Etikettarkiv: Blyg

Torsdag


M och jag igår eftermiddag när vi var på väg hem från fritids.

Han hade haft en bra och kul dag tillsammans med andra från klassen igår så trots att det är höstlov så är det en hel del barn som är på fritids.
Imorse kändes det lite tomt när vi kom strax efter åtta men det skulle dyka upp fler barn frampå så det tog vi fasta på.
M hade svårt att se mig gå iväg. Blygheten sätter in betydligt mer när det inte finns några kompisar som han känner väl på plats. Han är blyg både för barn och vuxna som han inte känner väl.
Efter en drös med pussar och kramar och lite vinkningar genom fritidsdörrens glasruta vände jag på klacken och gick till bilen. Även om jag vet att det blir ok och att han får en bra och rolig dag så kändes det lite extra i hjärtat att se hans osäkerhet i hans ögon och att lämna honom.
Det kommer det nog alltid att göra.

Bara att köra på och försöka få till en kort dag idag.
Förberedelser inför helgens jobb och sen lite annat fix och så ska jag hämta hem honom för några timmar hemmavid innan jag ska åka iväg och jobba ett litet kvällspass.
Blir bra så.
Checkade av väderprognosen tidigare och vad jag kan se så ska det komma in regn under morgondagen så dagens smarta borde vara att jag tog itu med studsmattan och monterade ned den innan den vittrar sönder av höstklimatet.
Lite klurigt utan verktyg och framförallt ett trist och betungande jobb men det går det vet jag då jag gjorde det förra året vid den här tiden.

Dags att skriva tjänstgöringsrapport. Oktober månad är ju otroligt nog snart slut! Imorse var det minusgrader, det kände redan igår kväll när jag och W åkte hem från musikalen kvart i tio [Little Shop of Horrers var för övrigt var kanonbra och jag hade hur kul som helst tillsammans med tjejerna ur kören som var med], att det var kyla på gång. Avskyr frost, kyla och bilfönster som ska skrapas så för mig får det gärna vänta lite till med det. Inte har jag några vinterdäck på bilen heller ännu så det måste jag också ta itu med…
Trevlig dag från mig!

bloglovin 2014-10-30 kl 10:46
Annonser via Bloggpartner.se

Kamratdag – lag ”Sportarna”

I morse letade W fram några färgkritor och målade ett gult och ett grönt streck på Ms kinder, Hertzögas färger. Allt för att sätta den sista touchen vid hans outfit som idag är sportig.

Anledningen till den snygga skolklädseln idag är att det är kamratdag på hans skola. Kamratdagen innebär att eleverna mixas och bildar lag tillsammans. I Ms lag är de tre från hans klass, tre elever från årskurs 3 och två från årskurs 6. Dessa har träffats innan så de känner till varandra i laget. Fokus på dagen är att laget ska samarbeta på ett lekfullt sätt vid olika stationer. M pratade om att det blir lite som tävlingar men alla ska få göra sakerna även om man inte kan. Jag antar att fröken vill lyfta bort den rena tävlingsandan från uppdragen laget kommer att få och det tycker jag är bra. Allra helst efter att ha sett hur hetsigt tävlingsstyrt med rop och annat det redan blev bland några av barnen på Ms kalas när vi lekte femkamp föra helgen. Tävling, att vinna och förlora och hetsen kring det i grupp kommer tids nog i alla fall så fokus på att leka, samarbeta och framförallt ha kul tillsammans känns bra att fokusera på.

Det märktes på M att han såg fram emot idag och framförallt på W som har varit med om dagen flera gånger när hon gick på den skolan att kamratdagen är en rolig dag att vara med på.

