Etikettarkiv: Bruten Arm

Tbt 13 augusti 2013

Från bloggens arkiv en dag augusti för ca två och ett halvt år sen, det är ju det häftigaste med att blogga, att snabbt och enkelt kunna gå tillbaka och kika, att se och fascineras över hur saker har förändrats, läsa om vad vi hittade på, se hur barnen har vuxit, kolla upp smått som stort av de saker som jag medvetet valt att dela med mig utav här på bloggen och det genom några snabba klick.

Throwback thursday, en titt bakåt, och dagens tillbakablick är från en augustidag i Rottneros park.
Anledningen till vårt Rottnerosbesök den där dagen var de fribiljetter M fick därifrån på grund av olyckan som inträffade i en av parkens klätterställningar när han besökte parken med sin förskola i maj samma år. En jättejobbig incident och jag kan fortfarande flasha bilderna för mig från dagen upptäckte jag i julas när vi var hemma i Skåne och pappa ramlade så illa att hans handled knäcktes och handen var böjd nästan 90 grader åt höger. Då poppade minsann alla bilder med tillhörande känslor från den där majdagen också upp och jag upplevde åter igen hur jag hörde Ms skrik och gråt, gick runt piratskeppet, och såg hur Ms arm var böjd så helt fel, det vassa undertill och blodet där hans ben i armen stuckit sig igenom huden.
TbtRottnerosAug13

Nu var det inte för att jag tänkte på olyckan som jag fastnade för de här bilderna nu. Det var en slump att jag hamnade på dem när jag letade efter ett recept till helgen men jag blev genast så kär i att se mina två finingar tillsammans.
Båda två på samma bild och just det händer verkligen inte ofta nuförtiden.
W florerar väldigt sällan på bild här i bloggen nuförtiden, ibland tycker hon att det är ok att vara med på ett hörn men sannolikheten att M finns bredvid just då är inte stor. Även de där bilderna som jag har hemma för mig själv på alla minneskort och den externa hårddisken, som är tänkta att hamna i fotoböcker någongång i framtiden, är allt mer sällan sådana med båda barnen tillsammans på samma bild tråkigt nog.
De är så olika och långt ifrån varandra överhuvudtaget just nu. Hon på väg att bli ungdom och tjej med allt vad det innebär och han en sjuårig kille med sitt fokus på killkompisar, lek och spel.
Det är bara så det är så att se dessa två små långhåriga lintottar [som jag älskade att M ville ha långt hår!] med sina bruna ögon tillsammans får mitt mammahjärta att känslosvalla en massa♥
Inlägget i dess helhet finns här.

Nu ska jag jobba på här. Förbereda nästa veckas för mig helt nya arbetsuppgift i Väse och sen ta mig an vad mina små fem- och sexåringar ska sjunga senare i eftermiddag.
W är hemma från skolan idag så hon sköter Baileys rastning och L lämnade M på skolan imorse så jag landade på jobbet tidigare än vanligtvis och eftersom M ska gå hem själv till W från fritids så har jag ingen tid att passa heller så idag tänker jag inte stressa härifrån med arbetsuppgifter hängandes i luften. Skön känsla och dessutom skiner solen just nu härligt in genom mitt fönster på kontoret och vetskapen om att det inom ett dygn kommer att vara en sisådär 15-20 grader mindre kallt ute gör mig på gott humör.
Trevlig torsdag!

bloglovin 2016-01-21 kl 13:01
Annonser via Bloggpartner.se

LYCKA

Idag har W åkt med Solbussen hela dagen. Varit ute i skogen och gjort upp eld, fikat och hittat på en massa saker med klassen.
En perfekt dag då en efterlängtad sol lyst hela dagen lång och vårkänslorna har varit all over the Place.

När hon ringde och sa att hon var tillbaka i skolan och skulle gå till bussen så bad jag henne att ringa igen när hon bytt buss inne i stan.
Jag fick en idé om att vi skulle gå och möta henne när hon kom med bussen och inte på vilket sätt som helst utan med cykel och att M skulle cykla.
Han var skeptisk och när det närmade sig att vi skulle ge oss iväg så tvärstannade han i tvättstugan och vägrade.
Den stora frågan var vad händer om jag ramlar på armen.
Det har nästan gått nio månader sen den tråkiga olyckan i Rottneros park där vi var på vårutflykt tillsammans med förskolan nu och efter operationer och en massa längs vägen så består det nu endast det där med cyklingen som inte vill sig.
M har vägrat att cykla sen läkaren sa att det var ok att han gjorde det. Det spelade ingen roll att han sa det. Att vi har pratat om det, att jag har gått bredvid honom när han suttit på cykeln.
Han har varit rädd för att ramla och bryta armen igen och ha ont och behöva operera sig.
Fröknarna på förskolan har försökt även de att han ska cykla på tvåhjulingen där men han vägrar. Vill inte och det kändes i hjärtat när han stod där idag och uttryckte hur han tänkte.

Vi pratade lite om att hans arm är helt frisk nu. Den är som min arm och Ws arm och man kan ramla på den utan att bryta den. Samtidigt så kan man ju fortfarande ramla så olyckligt att man bryter sig igen men den håller att ramla på försökte jag förklara.
Jag hjälpte honom ut på gatan och han stod länge startklar med tramporna rätt inställda för att ge sig iväg.
Jag började gå och han tog sats och cyklade iväg.

Det tog fram till cykelvägen sen började han ropa. Det var jättekul tyckte han.
Han cyklade snabbare, rakt i vattenpölarna, sladdade lite grann, och sa ord som wow och kul och mitt hjärta slog lite extra.

Före olyckan cyklade vi jämnt han och jag. Han lärde sig cykla före han fyllde tre.
Vi cyklade till Ica flera gånger i veckan, till lekparker, tog cykelturer om kvällarna och hem till kompisar.
Det är hur mysigt som helst att cykla på tur småpratandes med den här killen och jag har saknat det.
Till hösten börjar han i nollan och det är klart att det kändes gott att han äntligen kom över den här rädslan innan skolstarten.
Nu ska vi be L höja både sadel och styret och imorgon om vädret tillåter det så ska vi cykla till Ica enligt Ms egna önskemål.

