Etikettarkiv: Förlossning

Tacksam, lycklig & gråtmild – hon är åtta år

Att vakna på sin födelsedag och inte få gå till skolan är inte kul.
Tårarna var nära att komma flera gånger och ett tag verkade det som att inte ens paketen och den önskade glassfrukosten kunde hjälpa till att mota bort de ledsna känslorna som W kände idag.

Positivt är att jag tycker att hon idag är förkyld och inget annat men att stanna hemma från skolan med högt tempo med efterföljande fritids känns som en nödvändighet för att det ska fortsätta åt rätt håll och inte vända och bli värre igen.

Idag blir hon åtta år vår fina lilla, stora, W.
Åtta år. Det är ju lång tid det!
Jag kan inte förstå hur det kan gå så fort. Jag har tappat bort känslan, minnet, om hur det kändes att hålla henne i famnen den där dagen för åtta år sen klockan 15.38 när hon kom tillsammans med de stora tunga snöflingorna utanför fönstret.
Jag vill så gärna minnas hur det kändes men kan inte riktigt komma ihåg. Anteckningar, bilder och minnessaker gör att en del av minnet kommer tillbaka. Tankar, några av känslorna finns där bevarade någonstans långt inombords. Kroppen minns lite grann och jag ryser till, men inte av obehag, av alla minnen när jag skriver det här.

M hjälpte till i soffan imorse och delade ut paket. Han var även med och väckte W men ville inte sjunga utan stod mest och stirrade på henne vid sängkanten. Medans han öppnade sitt kalenderpaket och var så nöjd med det öppnade W sina födelsedagspaket. Det fanns paket från oss, från mormor och morfar och även några från kusinerna nere i Mellbystrand.
Nintendos DS spel, en rosa miniräknare, självlysande stjärnor att ha i taket, Mullepåsen, hårborste, pysselgrejer, pengar, massor med glitterlim, en tomte och en del mer fanns bl.a i paketen och det verkade som att hon var nöjd med innehållet även om det märktes på henne att hon var väldigt ledsen över att behöva vara hemma idag och detta dämpade henne rejält tyvärr. 


Alla bilder och texter på HUSnrNIO.se är skyddade av lagen om upphovsrätt. Du får inte använda mina bilder och text. Stöld av bilder kommer att polisanmälas! Ingen är anonym på nätet.

Jag vet att jag lagt upp det här utdraget från den text jag skrev om Ws födelse här på bloggen tidigare men idag är det åtta år sen och är det någon dag som jag tänker tillbaks på detta på så är det idag.
Att pendla mellan att vara rörd, tacksam, lycklig och gråtmild är dagens tillstånd för mig och anledningen är att vår fina flicka idag fyller åtta år ♥

”Det var ingen snö ute. 
Jag gjorde min sista dag på jobbet den första december. W var beräknad till den sjätte.
Söndag morgon, den 14, kändes det fortfarande ingenting.
Jag var ute på morgonen och släppte ut hästarna. Tog det lugnt. 
Hade inget annat val då magen var enormt stor och även resten utav mig. Uppsvälld av vätska stod jag, som så många andra morgnar, och såg på när de sprang rakt ut i hagen.
Millan halvt galen, stor och svart. Wega smidig, sprallande och vacker så som unghästar ska vara. Lite efter de två kom lilla knubbiga och bitska Java.
Hon som var minst i klanen men visade ändå tendenser till att bestämma över de andra två.

Dagen gick och på kvällen satt vi framför tv:n. 
Då drog det igång och smärtorna ökade ganska snabbt.
Vid 23 åkte vi till sjukhuset sen följde många timmar med ohyggliga smärtor och obehagliga upplevelser.

I de papper som jag och min barnmorska skrev inför förlossningen står det att jag känner obehag för sjukhusvistelser och att jag är spruträdd. Under sexton och en halv timme sticker de mig mångt mer än tjugo gånger.