För att göra dagen än roligare och öka de olika lagens samhörighet så kör de även maskerad under kamratdagen och alla lag fått välja vad de ska vara utklädda till och kalla sig. Ms lag heter ”sportarna” och de skulle komma klädda sportiga till skolan. Inte särskilt svårt när man utövar sporten fotboll så M drog på sig sina träningskläder och sitt Nikehårband och sen var han klar för dagen. Precis som en vanlig söndagsmorgon ju…

När vi var på väg till skolan i morse susade fröken förbi i bilen. M har stenkoll på vad hon har för bil nämligen. Men det såg inte ut som fröken som körde sa vi båda två sekunden efter hon passerat oss. Någon med ett jättestort blont hår satt i bilen.
Det visade sig att det visst var fröken, eller snarare drottningen av… vad hon nu sa att hon var. Kul!
Tror nog att det var fler än jag och M som reagerade på billisten i bilen med hår stort som tre badbollar, superblont och fullt med korksskruvar imorse 😀


iPhonebilder från morgonen

Nu har det gått några veckor sen skolan började och det känns så himla bra och jag är så glad över den känslan.
M tycker mycket om att gå i skolan. Han säger det ofta. Har kommit in rutinerna nu och det rullar på.
De lär fortfarande känna varandra, han betar av fler och fler namn på klasskompisar som han pratat med och lekt med på raster eller fritt val.
De pratar mycket i klassen om hur de ska vara mot varandra och har bestämt klassregler tillsammans med sina fröknar.
Trulle har gjort entré i klassen nu, samma troll som W lärde känna när hon gick i förskoleklass för samma fröken, och med honom lär de sig svenska och även matte har de kickat igång med.
M älskar siffror och matte så han är så förtjust.

Skolmaten är oftast god och han verkar ha mer lugn under ätandet nu. I början kände han sig stressad om han ville ta en till portion och många av barnen sprang ut och ville leka.
Fritids verkar också fungera bra, idag var han så glad över att han skulle fritids en liten stund i alla fall för igår gjorde han ett pappersflygplan för allra första gången och idag skulle han göra ett rosa till W.
Det är mysigt att se hur det upprepar sig. W gjorde ofta saker både i skolan, på fritids, slöjden med mera som hade med sig hem till lillebror och nu gör han detsamma till henne ♥

Nästa vecka är det lära kännaträff med föräldrar, barn, syskon och fröknar på Skutberget och det ska bli kul.
M är ju en blyg kille i många situationer men det går bra i skolan och han övar sig på att våga vara den han är i grupp, både bland vuxna och barn, och prövar och lär sig. Ibland blir det lite tokigt men han gör framsteg och framförallt så tycker han så mycket om att vara skolkille och det känns så bra just nu.
Älskade lilla stora unge!

bloglovin 2014-09-19 kl 12:25

Snart går han väl i pension


Tränar på att räkna och skriva mattetal… Han älskar siffror och vill ha läxa precis som storasyster så jag brukar skriva ihop några tal som han får räkna ut och sen rättar jag dem precis som fröken kommer att göra 🙂

Idag går han sin allra sista dag på förskolan!
Längtan efter sommarlov är stark och har varit så i ca fyra veckors tid nu sen alla avslutningar och sommarfester började att dyka upp och inte blir det mindre sommarlovslängtan av att han fått följa med på storasysters alla festligheter som andats sommarlov vid terminsslutet

Idag är det inte bara dags för sommarlov det är även Ms allra sista dag på förskolan.
Vilken milstolpe det är! Efter det här sommarlovet så tar han sina första steg in i skolans värld och av erfarenhet utav Ws skolstart och år hitintills så skruvas tempot upp än mer när de väl börjar i skolan.
Tiden rusar oftast på annars tycker jag men sen barnen börjar i skolan så går den ännu fortare och jag förstår inte hur jag sa hinna med. Eller hinna med är fel uttryck men känslan som fanns när W slutade årskurs fyra för några veckor var smått ofattbar. Hur gick det till att hon redan gått ett år i skolan, det första året på mellanstadiet, det var ju liksom nyss som vi stod där på skolgården bland trettio helt nya barn som skulle ta sina allra första steg som elever i musikklassen.
Ja tiden rusar på och det gäller att ta vara på den så gott det bara går.