Idag cyklade vi och mötte storasyster och sen trampade M hem före oss.
När jag kom hem så tog jag min cykel eftersom mitt jädra högerknä gör så ini bängens ont fortfarande och så tog vi en liten tur till eftersom M ville det.

Lycka som sagt och något han säkerligen kommer att berätta lite småstolt på förskolan imorgon ♥

bloglovin 2014-02-17 kl 16:09

De tänkte operera fel arm på mitt barn

Idag är det en vecka sen vi svängde in på Centralsjukhusets parkering strax före halv sju på morgonen.
M var trött och lite spänd i bilen men hojtade hej vilt efter en stund för då hade han sett ett stjärnfall. Han kunde inte hålla tyst med vad han önskade sig.
En stor banan var det han allra helst ville ha. Jag antar att vetskapen om att han inte skulle få äta någon frukost hade en viss del i detta…

Kvart i sju skulle vi befinna oss på avdelning 12 och väl där så klädde han om och fick sen Emlakräm och plåster på båda armarna.
Jag tänkte inget särskilt kring det att sköterskan satte kräm på båda hans armar och inte heller noterade jag att han inte fick något personarmband runt handleden.
Även om jag stålsatte mig, och det är något jag är grymt bra på att göra, så tyckte jag att hela grejen var smått obehaglig redan här.
Bara att vistas i rummet i väntan på att de skulle komma och säga att det vardags att rulla ner till operation var blä rent ut sagt.

W ringde innan hon skulle åka till skolan och ville prata med M.
Jag la luren vid hans öra och han berättade hur det var och de sa söta saker till varandra som att de älskar varandra.
W var även uppe tidigt för att inte missa att vi åkte för hon ville absolut säga hej då och när de kramades så började hon gråta så även hos henne fanns det funderingar och allvar kring det där med en operation.

När vi väl befann oss nere på operation fick vi träffa läkaren som skulle operera M.
En oerhört lugn och trevlig man med en utstrålning där han stod avslappnat i munkjacka bredvid M som låg i sängen utan att säga ett knyst hade en inverkan på mig så jag önskade att han skulle prata i evighet och att vi skulle slippa det där med operation.
Han påminde om Morgan Alling var det enda jag kunde tänka där jag stod mitt emot och försökte ta in vad han sa samtidigt som mina tankar befann sig på den förra operationen och hur M inte ville vakna till efter att ha varit sövd, hamnade på Iva och kräktes massor.
Nervös men stålsatt till max var vad jag var.

Här visade det sig att sköterskan inte hade behövt kleta in M med Emlakräm på båda armarna och den som var chef över sövningen [jag lär mig verkligen inte vad alla de där vitklädda personerna har för titlar] inte heller hade hon satt på M ett armband vilket hon fick en tillsägelse för och rusade iväg för att hämta ett.
När jag kom tillbaka efter ett snabbt byte till operationskläder sa läkaren till mig att M säger att det är höger arm som han ska operera. Ja! Vilken annars liksom?!

Det visar sig att i hans journal står det att det är vänster arm som de ska öppna och ta ut titanstänger ur. Hemska hemska tanke!
När jag bär i M i operationssalen så är allt förberett för att operera vänster arm. De flyttar runt lite saker, et bord m.m., till den andra sidan.
Jag hinner tänka tanken fullt ut och se för mitt inre hur de öppnar fel arm på honom i detalj innan de väl upptäcker att det inte finns något att plocka ur i den.

Tar mig samman, dvs stålsätter mig, och fokuserar på M. Vi leker med en av grejerna som barn får välja mellan i korgen de har inne på op.
Jag pratar på och de drar bort plåster efter plåster, jag skjuter upp en liten kula i ett plastigt flipperspel, de torkar bort Emlakräm, jag skrattar, de sticker honom, vi räknar hur många poäng vi får, de gör allt möjligt med hans arm, M lyckas nästan få 100 poäng och jag hejar på, det piper och blippar lite varstans, M skakar det lilla gröna flipperspelet, jag känner mig tung i huvudet och så samlas de runt huvudet på honom och trots att han protesterar vid att ha masken så nära ansiktet så andas han in.
Ögonen på honom vänder sig lite innan ögonlocken stängs och sen ser han död ut. Igen.
Genast är en trevlig sköterska [eller vad hon nu är] framme hos mig och säger att hon ka följa mig ut följt av att det där gjorde jag bra, de andra instämmer, och sen går vi och jag är barnfri men känner mig som om hjärtat slitits ur min kropp.

L har precis lämnat W på skolan så vi ses i cafeterian för frukost. Jag får bara i mig kaffe men det gånger två.
När det gått en halvtimme så tror jag att de ska ringa men det gör de inte.
När det gått en timme är telefonen fortfarande död och då har det gått längre tid än jag vad jag fick känslan av att det skulle göra när den där Morgan Alling gick igenom operationen med mig.
Enligt röntgenbilderna så såg det bra ut och de skulle öppna i samma hål som tidigare och lyfta och lirka upp stängerna.
Oftast går det lätt att göra sa han och det såg ut som att det skulle bli lätt med M.

Efter en timme och fyrtio minuter och två rejäla muggar med kaffe var jag helt säker på att något gåt väldigt fel.
Föreställde mig alla möjliga otäcka saker och pendlade mellan att M aldrig mer skulle vakna eller att de inte ringde för att de inte hade mitt mobilnummer.
Ganska grava kontraster skulle man ju kunna säga.

