Etikettarkiv: Emlaplåster

Provtagning, cortison & ovisshet

Efter tio minuters väntan idag fick vi träffa en doktor, samma som tittade M i öronen i torsdags faktiskt, som undersökte W.
Hon klämde henne på halsen, tittade i halsen, kände på huden i ansiktet, ställde trehundra frågor, tog på sig ett par jättestora brillor som gillade ljudligt och tittade närgånget på Ws ansikte medans hon låg på britsen men framförallt så lät hon oss veta att hon inte kunde komma fram till vad svullnaden och den blossande huden som låg som en mask på hennes ansikte och gjorde så att ögonen trycktes ihop lite grann berodde på.
Det enda hon med säkerhet kunde säga var att det inte hade med solen att göra och det på grund av att hennes näsa inte alls var röd eller svullen. Tydligen så drabbas näsan ofta när det gäller reaktioner på för mycket sol.

Eftersom hon inte visste så ville hon ta prover och tyvärr så var klockan så mycket att blodprover gällande allergi inte skulle hinnas med att tas och komma med dagens leverans så de gick inte att göra.
Infektionsprover med stick i fingret och halsprov fick hon lämna och sen satte vi oss och väntade igen för att få höra resultatet av dessa från doktorn.
Hon konstaterade att hon inte hade någon infektion i alla fall men just då kände jag av vanmakten av att inte veta vad det hela berodde på och att få höra det från en doktor så jag hade nog gärna sett att det var en infektion så vi hade vetat med exakthet och sen kunde få botemedel emot.

Istället tillkallades en sköterska och de tog fram cortisontabletter för att få bort den kraftiga reaktionen i Ws ansikte.
När de hade löst upp sig i vatten drack hon.
Hon skrev även ut allergitabletter som W ska ta i fjorton dagar och imorgon klockan åtta ska vi vara på labb för att ta blodprov i armen.
Åter igen sa hon att hon inte visste vad tillståndet berodde på och efter 10-14 dagar skulle vi få hemskickat ett svar på proverna.
Om svaret var positivt skulle det bli en remiss till allergimottagningen på sjukhuset. Men även om svaret var negativt så skulle vi få en remiss till sjukhuset då doktorn bedömde Ws reaktion och utseende som något som måste kollas upp mer noga i vilket fall.
Skönt förvisso tycker jag att det togs på allvar men jäkligt jobbigt om jag ska vara ärlig att inte veta mer än när vi kom till vårdcentralen idag.

Jag är orolig att hon ska svälla upp och vakna till samma imorgon. Kanske till och med ännu värre så hon inte kan se. Eller som värst att reaktionen sätter sig på andningen så att hon får svårt att få luft. Hemska tanke som jag egentligen inte tror ska ske men det är klart att efter att hon fått frågan om just andningen flera gånger idag så finns det där i bakhuvudet. I alla fall på mig.

Cortisonen hjälpte och framåt eftermiddagen gick svullnaden ner och hon påpekade flera gånger att hennes ansikte började att se ut som vanligt igen. Så otroligt skönt.
Den röda färgen är nästan helt borta nu ikväll. Man kan se den där masken mycket svagt och huden känns lite som att den är bränd. Skör liksom när jag stryker med fingret över den.

Nu laddar vi med en förhoppningsvis lugn natt med bra sömn för alla tillskillnad från natten till idag och sen för en tidig morgon då Emlaplåster ska sättas fast på båda armarna och sen blir det ett stopp på vårdcentralen för blodprov och sen direkt till repetitioner på CCC med egengjord kycklingsallad och en flaska Mer i väskan.
W är livrädd för smärtan som kommer att kännas vid provtagningen och det finns en ganska stor risk att det kommer att bli en riktigt jobbig start på dagen imorgon men jag hoppas det går så smidigt det bara kan.

bloglovin 2014-04-28 kl 21:59
Annonser via Bloggpartner.se

Mot sjukhuset

Med Emlaplåster i armvecken, dubbel dos Alvedon i kroppen och Tarzan under armen är vi nu redo att fara till sjukhuset.
Det är nervöst.
Meningen som upprepats här hemma flertalet gånger idag är jag vill inte operera mig idag.

Det ska bli skönt att komma iväg nu så det händer något för den här väntan är minst sagt dryg.

Jag har tagit med mig iPaden och Charlotte och jag har klurat på hur man delar internet från iPhonen så jag ska kunna fördriva tiden med att surfa lite om jag skulle vilja det eller kanske skriva en rad eller två här på bloggen när jag sitter och väntar någonstans på sjukhuset.

