han ligga på klinkersen medans jag gör mig klar för att sticka ut näsan utanför dörren för att undkomma en leksugen lillhusse.
En promenad ska det bli. Invigde mina nya Asics igår. Samma modell som jag haft tidigare för pronerande löpsteg med en ganska bred front men av en senaste modell. Går in dem lite och tänker mig väl sen att prova springa i hopp om att knät ska hålla för det. Hur som så är de supersköna att ha på foten och så är de ju så snygga också i rosa och turkost.

Har börjat beta av dokumentärer på P1 i lurarna. I Fredagspodden för längesen pratade i Hannah och Amanda om en av dessa dokumentärer och sen dess har jag tänkt att jag ska ta mig av dem. Otroligt gripande livsöden och händelser där personerna själva berättar ihopklippt med andras röster från personer i dess närhet med flera.
Det finns verkligen hur mycket som helst att lyssna på nu förtiden att jag och Baileys ibland kan istället för att gå hem kan fortsätta lite till även om vi varit ute i över en timme bara för att jag ska lyssna klart, haha. Det blir ju en del del stopp under tiden så det tar lite längre tid än om jag skulle lyssna i sträck. Vid hundmöten stänger jag av för att ha full fokus på Baileys, ibland blir det att vi tränar lite eller ser någon kul grej vi kan gå runt eller hoppa över och så blir det en del små lekstunder också så många break men det är helt klart så att det finns mycket bra att ha i lurarna under hundpromenader! 
Trevlig lördag på er!

bloglovin 2016-04-09 kl 10:06
Annonser via Bloggpartner.se

Löpning & framtänder

Jag har kommit igång med löpningen igen och har sen två veckor tillbaka tagit mig ut på tre pass i veckan.
Det är jobbigt men faktiskt roligt också. Att jag inte har fått ont i benen av att springa på asfalt ännu trots att det blivit flera turer på detta hårda underlag känns grymt härligt.

Förra veckan sprang jag milen på 64 minuter vilket är två minuter bättre än mitt tidigare bästa på denna distans och jag slog även mitt rekord i längd och tog en sträcka som slutade på 13,3 km.
Inga häpnadsväckande siffror men för mig är det rekord och det känslan är happy!

Fascinerande med löpning är att det kan pendla så mycket. Under dessa sex tillfällen som jag varit ute [sju med igår] så är det ett som varit ren jäkla pina.
I torsdags sprang jag milen på asfalt och jag led mer eller mindre. Mina fria happy löpartankar infann sig inte fullt ut.
Det var tungt och det enda som malde i huvudet var att hur fanken kan en sträcka kännas så lång när man springer den och sen när man kollar på pulsklockan så är det inte alls långt!?
Varken musik eller försök till peppande tankar hjälpte men jag kämpade på tills det hade passerat 10 km innan jag gav upp vilket ju så klart var skönt efteråt även om inte det där vanliga lilla ruset kom då heller.

När jag sprang 13,3 så hade jag bestämt mig för att ta mig bort till Café Råtorp innan jag fick vända.
Det var långt dit men visade sig att från vägen jag börjar springa på och dit endast var 5,5 km. Konstigt kort med tanke på just det att det är så lång sträcka!
I lördags blev den tur i spåret i skogen och skillnaden mellan att springa på asfalt och i skogen är enorm. Det kändes minsann i benen att jag trampade runt på det ganska lösa gruset de har lagt runt hela spåret.
Veckan slutade i alla fall på totalt 28,72 km i total sträcka och det var några kilometer mer än vad jag hade räknat med så jag var nöjd.

Igår hade jag bestämt löparträff med Lottis så kvart i åtta när L kommit hem från jobbet åkte jag dit.
Det blev en tur på elljusspåret där de bor.
Jisses vilken skillnad på det spåret och det här hemma!
Här var det backar upp och backar ner. Små lite sega varvades med branta intensiva och allt på ett underlag som inte var lika lättflytande som asfalt.
När vi kom ut på asfalten igen och var på väg hem så kändes det hårt och inte alls skönt att springa på så jag tror att jag ska försöka att hålla mig till att springa i skogen så mycket som möjligt av veckans pass.
Dock så är det ju inte möjligt när det blir på kvällstid då det är kolsvart i vår skog. Då är det upplysta gator och bland villor som gäller men åtminstone ett av veckans pass ska jag försöka att få till när det är ljust och kan vara ute på mjukare underlag.
Jag vill absolut inte få ont nu när jag sakta men säkert börjar att komma igång igen efter två månaders stillasittande.
Kul var det i alla fall och något som jag gärna gör om.

