Etikettarkiv: Gips

Ballongvaser dekorerade med påskris & fjädrar


Ballongvas med några kvistar och fjädrar i.

Om man blandar lika delar vetemjöl och vatten blir det lim.
Barnen trodde inte på mig när jag sa att det fungerade att limma med mjöl så en dag när regnet öste ned och alla var pysselsugna så bestämde vi oss för att prova.
Varsin ballong och en mugg som hjälpmedel så att ballongen skulle kunna stå någorlunda ok under själva limmandet behövdes.

W tyckte att känslan av det limindränkta tidningspappret var mindre skön men M älskade helt otippat det [han som annars inte alls är förtjust i att kladda alltför mycket] och till att börja med öste han i ren eufori på med massor av lim. Alldeles för mycket och hans tidningsremsor halkade av och vägrade att fastna utav tyngden från allt lim men efter en stund hade han fått in finessen och limmade för glatta livet.

Jag fick blanda till mer lim efter en stund. Till tre vaser går det åt en hel del men det var riktigt kul att hålla på med och häftigt att se hur våra vaser tog form och så klart att barnen tyckte att det var kul.
Man fick trycka lite lätt så att pappret fastnade men utan tvekan så går det utmärkt att göra mindre saker i papper och att limma med bara vetemjöl och vatten. Om vi hade valt att göra en stor ballong så hade det kanske krävts tapetklister istället kan jag tänka mig för att pappret skulle fastna men till dessa små gick det urbra med vetemjöl och vatten 🙂

När ballongerna var helt täckta i några tunna lager av tidningsremsor med ett hål för öppning ställde vi dem på tork. Först stod de en stund i muggarna och sen la jag dem ned och vände sen på dem lite då och då så de inte skulle torka in i brickan eller bli sneda.
Efter nästan två dygn var tidningspappret snustorrt och då sticker man bara hål på ballongen med en nål så krymper den ihop och det är lätt att plocka ur den och så har man en fin vas.
Öppningen kan man också justera till med en sax om man tycker att den är alldeles för ojämn.

Att tänka på kan va att inte använda/blåsa upp en för toppig ballong och att när man limmar försöka få en så slät yta undertill som möjligt som sen kommer att bli vasens botten som den ska kunna stå på utan att ramla.

Jag målade min vit, M sin klarblå och W sin i vitt och lila.
Man behöver inte heller ha blommor eller påskris i ballongvasen utan kan ju göra som M och ha den som förvaring till små Zoombies, legogubbar eller något annat som behöver ett hus 😀

Detta behövs till en ballongvas:
Vetemjöl
Vatten
Ballong
Tidningsremsor
Målarfärg

Gör så här:
Blås upp ballongen till den storlek du vill ha på vasen. Ju toppigare/avsmalnande ballong desto högre vas och därmed även risk för att den kanske inte kan stå så bra [vi blåste upp ganska små och någorlunda runda ballonger].
Riv tidningspapper i smala remsor.
Blanda en mugg vetemjöl med lika mycket vatten. Rör om så att vetemjölet löser sig och ser ut som ”lim”.
Doppa en tidningsremsa i mjölblandningen och tryck sen fast den på ballongen. Ett tips är att använda en mugg som stöd att ha ballongen i under själva limmandet.
Upprepa sen limmomentet tills hela ballongen är täckt men lämna så klart öppet upptill av ballongen så det blir ett hål i vasen. Försök att få en slät yta undertill som kommer att bli vasens botten.
Låt torka.
Jag la våra ner på en bricka efter någon timme och vände sen på dem lite då och då.
Nästan två dagar tog det för dem att torka helt.
Stick hål på ballongen med en nål och plocka ur den. Justera eventuellt vasens öppning med en sax.
Måla och låt torka.
Vill man dekorera med påskris och fjädrar, eller blomkvistar så skär till oasisbitar och stick ned i äggvasen sen är det bara att sticka ned det man vill ha i den.
Om vasen inte står bra så limma fast en femkrona eller något liknande undertill som stöd. Den kommer inte att synas alls.

bloglovin 2015-04-02 kl 16:01
Annonser via Bloggpartner.se

Föräldramöte, osdagsmorgon & nya godnattböcker

Mysstund igår eftermiddags på stadsbiblioteket.

Det var ett bra föräldramöte igår.
Mycket allmän men tydlig och bra information med inriktning förskoleklass så klart för båda klasserna i matsalen. Lite grann nytt men en hel del likt som för fem år sen när W gick i förskoleklass men det tål att upprepas för det var ju ändå fem år sen sist…
Efter informationen i matsalen gick var klass till sitt barns klassrum där ytterligare information delgavs oss och den bunten med nerviga mygg som letat sig in och flög omkring som galningar hela tiden. Det är verkligen sanslöst mycket mugg här nu!