M ser så mycket framemot att börja i skolan. Han pratar om det nästan varje dag. Känner sig stor, vill vara som sin syster, lära sig räkna, leka, vara på fritids, ha skolväska.
Han har mycket funderingar kring det där med läxor och är bekymrad över det och frågar då och då eftersom han tror att han kommer att ha läxor i samma mängd som W har just nu dvs massor som vi sitter med varje dag efter skolan och ibland är det riktigt kämpigt på alla sätt och vis.
Det är inte helt lätt att ta in att förskoleklass inte innebär läxor i varken den mängden eller meningen som när man går i årskurs fyra men han har i alla fall börjat att räkna och skriva lite grann. Mest räkna. Siffror och tal fascinerar honom och han vill gärna ha ett papper med plus och minus som han ska sitta med själv och göra. Sen kommer han när han är färdig och då ska vi rätta och så räknar han om ifall något inte stämmer och skiner upp som en sol när man skriver R i kanten 🙂

I eftermiddag ska vi fira att sötloppan slutar förskolan och det gör vi med lite dunder och brak för att det är så kul att kalas lite. Han har stenkoll på att W fick en present när hon slutade fyran så det ska även han få. Prinsesstubbe blir det fika som vi ska skära upp i lagom bakelsebitar. Hemmagjord för allra första gången av mig. Den blev inte så hög som jag tänkt mig och marsipanen inte så slät som på köpta men just det bekommer inte M det minsta för han vill alltid att man skalar av marsipanen.
Jag har fyllt den med glasskräm istället vaniljsås och jordgubbssylt istället för hallon [och grädde så klart] som det annars brukar vara eftersom dessa två  ingredienser är hans favoriter.

Farmor och farfar dyker upp med W som varit hos dem sen i onsdags morse så det blir lite kalasstämning över eftermiddagen. Sista dagen på förskolan är värd att firas.
Jag minns Ms hur blyg han var när han började. Han är fortfarande blyg och reserverad inför nya människor, stora som små och nya händelser, men inte lika mycket.
Jag minns också hur orolig jag var när jag lämnade honom allra första gången. Hur ledsen han varit flera gånger, men hur han vuxit som människa.
Hur han utvecklats, lärt sig så mycket, både kunskap och i socialt i samspel med andra och om sig själv. Han som var så liten, vår minsting. Killen med de bruna ögonen och det vitblonda håret med alla lockarna. Ett stort WAO är det som gäller idag!
Tiden går så jäkla fort! Snart går han väl i pension…

bloglovin 2014-07-04 kl 11:25

Waterfall braid, opererad arm, bloggning & ögonblick

Redan onsdag! Allt rusar verkligen på!

M är på förskolan och jag har lunchrast på jobbet.
Jag kommer på mig själv med att tänka lite extra på M från och till även idag.
En timme efter att jag hämtat honom igår så sa han att han hade ont i armen.
Det är ju inte konstigt om det känns mer smärta efter första dagen tillbaka och tillsammans med alla kompisar och många timmars lek. Det hade inte hänt något men då risken att skada armen är större nu så nära efter operationen så är det klart att både jag och även M själv då och då tänker mer på den där armen för tillfället.
Han var dock väldigt glad över att vara tillbaka igår efter några dagar i lugnt tillstånd med flytande och suppar mot smärta så det kändes bra.

I ryggsäcken igår hade han, på eget initiativ, pinnarna som fram tills i fredags satt inuti hans höger arm.  När jag pratade med en av förknarna vid lämningen såg jag hur han gick omkring bland kompisarna och visade dem. Jag tyckte inte att han sa något och det gjorde han troligtvis inte heller för han är lite extra blyg så där om morgonen. Han gick bara runt och visade upp dem för sina vänner och hoppades nog att de förstod vad det var och det tyder på att detta är en ganska stor grej för honom ♥

Som sagt, dagarna fortsätter att rusa på, och jag har inte så mycket nytt att dela med mig av till er på bloggfronten idag heller.
Därmed inte sagt att det inte är fullt upp för det är det och det av väldigt blandat slag.
I måndags kväll var det någonslags kaos hemma och något liknande upprepade sig även igår morse och någon mer gång under eftermiddagen. Strax före lunch igår fick jag ett telefonsamtal från en sköterska och jag pratade även med fler därefter.
Det är inte helt lätt med allt och vardagarna ibland. Tidiga morgnar med trötthet. Alla morgonbestyr som lätt blir stressiga, tider att passa, heldagar på bortaplan i skola och på arbete, läxor, aktiviteter, syskonbråk, mer läxor, ständigt småsnoriga och lite hösttrötta och sen en massa mer däremellan.
Somliga dagar är lite mer tungrodda och grubbliga än andra och mörkt är det dessutom ute både när jag går upp, när jag kikar ut genom fönstret när jag sitter vid köksbordet och gör läxor tillsammans med W och när jag går och lägger mig. Det må vara mysigt med mörker och tända ljus och hösten är ju så vacker i all sin färgprakt men jag är sannerligen en vår och sommarmänniska ut i fingerspetsarna.