När jag väl kom i säng efter att ha packat ihop allt till barnen inför idag så la jag mig med iPaden i sängen och tittade på Ensam mamma söker.
Inte världens mest fängslande program inser jag mer och mer men har jag sett så här långt på det så måste jag ju nu se slutspurten också och få veta vem de där mammorna väljer av killarna som återstår.
Igår orkade jag tydligen inte med att se hela programmet för när man vaknar skrikandes aj och det känns som att framtänderna är av på grund av att jag somnat liggandes med iPaden i knät så att den faller handlöst framåt och dess kant smäller i tänderna så inser man ju att det nog är dags att sova istället…

Nu är lunchen slut och snart ska M hämtas på förskolan [vänjer mig inte vid det ordet, i mitt huvud kommer det nog alltid att heta dagis, det känns liksom lite mer lekfullt och mjukt] och sen inväntar vi att W ska komma hem från skolan så veckans engelska glosor kan betas av innan tisdagsledigheten råder fullt ut.
L åkte till Uppsala tidigt i morse så därmed är deras möjligheter att vid ett beslut av nej från mig eliminerade att omprövas utav att gå till pappa med samma fråga vilket ibland kan ge en lugn kväll så det hoppas jag på.

Trevlig tisdag på er och snart så kommer den utlovade utlottningen från The Walt Disney Nordic Company att dyka upp här.

bloglovin 2013-11-19 kl 12:39

Testar vänsterbenet & godaste kvällsmålet

Om jag klarade av att gå nerför trappen hemma utan att det gjorde ont i vänster ben, på sidan och fram i benhinnan, så var det idag jag satt som dag för att prova springa igen.
Jag har nu vilat benet i åtta dagar.
De första av dessa dagarna gjorde det så ont att jag fick ta hjälp av trappräcket när jag gick upp och ner i trappen för att underlätta smärtan lite grann.
Jag vet att jag på ren vilja sprang mina 5,23 km de fem dagarna innan jag insåg att en paus var ett måste. Envis är jag och har jag väl bestämt mig för något så genomför jag oftast det….

Det kändes lite ovant att ge sig ut men samtidigt otroligt härligt inombords när jag snörade på mig skorna.
Lite nervöst också, både för att jag inte visste hur mycket jag skulle orka, om energin skulle ta slut direkt, men mest för att jag verkligen önskade att det inte skulle kännas i vänster ben.
Det här med att springa, även om det inte går särskilt snabbt för mig än så länge, har blivit något som jag mår bra utav av flera anledningar och den största anledningen är faktiskt inte att bli fastare i hullet eller att vågen ska visa mindre.
Det är energin och orken som kommer av att jag rör på mig. Smidigheten i kroppen [är faktiskt en grym skillnad på min smidighet vid stretchning nu jämfört med när jag började springa] och sen älskar jag skogen, jag njuter av att vara ute på egen hand utan någon som ropar på mig och kräver något. Det är bara jag och musiken och tankarna kommer och går och lite upprensning blir det i huvudet. Sen är naturen otroligt vacker just nu.

Det kändes sisådär idag. Smärtan var nästan obefintlig men det kändes inte helt fritt i benet heller. Jag kunde inte bara springa på utan det fanns något där som störde och jag trixade lite med stegen då och då och önskade bara att jag skulle kunna springa på och känna helt stark.
Men som sagt det fungerade så nu hoppas jag att det inte gör ont imorgon när jag kliver ur sängen utan att detta är ett steg åt rätt håll.
Trots energi kvar så valde jag att springa mina 5,23 idag och jag höll ett ok tempo tycker jag med tanke på att jag inte sprungit på ett tag och försökte att ta det lugnt.
Jag hade kunnat ta ett varv till och var väldigt taggad mot slutet av musiken men det vore samtidigt dumt att dra på mer så här på direkten. Skulle vara typiskt mig att göra en sådan sak så här efter ett uppehåll på grund av smärta… men idag lyckades jag lägga band på mig och än så länge kan jag förflytta mig i huset utan att grimasera av ondo.