Jag avslutade med att kika lite i Ms låda och i hans mapp med mera.
Både han och vapendragaren V hade ritat samma på frågan va de ville lära sig i förskoleklassen. Bli starka och knäcka en sko stod det på teckningen som föreställde en människa med muskler som volleybollar på alla möjliga och omöjliga ställen på kroppen.
En något skum önskan enligt mig men ganska rolig. Och knäcka en sko!? Det uttrycket har jag aldrig tidigare hört någon säga, inte ens han som hade målat just det 😀

Idag är det första tidiga och vanliga onsdagen på jobbet. Det innebär att jag åker hemifrån om en kort stund. Jag gör det med en något avig känsla i kroppen men vet ju att det oftast bara brukar vara omställningen som inte tilltalar mig. När jag väl är inne i allt igen så går det utav bara farten och känns ok.
Almanackan fylldes på ytterligare igår kväll under föräldramötet och nu har jag några saker som kommer att krocka i den här månaden och en av dem kan jag omöjligt se mig inte vara med på så detta måste jag försöka lösa på något vis under dagen idag med en kollega. Håller tummar och tår för att hon kan tänka sig att byta dag med mig.

Ikväll är det dags för den första klassfotbollsmatchen för Ws klass. De skulle spelat förra veckan men Engelska skolan ställde in den matchen. Undra hur de räknar då för slutresultatet egentligen? Ikväll blir det dock av så med myggspray i pannan ska vi heja fram klassen mot en förhoppningsvis seger.

Dags att åka och faktiskt känner jag mig något piggare än imorse när mobilen pep strax före sex trots en natt med M sovandes på mig. Trevlig onsdag på er.

M lånade mest Halvanböcker och Billyböcker igår.
Halvan är intressant eftersom han älskar fordon av alla möjliga slag. Böckerna är informationsrika och kul att läsa om man är nyfiken på hur saker fungerar så de går hem.

Billyböcker har vi två här hemma och de gillas också. Jag tycker om att läsa Billyböckerna som har fokus på vardagliga äventyr som lätt går att känna igen sig i, lite drama och relationer så nu har vi fått med oss både Billy på sjukhus som handlar om när Billy faller från ett träd och skadar sin arm så att han måste gipsas och sova kvar på sjukhuset, påminner om när M själv skadade sin arm så lite terapisyfte med den och Billy blir arg tror jag att det var.

Kommer bli många trevliga kvällslässtunder frampå och sen är det bara att låna nya 🙂

bloglovin 2014-09-03 kl 07:28

Brev från överläkaren

I fredags kom det efterlängtade brevet från centralsjukhuset med svar på förra veckans röntgenbilder.
Jag var inställd på att vi som precis vid alla de andra gångerna som M röntgats skulle träffa en läkare efter att bilderna tagits och då få veta status direkt.
Så var det inte förra gången och jag har väntat lite spänt på att få detta brevet.
Jag längtar ju självklart inte efter att de ska söva och operera M igen men eftersom det är ett måste och något som bara ska ske så är det ju skönt att det såg bra ut på bilderna och att vi nu är på väg till att få ett avslut på denna olyckan.

Bästa svaret alltså från den läkaren som opererade M och fascinerande att det fungerar så som det gör inne i kroppen! Att skelettet nu har läkt ihop igen! Det är lite svårt att tro när man ser röntgenbilderna från den 30 maj när olyckan precis hade inträffat…

Nu väntar vi på nästa brev innehållandes tid för avstämning och träff inför operation samt tid för operation.


Röntgenbilder tagna den 30 maj och 10 juli med de inopererade titanstängerna väl synliga.

bloglovin 2013-09-07 kl 16:31

En oerhört efterlängtad dag idag

Idag är det en mycket efterlängtad dag. En dag som vi räknat ned till. Dagen då allt ska bli som vanligt igen och M ska kunna göra allt det som han gjorde före olyckan hände den 30 maj.

Idag ska armen röntgas och förhoppningsvis ser allt bra ut vilket innebär att den läkt som den ska med hjälp av de inopererade titanstängerna.
Stängerna sitter ju fortfarande kvar och ska göra så ett tag till, ca tre månader från det att de opererade dit dem sägs de behövas och sen blir det ytterligare en operation för att ta bort dem.
Men enligt beräkningarna så ska de två ställena där armen var av på ha läkt ihop så mycket idag att han får hoppa studsmatta fullt, ut, han får springa, han får åka sparkcykel, han får klättra, bära med armen och han får framförallt cykla på sin egen cykel igen och inte åka bakom mamma varenda gång vi ska någonstans.

Det är en underbar tanke och känsla och själv längtar han efter att få cykla igen även om han tror att han måste öva och lära sig det på nytt för att han under dessa sex veckor har glömt bort hur man gör.