Även om det är lite lugnt på bloggen just nu så är det som sagt inte det minsta lugnt in the real life. Däremot så väljer jag vad jag vill dela med mig utav på bloggen, den är ju fortfarande och kommer alltid att vara bara några ögonblick, små som stora, av mina dagar, och när det är fullt upp med annat och följderna av det ger en massa funderingar och tankar som maler så tenderar det att bli lite tomt här inne.
Vissa saker platsar inte här även om jag har god lust att ibland skriva bara för den sköna känslan av att skriva av mig om både det ena och det andra, ventilera, och kanske även få tips och andra synvinklar på saker.
När det gäller barnen så kommer de att florera mindre i detalj här på bloggen i takt med att de blir äldre. Så är det redan med W.
De finns ju med massor ändå men just detaljer, vissa tankar ord och handling, en del med- och motgångar skriver jag inte längre om när det gäller W.
Hon är så stor nu och det finns så många runt omkring henne, både vänner, skolkamrater, lärare och andra, som läser här då och då och jag har varken rätt eller lust att lämna ut hennes privatliv.
När hon finns med är det nu oftast av en mer allmän karaktär, eller på och med sådant som hon själv vill och tyckt är ok. Ibland är inläggen med fokus på mig som mamma till barnen och då kanske man kan tänka vidare därifrån men alla tolkningar behöver inte vara de som stämmer.
Jag vet flera som läser bloggen som jag inte skulle ha några problem med att skriva ut vissa saker i mer detalj till, min mamma bland annat, några vänner, en del släkt, men så är ni ju många andra också som kikar in här varje dag, vilket jag är så oerhört glad över, men så länge bloggen är olåst stannar det vid planet personligt men inte privat och som hos de flesta bloggare så är bloggen bara en liten del av min och vår vardag.
Ett litet ögonblick av dygnets tjugofyra timmar. Små som stora ögonblick. Inte mindre äkta för det men dock milslångt ifrån allt som ständigt pågår, sker, tänks eller är i görningen.
Det som förvånar mig en smula är att en del verkar tro att det som visas på bloggen är det som sen fortgår resten av det dygnet.
Att vi lever i ett enda sockerrus av rosa lycka och halkar omkring i vardagen på bananskal typ.
De flesta inläggen är ju lösryckta delar av ett helt dygn, något som sker eller skett just då, som jag väljer att dela med mig av i ord och bild. Inte något som vi kanske gör eller befinner oss i tre timmar efter att inlägget väl publicerades.
Självklart för mig och för de flesta som bloggar själv tror jag men kanske inte för en del läsare.
Som sagt, allt är äkta, men det är däremot en sån extremt liten del av våra dagar och vårt liv.

Jag är så glad över allt som bloggen ger mig. Älskar verkligen att skriva och hålla på med bilder. Dokumentera, inspirera och låta mig inspireras av andra. Snöa in på vissa saker, samla på mig en receptbank med egna noteringar om det jag bakat eller lagat, notera saker som barnen gjort och sagt och gjort och ha möjligheten att gå tillbaka i denna lättillgängliga dagbok som bloggen blivit efter flera års bloggande.
Det är fantastiskt och ger mig fortfarande så pass mycket glädje att jag inte tänker sluta att blogga som det känns just nu.
Bloggandet och bloggen har ju även givit mig och W, som är oerhört medveten om just detta och tycker om bloggen, ett helt fantastiskt händelserikt år 2012 och 2013 genom vår resa med Bloggbussen som resulterade i en vinstresa och titeln Sveriges bästa Barnsligt-Skoj-bloggare och fler resor.
Däremot så kanske det blir lite lugnare här inne då och då och det är väl oftast när livet kommer emellan så att säga. När dagarna fylls mycket av sådant som inte platsar på bloggen och som tar tid och energi och som just nu gör mig lite down och slut men så får det väl vara när det är så helt enkelt.