Då ringde de! Efter en timme och fyrtioen minuter!
Jag och L gick till uppvak och då bara en förälder får vara där inne med barnet så gick L in först då han var tvungen att åka till jobbet strax därefter.
När ja kom in så föreställde jag mig hur M skulle sova likt efter förra operationen då han sov och sov inte ville vakna alls.
Jag hade så fel!
I sängen låg en gallskrikandes kille, det hörde faktiskt ända ut i korridoren men jag kunde inte tänka att det var M som lät för i mitt huvud existerade bara att han inte skulle reagera vilket ju var anledningen till att vi hamnade Iva förra gången.
Han skrek mamma, mamma, mamma, miljoner gånger kändes det som och i panik. Slog vilt omkring sig med ögon stora som tekoppar. Försökte ta sig ur sängen och även om jag försökte hålla om honom och lugna honom, säga att mamma är här, så hjälpte det inte alls.
Han fortsatte att skrika mamma och runt sängen var då jag och två stycken personal. En på var sida om sängen.
M skrek helt galet, slog till mina glasögon så att de inte sprack av den smällen var en sanslös tur, han trasslade in sig i alla slangar, och när han fick syn på bandaget på höger arm började han skrika att han inte vill ha gips.
Förstod att han gick tillbaka och mindes olyckan min lilla stackare.
Jag hann tänka en miljon saker där vid sängen och personalen stod kvar.
M gastade om att han var törstig och fick saft att dricka i sugrör. Just under själva drickandet tystnade han men sen drog han igång igen.
Personalen stannade kvar och jag antar att de undrade lite över hans tillstånd för de ställde frågor om han inte tål morfin och andra saker.
Vad jag vet så tål han det. Fast just då kändes det inte som att jag visste någonting och plötsligt började jag må illa.
M skrek mamma samtidigt som han slog bort mig. Han skrek också att han hade ont om och om igen.
Jag mådde mer och mer illa och när benen började kännas för svaga för att stå på så så blev jag tvungen att säga till personalen även om det kändes som världens nederlag att inte klara av att hålla mig tätt intill M.
På ena sidan av Ms säng fanns en liten soffa.
Det gick snabbt och de drog fram den intill Ms säng och jag hamnade i den med benen i högt läge och fick ett glas saft.
M skrek men det märktes att han visste att jag var där för när jag bytt sida för att lägga mig ner så hittade han inte mig med blicken längre.
Jag låg på soffan och höll min hand på honom och då valde de att ge honom morfin mot smärtan och sen även sömnmedel för att göra om uppvakningen för honom.

De sa att han inte skulle minnas detta men det visade sig sen hemma att han visst kom ihåg en del av det.
Han berättade att jag hade hållit fast honom och att han skrek för att det gjorde ont och han ville inte att jag skulle hålla på hans onda arm.
Efter en kort stund somnade han och jag kände mig piggare igen.
Fick höra att det är väldigt dumt att inte äta frukost men att få ner något den morgonen med en orolig mage var inte att tänka på om jag inte skulle kräkas.

M sov och jag satt bredvid och tittade på honom och lugnet infann sig på utsidan även om jag mest satt och tänkte på hur det skulle gå att väcka honom efter den här första pärsen.
När det blev dags att få honom till att vakna till så tog jag det så lugnt och det fungerade bra.
Han vaknade sakta, konstaterade att han hade ont, att han ville hem, att han var trött och törstig och så var han väldigt hes. Hesheten höll i sig sen resten av dagen.

Efter ytterligare ett tag med lite kontroller fick vi köra sängen tillbaka till avdelning 12.
När vi kom upp dit sa M till samma sköterska som hade satt Emlakräm på honom tack för en trevlig resa och yttrade sig om fåtöljen på rummet som han tyckte var cool.
Roliga kille liksom 🙂

Några timmar vilandes på rummet blev det. M var hungrig och jag matade honom med pannkakor och sylt. Han kräktes inte en enda gång på sjukhuset, varken efter all saft han drack eller maten.
Det var så många saker från olycka och tiden på sjukhuset i maj.
Han visste direkt när vi kom tillbaka till rummet att han inte skulle få åka hem förrän han lyckats kissa.
När orken fanns så kämpade han, precis som i maj, men varje gång jag satte honom på toaletten så blev han lika ledsen för det kom inget.
De tog ultraljud på blåsan och det fanns nästan 2 dl i den och han var kissnödig men det är svårt att få ut det.

13.05 ringde läkaren och pratade med mig.
Han hade en operation till på gång då och om vi ville träffa honom så skulle vi få vänta ytterligare en timme och fick då välja att om M kunde kissa och det kändes bra för oss så fick vi åka hem efter telefonsamtalet.
Jag fick veta att operationen hade gått bra men att det hade vuxit nya ben ovanpå pinnarna.
Barn växer oerhört fort. Det är därför som barn inte får ha pinnar, spikar, skruvar kvar i kroppen för det kan bildas missbildningar och bli som en böj på armen med nya ben ovanpå fick jag veta.
Och om de gör sig illa igen så kan resultatet bli sämre om de finns kvar.
När det gäller vuxna som inte växer mer så brukar man strunta i att operera ut pinnarna.

Ms pinnar var inbäddade med nytt skelett så de hade fått knipsa bort ben för att komma åt pinnarna och få ut dem.
Att han hade ont var som det skulle. Han hade fått antibiotika i de två såren och sen smärtstillande.
I ca tio-fjorton dagar är hans arm extra känslig och kan vid olyckligt fall brytas av på nytt så ingen klättring, hoppning på studsmatta eller liknande på ett tag.
Ungefär samma läge som förra gången kändes det…

Tillslut kunde han kissa och lyckan över det gick inte att ta miste på.
Sköterskan kom för att ta bort nålen och när hon sprutade in vatten för att få bort luften antar jag så sa M tack för den lilla slurken.
Han var vid gott mod när han visste att han skulle få lämna sjukhuset och åka hem 🙂

Jag hade lovat M ett besök på Toys R Us och även om han var trött så gick han själv med ryggsäcken med hunden, snutten och igelkotten i till bilen och ville till leksaksaffären.
Det blev lite Lego men när vi satt i bilen igen så tog krafterna helt slut.
Han började må illa och när vi kom hem så kräktes han.
Innan han slocknade utmattad i soffan och sov i flera timmar sa han att han aldrig i livet mer ville åka till Rottneros för tänk om han bryter armen igen.

Min tappra modiga lilla fantastiska pojke!
Nu har vi äntligen satt punkt för denna långa upplevelse som för dig som är den känsliga och funderande lilla människa som du är har tyckt varit stundtals så jobbig.
Mitt hjärta stannade ett litet tag den där dagen i parken när jag rundade hörnet av piratskeppet och såg dig stå där med din arm böjd åt helt fel håll.
Jag älskar dig från månen och tillbaka ♥

bloglovin 2013-10-11 kl 12:02

Lycka över att få bada igen

Sommaren verkar ha kommit av sig en smula. Det är grått och ingen särskild värme så därför när solen åtminstone kikade fram i onsdags så frågade jag barnen när jag hämtade dem om de ville cykla till sjön nära oss och ta ett kvällsdopp.

