Etikettarkiv: Centralsjukhuset

En gång om året röntgas han

Det verkar som att månadsskiftet maj-juni är förpestade med lite olyckshändelser i Ms liv.
Igår hade vi en fantastisk morgon på fotbollsplanen. M tränade och jag tittade på i strålande sol pratandes med den mamma som vi köpte Ms nya cykel utav kvällen före.
Tiden gick jättefort och det var en mycket glad fotbolls- och cykelkille som trampade hemåt.

Inbjudan från kompis om lek i poolen likt så som lördags eftermiddagen spenderades tackades ja till och när jag släppt av de två stora tjejerna för sjöbad åkte vi dit.
Allt var lugnt, eller lugnt var det ju inte utan en massa bad och tjoande, hopp från trappsteg ett till fem på rutschkanan ner i poolen precis som dagen före, och L kom från Världens fest men så efter lunch när det badas igen skriker M fasansfullt från poolen.
Ett sånt skrik som sticker ut i mängden och förmedlar rejäl smärta.
Må hända att jag är skadad efter olycka för nästan exakt ett år sen men har man en gång sett sitt barns arm vriden i alla möjliga konstiga och onaturliga positioner och allt som följde därefter på sjukhuset så finns det kvar på näthinnan.

Han kunde inte gå och jag släpade honom upp ur vattnet. Försökte vara lugn och betedde mig som att det inte alls var allvarligt men så här i efterhand kan jag säga att jag vågade inte titta riktigt noga på benet och foten där smärtan kom från.
Som tur var så behövde jag inte det heller för precis som förra året även där så fanns ju Hanna med. Hon kollade, L kollade och foten lindades och sen var det kylklamp på, flytande Alvedon mot smärtan och foten i högt läge.
M skrek hela tiden och ville bara sitta hos mig skrek han.
När jag satt där i stolen under altanen med honom så mådde jag så illa. Det snurrade och jag fick svälja flera gånger. Såg nya operationer framför mig och gips med tillhörande lång återhämtning innan allt var som vanligt igen.

Vi satt kvar så några timmar och sen fick jag hjälp med att stuva in honom i bilen och väl hemma så halvlåg han i soffan, klagade, grät, skrek.
När L lindade av bandaget så såg det inget vidare ut varpå jag ringde 1177 och hon sa att vi skulle åka in och försökte få till ett smidigt mottagande på akuten genom att faxa vad som hade hänt och att vi var på väg dit.

Akuten var tydligen ett överbelastat ställe den här helgen och vi fick sitta i anmälningsväntrummet för det fanns inte plats där inne.
M varvade total tystnad med tårar rinnandes nedför kinderna som han torkade bort så fort någon tittade på honom med att säga att han var rädd.

Tillslut fick vi träffa en sjuksköterska, M fick något att dricka mot det onda och sen en doktor och så kom det en annan sjuksköterska och körde M i rullstol till röntgen.
Han kände igen sakerna på röntgen och vid detta laget hade han börjat prata lite grann. Hon som röntgade hakade direkt på när han mumlade om Grevens skelett i julkalendern Mysteriet på Greveholm och skrev ut två av röntgenbilderna till honom.
Han fick en isglass när han låg på sängen och väntade på röntgensvaren, en sköterska körde lite rally med honom på vägen tillbaka och såg att han hade med sig en igelkott och det verkar vara igelkottar som gäller för ambulansåkning för hon frågade direkt om han fått den i ambulansen och fick igång en liten konversation med honom.

Själv var jag nervös som sjutton över att något skulle vara brutet. Det var det enda som malde i huvudet på mig, måtte det inte vara brutet, om och om igen.
Det var det inte! Inte ens en spricka fanns.
Mellan två skelettdelar i foten var det mörkt på röntgenbilden och det ska det vara men möjligtvis att det var något lite mer än vad vanligtvis men det var inget att tänka något mer på när det inte var mer sa doktorn.

Eftersom M inte kunde gå alls på foten så ordinerades kryckor. Det tog ett tag innan de provat fram ett par tillräckligt låga för honom och sen fick han öva lite grann i korridoren på akuten innan jag körde honom i rullstoll till bilen.
Kryckorna skulle han använda så länge det gjorde så ont att han inte kunde gå på foten.
Imorse åkte vi till förskolan en timme före avresan till Rottneros. Beslutet om att inte åka med tog vi igår i bilen på vägen hem från sjukhuset. M grät och grät. Han ville åka med och leka och var så ledsen för att han inte kunde göra någonting. Inte ens cykla på sin nya cykel klarade han av.
Lite funderingar kring hur han skulle göra på förskolan pratade vi med fröknarna om. Han är en funderande liten kille och det fanns allt från om vad han skulle göra när de andra barnen leker ute om dagarna till om de är ok att leka med plus plus sittandes vid ett bord till tankar kring att han behöver hjälp vid toalettbesök.

Idag har det varit kämpigt. Jag har burit honom mycket från en punkt till en annan. Han har ätit dåligt, varit trött och hängig men så nu för knappt två timmar sen så piggade han på sig och det markant.
Han kan nu stödja på foten. Han kan stå på den och tar sig fram med kryckorna mycket säkrare.
Så glad över att han mår bättre och att foten håller på att läka som han själv säger 🙂
Ingen är gladare än jag att det gick så bra som det gick. Så sanslöst skönt och istället för Rottneros så har jag lovat att det blir Liseberg frampå. Jag har fått ett litet erbjudande gällande besök i Göteborg så det kommer troligtvis att bli två dagar med skoj där längre fram och det får kompensera dagens Rottnerosresa även om han gärna hade varit med dit tillsammans med kompisarna idag.