Varenda spruta de ska ge mig går fel och måste tas om flera gånger. Jag fattar beslutet (efter att ha tagit mod till mig) om att jag vill ha Epidural trots att jag känner sådant obehag för sprutor och att de redan har fått göra om kanylen i handen tre gånger.
Inte ens den extra inkallade jourläkaren lyckas ge mig epiduralen. De avbryter efter att ha kört in sprutan elva gånger i min rygg för då börjar det kännas konstigt i benen på mig.
Alla dessa sticken gör att jag sen har svårt att ligga på rygg utan att det smärtar. 

Efter detta ger de mig morfin för att jag ska uthärda tills dess att jag är tillräckligt öppen. Jag andas lustgas och de gör även några försök till att bedöva mig med sprutor på intima ställen men inte heller det lyckas de med.
Tiden går och det händer saker på mig, i mig och runt mig.
Att de inte lyckas med att ge mig bedövning genom sprutor är inte mitt fel då jag inte rör mig ett dyft eller ställer till problem för dem på annat sätt.

Med fem stycken vitklädda personer i rummet och jag som skriker bestämmer de sig för att använda sugklocka. Precis innan de påbörjar det kommer äntligen lilla W ut.
Klockan är då 15.38 och det blir alldeles tyst. Utanför fönstret har det börjat snöa. 

Jag är i en bubbla och hör röster långt borta men ser bara det lilla knytet i min famn. Den vackraste någonsin. 
När jag pratar låter det som att jag snyftar och jag känner inte igen min egen röst.
Tiden står still samtidigt som det är nu som den börjar.
Nu börjar tiden som jag kommer att räkna varje dag och år.
Min och min dotters tid.

Vi får ligga kvar på sjukhuset då jag förlorat mycket blod.
Jag minns tiden som ett enda långt kämpande med att försöka få till allt kring det stora ämnet amning som antingen fungerar direkt eller som i mitt fall endast krånglar.
Dricker te med grädde i flera dagar [som var det godaste jag smakat just då] och får sen äntligen åka hem.

Väl hemma får W och jag svinkoppor.
Min lilla dotters handleder och mun är helt urgröpt av stora koppor och jag har också i ansiktet och på brösten. Amningen försvåras ytterligare men jag och W kämpar på. Försöker amma i alla möjliga ställningar, åker in och ut på sjukhuset och på olika bvc och pumpar ur.
Så en dag, när det har gått nästan fyra månader, lossnar allt och det bara fungerar.
En helt ny värld öppnar sig för oss.”

bloglovin 2011-12-15 kl 11:05
Annonser via Bloggpartner.se

När jag hade en stor mage en gång så…

Igår kväll bad M mig berätta något när vi låg nedbäddade och myste i hans säng. 
Av någon konstig anledning började jag prata om att jag hade en stor mage en gång, en mycket större än den jag har nu, och att magen växte och växte.
Och sen kom det ut en bebis och den bebisen var M.

M låg tyst en stund och sa sen ja det var jag det och när jag hade en stor mage en gång pruttade jag och då kom L ut.

Då sa jag god natt och sen var jag livrädd för att prutta resten av kvällen för tänk om det hade ploppat ut fler barn!
Sen kunde jag inte låta bli att tänka lite på att M sa att L kom ut ur hans mage.
Inte L som i pappa L utan han sa L som i sötaste lilla grannflickan L.
Samma L som han ofta skyller på när något går sönder eller om det är målat i hans målarböcker rakt över bilderna. Då är det alltid L som gjort det.
Tydligen så tycker han väldigt mycket om L, trots att hon målar överallt 🙂 för visst var detta en slags kärleksförklaring, eller…?

Så här såg det ut innan den lille tänkaren kom ut. Jag hittade ett gammalt bildkollage på när W fyra år gammal funderar på vad som egentligen finns där inne i den ENORMA magen.
Alla bilder och texter på HUSnrNIO.se är skyddade av lagen om upphovsrätt. Du får inte använda mina bilder och text, varken för personligt bruk eller i kommersiella sammanhang. Stöld av bilder kommer att polisanmälas! Ingen är anonym på nätet.
bloglovin 2011-11-03 kl 12:10