Mina barn är mitt allt, som ständigt finns i mina tankar när jag inte är nära dem och jag gör allt för dem men ibland är det slitsamt. Jag tror inte på försköning av just detta faktum att det är tufft i mammarollen ibland. Varken i bloggen eller inför dem.
Just har vi en retsam femåring som även tar efter sin storasysters något tweenieaktiga beteende och som influerats av ord och annat utifrån. Så ser det ut nu och när det blandas med tidiga morgnar, jobb, ny skola och nya rutiner, läxor, aktiviteter för stora tjejen och en massa mer så blir det lätt lite för mycket.

Nu har jag ältat färdigt här och ska fortsätta med dagen som inte är slut på många timmar ännu. Viva la vida ska transponeras till en lägre tonart. Det är mitt första to do just nu!

Bilderna hänger inte alls ihop med texten men då inlägget ändå är rörigt så varför inte liksom… Förra måndagen var W hos frisören för allra första gången. Jag har klippt topparna på henne och det har jag nog gjort för sista gången för jag hörde henne berätta att jag minsann klipper snett. Oops där! Nu vill hon att vi ska köpa äkta frisörschampo och balsam för så underbart lent som hennes hår var efter tvättning, klippning, plattning, flätning och lite färg i en slinga har det aldrig varit. Hon påpekade det i nästan en hel veckas tid.

Själv har jag övat på att göra en Waterfall braid som Yosefin gjorde på W efter klippningen. Inte helt lätt att göra på mig själv men på W fick jag till det. Dock inte lika fin som den hon hade på måndagen men med lite mer övning så kanske den sitter där en dag. En underbart fin fläta är det!

Om ni undrar varför M sitter i frisörstolen så lyckades han charma sig till lite mer färg i sitt hår trots att hans frisör inte ens jobbade den dagen vi var där. Blyg som han är så måste jag ge honom cred som lyckades få till den där färgade hårslingan 🙂

bloglovin 2013-10-09 kl 12:59

Illamående, ont, känslor & bloggkommentar

Mycket känns lugnare kring Ms arm och skada så här lite drygt två veckor efter att han tog bort gipset.
Listan över vad han inte får göra fram tills dagen då armen ska röntgas finns spikad. Det råder försiktighet för att den läker för fullt på insidan och att ramla på den efter en sådan här skada innan den är läkt ihop som den ska skulle kunna innebära att börja om på ruta ett.

M själv är medveten om vad han får och inte får. Han kämpar på. Längtar och räknar ner tills röntgendagen är här och då han förhoppningsvis ska få agera fullt ut igen.
Ibland blir han ledsen som i tisdags när jag lämnade honom i andra änden av förskolan då den här veckan innebär sammanslagning av avdelningarna på grund av semestertider och han såg den stora klätterställningen men som han inte får klättra i men överlag så går det bra med aktiviteterna och lekarna.

Men så finns det en hel del annat också kring olyckan och som jag först börjat att tänka mer på de senaste dagarna. I torsdags hände det två saker på förskolan. Sådant som lätt händer när man leker och är med många barn samtidigt så ingen värdering eller något konstigt i det men vid båda incidenterna var armen inblandad och efter den ena grejen hade M fått ligga och vila i soffan med hunden och en kudde under armen.

Vid läggdags i torsdags kväll klagade M över att han hade ont. Dels kring handleden där de öppnat och stuckit in titanstängerna men även runt armbågen där de gjort detsamma.
Han var så enormt trött från det att jag hämtade honom tills han la sig och så sa han en gång att han mådde illa och harklade/småhostade lite men mer än så var det inte.

På natten var jag uppe och stoppade om honom och han fick en kudde att vila högerarmen på. Det har han inte velat ha på över veckas tid då så det kändes lite annorlunda men jag tänkte inte mer på det.

På fredagsmorgonen var han trött och satt med armen vilandes i soffan och sen kräktes han två gånger. Han klagade på att det gjorde ont vid läggdags på kvällen och jag var uppe på natten och bäddade om honom med armen men inget mer. Helgen fortlöpte på bästa sätt förutom att jag råkade ta honom hårt över höger handled när jag för trettionde gången sa till honom att sluta bråka med W varpå det gjorde jätteont så klart och han mådde illa och grät floder.