Efter en bedrövlig natt då W kom och väckte mig precis när jag somnat och jag sen sov i hennes säng till halv två varpå Ms hosta eskalerade så att han vaknade och då hade ont så jag låg där en timme och när jag vaknar nästa gång hinner jag precis fram med hinken innan all Lepheton och Alvedon kommer upp följt av mer vakenhet så klart så är jag mer död än levande just nu men ska se till att få mig en stunds egentid.
Hanna och barnen var hit med en lego Star Wars så nu ska grabbarna i huset bygga ihop den och W leker med nya grannen.
Själv ska jag ut i skogen tror jag och sen blir det glosplugg inför onsdagens engelskaprov. Därefter lär jag slockna vare sig jag vill eller ej.

bloglovin 2014-06-02 kl 19:15
Annonser via Bloggpartner.se

De tänkte operera fel arm på mitt barn

Idag är det en vecka sen vi svängde in på Centralsjukhusets parkering strax före halv sju på morgonen.
M var trött och lite spänd i bilen men hojtade hej vilt efter en stund för då hade han sett ett stjärnfall. Han kunde inte hålla tyst med vad han önskade sig.
En stor banan var det han allra helst ville ha. Jag antar att vetskapen om att han inte skulle få äta någon frukost hade en viss del i detta…

Kvart i sju skulle vi befinna oss på avdelning 12 och väl där så klädde han om och fick sen Emlakräm och plåster på båda armarna.
Jag tänkte inget särskilt kring det att sköterskan satte kräm på båda hans armar och inte heller noterade jag att han inte fick något personarmband runt handleden.
Även om jag stålsatte mig, och det är något jag är grymt bra på att göra, så tyckte jag att hela grejen var smått obehaglig redan här.
Bara att vistas i rummet i väntan på att de skulle komma och säga att det vardags att rulla ner till operation var blä rent ut sagt.

W ringde innan hon skulle åka till skolan och ville prata med M.
Jag la luren vid hans öra och han berättade hur det var och de sa söta saker till varandra som att de älskar varandra.
W var även uppe tidigt för att inte missa att vi åkte för hon ville absolut säga hej då och när de kramades så började hon gråta så även hos henne fanns det funderingar och allvar kring det där med en operation.

När vi väl befann oss nere på operation fick vi träffa läkaren som skulle operera M.
En oerhört lugn och trevlig man med en utstrålning där han stod avslappnat i munkjacka bredvid M som låg i sängen utan att säga ett knyst hade en inverkan på mig så jag önskade att han skulle prata i evighet och att vi skulle slippa det där med operation.
Han påminde om Morgan Alling var det enda jag kunde tänka där jag stod mitt emot och försökte ta in vad han sa samtidigt som mina tankar befann sig på den förra operationen och hur M inte ville vakna till efter att ha varit sövd, hamnade på Iva och kräktes massor.
Nervös men stålsatt till max var vad jag var.

Här visade det sig att sköterskan inte hade behövt kleta in M med Emlakräm på båda armarna och den som var chef över sövningen [jag lär mig verkligen inte vad alla de där vitklädda personerna har för titlar] inte heller hade hon satt på M ett armband vilket hon fick en tillsägelse för och rusade iväg för att hämta ett.
När jag kom tillbaka efter ett snabbt byte till operationskläder sa läkaren till mig att M säger att det är höger arm som han ska operera. Ja! Vilken annars liksom?!

Det visar sig att i hans journal står det att det är vänster arm som de ska öppna och ta ut titanstänger ur. Hemska hemska tanke!
När jag bär i M i operationssalen så är allt förberett för att operera vänster arm. De flyttar runt lite saker, et bord m.m., till den andra sidan.
Jag hinner tänka tanken fullt ut och se för mitt inre hur de öppnar fel arm på honom i detalj innan de väl upptäcker att det inte finns något att plocka ur i den.

Tar mig samman, dvs stålsätter mig, och fokuserar på M. Vi leker med en av grejerna som barn får välja mellan i korgen de har inne på op.
Jag pratar på och de drar bort plåster efter plåster, jag skjuter upp en liten kula i ett plastigt flipperspel, de torkar bort Emlakräm, jag skrattar, de sticker honom, vi räknar hur många poäng vi får, de gör allt möjligt med hans arm, M lyckas nästan få 100 poäng och jag hejar på, det piper och blippar lite varstans, M skakar det lilla gröna flipperspelet, jag känner mig tung i huvudet och så samlas de runt huvudet på honom och trots att han protesterar vid att ha masken så nära ansiktet så andas han in.
Ögonen på honom vänder sig lite innan ögonlocken stängs och sen ser han död ut. Igen.
Genast är en trevlig sköterska [eller vad hon nu är] framme hos mig och säger att hon ka följa mig ut följt av att det där gjorde jag bra, de andra instämmer, och sen går vi och jag är barnfri men känner mig som om hjärtat slitits ur min kropp.

L har precis lämnat W på skolan så vi ses i cafeterian för frukost. Jag får bara i mig kaffe men det gånger två.
När det gått en halvtimme så tror jag att de ska ringa men det gör de inte.
När det gått en timme är telefonen fortfarande död och då har det gått längre tid än jag vad jag fick känslan av att det skulle göra när den där Morgan Alling gick igenom operationen med mig.
Enligt röntgenbilderna så såg det bra ut och de skulle öppna i samma hål som tidigare och lyfta och lirka upp stängerna.
Oftast går det lätt att göra sa han och det såg ut som att det skulle bli lätt med M.

Efter en timme och fyrtio minuter och två rejäla muggar med kaffe var jag helt säker på att något gåt väldigt fel.
Föreställde mig alla möjliga otäcka saker och pendlade mellan att M aldrig mer skulle vakna eller att de inte ringde för att de inte hade mitt mobilnummer.
Ganska grava kontraster skulle man ju kunna säga.