Litet kvällsmellanmål fick det bli en stund efter turen.
Kunde absolut inte låta bli att öppna påsen och smaka på en del av det tunnbrödet som W bakat på Ransäters hembygdsgård under deras Värmlandsresa med klassen idag.
Så ljuvligt gott med lite mild kaviar på tillsammans med ett glas kall oboy!

W har för övrigt haft en toppendag med besök både på vackra Ransäters hembygdsgård, där hon hade med sig både tunnbröd och en egentovad boll hem, och sen hade de så klart även besökt Selma Lagerlöfs hem Mårbacka.
Medans jag och M var på jobbet och hade avslutning med 10, 11 och 12-åringarna i en av körerna så har W ägnat sig åt vattenkrig tillsammans med tre kompisar och sen har de legat i varmt bubbelbad i en tunna utomhus så den här dagen började med samma glada känsla som den slutade med och det är gott att få vara med om.

Nu ska jag se om jag kan lyckas få tag i tågbiljetter till nästa veckas två resor och därefter har jag några tavlor som borde göras. Men först ska tvättmaskinen tömmas på innehåll.

Trevlig tisdagkväll på er!

bloglovin 2013-05-28 kl 21:19

Min bff efter en mil

Min bästa vän sen ett par veckor tillbaks har varit Ipren gel som jag hittade på vår lilla Icabutik en lördagskväll när det gjorde extra ont och som jag så klart inte kunde motstå i hopp om att slippa den nedrans smärtan jag känt framförallt på vänster bens benhinnor [eller heter det benhinna? Har man en eller flera benhinnor på varje ben undrar en som har noll koll?].

Jag har smort och smort och visst har det känts lite mindre vid varje nedtramp på skogsspåret under mina löparturer men helt borta har smärtan inte varit men överkomlig för en som är envis som synden typ.
Jag tror att det onda kom av min ihärdiga joggning på hård asfalt innan skogsspåret blev fritt från is för tidigare år när jag dragit igång med motionen så har jag inte fått så här ont som jag haft nu.

Den här veckan har jag trappat ned med gelen och det har faktiskt inte känts som tidigare utan fungerat ok så kanske börjar det lugna ner sig nu med det onda när jag endast kutar runt i skogen.
Kutar är i och för sig helt fel ord för mig, jag springer inte alls fort, men jag kämpar på och oftast blir det tre varv vilket innebär i längd ca 5,7 km från vårt hus, de tre varven och tillbaka.
Av detta så går jag snabbt nästan 0,4 km för att ta mig ner till spåret och få upp känslan av smidighet innan jag börjar knata fram i joggingtakt.

Ibland blir det bara två varv men jag har försökt att hålla mig klar i huvudet och vara nöjd med även det istället för att se det som ett nederlag att det inte blev mer vilket jag lätt skulle ha gjort för några år sedan.
Bara att jag tar mig ut och rör på mig trots både vardagar och helger med arbete, två barn i vitt skilda åldrar som kräver och behöver helt olika stimulans och hjälp, ett hem som det kan plockas i från morgon till kväll och en massa egna projekt av olika storlek och slag här hemma anser jag gott nog för mig.

Igår eftermiddag hade jag inte tänkt ta mig ut då jag varit ute fem dagar på raken men så passade det med alla andra så det blev en tur och det ångrar jag inte.
Jag har under alla tidigare turer tagit mig runt på ren jäkla envishet men så igår hände det något. Det var så annorlunda alla andra turer att jag sprang med ett leende på läpparna.
Jag älskar skogen, det mjuka underlaget, att det på de tre leriga ställena nu börjar torka upp så man slipper att ta stigen vid sidan om spåret, doften av skog och lugnet som oftast råder där när jag springer för det verkar vara på sådana tider som ingen annan nästan gör det.

Nu tror jag inte för en sekund att gårdagens lätthet kommer att råda konstant i fortsättningen för mig men igår var det fantastiskt att springa och om de hemma hade kunnat låta mig få ha Spotify ifred så jag slapp krångla ur telefonen ur den fjantiga lilla armväskan jag springer runt med för att försöka återta rollen som härskare över musiken samtidigt som jag försökte hålla koll på att jag inte snubblade över någon rot eller annat på marken så hade jag nog kört på längre än jag gjorde.
Resultatet igår blev ändå vårens längsta dvs 7,14 km och det innebär 4 varv.