W har ju badat både utomhus och i badhuset en massa gånger redan den här sommaren men Ms badsäsong kom ju av innan den ens hann börja i och med olyckan med armen.
Han blev så oerhört glad när jag frågade om han hade lust med det.
Samtidigt som han kämpade med att få på sig de nya fina badbyxorna från Vossatassar frågade han säkert hundra gånger om hans sår på armen verkligen var läkta så att det var ok att det kom smutsigt vatten på dem.
Han har ju fått duscha sen gipset togs bort men inte badat i sjö eller hav så lyckan var enorm när vi satte oss på cyklarna och trampade till sjön.

En timme var vi borta och trots att det var isande kallt i vattnet så badade han länge.
Han låg i strandkanten och ropade att jag skulle titta på honom när han ”simmade”. Han vadade ut med simringen och simmade in mot land, kastade sin badboll en bit ut i vattnet och utövade räddningsaktioner på den.

Han ville inte sluta bada men sen när jag väl fick upp honom från vattnet så frös han som en liten gnu. Skakade tänder och hade pytteskinn över hela kroppen.
Men det gjorde inget för bak på cykeln hem hade jag världens lyckligaste fyraåring som satt och granskade sin arm under cykelfärden så att det hade gått bra med under all simning 🙂

W badade en microstund sen frös hon och låg invirad i badlakan på stranden. Jag tyckte att det var lite konstigt för hon älskar att bada och ville verkligen cykla med oss.
Anledningen kom några timmar senare på kvällen då hon hade halsont och 38,7 i feber.
Riktigt tråkigt att vara sjuk på sommaren och idag skulle hon gjort sin allra sista dag någonsin på fritids vilket hon var ledsen för att hon missade. Men för det krävs en feberfri dag och förhoppningsvis är det dagen idag som fortsätter att vara den dagen så vi kan njuta av dagarna tillsammans fullt ut när jag nu endast har två dagar kvar att jobba före årets sommarsemester träder i kraft.

bloglovin 2013-07-05 kl 15:09

Illamående, ont, känslor & bloggkommentar

Mycket känns lugnare kring Ms arm och skada så här lite drygt två veckor efter att han tog bort gipset.
Listan över vad han inte får göra fram tills dagen då armen ska röntgas finns spikad. Det råder försiktighet för att den läker för fullt på insidan och att ramla på den efter en sådan här skada innan den är läkt ihop som den ska skulle kunna innebära att börja om på ruta ett.

M själv är medveten om vad han får och inte får. Han kämpar på. Längtar och räknar ner tills röntgendagen är här och då han förhoppningsvis ska få agera fullt ut igen.
Ibland blir han ledsen som i tisdags när jag lämnade honom i andra änden av förskolan då den här veckan innebär sammanslagning av avdelningarna på grund av semestertider och han såg den stora klätterställningen men som han inte får klättra i men överlag så går det bra med aktiviteterna och lekarna.

Men så finns det en hel del annat också kring olyckan och som jag först börjat att tänka mer på de senaste dagarna. I torsdags hände det två saker på förskolan. Sådant som lätt händer när man leker och är med många barn samtidigt så ingen värdering eller något konstigt i det men vid båda incidenterna var armen inblandad och efter den ena grejen hade M fått ligga och vila i soffan med hunden och en kudde under armen.

Vid läggdags i torsdags kväll klagade M över att han hade ont. Dels kring handleden där de öppnat och stuckit in titanstängerna men även runt armbågen där de gjort detsamma.
Han var så enormt trött från det att jag hämtade honom tills han la sig och så sa han en gång att han mådde illa och harklade/småhostade lite men mer än så var det inte.

På natten var jag uppe och stoppade om honom och han fick en kudde att vila högerarmen på. Det har han inte velat ha på över veckas tid då så det kändes lite annorlunda men jag tänkte inte mer på det.

På fredagsmorgonen var han trött och satt med armen vilandes i soffan och sen kräktes han två gånger. Han klagade på att det gjorde ont vid läggdags på kvällen och jag var uppe på natten och bäddade om honom med armen men inget mer. Helgen fortlöpte på bästa sätt förutom att jag råkade ta honom hårt över höger handled när jag för trettionde gången sa till honom att sluta bråka med W varpå det gjorde jätteont så klart och han mådde illa och grät floder.

I tisdags var han på förskolan några timmar. Bytet av avdelningen gjorde honom extra blyg när jag skulle lämna honom. Han är en riktigt blyg kille. Gränsen är hårfin anser jag på hur mycket som är ok att pusha på honom. Han är en egen individ och har sitt eget sätt att tänka på och han visar tydligt med kroppsspråket hur han känner i och för vissa situationer. En viss övertalning kan jag köra med och försöka men det är en viss som sagt.

När fröken B dök upp i kapprummet var det som om himlen sprack upp.
Hon skulle haft semester men ändrade planer gjorde att hon jobbade en dag till före sin semester.
M känner henne, jag känner henne. Han är trygg och jag är trygg för jag vet att hon vet vad som gäller för M efter olyckan. Så gött kändes det!

M hade haft några bra timmar på tisdagen. B hade florerat i bakgrunden för att han skulle vara kring de nya fröknarna och de barnen som han inte kände. Toalettbesöken hade gått bra och även uteleken.

Igår när jag hämtade var det skillnad.
Vid själva hämtningen gick det bra men jag fick med mig två fulla påsar med kläder.
M hade alltså haft mer än en olycka gällande toalettbesöken under gårdagens timmar på förskolan.
Före olyckan var han den skötsammaste kille som fanns när det gällde toalettbesök och hygien.
Han klarade själv av det. Torka sig, knäppa byxor, och tvätta händerna noga med tvål efteråt.
En självklarhet för honom och han hade åsikter om att det måste vara spolat på toan och tillräckligt med tvål osv.

När olyckan hände så kunde han inte längre klara av detta själv.
Smärtan i den nyopererade armen var för stor och det var den under en lång tid.
Olyckan i sig och all smärta därikring kan bli till ett trauma för barn och det är inte ovanligt att de då tar ett steg tillbaka i utvecklingen efteråt. Inte heller är olika uttryckssätt ovanligt. Händelsen kan sitta kvar både fysiskt men även psykiskt med minnesbilder, minnen från hur det kändes, smärta m.m.
Ms mage slogs dessutom ut helt av all smärtlindring och antibiotika som han åt under lång tid efter operationen något som var jobbigt för honom.