Då ringde de! Efter en timme och fyrtioen minuter!
Jag och L gick till uppvak och då bara en förälder får vara där inne med barnet så gick L in först då han var tvungen att åka till jobbet strax därefter.
När ja kom in så föreställde jag mig hur M skulle sova likt efter förra operationen då han sov och sov inte ville vakna alls.
Jag hade så fel!
I sängen låg en gallskrikandes kille, det hörde faktiskt ända ut i korridoren men jag kunde inte tänka att det var M som lät för i mitt huvud existerade bara att han inte skulle reagera vilket ju var anledningen till att vi hamnade Iva förra gången.
Han skrek mamma, mamma, mamma, miljoner gånger kändes det som och i panik. Slog vilt omkring sig med ögon stora som tekoppar. Försökte ta sig ur sängen och även om jag försökte hålla om honom och lugna honom, säga att mamma är här, så hjälpte det inte alls.
Han fortsatte att skrika mamma och runt sängen var då jag och två stycken personal. En på var sida om sängen.
M skrek helt galet, slog till mina glasögon så att de inte sprack av den smällen var en sanslös tur, han trasslade in sig i alla slangar, och när han fick syn på bandaget på höger arm började han skrika att han inte vill ha gips.
Förstod att han gick tillbaka och mindes olyckan min lilla stackare.
Jag hann tänka en miljon saker där vid sängen och personalen stod kvar.
M gastade om att han var törstig och fick saft att dricka i sugrör. Just under själva drickandet tystnade han men sen drog han igång igen.
Personalen stannade kvar och jag antar att de undrade lite över hans tillstånd för de ställde frågor om han inte tål morfin och andra saker.
Vad jag vet så tål han det. Fast just då kändes det inte som att jag visste någonting och plötsligt började jag må illa.
M skrek mamma samtidigt som han slog bort mig. Han skrek också att han hade ont om och om igen.
Jag mådde mer och mer illa och när benen började kännas för svaga för att stå på så så blev jag tvungen att säga till personalen även om det kändes som världens nederlag att inte klara av att hålla mig tätt intill M.
På ena sidan av Ms säng fanns en liten soffa.
Det gick snabbt och de drog fram den intill Ms säng och jag hamnade i den med benen i högt läge och fick ett glas saft.
M skrek men det märktes att han visste att jag var där för när jag bytt sida för att lägga mig ner så hittade han inte mig med blicken längre.
Jag låg på soffan och höll min hand på honom och då valde de att ge honom morfin mot smärtan och sen även sömnmedel för att göra om uppvakningen för honom.

De sa att han inte skulle minnas detta men det visade sig sen hemma att han visst kom ihåg en del av det.
Han berättade att jag hade hållit fast honom och att han skrek för att det gjorde ont och han ville inte att jag skulle hålla på hans onda arm.
Efter en kort stund somnade han och jag kände mig piggare igen.
Fick höra att det är väldigt dumt att inte äta frukost men att få ner något den morgonen med en orolig mage var inte att tänka på om jag inte skulle kräkas.

M sov och jag satt bredvid och tittade på honom och lugnet infann sig på utsidan även om jag mest satt och tänkte på hur det skulle gå att väcka honom efter den här första pärsen.
När det blev dags att få honom till att vakna till så tog jag det så lugnt och det fungerade bra.
Han vaknade sakta, konstaterade att han hade ont, att han ville hem, att han var trött och törstig och så var han väldigt hes. Hesheten höll i sig sen resten av dagen.

Efter ytterligare ett tag med lite kontroller fick vi köra sängen tillbaka till avdelning 12.
När vi kom upp dit sa M till samma sköterska som hade satt Emlakräm på honom tack för en trevlig resa och yttrade sig om fåtöljen på rummet som han tyckte var cool.
Roliga kille liksom 🙂

Några timmar vilandes på rummet blev det. M var hungrig och jag matade honom med pannkakor och sylt. Han kräktes inte en enda gång på sjukhuset, varken efter all saft han drack eller maten.
Det var så många saker från olycka och tiden på sjukhuset i maj.
Han visste direkt när vi kom tillbaka till rummet att han inte skulle få åka hem förrän han lyckats kissa.
När orken fanns så kämpade han, precis som i maj, men varje gång jag satte honom på toaletten så blev han lika ledsen för det kom inget.
De tog ultraljud på blåsan och det fanns nästan 2 dl i den och han var kissnödig men det är svårt att få ut det.

13.05 ringde läkaren och pratade med mig.
Han hade en operation till på gång då och om vi ville träffa honom så skulle vi få vänta ytterligare en timme och fick då välja att om M kunde kissa och det kändes bra för oss så fick vi åka hem efter telefonsamtalet.
Jag fick veta att operationen hade gått bra men att det hade vuxit nya ben ovanpå pinnarna.
Barn växer oerhört fort. Det är därför som barn inte får ha pinnar, spikar, skruvar kvar i kroppen för det kan bildas missbildningar och bli som en böj på armen med nya ben ovanpå fick jag veta.
Och om de gör sig illa igen så kan resultatet bli sämre om de finns kvar.
När det gäller vuxna som inte växer mer så brukar man strunta i att operera ut pinnarna.

Ms pinnar var inbäddade med nytt skelett så de hade fått knipsa bort ben för att komma åt pinnarna och få ut dem.
Att han hade ont var som det skulle. Han hade fått antibiotika i de två såren och sen smärtstillande.
I ca tio-fjorton dagar är hans arm extra känslig och kan vid olyckligt fall brytas av på nytt så ingen klättring, hoppning på studsmatta eller liknande på ett tag.
Ungefär samma läge som förra gången kändes det…

Tillslut kunde han kissa och lyckan över det gick inte att ta miste på.
Sköterskan kom för att ta bort nålen och när hon sprutade in vatten för att få bort luften antar jag så sa M tack för den lilla slurken.
Han var vid gott mod när han visste att han skulle få lämna sjukhuset och åka hem 🙂

Jag hade lovat M ett besök på Toys R Us och även om han var trött så gick han själv med ryggsäcken med hunden, snutten och igelkotten i till bilen och ville till leksaksaffären.
Det blev lite Lego men när vi satt i bilen igen så tog krafterna helt slut.
Han började må illa och när vi kom hem så kräktes han.
Innan han slocknade utmattad i soffan och sov i flera timmar sa han att han aldrig i livet mer ville åka till Rottneros för tänk om han bryter armen igen.