Ikväll slog jag det. Att samma känsla som igår skulle infinna sig måste ju vara en på miljonen typ och efter ett flåsigt samtal hem för att kolla att det var ok fortsatte jag att springa. Jag var tvungen att passa på när det väl kändes ok och faktum är att det kändes ok varv efter varv utan att jag använt Ipren gel i förberedande syfte.

Kvällens eufori ledde till att jag därmed sprungit min allra första mil någonsin. Till och med lite grann mer än en mil blev det och det minus den lilla sträcka jag går i början av turen.
Det känns sanslöst gött och fascinerande.
Jag trodde inte det om mig själv och visst går det inte fort, det är långt kvar tills en mil blir på tiden 60 minuter kan jag ju säga, men jag är ingen snabbspringare. I alla fall inte som det känns nu. Jag gillar att springa och att göra det i skogen och jag springer hellre långt än snabbt och det gör jag när tillfälle ges från hemmets vrå.
Sen har jag ju kämpat ganska rejält i några veckor nu. Jag gav mig ut på den första turen den 4 april och jag har tvingat mig och med hjälp av envishet och vilja av stål och svetten har skvalat och mitt ansikte är knalligt tomatfärgat när jag anländer hem igen.

Nu hoppas jag kunna fortsätta så här [även om det just nu känns riktigt mört i benen och jag faktiskt har plockat fram Iprengelen ikväll för att jag är lite fundersam på hur jag ska känna imorgon bitti när det är dags att kliva ur sängen för att bege mig mot jobbet] och hålla mig frisk, komma ut på några springturer i veckan och kanske även bättra på konditionen så att tiden sjunker lite grann och det får gärna bli sträckan en mil fler gånger.
Att gå på sporadiska promenader och sen plötsligt springa en massa kilometer har jag svårt att tro att man kan göra men alla är ju olika men när det gäller mig så krävs det att jag håller igång nu och inte kommer av mig i springandet för att kunna ta milen en gång till frampå och det vill jag ju absolut göra.
Det är faktiskt en tanke som är väldigt annorlunda för mig men grymt lockande lite konstigt nog 🙂

Nu ska jag i säng.
M sover sen länge tillbaka vilket inte är konstigt alls efter en morgon som började 4.30 idag.
W sover också nu med sin gipsade arm vilandes mot en kudde, L åkte vid åtta imorse till huvudstaden för att lyssna på Bruce Springsteen så han lär väl inte komma hem förrän söndagsmorgonen nalkas och då ska jag upp och iväg för ett jobbpass så med tanke på att även min lördag startade 4.30 imorse så är det väl lika bra att jag går och lägger mig nu.
God natt!

bloglovin 2013-05-11 kl 22:50

Motionsmånaden är här

Så kom den månaden som kallas vårmånaden även om det inte är vår ute enligt mig då det är minus på nätterna och svinkallt på morgonen och även under dagen då vinden viner.
Med april månad brukar iallafall mina tankar om att börja röra på mig anlända. Att jag ska röra på mig innebär att springa/jogga i ett tempo som passar mig. Det vill säga väääldigt lugnt i början.

Förra våren var jag igång men drabbades av en rejäl och seg förkylning och kom väl aldrig riktigt igång igen efter den. Året innan det gick det väl lite bättre men framförallt så är det våren och sommaren 2010 som det var riktigt gött och jag fick in en rutin i springandet som passade mig bra och som ökade mitt välmående markant.

Jag vet att denna motion inte kommer att göra några enorma under med min förfallna kropp men lite smidigare kommer jag att bli och framförallt må så mycket bättre av att andas en massa frisk luft och över att få lämna hemmet ensam för en liten stund och det räcker bra för mig just nu. Dessutom är denna motionsform den enda som passar mig då jag arbetar ganska oregelbundna tider, för jämnan har massor att plocka och fixa med hemmakring, en sambo som jobbar mycket och har lite intressen som han vill utöva, och framförallt två barn. Jag varken vill eller kan åka iväg till t.ex Friskis och Svettis som jag hängde på flera gånger i veckan före att W föddes.
Jag får helt enkelt ge mig ut sådana tider som det passar sig. När det blir över en stund liksom och det räcker bra för mig.