Nu när det inte gör ont hela tiden, smärtan finns där om någon tar på honom på de utsatta ställena eller om han råkar slå mot armen i något, så har detta med toalettbesöken fortsatt att inte fungera om han inte blir konstant påminnd och ibland krävs det även att någon följer med honom och assisterar honom.

Gårdagens flera toalettmissöden gjorde honom så ledsen på kvällen. Han grät för det. Han hade troligtvis även lekt massor under dagen vilket ju är förståeligt men han klagade över att det gjorde ont i armen och när jag tog runt den med min hand för att känna så den inte buktar ut eller liknande så kommer reaktionen att han mår han illa och småhostar.

Inatt vaknade jag av att han skrek. Jag hittade honom liggandes på på sidan på golvet med armen under sig.
Han hade ramlat ur sängen vilket jag inte kan minnas att han gjort någon gång tidigare. Tårar över att det gjorde ont i armen föll och han hostade så jag var helt säker på att han skulle kräkas men tillslut somnade han.

Imorse ville han inte sitta i soffan medans jag packar det sista innan vi ska åka om han inte fick ha en kudde under armen. Det gjorde ont annars sa han och han mådde illa igen.
Idag har jag ringt och fått lite råd kring detta. Klart att jag funderar och hellre ringa en gång för mycket anser jag.
Illamåendet är hopkopplat med den skakade armen alltså, minnen, rädsla osv.
Mycket känslor är det som bubblar nu och han frågade även om fröken B skulle vara på förskolan idag när vi var på väg dit. När jag sa att det nog skulle gå bra eftersom han träffat de andra fröknarna nu så sa han bara att han inte känner dem.

Det var med blandade känslor som jag lämnade honom. Eller lämnade och lämnade. Han stod bakom mig och tryckte framför såväl fröknar som barn för att tillslut svälja, ta mod till sig, och krama och pussa mig hej då.
Idag kunde jag inte låta något passera med tanke på hur han mådde imorse och efter gårdagen utan upplyste en fröken på min väg ut om att han behöver påminnelse om dagens toalettbesök och kanske även hjälp samt vad han inte får göra.

När min telefonen ringt idag så har jag hoppat till och trott att det hänt något med armen eller att han har för ont eller liknande. Det känns så otroligt skönt att det snart är semester som gäller för oss så jag kan ha honom hemma. Snart är det röntgendags och den dagen är den mest efterlängtade just nu!
Då hoppas vi att doktorn ska säga att nu är den där lilla armen så bra läkt att det är cykling, studsmattehoppning, spring och bus, inlinesåkning och klättring som gäller hela sommaren.

iPhonebild från imorse på liten känslig icke så välmående M.

Och så till DIG som så kallat anonymt KOMMENTERAR på min blogg vill jag bara säga –
att jag skrev ett långt svar till dig inatt efter att jag jag lyft upp min son, känt igenom hans skadade arm, och tröstat honom medans han låg med armen på sin kudde samtidigt som jag funderade på om han skulle kräkas – ja han kan tydligen kräkas på grund av det han känner, smärta m.m och upplever kring sin skadade arm  –  men jag valde att trycka på delete.

Jag påminde mig själv om att jag inte sysslar med ursäkter. Jag behöver inte be om ursäkt eller stå till svars för någonting av det jag skrivit i mina inlägg.
Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, [har jag någongång påstått det i mina inlägg!], men för att jag utgår ifrån att de flesta läsare har någonslags förmåga till att förstå att varken jag eller flera andra bloggare delar med sig av allt i en blogg.

Dock så väljer jag att förtydliga lite grann ändå och det så här.
Denna olycka. En upplevelse som dragit med sig så mångt mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig och vad som står att läsa på den här bloggen.
Fysiskt och absolut psykiskt och det både för mitt barn men även för mig och övriga i familjen och ja han mådde illa efter två händelser i torsdags som jag inte tänker gå in på, han mår även illa när jag håller hon runt själva armen och efter nattens fall och det är tydligen normalt i det han befinner sig i nu. Precis som jag skrivit men något som jag inte förstod just då.

Jag tar gärna kamp för det jag tror på vare sig det sker här i bloggen eller in real life, handlar om att hålla barn borta från förskolan i 48-72 timmar efter sista symptom på magsjuka, eller att Ikeas familjeparkeringar tillhör de bilförare som har barn i bilen och inga andra. Sådan är jag!

Du verkar läsa min blogg/Instagram väldigt noga men har ändå lyckats missa en del. Bilåkning och glass innebär inte caféhäng inomhus. Man behöver inte gå in någonstans med barnet för att ge det möjlighet till att äta glass. Men som sagt han är inte magsjuk. Han har bara ont och känner ett stort obehag och är känslig och detsamma känner jag.

Jag tänker slå bort tanken på att det finns sådana som du som ägnar tid åt att anonymt och fegt sitta vid en dator och haspla ur dig saker. Jag skriver den här bloggen exakt så som jag vill. Jag gör som jag vill här och det är så skönt att bara ha det att förhålla sig till. Det är ju trots allt så oerhört valfritt att följa en blogg!

Jag tror mig veta vilka som menar illa, känner igen det på flera mils avstånd av erfarenhet, och till dig som nu väljer att läsa min blogg och att skriva elaka kommentarer, till dig vill jag bara säga synd att du tycker så men det här är min blogg och här skriver jag. Passar den inte dig men så sluta att läs!
Sen är det klart att med lite koll av ip-nummer och installering av nya plugins ikväll på bloggen så kanske det dyker upp lite intressant info. Vi kanske till och med kan pratas vid irl för visst gömmer man sig inte bakom en datorskärm med påhittad mailadress och skriver sådant som man inte kan stå för och säga direkt till en person…!
Det försöker jag lära min snart tioåriga dotter och det hamnar under kategorin internet-vett hemma hos oss.

bloglovin 2013-07-04 kl 13:05

Pimpat gips med kärlek

När W hade gipsad arm för en tid sen så hade hon med sig pennor till skolan och så fick klasskompisarna måla på det.
I måndags kväll frågade M W om hon ville måla på hans gips. En ganska söt fråga tycker jag.