Min tappra modiga lilla fantastiska pojke!
Nu har vi äntligen satt punkt för denna långa upplevelse som för dig som är den känsliga och funderande lilla människa som du är har tyckt varit stundtals så jobbig.
Mitt hjärta stannade ett litet tag den där dagen i parken när jag rundade hörnet av piratskeppet och såg dig stå där med din arm böjd åt helt fel håll.
Jag älskar dig från månen och tillbaka ♥

bloglovin 2013-10-11 kl 12:02

Brev från överläkaren

I fredags kom det efterlängtade brevet från centralsjukhuset med svar på förra veckans röntgenbilder.
Jag var inställd på att vi som precis vid alla de andra gångerna som M röntgats skulle träffa en läkare efter att bilderna tagits och då få veta status direkt.
Så var det inte förra gången och jag har väntat lite spänt på att få detta brevet.
Jag längtar ju självklart inte efter att de ska söva och operera M igen men eftersom det är ett måste och något som bara ska ske så är det ju skönt att det såg bra ut på bilderna och att vi nu är på väg till att få ett avslut på denna olyckan.

Bästa svaret alltså från den läkaren som opererade M och fascinerande att det fungerar så som det gör inne i kroppen! Att skelettet nu har läkt ihop igen! Det är lite svårt att tro när man ser röntgenbilderna från den 30 maj när olyckan precis hade inträffat…

Nu väntar vi på nästa brev innehållandes tid för avstämning och träff inför operation samt tid för operation.


Röntgenbilder tagna den 30 maj och 10 juli med de inopererade titanstängerna väl synliga.

bloglovin 2013-09-07 kl 16:31

Vi väntar på nästa steg


iPhonepics från sjukhusbesöket i onsdags.

Det är redan fredag och veckan försvann verkligen i ett nafs! Konstigt det där hur det kan kännas som så himla långt till helgen på måndag morgon, och även under tisdag och onsdag, men så när väl fredagen är här så tycker jag att hela veckan har gått i kanonfart. Det är ju i och för sig inte så konstigt för vi har fyllt den rejält med både klassfotboll, läxläsning, städning, jobb, förskola, skola, lek, hämtning av W båd här och där m.m.

Veckans besvikelse är att vi inte fick träffa någon ortopedläkare i onsdags efter röntgen.
Jag vill liksom vara på väg mot operation och ett slut, blir färdig, och givetvis så hade vi ju troligtvis inte fått något datum i onsdags men ännu en punkt hade jag kunnat bocka av.
Nu var barnortopedläkarna iväg på konferens i några dagar så vi får snällt invänta brev eller telefonsamtal under kommande vecka och det med den notisen från sköterskan som vi pratade med att om vi inte hört något alls under nästa vecka så ska jag ringa sekreteraren till den läkare som opererade M den 31 maj för att få klarhet i om hur det ligger till.

Bara att vänta alltså och om allt läkt bra så blir det träff och kartläggning inför operation och sen en tid för operation.
M var i alla fall mycket duktig på röntgen. Endast en bild behövdes tas om och trots att hon som röntgade honom var så iskall om händerna att han ryckte till så fort hon snuddade vid honom och att hon klämde ganska mycket där de öppnat och gått in nere vid handleden så att han tyckte att det var obehagligt och att hon pratade norska med honom vilket han inte förstod ett skvatt av så satt han stilla så att bilderna kunde tas.
Om lite drygt tre veckor fyller han hela fem år vår prins och det vore ju gött om operationen inte blir just då. Dock så brukar det ju inte vara särskilt lätt att få snabba tider inom sjukvården så detta kan jag nog bara stryka från mina tankar.

Regnet har smattrat på ganska rejält från och till idag så jag har bestämt att när jag hämtat M på förskolan så blir det en tur till Bergvik för oss i väntan på att vi ska hämta W som är hemma hos en klasskompis i eftermiddag.

Trevlig fredag på!

bloglovin 2013-08-30 kl 12:47

Röntgenbilder – maj vs juli

Strax dags att avsluta min något sena lunch här på jobbet och åka och hämta lillkillen på förskolan.
Sjukhusbesök står på programmet idag.
Armen ska ännu en gång genomgå en röntgen och idag ligger min förhoppning om att allt har läkt ihop så bra det bara kan med hjälp av de inopererade titanstängerna att ortopedläkaren säger att det inom kort kommer att bli operation för att ta bort dem.
Inte för att jag vill att M ska genomgå ännu en operation, och jag sjäv ogillar tanken på detta med min olustiga känsla över sjukhus, men en operation måste det bli ju för att ta bort rören ur armen och det är lika bra att få det gjort så snart det bara går.
Jag känner även en längtan efter att sätta en punkt på den här olyckan och det kan jag göra när operationen är avklarad och allt troligtvis är precis som vanligt igen och som det är tänkt att vara eller vad man ska säga.

Vid röntgen den 10 juli fick vi en bra genomgång av armen av tjänstgörande ortopedläkare.
Vi satt alla vid datorskärmen och han visade röntgenbilder från dagen i maj när det hände och hur det såg ut för tillfället och förklarade bra om vad vi såg på bildskärmen.
M reflekterade kring det han såg och vi fick med oss några A4 ark med röntgenbilder tagna ur olika vinklar hem.

Här är två bilder, en från den 30 maj från den vinkeln så man tydligt ser de två ställena som armen av på.
Det ena stället har skelettet liksom flisats av och det är de vassa spetsarna som var de som trängde igenom huden på undersidan av armen och skapade en öppen fraktur.
På den andra bilden ser man de inopererade titanstängerna och man kan även förnimma hur det bildats brosk [tror det var brosk han kallade det] runt om där de öppnat och satt in dem samt där det var hål. Där buktar armen lite grann och gör även idag då, om jag inte minns helt fel, kan bli så vid just själva hålet där något ska läka ihop.
Dessa utbuktningar kommer förmodligen inte vara lika tydliga när det gått en längre tid.

