Etikettarkiv: Carola Häggkvist

Carolafrälst

Kvällen igår var omtumlande magisk. Jag kapitulerade fullständigt efter femton minuter och ordet Carolafrälst från mitt 80-tal är avdammat och åter igen i bruk. Svårt att tro kanske, jag är själv en aningens förstummad, men alla som någon gång har diggat Carola, vare sig det är i början, mitten eller den nutida delen av hennes trettioåriga karriär, och som var där [eller sett konserten Det bästa av mig i någon av de andra städerna, vet precis vad jag menar.
Sen är det som oftast något väldigt speciellt med liveframträdanden och livemusik.

Jag hade ju vissa förväntningar så klart, det var ju ändå Carola vi skulle lyssna på, och är det någon man som svensk hunnit att bilda sig en uppfattning om i all slags media och översköljning av musik under många år så är det ju henne.
Men detta var så mycket bättre än alla förväntningar och det var i just Så mycket bättre anda hon öppnade konserten med Orups tolkning av Främling för att sen beta av flera stycken av låtarna från programmet och tillika min favorit Gatorna tillhör oss.
Hon rockar verkligen, vilket drag, och att inte ryckas med är omöjligt och värre blev det på den fronten.

Osäkerheten om rösten skulle hålla märktes inte på Carola själv tyckte jag men det hördes att hon tyvärr inte var på topp sångmässigt. Hon pratade mycket under konserten och lät mer eller mindre hes. Vi satt på rad 4 och såg väldigt bra även detaljer och ansiktsuttryck och även att hon då och då mellan låtarna sprayade sig för att kunna sjunga på vi la också märke till.
Att hon inte heller levererade den långa rysarslingan i höjningen av När löven faller av eller körde alla höga toner på några av de andra låtar tänkte jag också på men hon levererade så mycket, fullt ut, äkta och med draget som ger känslan av att man blir överkörd av ett tåg så det var inte hela världen med de där tonerna. De toner hon sjöng förgyllde alldeles tillräckligt.

Som en del i konserten fanns även dessa idag icke lyssnade låtar som Mickey, Tommy tycker om mig och Tokyo m.fl och vilket ös det blev när hon framförde dem. Många hamnade som i trans och vrålade med, klappade och stod upp och öste i eufori och så tillika jag själv med denna rockälskande Carola, det grymma bandet och läckra ljussättningen.
Gloria, Liv, Säg mig, På egna ben, Runaway fanns också med blandat med hitsen Evighet, Fångad av en stormvind, fler därtill och sen de mer aktuella nutida låtarna och sången hon skrev till sin mamma när hon gått bort och så klart Oh Happy day. Det finns ju en hel del att välja mellan från en så lång karriär så hon kunde ju hållit på ett tag…

Nytändningen efter Så mycket bättre är så rätt. Jag tror nästan världen blir lite bättre med en aktiv Carola i den, haha. Ett sånt proffs och att varva sångerna med så mycket prat som hon gör är nästan ett måste för att man som publik ska få en chans till återhämtning mellan låtarna.
Carolas röst är one of a kind och hon känns både proffsig och avväpnande vanlig från scen. Autografkort flög iväg när hon snubblade [så klart att jag snappade upp ett] och hennes äkthet och kärna i pratet om livet, tro, kärlek och att våga kan stärka och inbringa gott mod i vem som helst.

Carola binder ihop sin konsert och avslutar som hon började med Främling men denna gång med 1983 års version och känslan när det var slut är utan tvekan att man under 120 minuter har fått bevittna det bästa av Carola som är en av de bästa stjärnorna vi har i det här landet.


Kvällens mobilbilder…

Efter konserten stod vi en stund vid scenen för att få en kik av henne när hon skulle skriva autografer. Det blev en ganska lång väntan på att hon skulle komma ut och sen när hon kom så fick vi informationen om att det kommer att gå snabbt, att Carola behöver vila för att hon har en till konsert ikväll så vi valde att gå istället för att sälla oss till kön.
Istället blev det en trevlig stund med mat och vin på Koi tillsammans med Emma och L och därefter ett snabbt besök på Pitchers innan jag tog bussen hem där farmor och farfar satt i soffan och väntade på att bli avlösta.
W hade svårt att somna så hon sov inte halv elva när jag kom hem trots att hon idag skulle upp väldigt tidigt men förutom det så hade det varit en bra kväll på hemmafronten först tillsammans med storebror G och sen med farmor och farfar och M hade lagt sig helt på egen hand. Farfar hade bara borstat tänderna och stoppat om honom. Enligt M hade han varit på hans rum i bara några sekunder, haha. Grym minsting vi har 🙂