Ha en fin måndag & Tack för alla lyckönskningar!

Fortsätt klicka på oss i vår kamp om att komma med BloggBussen.
Det vore verkligen underbart att när röstningen avslutas[den 18 maj] kunna berätta för W när vi kommer ut på andra sidan av allt som har med sjukdomar och sjukhus att göra att vi fick en plats på bussen.
STORT TACK fina ni

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin 2012-05-14 kl 12:08

Blodgruppering

Tio över sju imorse tryckte jag fast två stycken Emlaplåster [plåster med bedövande kräm under] på W.
Innan jag åkte till jobbet satte vi oss i kön utanför labb på vårdcentralen.
W var väldigt nervös för om det skulle göra ont när de stack henne men ändå beslutsam om att hon skulle klara det.
Hon var helt klart peppad och hade ett annat lugn med sig efter gårdagens studiebesök på operation där narkosläkarna pratade en del om Emlaplåster och hur bra det är.

När vi kom in på labb stötte vi direkt på problem.
Centralsjukhuset hade inte registrerat [eller vad det nu var som de hade glömt] W för blodgruppering och då kunde de inte göra någon.
W stod där i linne med sina smala armar med märken efter dels bläckpennan som de ritat hur vi skulle tejpa men sen även klistrer efter Emlaplåstrena.
När de tittade på henne beslutade de snabbt att ringa till sjukhuset och försöka lösa det hela med skrivning av papper på plats och faxning för att hon skulle slippa göra om detta.

Hon fick ta på sig tröjan för att hålla sig varm medans vi väntade. Det tog en stund då det även krånglade med hennes båda efternamn. Har man två så är ett mellannamn och ett efternamn. Frågan var vilket som var vad då det måste stå exakt likadant på det som labb lämnar ifrån sig som det sen gör i sjukhusets dator annars så gäller inte provet och kan får göra om det.

När det väl blev dags att sätta sig i stolen så testade de med höger arm först.
När de stack sa hon ingenting men sen, förmodligen när de höll på med röret eller vad de gör [varken jag eller W tittade på] så började hon gråta för att det gjorde ont sa hon.
Tårarna rann nerför kinderna och hon var spänd som en fjäder. De sa att hon skulle slappna av och andas men då började hon att andas ljudligt och ansträngt.
Det är inte lätt att i den situationen förstå vad de menar och göra rätt när man är rädd…!

De fick inte ut något blod och bytte då arm och gjorde om det hela.
Då grät hon men de pratade med henne innan de drog igång igen och denna gången förstod hon att hon skulle vara som vanligt, slappna av och inte glömma bort att andas hela tiden men andas som vanligt.
Hon satt i mitt knä, en sköterska höll henne i handen som hon skulle klämma ihop lite och jag höll henne i den andra medans en annan sköterska fixade med provtagningen. 
Det gick bra och på en kort stund var de klara och W såg förvånad ut över att de fyllt tre stycken rör med hennes blod. 
Hon fick både klistermärke och en snurra och när vi gick därifrån så sa hon att det visst gjorde ont.
Men det var inte sticket utan sen när de höll på.
Samtidigt så konstaterade vi att på en skala ett till tio så gjorde detta en lika ont som en tvåa. När hon ramlade på gatan och skrapade upp hela knät så var det ont som en tia.
Alltså känner hon ju skillnad i smärta och smärta och jag försöker prata om att man behöver inte gilla göra alla saker men man måste ibland göra sådant som att ta blodprov och då får man försöka att stå ut med den lilla smärta som det innebär den korta stunden det gäller.
Hon avslutade samtalet med att säga att hon inte vill göra sådant här ändå även om det inte gör lika ont som att skrapa upp knät.

Förhoppningsvis så stämmer nu alla uppgifter och vi behöver inte göra om blodgrupperingen igen.
Nu är vi ännu ett steg närmre operationen och det finns inte heller något som vi ska göra nu mer fram till det är dags så nu lägger vi det till sidan i sjutton dagar [W skulle dock ha med sig grejerna hon fick på sjukhuset igår till skolan på måndag och berätta om det där] och fokuserar på annat vilket ska bli skönt både för W som har tänkt mycket på detta framförallt om kvällen när hon ska sova och för mig som grubblar en hel del på allt.
Självklart kommer inte jag att kunna släppa det helt.
Jag tänker ganska mycket på själva operationen och tiden efteråt och är lite rädd att det ska hända något. Men detta är ju sådant som snurrar i mitt huvud och där får det stanna.

En laddad W före blodprovstagningen20120412-115321.jpg

bloglovin 2012-04-12 kl 12:02