Ms egna reflektioner kring vad som ska ske idag är att det ska bli skönt att röntgas [!!?], han skulle allra helst vilja åka ambulans till röntgen, och ett besök i leksaksaffären för inköp av lego efteråt vore inte helt fel.
De två sistnämnda kommer inte att ske idag har jag sagt men att det ska bli skönt att röntgas kan jag ju inte ta ifrån honom min söta lilla kille 🙂 och jag har lovat att bjuda honom på en gofika när vi är klara på sjukhuset.

bloglovin 2013-08-28 kl 12:21

En oerhört efterlängtad dag idag

Idag är det en mycket efterlängtad dag. En dag som vi räknat ned till. Dagen då allt ska bli som vanligt igen och M ska kunna göra allt det som han gjorde före olyckan hände den 30 maj.

Idag ska armen röntgas och förhoppningsvis ser allt bra ut vilket innebär att den läkt som den ska med hjälp av de inopererade titanstängerna.
Stängerna sitter ju fortfarande kvar och ska göra så ett tag till, ca tre månader från det att de opererade dit dem sägs de behövas och sen blir det ytterligare en operation för att ta bort dem.
Men enligt beräkningarna så ska de två ställena där armen var av på ha läkt ihop så mycket idag att han får hoppa studsmatta fullt, ut, han får springa, han får åka sparkcykel, han får klättra, bära med armen och han får framförallt cykla på sin egen cykel igen och inte åka bakom mamma varenda gång vi ska någonstans.

Det är en underbar tanke och känsla och själv längtar han efter att få cykla igen även om han tror att han måste öva och lära sig det på nytt för att han under dessa sex veckor har glömt bort hur man gör.

När det gäller mig själv så har jag också längtat efter den här dagen.
Det har varit olika steg från det att det hände den där torsdagen i Rottneros park.
Först chocken och sjukhusvistelsen, oron över att det skulle gå bra, men sen återhämtningens och tillfrisknandets steg.
Oron över att han skulle ramla och slå sönder/upp skadan på nytt. Alla timmar kring hans smärta och sen kräkningarna som blev osv.
I bakhuvudet hos mig kommer det att finnas en oro över fall även efter den här dagen. Att först W faller och får gipsa sin arm och att sen M faller än värre har gjort att jag inte kan komma ifrån att jag tycker att det är otäckt om de ramlar illa t.ex som W gjorde i fredags kväll med sparkcykeln.
Det finns där inom mig och det kommer nog att vara så ett långt tag till. Däremot så ska ja försöka att hålla det inom mig och vara lite cool utåt så att de jag inte ropar till och springer i ilfart fram till barnen varenda gång de faller för det kommer de ju att göra många gånger även i fortsättningen. De flesta gånger går det ju bra som tur är!

M själv pratar mycket om sin arm.
Säger saker som visst var det läskigt mamma när min arm va helt fel och jag fick åka ambulans. Tur att ambulansen kom så fort så jag inte fick sitta där med min arm fel och en massa mer.
Han har väldigt många tankar om olyckan. Fler och mer än jag trodde och han har bearbetat den genom att berätta för flera om hur det gick till m.m.

10.20 idag röntgas han och sen hoppas vi på att det blir glädjeskutt ut från sjukhuset.
Jag är lite nervös men försöker tänka att eftersom han har stängerna kvar så är sannolikheten att skelettet skulle ha läkt fel väldigt liten då de håller allt på plats.
Det värsta som skulle kunna hända är ju att det inte läkt riktigt lika snabbt som läkaren trodde att det skulle göra och då är det väl bara att fortsätta att inte bära, cykla och vara lite aktsam om armen tänker jag.

Den 18 juni tog de bort gipset. Det gjorde ont och M grät och skrek eftersom en del satt fast i blodet som blivit av såren. Gipset satt lite hårt också så sköterskan fick knäcka en del för att få loss det och det antar jag kändes lite obehagligt.
Under fanns en liten stel arm som blev så skör utan det stora gipset.
M vågade knappt röra med den och fortsatte länge att endast använda vänster arm och hand till allt. Han visade sin sår för alla, ville åter ha armen vilandes på kudde, och det har hela tiden gjort ont på honom säger han om man råkar ta rakt över såren.
Jag vet inte hur mycket av det som varit och är smärta. det kan även vara något som sitter djupt i honom från händelsen. En rädsla och minne liksom.

Nu är den dagen ett minne blott och om en stund så gäller nästa fas.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira in årets semester på 🙂

Tisdagen den 18 juni när gipset togs bort. Den kära ambulansigelkotten var självklart!

bloglovin 2013-07-10 kl 09:28

En natt med smärta

Natten har varit en enda lång pina.
Den första natten hemma var en bra natt i jämförelse med de två därefter.
Natten till igår var jag uppe en massa gånger. Han hade ont, hade hamnat fel i sängen så att armen smärtade, täcket hade åkt av, fick Alvedon osv.
I natt var det än värre.

Han har haft så ont. Skrikit rakt ut att det gör ont i armen, inte kunnat sova, fått panodilsupp, Ibuprofen, vägrat ta smärtstillande för att han kväljs av det då det smakar illa och är äckligt att svälja, somnat en liten stund, vaknat och skrikit, L har försökt lägga rätt honom med armen vilandes på en kudde så att handen och fingrarna kommer uppåt för att avlasta smärtan.