Trots att jag var hemma tidigt kom jag inte i säng förrän strax före ett. Stekte äggmackor, plockade fram kläder och förberedde för idag.
Meningen var att jag skulle åka till Skoghall med W halv åtta och sen till jobbet men nu fick hon skjuts med T så jag fick en halvtimme över innan jag åker och jobbar.
Det är otroligt kallt ute och väntas komma snö och regn så vädret för en heldag med fotbollscup är allt annat än superlockande och W vaknade med ont i armen efter fredagens spruta så hon var väl inte heller särskilt taggad vid halv sju idag men efter frukost och lite slösurfning vaknade hon till liv och ville så klart iväg.
Nu ska jag strax åka och sen får vi se om jag hämtar upp M lite snabbt efter jobbet och tar med honom till Skoghall eller hur det blir. Kruppen har hållit sig lugn inatt så det skulle nog fungera att han var med i eftermiddag.
Klädombyte till efter jobbet, vinterjacka, mössa och vantar till mig själv ska med så borde jag kunna hålla mig varm vid sidan om fotbollsplanen även om tjejerna tar sig vidare och spelar matcher ända fram till seneftermiddagen. Hoppas ju på det 🙂
Ha en fin söndag!

bloglovin 2015-03-22 kl 08:34
Annonser via Bloggpartner.se

Inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Oftast så lunkar veckodagarna på och jag fyller dem med ungefär samma arbetsuppgifter. Stommen är den samma och sen så händer mer eller mindre extra saker, åtaganden, och utsvävningar kring det vanliga och oftast är dessa roliga och berikande. Massor av energi flödar mellan mig och barnen i körerna och musiken [även om det är en hel del tjat om, och sjungande på, pop/schlager just nu] och det är kul att ha kul tillsammans med musik och det kan få mig att bli pigg och ha roligt trots att jag varit astrött och tung i huvudet bara halvtimmen före.

Så finns det också stunder som denna idag som är och berör något helt annat och lämnar spår. Att en gammal människa levt färdigt är naturligt om än sorgligt för nära och kära när det är slut och vid avsked men det finns oftast så många minnen att bära med sig från alla åren. Som en personen bredvid detta känner jag vördnad och respekt. För livet och de människorna som stod nära och som tar avsked.

Idag var det däremot nära och käras sista avsked med en liten människa jag hade äran att få vara med och spela på. En som var lika gammal som vår M när hon lämnade jorden. Som precis hade börjat vandringen genom livet och som hade så mycket framför sig. Det berör på ett helt annat vis. Så starkt att det skar i kroppen på mig när jag följde med i Erik Hillestads ord i sången Jag vill alltid älska, tonsatt av Carola Häggkvist, som var en av sångerna som solisten sjöng idag. Jag kunde inte lyssna på det sättet, det var alldeles för nära mig själv som mamma till två barn, och för att göra ett bra jobb och leva upp till det faktum att jag var önskad till att delta idag så är det bara att stänga av annars går det inte att spela. Respektfullt och lugnt. Finnas där i deras svåra stund med och genom musiken som de vill ha vid detta svåra men stänga av alla tårar och allt gråt runt omkring, stänga av att det står en liten vit kista framför mig, stänga av smärtan i folks ögon när de tar ett sista farväl medans jag spelar och improviserar på Idas sommarvisa om och om igen. Det är en del av mitt jobb och för att kunna göra det så går det inte att låta deras eller mina egna känslor bli för stora i mig. Jag visste redan imorse att jag skulle kunna spela och är det någongång som det känns meningsfullt att gå till jobbet så är det sådana här dagar som idag.

Det är först nu, långt senare när jag befinner mig hemma. När jag står i köket och vispar våffelsmet och tittar in i vardagsrummet där mina två vackra barn sitter i varsin ände av soffan, den ena med matteuppgifter i knät och den andre spelandes Super Mario Bros på tvn, smågnabbandes ena sekunden för att i nästa vara vänner, som känslorna kommer och de slår mig likt en knytnäve och ångestattack rakt i bröstet när jag för en sekund tänker på mig själv i samma sits som lilla Es mamma och pappa befanns sig i idag.
Det går inte!
Smärtan är knockande, det skär som knivar, och jag får inte luft.
Och den känslan lever de med varje dag, timme, minut och sekund nu.

Ingen förstod vart Du blev av men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr som barnen gör
Till rum med änglar att få se dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh – om jag kunde vara med!  Det är Dig jag älskar

Det är Dig jag älskar! Och en gång skall tystnad ge upp för sång
Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Ingen är vackrare än Du för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus be att två änglar tar ditt ljus ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!

Jag skall aldrig glömma Och en gång skall tystnad få ge upp för sång
Då skall min tunga få ny kraft att sjunga att inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn fick förgäves liv nån gång
Jag vill alltid älska – Erik Hillestad/Carola Häggkvist

bloglovin 2013-03-07 kl 20:28