De slog sig ner i soffan tillsammans och efter en stund så hade lillebror en färgglad högerarm.
W hade målat en streckgubbe, något som jag tyckte att M sa att han ville ha, och sen hade hon själv valt att skriva M I love you.
Med tanke på allt bråk som är mellan dessa två syskon varje dag så var det ett fantastiskt dygn innan gipset skulle tas bort att gå och se denna kärleksförklaring från storasyster på Ms arm ♥♥♥

bloglovin 2013-06-20 kl 18:34

Höger arm vilar

När jag och W kom hem från vår resa i måndags kväll var klockan halv elva och M låg så klart redan och sov i sin säng.
Tidigt på tisdagsmorgonen ropade han från sitt rum och lyckades sen hasa sig ner från sängen där på nätterna ligger som en stel pinne i samma läge på rygg och sover med armen uppbullad på en kudde.

Han kom in i sovrummet och sa pappa, pappa, pappa, när han var framme vid sängkanten fick han syn på att jag låg där och stegen stannade tvärt av och han slutade att säga pappa mitt i ordet och efter någon sekund sa han mamma och lutade sig över mig.
Han ville kramas och gosa och det kändes alldeles underbart i hjärtat på mig att vara nära honom.

Den mysiga kärleken höll i sig i några timmar under gårdagen sen var allt som vanligt igen. Tänk vad fort det går. Trots och tvärtemot beteende blandades med att han var ledsen över gipset som begränsade honom.
Han har fortfarande ont då och då. När jag frågar var så visar han där armbågen sitter under gipset och sen ca tio centimeter ner och upp från armbågen.

Antibiotikan som han fått med anledning av att det var ett öppet armbrott tog han sista i måndags så nu är det bara flytande Ipren Ibuprofen och Alvedonsuppar som gäller. Dessa får han samtidigt för maximalt smärtstillande.

Igår försökte jag ringa till ortopedmottagingen för att rådgöra lite kring Ms tillstånd just nu och för att höra ungefär när i tid de tänker sig att det är dags att ta bort gipset och röntga honom. Jag vet att vi fick lite info om allt på sjukhuset men just nu är det suddigt i huvudet på mig.
Allt som hänt den senaste tiden har jag gjort mig mer trött än vanligt och information flyter ihop lite grann för mig och jag måste kolla lappar, iPhone med anteckningar, veckobrev från skolan m.m. flera gånger för att ha koll på dagarna och vad som ska göras, tas med till skolan m.m.
Jag vill inte bomma något för W så att hon ska bli drabbad bara för att jag inte är i tipp topp för tillfället.

Mitt röriga huvud och min sega kropp tog sig i alla fall ut i spåret igår kväll. Det är så otroligt skönt och välbehövligt just nu för mig att koppla bort allt och bara fokusera på musiken som dunkar i lurarna, flåset, att sätta det ena benet framför det andra och hålla på så varv efter varv.
Terapi helt enkelt.
Oftast blir det tre varv men igår blev det fem och sen hem vilket gav en sträcka på 8,05 km. Även om jag inte strävar efter att springa fort så är det ändå kul att se när resultatet bättrar på sig och det gjorde det igår. 53,04 minuter tog kilmetrarna och även om benet inte kändes helt ok framförallt under de två första varven så släppte det sen nästan helt och det vara bara att sätta det ena benet framför det andra och kämpa på.

Nu är det telefondags!
Ortopedmottagningen, läkarsekreteraren, försäkringskassan, en kollega för att lösa ett jobbuppdrag och sen ett mail till försäkringsbolaget och ett till Sj för att försöka få tillbaka de pengar jag köpt biljetter för som vi inte kunde utnyttja dagarna efter att M skadat sig.

Trevlig onsdag på er!

Det är alltid vänster som gäller nu. Den gipsade armen ligger alltid bara bredvid och vilar…

bloglovin 2013-06-12 kl 09:03

En vecka har gått

Igår var det en vecka sen vecka sen M föll olyckligt på en lekpark i Rottneros park där vi var på utflykt tillsammans med förskolekompisar, föräldrar och fröknar.
Den gånga veckan har varit så otroligt lång. Varje dag har känts som en hel vecka och jag har åldrats tjugo år under dessa sju dagarna tror jag.

Det är först sen i onsdags som de fysiska krypningarna i mina ben och obehagskänslorna i kroppen börjat släppa och ge med sig. Bilderna för min inre syn om hur jag mötte Ms blick där han stod och skrek vid sidan om piratskeppet för att sen stirra på hans arm som såg så otroligt otäck ut.
All oro, väntan på ambulans, all sjukhusvistelse [jag som avskyr sjukhus], alla timmars väntan på operation, all smärta han fått uppleva och sen all återhämtning här hemma.
Inte konstigt att jag känner mig lite sliten… och när jag rensade lite bland bilderna i min mobil igår kväll så fastnade jag på bilden av en morfinpåverkad M i ambulansen på väg till sjukhuset och det snurrade till igen.
Tvi! Det har verkligen varit en otäck och obehaglig upplevelse det här samtidigt som jag är så oerhört tacksam över att det inte var värre så att säga. Jag ryser av tanken.

I onsdags hälsade vi på förskolan. Under nästan en timme fick M vara med sina kompisar. Han berättade lite ibland för dem, visade sin arm, några fick känna, de pratade och satt tillsammans vid bordet. Visa satt närma honom, frågade något, M visade att han minsann kunde röra lite på sin höger arm upp och ner, och det var nästan som vanligt.
Förutom att han då inte kan göra allt som innan men ändå. En glimt av vanlig verklighet igen.

Igår var första dagen med något som liknar vanlig utomhuslek.
Han utvecklar en väldig förmåga med sin vänster arm och hand. Igår grävde han massor i lekparkssanden. Han äter med vänster, bär och flyttar grejer med vänster.
Leker med sitt älskade smålego med vänster och en massa mer. Det är fascinerande att se.

Han får antibiotika tre gånger om dagen då det är en öppen fraktur han har och han får fortfarande panodilsupp och samtidigt som det Ipren Ibuprofen som är flytande.
Det sistnämnda har vi bytt en gång då den först varianten smakade så illa att det var en kamp utan dess like att få i honom det. Vi kunde hålla på hur länge som helst vid varje tillfälle hela dygnet runt för att få honom att svälja sörjan.
Sen vi bytte och så går det så mycket bättre då det är helt och hållet smaken det kommer an på om vi får i honom det.