Imorgon har jag och barnen tågbiljetter som tar oss till Laholm där mina föräldrar ska hämta oss för att på onsdag närvara vid min morbrors begravning och ta avsked.
På torsdag eftermiddag har jag bokat tåg hem till oss. Detta gjorde jag dagen innan olyckan inträffade och jag har fram tills nu hoppats att vi ska kunna genomföra detta då jag verkligen vill vara med på begravningen men som det ser ut nu med nätterna och att M har så ont så tvingas jag nog avstå från det.
Det är ofantligt tråkigt att bo så långt bort som Värmland är i jämförelse med Skåne.
Ett alternativ skulle vara att jag själv tar bilen och kör tidigt på onsdag morgon och sen hem igen på kvällen samma dag men samtidigt så vet jag att jag inte är i bästa tillstånd till att orka med ca tio timmar på vägarna just nu med alldeles för lite sömn och allt därtill för att orka med att göra det.

Klockan nio nu ska jag ringa ortopedmottagningen för att höra vad de säger om att det gör så ont i armen. Rådfråga om vi ska ge honom något annat mot smärtan, om vi ska göra på något annat sätt, om det verkligen ska göra så här ont på honom.
Hoppas på att få bra hjälp för så här kan vi inte ha det och även om M just nu sitter lugnt i soffan och ser på tv och inte klagar alls över att det gör ont så kommer det fort det där och det är så jobbigt att inte kunna hjälpa honom att bli kvitt smärtan.

Kaffe och jordgubbar till frukost gör gott denna måndag. Måste bara ha mer kaffe!

bloglovin 2013-06-03 kl 08:32

Till våran kompis

I fredags kväll när vi kom hem från sjukhuset låg det ett stort kuvert i brevlådan med texten till våran kompis M skrivet på utsidan.
Barnen på Ms förskoleavdelning hade målat varsin teckning till honom under fredagen. En sån fin och bra gest.

Under den tiden som det tog från att olyckan hände tills dess att vi stuvade in M i ambulansen var det ganska många barn, och vuxna, som på lite avstånd tog del av det som hände.
Barn reagerar ju så olika på upplevelser och kanske var det någon som hann se att Ms arm såg väldigt konstig ut innan han var på plats på bänken med Hannas armar runt sig medans jag pratade med SOS alarm, garanterat hörde de hans skrik som var smärtsamma, kände av stämningen, en del föräldrar gick iväg om jag minns det rätt och jag hörde även någon som stod och tittade på M fråga sin mamma om vad det var som hände.
Att det kommer ambulanspersonal och som sen böjer rätt Ms arm vilket ju så klart gör att ha skriker ännu mer och sen att se en kompis åka iväg med ambulansen kan ju också kicka igång många frågor från barn.

På förskolan har de pratat om olyckan och även bearbetat det genom att rita teckningar till M.
När vi öppnade kuvertet i fredags kväll blev han så glad. Han tittade på varje teckning, kommenterade vad de ritat. En hade inte skrivit sitt namn men han sa direkt att han visste vem det var för hon ritar så fina blommor alltid.
Kompisen V som funnits med ända sen förra förskolan hade ritat på M och sig själv och den teckningen tittade han länge på.

När jag la honom i hans säng den kvällen ville han se på teckningarna igen så vi begrundade var och en av dem en bra stund liggandes i sängen.
Han sa så goa saker som att de är fina, att hans kompisar är snälla, att han vill tillbaka till förskolan. Någon teckning vet jag inte vad den föreställer och då sa M att det är säkert jag och min arm som en killkompis ritat.
Det var några som han undrade varför inte de ritat till honom eftersom de inte fanns med i kuvertet men efter att ha pratat om att några säkert var lediga i fredags och att det berodde på det så kändes det ok.

Igår kväll var det samma sak.
M ville titta på sina teckningar innan han skulle sova och jag antar att det blir samma ikväll.
Det kändes extra bra att se hur glad han blev för teckningarna.
Han som är så blyg och försiktig, som tar åt sig så väldigt lätt av det mesta, som hellre backar än tar ett steg framåt med och bland alla utom de få som han anser sig känna väl och är trygg med och litar på visar så fint både med ord och sina ögon att han tycker om kompisarna på förskolan.

När M känner sig färdig med tittandet på dem har de och kuvertet med hälsningen på sin självklara plats i hans minneslåda.

Nu har det snart gått två dagar sen vi kom hem och dessa dagarna har sett ut ungefär på samma vis båda två.
Under natten vaknar han och ropar. Det kan vara att han halkat ned i sängen och ligger dumt så att det gör ont i armen, eller att täcket åkt av honom, eller så är det för att han vill ha vatten eller så gör det för ont i armen.
Inatt var jag uppe hur många gånger som helst och det kändes verkligen i morse när jag åkte iväg till jobbet. Trött och med samma huvudvärk som jag haft i några dagar nu.
Mot smärtan får han Alvedon eller Panodil som han inte kan ta om han inte får skölja ner det med något drickbart efteråt.
Vi har även fått Ibuprofen för att hjälpa mot smärtan och sen ska han äta antibiotika tre gånger om dagen för att det utöver att skelettet var brutet på två ställen så hade han även ett sår som var fullt av smuts och som de fick rengöra och sen sy.

Oftast hjälper det och en stund därefter så klagar han inte över att det gör ont längre.
Under dessa två dagar så tycker jag han gjort framsteg med att vänja sig vid att armen är gipsad och sitter där den gör.
Han går runt, tar det lite extra försiktigt så han inte ska ramla, har mitellan på hela dagarna vilket han tycker är skönt.
Armen är fortfarande så tung att han inte orkar bära upp den utan att hålla i den eller ha mitellan på.
Han kommer och säger till när han får för ont även dagtid.
Vi får hjälpa honom att dela maten i smådelar så kan han antingen picka upp den med gaffel eller ibland tar han med den vänstra handen.
På toaletten behöver han hjälp med torkningen och jag hjälper honom att tvätta den vänstra handen efter toabesöken och sen spritar vi lite på fingertopparna som sticker vid gipsets kant på höger.
Fingrarna är fortfarande svullna och gör ont så man måste vara försiktig vid beröring.