I tisdags var han på förskolan några timmar. Bytet av avdelningen gjorde honom extra blyg när jag skulle lämna honom. Han är en riktigt blyg kille. Gränsen är hårfin anser jag på hur mycket som är ok att pusha på honom. Han är en egen individ och har sitt eget sätt att tänka på och han visar tydligt med kroppsspråket hur han känner i och för vissa situationer. En viss övertalning kan jag köra med och försöka men det är en viss som sagt.

När fröken B dök upp i kapprummet var det som om himlen sprack upp.
Hon skulle haft semester men ändrade planer gjorde att hon jobbade en dag till före sin semester.
M känner henne, jag känner henne. Han är trygg och jag är trygg för jag vet att hon vet vad som gäller för M efter olyckan. Så gött kändes det!

M hade haft några bra timmar på tisdagen. B hade florerat i bakgrunden för att han skulle vara kring de nya fröknarna och de barnen som han inte kände. Toalettbesöken hade gått bra och även uteleken.

Igår när jag hämtade var det skillnad.
Vid själva hämtningen gick det bra men jag fick med mig två fulla påsar med kläder.
M hade alltså haft mer än en olycka gällande toalettbesöken under gårdagens timmar på förskolan.
Före olyckan var han den skötsammaste kille som fanns när det gällde toalettbesök och hygien.
Han klarade själv av det. Torka sig, knäppa byxor, och tvätta händerna noga med tvål efteråt.
En självklarhet för honom och han hade åsikter om att det måste vara spolat på toan och tillräckligt med tvål osv.

När olyckan hände så kunde han inte längre klara av detta själv.
Smärtan i den nyopererade armen var för stor och det var den under en lång tid.
Olyckan i sig och all smärta därikring kan bli till ett trauma för barn och det är inte ovanligt att de då tar ett steg tillbaka i utvecklingen efteråt. Inte heller är olika uttryckssätt ovanligt. Händelsen kan sitta kvar både fysiskt men även psykiskt med minnesbilder, minnen från hur det kändes, smärta m.m.
Ms mage slogs dessutom ut helt av all smärtlindring och antibiotika som han åt under lång tid efter operationen något som var jobbigt för honom.

Nu när det inte gör ont hela tiden, smärtan finns där om någon tar på honom på de utsatta ställena eller om han råkar slå mot armen i något, så har detta med toalettbesöken fortsatt att inte fungera om han inte blir konstant påminnd och ibland krävs det även att någon följer med honom och assisterar honom.

Gårdagens flera toalettmissöden gjorde honom så ledsen på kvällen. Han grät för det. Han hade troligtvis även lekt massor under dagen vilket ju är förståeligt men han klagade över att det gjorde ont i armen och när jag tog runt den med min hand för att känna så den inte buktar ut eller liknande så kommer reaktionen att han mår han illa och småhostar.

Inatt vaknade jag av att han skrek. Jag hittade honom liggandes på på sidan på golvet med armen under sig.
Han hade ramlat ur sängen vilket jag inte kan minnas att han gjort någon gång tidigare. Tårar över att det gjorde ont i armen föll och han hostade så jag var helt säker på att han skulle kräkas men tillslut somnade han.

Imorse ville han inte sitta i soffan medans jag packar det sista innan vi ska åka om han inte fick ha en kudde under armen. Det gjorde ont annars sa han och han mådde illa igen.
Idag har jag ringt och fått lite råd kring detta. Klart att jag funderar och hellre ringa en gång för mycket anser jag.
Illamåendet är hopkopplat med den skakade armen alltså, minnen, rädsla osv.
Mycket känslor är det som bubblar nu och han frågade även om fröken B skulle vara på förskolan idag när vi var på väg dit. När jag sa att det nog skulle gå bra eftersom han träffat de andra fröknarna nu så sa han bara att han inte känner dem.

Det var med blandade känslor som jag lämnade honom. Eller lämnade och lämnade. Han stod bakom mig och tryckte framför såväl fröknar som barn för att tillslut svälja, ta mod till sig, och krama och pussa mig hej då.
Idag kunde jag inte låta något passera med tanke på hur han mådde imorse och efter gårdagen utan upplyste en fröken på min väg ut om att han behöver påminnelse om dagens toalettbesök och kanske även hjälp samt vad han inte får göra.