Nätterna är fortfarande inte bra.
En natt har han sovit utan att klaga över smärta. Även om han inte har smärttoppar längre så klagar han över att det gör ont. Gråter, jämrar sig, tar sig för armen, pekar ofta på överarmen eller långt ner mot fingrarna.
Det är så jobbigt att se och höra honom ha ont. Jag trodde att det kanske skulle gett med sig vid det här laget, och visst är det skillnad dagtid, då han endast någon enstaka gång klagar över att det gör ont.
Jag vet inte om det är så att nu när han är lite mer aktiv och leker mer så kanske det gör mer ont på natten för att han ansträngt armen? Eller så är det bara så att det gör ont när han vilar den och det för att han har den skadan han har.
Han är helt klart mer trött av sig, och testande bråkig mot mig. Han har lätt att somna i soffan framåt seneftermiddagen eller om vi åker bil så måste jag försöka aktivera honom så han inte somnar när klockan passerat 16-17.

Det värsta nu vore om han ramlade eller kom i kläm eller på annat vis gjorde illa armen så det är inte helt konstigt att jag ibland ropar på honom att inte springa för fort, att se sig för osv.
Att jag säger nej till sådant om han inte får göra nu enligt doktorn som att cykla, gunga, hoppa studsmatta m.m

L säger att jag över lag har svårt att släppa och gärna vill ha kontroll och kanske är det så i den vanliga vardagen men det som är nu räknas inte som vanlig vardag. Som det är nu så kan jag bara se att M är skadad och att han behöver extra mycket omhändertagande hela tiden.
Han kan inte själv avgöra om han kan göra si eller så, bara en sån sak som att han inte får bli blöt på gipset för då måste han gipsas om är något man måste tänka på hela tiden och påminna honom om.
En sönderklippt fleece är den enda värmande tröja/jacka han har att ha på sig när det är kyligt ute för att få något över hans gipsade arm är inte att tänka på. Det går inte.
Att han inte ska springa nedför gräsmattebacken som vi var vid igår t.ex för att då kan han ramla och landa på armen, att ge honom alla dessa mediciner och smärtstillande, att försöka hjälpa honom med magen som har blivit så himla dålig pga allt detta så att jag försöker bädda in och trixa med olika magvänliga ting innan det är dags även om han inte går med på det, hjälpa honom med påklädning, byta kläder för att han spillt ner allt då vänster hand inte är helt pålitlig, hjälpa honom på toa och framförallt så är det jag som var där när det hände.

Jag såg min skadade son i ögonen när olyckan precis hade hänt, jag såg den vidrigt otäckt böjda armen, och smärtan i hans ansikte i ambulansen på väg till sjukhuset och inte är det konstigt då att med dessa bilderna fortfarande ganska färska på näthinnan att jag vill vara omkring honom dygnet runt just nu för att kunna underlätta så mycket som möjligt för honom och eventuellt kunna skydda honom från att göra skadan han har till en ännu längre läkningsprocess eller till och med ännu värre än det är just nu.
Jag ryser fortfarande i hela kroppen av att tänka tillbaka en vecka i tiden trots att det känns som att det gått ett år sen det hände.

bloglovin 2013-06-07 kl 09:23

Nationaldagen 2013

Röd dag innebär ju i stort sett alltid att jag jobbar men inte idag.
Jag har i och för sig inte jobbat någonting den här veckan då jag är hemma och vårdar lilla M just nu.

L åkte iväg på en tvådagars motorcykeltur på förmiddagen och strax därefter cyklade W iväg för att möta körkompisen vid fotbollsplanerna så kvar hemma blev bara jag och M.
Efter några timmar hemma träffade vi Charlotte med barn för glassköp och lite lek. Detta var Ms första riktiga lekstund utomhus sen olyckan som för övrigt hände för exakt en vecka sen idag.
Det är inte helt lätt att leka men ändå inte kunna leka fullt ut och som han annars leker. Bara att gräva med vänster hela tiden, ha en mamma som påminner honom om att ta det lugnt, inte få snurra osv men jag tycker ändå att han klarade timmarna bra.
Han gillar kompisen L så otroligt mycket och hon är en sån naturlig självklarhet för honom att det är väl det som gör att han höll ut så länge som han ändå gjorde med armen och gipset i värmen.
Väl hemma igen så var han så trött att han knappt orkade sitta upp och äta kvällsmat. Han ville ligga ner i soffan och se på Bolibompa och jag försökte hålla koll på honom så han inte somnade.

När han såg att jag befann mig ute och drog upp rabarber fick han lite nytändning av energi och orkade hjälpa till lite grann och även smaka på smuldegen.
Den killen är väldigt kräsen när det kommer till kakor, glass, och godis så att han vill smaka på pajdegen är stort.
Det var faktiskt hans allra första gång som degsmakare när vi bakade paj för ca två veckor sedan. Hjälpa till gör han gärna och han är bra på det också men att smaka tackar han bestämt nej till.
Smuldeg får dock tummen upp nu. Den är såååå god och såååå enkel så vem gillar inte det liksom!
Snart så bakar han säkert sin egen smulpaj och bjuder mig på.
Men inte så länge han har gips för det var inte kul när han kom på att han inte kunde skära rabarberna och äpplena i bitar med sin vänster hand.

Nu sover barnen i sina sängar, M slocknade snabbt fullproppad med sina mediciner och efter en lång dag med mer lek än på en vecka, och jag borde göra detsamma men har egentligen en massa annat också som jag borde få gjort.
Får se hur länge jag orkar sitta uppe. Med tanke på natten till idag som bestod av massor med vakenhet då M haft ännu en natt med smärta, även om den inte har varit lika stark som tidigare tror jag av hans sätt att gråta och skrika på, så borde jag komma i säng nu typ ifall det skulle upprepa sig. Det börjar bli lite många nätter med dålig sömn nu.

Hoppas ni haft en fin nationaldag i alla fall och ha en fortsatt trevlig kväll!