Han kan inte åka i sin bilstol i bilen då den är formad så att den trycker på den onda armen utan sitter på en bilkudde nu och får hjälp i och ur bilen.
Han är också väldigt trött av sig och det känns som en vanlig dag är alldeles för lång för honom som han har det just nu.
I eftermiddags somnade han vid sidan om fotbollsplanen. Han är ju inte precis känd för att sova mycket den här killen så denna trötthet är lite ovant att uppleva.

Jag tror att så fort det slutat att göra så ont så kommer det bli stor skillnad för honom men just nu så gör det ont både om någon råkar komma åt hans arm men även efter några timmar utan smärtstillande.
Ikväll gör det tyvärr extra ont och han säger att det exploderar i armen på honom trots att han fått en dos med Alvedon.
Det började i fingrarna men känns nu över hela armen och han vill att jag ska ringa till dem på sjukhuset som lagade hans arm så de kan hjälpa honom.
Han gråter och skriker till då och då och sträcker sin friska arm mot mitt hår för att gosa lite.
Vi får väl se vad det blir av det här ikväll.
Hoppas innerligt att det onda är hanterbart så vi slipper göra ett sjukhusbesök.

bloglovin 2013-06-02 kl 18:20

Hemma

Igår kväll kring niotiden fick vi åka hem! Det trodde vi inte att vi skulle får göra.
M kräktes på Iva, hade ont i armen, var slö och sov mycket och var endast vaken väldigt korta stunder.
Han somnade så fort att de en gång inte ens hann få i ordning smärtstillande och ge honom det i nålen i vänsterarmen medans han var i vaket tillstånd. De ger inte det om barnet sover tydligen.

Vi fick hör att vi skulle vara kvar flera gånger, de trodde inget annat, men så plötsligt piggade M på sig. Han gick från knappt kontaktbar till pigg om man jämför.
Vaknade till och hade ögonen fullt öppna. Fick smärtstillande i nålen, fokuserade en stund på spindelmannentatueringen han fick och bestämde själv vart L skulle tatuera honom.

När jag försiktigt tryckte en Piggelin mot hans läppar blev han jättehungrig och jag fick hejda honom från att inte bita för stora bitar av den och att ta det lugnt när han åt.
Den toppenbra personalen på Iva rullade fram en tv och precis då var klockan 18 och Bolibompa började.
Perfekt timing!

Efter ännu en koll på magen för att läsa av hur mycket han hade i blåsan och lite andra kontroller och lite mer väntan för att se hur han återhämtade sig gick de och ringde till tolvan för att meddela att de kunde komma och hämta oss.
Där var det tydligen mycket att göra så istället blev det de två trevliga sjuksköterskorna som körde M tillbaka till vårt rum.
Under åkturen sa M att han längtade efter potatis, köttbullar och sås flera gånger. Han var så himlans hungrig och så mycket piggare än tidigare och skrek inte heller av smärta i vaket tillstånd som han gjort så mycket av tiden sen olyckan inträffade. Det kändes hoppfullt inför kvällen och en eventuell hemfärd då han för att få åka hem inte skulle ha alltför ont, ha ätit och kissat.

Vi hann bara precis in på rummet på tolvan innan han började att kaskadspy.
Det han druckit och Piggelinen fick han inte behålla. Svettig och matt sjönk han ner i sängen och där rasade hoppet en hel del.
Hans ögon har sett så olyckliga och trötta ut sen det här hände och ungefär här började jag känna att jag måste bara ut från det här stället en stund.
Bilderna från när jag rundade hörnet på piratskeppet och såg M finns där hela tiden, all det onda som han haft som jag inte kunnat göra något åt typ, alla tårar och en natt utan sömn kändes då för mycket och luften och orken tog slut typ.

Vår prins överraskade dock med att piggna till igen och även om han var otroligt trött och gnällig så tjatade han om mat.
Efter ett litet psykbryt över att de inte hade potatis, köttbullar och sås på menyn accepterade han köttbullar och makaroner.
Han åt lite grann av det och tog även två tuggor på en smörgås som jag var ute och roffade åt mig i korridoren. Att hela tiden behöva hjälpa honom och mata honom är nytt både för oss och han och det är inte helt lätt med en icke bebis som vill ha det på sitt sätt men maten slank ner.

Både före maten och efter hade vi provat att kissa i den där baljan som finns på avdelningar. M sa att han var kissnödig men det kom inget och det var tungt.
Han grät och sa att han ville hem flera gånger och visste om att han var tvungen att kissa för att vi skulle få åka.

Det var bara det där med själva kissandet kvar. M provade igen men det kom inget.
Då fick han förslaget att han skulle kissa på toaletten av den manliga sjuksköterskan men det vilel han absolut inte göra på grund sin arm.
Dygnet i väntan på operation har inneburit så mycket smärta i armen och de förflyttningar av M som gjorts har gjort så ont att han bara skrikit trots att de gjort sitt bästa och en har hållit i armen och oftast två har lyft/flyttat på M.
Självklart har han ont i armen fortfarande men kanske inte lika mycket som tidigare men rädslan för att det ska göra så ont igen är enorm.

På uppvak kände jag mig lite överkörd gällande ett beslut som jag anser kunde gjorts annorlunda då jag faktiskt känner mitt barn bättre än de som vårdar honom.
Jag kollade av mina tankar med L och berättade sen även för Hanna i telefon under eftermiddagen.
Jag ångrade att jag höll tyst då men samtidigt är det inte helt lätt att sätta emot kunnig sjukhuspersonal.
Den här gången valde jag att bestämma när sköterskan inte tog några initiativ mot Ms skrikande gällande att han inte kunde kissa när han försökte göra det i plastmojängen men inte heller lyssnade på alla de ord, formuleringar, och övertalningar som han använde för att förklara för M hur vi skulle lösa det hela och ta oss till toaletten.

M var rädd som sjutton för att det skulle göra ont som det senaste dygnet och jag beslutade mig för [samtidigt som jag hoppade att det skulle gå vägen och inte hända något mer med armen] att han behöver få veta att det går att gå på toaletten och kissa trots armen, han hade ju faktiskt smärtstillande i kroppen då, så därför lyfter vi honom nu bestämde jag och som tur var så var sköterskan med på detta och han tog armen och jag och L M på varsin sida av sängen.