När min telefonen ringt idag så har jag hoppat till och trott att det hänt något med armen eller att han har för ont eller liknande. Det känns så otroligt skönt att det snart är semester som gäller för oss så jag kan ha honom hemma. Snart är det röntgendags och den dagen är den mest efterlängtade just nu!
Då hoppas vi att doktorn ska säga att nu är den där lilla armen så bra läkt att det är cykling, studsmattehoppning, spring och bus, inlinesåkning och klättring som gäller hela sommaren.

iPhonebild från imorse på liten känslig icke så välmående M.

Och så till DIG som så kallat anonymt KOMMENTERAR på min blogg vill jag bara säga –
att jag skrev ett långt svar till dig inatt efter att jag jag lyft upp min son, känt igenom hans skadade arm, och tröstat honom medans han låg med armen på sin kudde samtidigt som jag funderade på om han skulle kräkas – ja han kan tydligen kräkas på grund av det han känner, smärta m.m och upplever kring sin skadade arm  –  men jag valde att trycka på delete.

Jag påminde mig själv om att jag inte sysslar med ursäkter. Jag behöver inte be om ursäkt eller stå till svars för någonting av det jag skrivit i mina inlägg.
Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, [har jag någongång påstått det i mina inlägg!], men för att jag utgår ifrån att de flesta läsare har någonslags förmåga till att förstå att varken jag eller flera andra bloggare delar med sig av allt i en blogg.

Dock så väljer jag att förtydliga lite grann ändå och det så här.
Denna olycka. En upplevelse som dragit med sig så mångt mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig och vad som står att läsa på den här bloggen.
Fysiskt och absolut psykiskt och det både för mitt barn men även för mig och övriga i familjen och ja han mådde illa efter två händelser i torsdags som jag inte tänker gå in på, han mår även illa när jag håller hon runt själva armen och efter nattens fall och det är tydligen normalt i det han befinner sig i nu. Precis som jag skrivit men något som jag inte förstod just då.

Jag tar gärna kamp för det jag tror på vare sig det sker här i bloggen eller in real life, handlar om att hålla barn borta från förskolan i 48-72 timmar efter sista symptom på magsjuka, eller att Ikeas familjeparkeringar tillhör de bilförare som har barn i bilen och inga andra. Sådan är jag!

Du verkar läsa min blogg/Instagram väldigt noga men har ändå lyckats missa en del. Bilåkning och glass innebär inte caféhäng inomhus. Man behöver inte gå in någonstans med barnet för att ge det möjlighet till att äta glass. Men som sagt han är inte magsjuk. Han har bara ont och känner ett stort obehag och är känslig och detsamma känner jag.

Jag tänker slå bort tanken på att det finns sådana som du som ägnar tid åt att anonymt och fegt sitta vid en dator och haspla ur dig saker. Jag skriver den här bloggen exakt så som jag vill. Jag gör som jag vill här och det är så skönt att bara ha det att förhålla sig till. Det är ju trots allt så oerhört valfritt att följa en blogg!

Jag tror mig veta vilka som menar illa, känner igen det på flera mils avstånd av erfarenhet, och till dig som nu väljer att läsa min blogg och att skriva elaka kommentarer, till dig vill jag bara säga synd att du tycker så men det här är min blogg och här skriver jag. Passar den inte dig men så sluta att läs!
Sen är det klart att med lite koll av ip-nummer och installering av nya plugins ikväll på bloggen så kanske det dyker upp lite intressant info. Vi kanske till och med kan pratas vid irl för visst gömmer man sig inte bakom en datorskärm med påhittad mailadress och skriver sådant som man inte kan stå för och säga direkt till en person…!
Det försöker jag lära min snart tioåriga dotter och det hamnar under kategorin internet-vett hemma hos oss.

bloglovin 2013-07-04 kl 13:05

När barn är ledsna så gråter de

Vi har en blyg son.
Igår var jag och barnen iväg på kalas.
Det var många gäster, både stora och små, på kalaset och många utav dem var nya människor för M.

Innan vi skulle åka frågade han vart vi skulle och jag berättade och sa även att en del av de som jobbar på mitt jobb skulle vara där så han skulle förstå att det faktiskt inte endast var nya ansikten.
Han sa att han var blyg och ville vara med mig eller W på kalaset.
Han var tydlig med det och sa det några gånger innan vi väl kom iväg.