Jag går först i raskt tempo, med mina mått mätt, måste få upp lite mjukhet och värme i kroppen. Jag har av otålighet provat att springa direkt men då dör jag fortare än kvickt och stör mig på mig själv.
Jag joggar sakta men i ett tempo som just nu känns ok för mig. Flåsar likt en galning känns det som men har en vilja och envishet utan dess like.
I söndags hade jag sällskap och det gick väl sisådär. Var svårt att hitta mitt eget tempo som krävs för en längre uthållighet. I onsdags fick jag också sällskap men då gick det lättare och jag höll hela vägen. Lite sköt dig själv och skit i andra mentalitet är bra för mig.

Om jag håller ut med joggandet så vet jag att jag kommer att förbättra min kondition och jag kommer att ta mig runt snabbare än nu. Jag tänker inte på att det ska gå fortare än det gör nu, stressar inte över tiden, har inga planer eller mål att ta min motion till något annat än vad det är för mig idag. Jag är bara glad över att jag tar mig ut och jag mår bra av det, och otroligt gott av all frisk luft jag andas in även om jag får massor av den varan under all utelek tillsammans med barnen så är det inte riktigt detsamma, och sen får vi se hur länge det fortsätter så här.

En trevlig man på Intersport beslutade vilka skor jag skulle ha på mig. Jag provade och han klämde, kände, kollade och av den experthjälpen blev resultatet ett par skor som jag är grymt nöjd med so far. Sen tar det ett tag för mig att vänja mig vid nya skor men känslan är positiv.
Jag har förvisso endast haft dem i mina ägor nio dagar men under dessa dagarna så har jag använt dem åtta gånger och varje gång har de tagit mig 4,91 km per tillfälle så de kan inte få annat än godkänt so far!

Jag har väldigt lätt för att fastna i saker och driva dem till sin spets, dvs för långt för att jag ska tycka om det egentligen och må bra, men jag ska försöka att inte göra ett sådant tvång av den här våren.
Kör på samma tankar som förra året. Jag vill inte fastna i att jag ska komma i några speciella byxor, att jag ska se ut på ett visst sätt i kroppen efter en viss tid för annars är jag inte nöjd vilket leder till att jag mår dåligt och så småningom får ångest.
Jag älskar hembakt, god mat vin till maten. Att laga mat och att baka skänker mig så oerhört mycket glädje. Inte minst när jag gör det tillsammans med barnen. Om jag ska vara stenhård mot mig själv så skulle jag nu alltså endast baka till andra men det vill jag inte.
Jag vill baka och kunna njuta av det goda även jag. Inte varje dag i veckan kanske men som i helgen och vi kan fika tillsammans allihopa mitt på dagen med kaffe och nybakt kaka. En sådan stund vill jag inte avstå från på grund av röster i mitt eget huvud som säger att jag inte bör äta en kaka som jag eller mina barn bakat…
Det är inte sunt enligt mig och ska man dra det längre så finns det massor av signaler som ”krångel” med mat innebär som jag för vidare till mina barn och framförallt min dotter som börjar närma sig det som kan vara en känslig ålder och som kan få fruktansvärda konsekvenser som jag själv upplevt på nära håll och som får mig att rysa när jag tänker tanken om att vara förälder till ett barn som är sjukt i matproblem. Det finns tillräckligt med orosmoment under ens barns uppväxt ändå utan den där skiten.

Idag är det fredag och ett glas vin till maten är så otroligt gott efter en lång vecka. God mat och dryck är min passion. För att inte tala om alla trevliga sociala stunder man haft och kan ha över några glas vin.
Sen får vi se vad helgen bjuder på i motionsväg. Kanske har en förkylningsbacill börjat ta form i min kropp men så länge den inte brutit ut så väljer jag att ignorera den så om tid finns så kanske jag kommer ut och rör på mig även i helgen.

Nu är det dock fredag kväll snart och dessutom säsongsavslutning av Skavlan och ikväll gästas han utav en av mina matfavoriter så ikväll blir det rött vin som avnjuts i soffan framför tvn.

Trevlig kväll på er!

bloglovin 2013-04-12 kl 18:16