Efter en stund på toaletten så kissade han plötsligt och då blev han helt tyst. Hans ord om att det gjorde ont stannade av och då var tårarna väldigt nära för mig.
Väl tillbaka i sängen igen togs nålen i vänster arm bort och sen klädde vi försiktigt på honom det stora linnet jag packat ned under min snabba tur hem för att hämta kläder m.m. i torsdags kväll.

Med små vingliga steg traskade vi sen ut i korridoren. Jag hjälpte M med att bära sin tunga gipsade arm och L tog den mesta av packningen.
De klippte till en mitella som man fäster med kardborrband och den var verkligen fantastisk för helt plötsligt kunde han bära sin egen arm.
Jag höll honom i vänsterhanden lite försiktigt så han inte skulle snubbla och känslan var helt otrolig där vi gick förbi det ena rummet efter det andra och tittade på djuren som fanns på dörrarna till rummen. Vi hade bott i tigerrummet.

Det var som att se världen lite för första gången på något sätt och tacksamheten och glädjen jag kände över att livet liksom återvände speglades säkert i hur jag pratade då med M och hur jag sa hej då till de som jobbade kväll på avdelningen.

Visst var vi lortiga och trötta och det är en massa tid kvar innan allt är som vanligt igen för M men när L gick före för att hämta bilen och jag och M klev ut genom sjukhusentrén, rakt ut i den ljumma sommarkvällen med ljuvlig doft från en syrenbuske, så var det ren och skär lycka inombords att få gå bredvid den lilla killen med de trötta bruna ögonen, den stora armen, det lockiga håret och favoritkepsen så självklart på huvudet, och hålla honom i hans lilla hand.
Älskade barn ♥

bloglovin 2013-06-01 kl 23:55

Uppvak & Iva

Jag behöver en paus så just nu sitter jag på rummet på tolvan.
Jag har extremt svårt med att inte finnas vid mina barns sida och ställa upp och allra helst så klart när det händer något sådant här men efter 26 timmar vid Ms sida i stort sett utan sömn inatt, inte den bästa kosten, och undantryckande av mig själv för att vara stark [jag och sjukhus är ju ingen bra kombination även om det inte involverar något allvarligt] för Ms skull, hjälpa honom när han har ont och en massa mer så behöver jag en stund att släppa ner axlarna som jag gått med uppdragna under öronen sen ca 13 igår.

Operationen gick bra har vi fått veta av doktorn.
M har nu titanrör inopererade som de öppnat någonstans kring handleden och sen vi armbågen för att sätta dit.
De har även fått göra ytterligare en öppning mitt på underarmen som de inte hade tänkt att göra.
När han informerade om detta så kände jag mig svimfärdig så jag lyssnade inte så väl vad anledningen var.
Jag vet att M hade ett sår där och tyckte de sa att det kommit in smuts i armen som de tagit bort och sen sytt igen.
De hade även gipsat honom en tredje gång och som sagt allt hade gått bra.

Det var en lång väntan som jag och L tillbringade utanför sjukhuset i det fina vädret.
Tillslut ringde de och meddelade att han låg på uppvakningsavdelningen.
Han sov tungt och det var så skönt att se honom sova och slippa se och höra att han har ont att jag önskade att han skulle sova länge.
När vi fick order om att börja väcka honom så var han seg. Det gick långsamt och han hade ont och började kräkas. Han fick då något som var som Panodil i kanylen i vänster hand samt något mot illamående insprutat.
Smärtan fanns kvar och de gav honom åter igen morfin och han somnade igen.

Då hörde jag att de pratade om att han nog inte skulle åka hem ikväll ändå och sen när sköterskan kom så fick vi veta att han skulle flyttas till Iva [vet inte om det förkortas så ens] så vi rullade iväg.
Väl där så kräktes han ännu mer, skrattade lite grann då han hörde en bebis skrika vilket jag antar beror på morfinet, och var sen halvt sovande och borta så den antibiotika de tänkte gett honom i kanylen hade de inte gjort när jag lämnade rummet för att ringa till W som slutar fritids halv fyra.

Att han ligger på Iva är för att de vill ha lite mer koll på honom då han inte mår tillräckligt bra och är redo för att komma upp på tolvan ännu men den info jag fick innan jag gick ut för att ringa innehöll inga jätteallvarliga ord.

Nu har jag proppat i mig två alvedon och druckit lite cola och ska ta mig ner till Iva. Hur vi löser kvällen, natten och storasyster får vi se frampå beroende på hur Ms tillstånd förändras.
Hon följde med en kompis hem så just nu är det lugnt på den fronten så det tänker jag släppa för en stund till.

Min tappra lilla kille som verkligen kämpat med all denna smärta är så underbart fin. En riktig liten prins!
Han har haft så ont i sin arm och inte ens kunnat hosta, gå på toaletten, eller klia sig på näsan, det gör även ont i den vänstra armen där nålen sitter, men ändå så kämpar han på.
Ända in på operation där han låg och försökte vifta lite grann med fingret för att se hur strecken på en av alla monitorerna ändrades beroende på hur han gjorde med sitt lilla finger innan han somnade in och jag fick lämna rummet.

Han vill tillbaka till förskolan och kompisarna och han vill cykla. Han är rädd för att hans arm inte ska bli som vanligt igen, han önskar sig lego city polisbil och han hade skärpa och kärlek i sig att vara så go att säga hejdå till fröken när vi försiktigt lyft in honom i ambulansen igår trots att hans arm var helt av på två ställen [vilket vi inte visste då] och det måste gjort ont som sjutton.
Det är en liten prins vi välsignats med och nu har jag hämtat andan lite grann och tänker gå tillbaka till Iva.

En sovande M den första halvtimmen på uppvakningsavdelningen

bloglovin 2013-05-31 kl 16:27