På plats så var han som en svans bakom mig, han ville inte sitta så att han hade någon ny människa vid sidan om sig när vi skulle äta och han lämnade absolut inte bordet själv för att hämta sugrör eller dryck.

I trädgården fanns en massa skoj för barn. Allt från koja till klätterställning och studsmatta m.m.
M hade i vanliga fall, om han hade känts sig trygg, kastat sig över grejerna men nu ville han bara prova om W var med honom.
W var väldigt snäll en lång stund och lekte och hoppade med det mesta så att M kunde haka på.

Efter en timme började gråten.
M grät för att han ramlade och slog sig, han grät för att han var blyg och nervös, han grät inte minst för att han var trött efter att ha lagt sig halv elva på Valborgsmässoafton och han grät för att han kom på att han glömt sin hund hemma.
Att han lagt sig sent var ju vårat fel då vi var vid brasan och cyklade hem och sen inväntade W som hade följe med en kompis från elden och gosehunden kunde jag ju självklart kommit ihåg att ta med till kalaset men det där andra kan jag inte göra något åt.
Inte mer än jag gör.
M är reserverad i nya möten.
Han är en oerhört känslig kille som går undan och känner igen, iaktar på avstånd och behöver flera upplevelse kring/med personen/personerna för att han inte ska dra sig undan och vara blyg som han själv säger.

Han är verbal och en liten tänkare som älskar att berätta vad han tänker, upplever och iaktar.
W och han är varandras motsatser.
Hon är framåt i de flesta situationer och social. Pratar gärna och tar initiativ till möten med både vuxna och barn.

När det blir en sådan här situation när M bara gråter så blir jag så kluven.
En del av mig blir så trött på hela situationen. Tårar i överflöd, rinnande näsa, varmt och svettigt [speciellt igår] och jag vill bara ta honom under armen och åka därifrån.
Jag blir trött och energilös av situationen.
Samtidigt så ömmar mitt hjärta så för denna lilla fina kille.
Han har så oerhört mycket och är bara tre och ett halvt år men redan så förståndig, ordentlig, redig som de säger på förskolan – han klarar sig liksom själv i allt och med allt.
Han säger sådana oerhörda känslomeningar till mig då och då och mitt hjärta smälter så klart.

På förskolan är han inte alls sådan som igår på kalaset. Där känner han sig trygg med sina vänner och fröknar och är som hemma ungefär.
Eftersom han är den blyga människa han är så tror jag att det är därför han pratar så varmt och känslosamt om sina kompisar och inte minst sina fröknar.
Han har tagit dem till sitt hjärta och älskar dem verkligen. Precis som han säger jag älskar K, E, V, A….

Ms senaste grej att prata om är att han vill börja i skolan som storasyster W gör. W är för övrigt hans bästa kompis.
Han frågar hur gammal han är trots att han vet att han är tre och ett halvt. I samma mening undrar han om han kan gå till sin klass nu.
Han vill börja i sin klass och han vill också ha läxor.
Det är ju ännu flera år innan det är skoldags för denna lilla kille och det blir nog långa år om han redan nu ska börja prata om skola och sin klass varje dag.

Nu blev det en massa tankar hit och dit känner jag men det jag ville få fram var att jag tänker mycket på M när det blir sådana situationer som igår.
Han har det verkligen jobbigt som känner så. Inte blir det bättre heller av att människor som inte förstår kommer för nära och säger meningar som inte ska du vara ledsen när du är på kalas. Inte bara en gång heller utan två eller tre tror jag att det var.
Det är obegripligt att folk inte kan försöka vara lite oberörda av att ett barn gråter och låta de närmsta hantera det hela. När barn är ledsna så gråter de. Vuxna kan också vara ledsna ibland men de kniper ihop istället. Som barn så har man rätt att inte hantera situationer som en vuxen.

Är era barn blyga? 

Rösta på min fina W och mig så att vi får åka på ett sprudlande äventyr till Danmark. Det är Bloggbussen som tar oss till flera olika destinationer i landet och W är så sugen på att få åka med så klart! 
Rösta här.
Tack på förhand!

bloglovin 2012-05-02 kl 13:30