Nationaldagspaj med rabarber & äpplen serverad med vaniljsås

Just nu pågår utlottning på bloggen i samarbete med The Walt Disney Nordic Company och 3 exemplar av Disneys sköna film Röjar-Ralf lottas ut samt spelet Wreck it Ralph till Nintendo Wii.
Klicka på bilden för att delta.

bloglovin 2013-06-06 kl 22:49

Öppen fraktur

Efter två nätter med obefintligt med sömn för att M haft så ont så ringde jag igår till sjukhuset.
Jag fick prata med en sköterska på ortopedmottagningen och det var ett väldigt bra samtal. Efter vi hade avslutat samtalet så kände jag mig lite starkare i allt det här.
Jag hade fått lite påfyllning av ork till att försöka och kände mig hoppfull om att det kanske skulle bli bättre.

Vad jag däremot inte hade greppat var att det var så illa som det var. Det var ju några väldigt omvälvande dygn minst sagt och jag mår lite dåligt av olyckan fortfarande och jagas av minnesbilden av M där han står på marken med sin arm som ser fruktansvärd ut.
Det där såret som jag trodde han hade, som jag inte såg när olyckan hade hänt för det var under på undersidan av underarmen, och som jag fram tills igår trott var ett skrapsår som han fick när han landade på marken typ, var inget litet skrapsår.

Jag minns när vi kom in med ambulansen och de la honom på en sådan där hård och tung platta som de gör innan de vet omfattningen av skadorna på kroppen hur jag såg när de klippte upp det som ambulanspersonalen hade gjort med armen att det var en massa blod runt om men då tänkte jag att det var ett sår och eftersom jag mår dåligt av blod och sjukhus överhuvudtaget så valde jag att titta bort på direkten.

Igår förklarade sköterskan för mig att M har väldigt ont eftersom armen är av på två ställen. Han har även ont för allt de gjort för att få rätt armen, operationen med de insatta titanstängerna, troligtvis så minns han även smärtan från när olyckan inträffade och sen den smärta han hade i väntan operation som ju nästan blev ett helt dygn.
Att han är rädd för att slå i armen eller att någon ska röra vid den så här i början är helt naturligt efter all smärta och minnen av smärta som han haft.

Sen har han även väldigt ont då skadan är en öppen fraktur. När vi träffade läkaren på uppvak efter operationen så vet jag att han pratade om antibiotika, han gav oss ett daterat sjukintyg på att någon måste vara hemma och vårdas nu, och han sa säkert en massa mer men jag måste ha gått in i någonslags bubbla där då när jag satt och tittade på vår nyopererade kille låg där i sängen och sov.
Jag hörde ingenting och förstod ingenting och fick lite av en chock igår när jag hörde sköterskan säga att det är ju en öppen fraktur som M har, dvs att huden är sönder på grund av att armen är bruten.
Jag såg framför mig hur jag om jag hade tittat på armen då där i parken när jag satt med honom i knät och tryckte hans huvud mot mitt medans Hanna satt på andra sidan och höll i den skadade armen så hade jag sett hur benpiporna stack ut.
Nu gjorde jag inte det av den anledningen att jag inte kunde se på hans onaturligt böjda arm vilket var tur för om jag sett detta så hade nog haft svårt för att inte kräkas eller svimma av som jag tänker på det nu och det hade inte hjälpt M.

Igår när jag förstod vad hon sa till mig så vek sig benen och huvudet snurrade på mig.
M har alltså väldigt ont, så mycket mer ont än om armen ”bara” varit bruten.
För att lindra smärtan så ger jag nu två sorters smärtstillande. Supp och flytande, det flytande är riktigt jobbigt för honom att ta tyvärr så det är en kamp, och det ger jag kontinuerligt även dagtid.
Jag har trott att om han inte klagar över smärta så kan jag vänta under dagtid med att ge honom något men det är helt fel tänkt.
Han ska ständigt ha ett jämnt flöde av smärtstillande i kroppen för att han inte ska få smärttoppar.
Morgon, middag, kväll och natt är det som gäller och utöver det så får han på grund av den öppna frakturen antibiotika tre gånger om dagen.

En temp upp till 38 grader är normalt i det läget som han befinner sig i nu men stiger över där så ska vi kontakta ortopeden eller sjukvårdsrådgivningen om det är efter telefontid och åka in för då kan han ha fått en infektion där armen är öppen så att säga.

Det är även normalt att den värsta smärtan kommer nu, efter operation, så den här veckan kommer troligtvis om allt går bra att vara den värsta sen vänder det och det längtar jag efter.
Det är verkligen skitjobbigt när han har ont.
Alldeles nyss skrek han från vardagsrummet där han sitter och småleker med sitt lego just nu. Då hade han lyckats komma åt mitellan så en del av den glidit ner och armen tyngde nedåt och det gjorde ont.

Natten och dagen hitintills har ändå varit så mycket bättre än tidigare dygn. Det hjälpte precis som sköterskan sa att hela tiden se till att han har smärtstillande i kroppen. Han mår så mycket bättre och har inte skrikit av sådan där jättesmärta.
Han är däremot betydligt mer trött och grinig. Ledsen över att inte kunna använda sin arm och göra saker som han brukar göra så humöret pendlar friskt men det är full förståeligt ju och jag försöker att pusha och finnas där. Se till att hitta lite andra lösningar på vissa saker som när vi ritar t.ex vilket inte är helt lätt att göra med en icke så upptränad vänster hand och ett papper som glider iväg…

Nu ska jag ta itu med papper och annat kring olyckan.
Jag behöver ett särskilt intyg från läkarsekreteraren för att försöka få tillbaka de 1400 kronor som jag köpte tågbiljetter för till min morbrors begravning som vi skulle åkt ner till Skåne för att delta vid idag, jag måste prata med min chef eftersom M är så kallat sjukskriven och behöver vård och jag inte kan arbeta just nu, och jag tänkte även kolla med vårt försäkringsbolag hur det fungerar med resor till sjukhuset, mediciner, utebliven inkomst då jag är hemma osv.
Jag har ingen aning som sådant men det kan vara värt att kolla upp när man faktiskt varje månad betalar något som heter försäkring…

Min fina M igår när vi satt ute och pratade och vilade en stund i våra gamla utemöbler. Zlatanband i håret för att få bort det från ansiktet då det efter de här dygnen är allt annat än fräscht av mediciner som hamnat fel och en massa annan smuts och klet. Så snart smärtan släpper lite mer ska vi klä in armen i plastkassar och tvätta håret på honom…

 

bloglovin 2013-06-04 kl 13:02