När det gäller mig själv så har jag också längtat efter den här dagen.
Det har varit olika steg från det att det hände den där torsdagen i Rottneros park.
Först chocken och sjukhusvistelsen, oron över att det skulle gå bra, men sen återhämtningens och tillfrisknandets steg.
Oron över att han skulle ramla och slå sönder/upp skadan på nytt. Alla timmar kring hans smärta och sen kräkningarna som blev osv.
I bakhuvudet hos mig kommer det att finnas en oro över fall även efter den här dagen. Att först W faller och får gipsa sin arm och att sen M faller än värre har gjort att jag inte kan komma ifrån att jag tycker att det är otäckt om de ramlar illa t.ex som W gjorde i fredags kväll med sparkcykeln.
Det finns där inom mig och det kommer nog att vara så ett långt tag till. Däremot så ska ja försöka att hålla det inom mig och vara lite cool utåt så att de jag inte ropar till och springer i ilfart fram till barnen varenda gång de faller för det kommer de ju att göra många gånger även i fortsättningen. De flesta gånger går det ju bra som tur är!

M själv pratar mycket om sin arm.
Säger saker som visst var det läskigt mamma när min arm va helt fel och jag fick åka ambulans. Tur att ambulansen kom så fort så jag inte fick sitta där med min arm fel och en massa mer.
Han har väldigt många tankar om olyckan. Fler och mer än jag trodde och han har bearbetat den genom att berätta för flera om hur det gick till m.m.

10.20 idag röntgas han och sen hoppas vi på att det blir glädjeskutt ut från sjukhuset.
Jag är lite nervös men försöker tänka att eftersom han har stängerna kvar så är sannolikheten att skelettet skulle ha läkt fel väldigt liten då de håller allt på plats.
Det värsta som skulle kunna hända är ju att det inte läkt riktigt lika snabbt som läkaren trodde att det skulle göra och då är det väl bara att fortsätta att inte bära, cykla och vara lite aktsam om armen tänker jag.

Den 18 juni tog de bort gipset. Det gjorde ont och M grät och skrek eftersom en del satt fast i blodet som blivit av såren. Gipset satt lite hårt också så sköterskan fick knäcka en del för att få loss det och det antar jag kändes lite obehagligt.
Under fanns en liten stel arm som blev så skör utan det stora gipset.
M vågade knappt röra med den och fortsatte länge att endast använda vänster arm och hand till allt. Han visade sin sår för alla, ville åter ha armen vilandes på kudde, och det har hela tiden gjort ont på honom säger han om man råkar ta rakt över såren.
Jag vet inte hur mycket av det som varit och är smärta. det kan även vara något som sitter djupt i honom från händelsen. En rädsla och minne liksom.

Nu är den dagen ett minne blott och om en stund så gäller nästa fas.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira in årets semester på 🙂

Tisdagen den 18 juni när gipset togs bort. Den kära ambulansigelkotten var självklart!

bloglovin 2013-07-10 kl 09:28

Pimpat gips med kärlek

När W hade gipsad arm för en tid sen så hade hon med sig pennor till skolan och så fick klasskompisarna måla på det.
I måndags kväll frågade M W om hon ville måla på hans gips. En ganska söt fråga tycker jag.

De slog sig ner i soffan tillsammans och efter en stund så hade lillebror en färgglad högerarm.
W hade målat en streckgubbe, något som jag tyckte att M sa att han ville ha, och sen hade hon själv valt att skriva M I love you.
Med tanke på allt bråk som är mellan dessa två syskon varje dag så var det ett fantastiskt dygn innan gipset skulle tas bort att gå och se denna kärleksförklaring från storasyster på Ms arm ♥♥♥

bloglovin 2013-06-20 kl 18:34

Mot centralsjukhuset

Idag är en dag vi väntat på mycket på.
Om en stund åker vi till sjukhuset där de ska ta bort gipset som M nu haft sen den 30 maj då olyckan i Rottneros park inträffade.

Det har varit långa dagar. De första veckorna fyllda med så mycket smärta. Orolig sömn, många frågor, tankar och ord som aldrig tidigare funnits där.
En mage som slagits ut helt av antibiotikan som måste tas för att förhindra infektion vid öppna frakturer i kombination med Alvedonsuppar och flytande Ipren var sjätte timme.
En stor skada som de säger till mig på ortopeden och därmed är det inte konstigt alls att han har ont men så jobbigt att se och höra honom ha just ont.

Han har behövt hjälp med vissa av de vardagliga sakerna och ibland har det inte gått så vidare bra. Ledsen och sen övermodig så att jag fått hejda honom för att han inte ska göra något som leder till mer smärta eller att gipset går sönder.
Rastlöshet nu mot slutet när han mått bättre och bättre. Samtidigt som han är begränsad i vad han kunnat göra.

Han är så förändrad sen det här hände. Det funderar jag mycket på.
Tydligen så kan barn ta ett steg tillbaka i utvecklingen när de är med om något som de upplever som ett trauma.
Det tycker jag M har gjort och nog var det ett trauma.
Han säger ofta på morgonen när han vaknat att han drömt att han slagit sitt huvud och måste gipsa det.
Ramlar han så pratar han direkt om att han brutit benet eller den andra armen. Det är mycket som hela tiden går tillbaka till olyckan och konsekvenserna som blivit utav den.
Själv har jag minnesbilderna med Ms blick och hans arm som såg ut som något jag aldrig kunnat föreställa mig att en arm kan se ut kvar i bakhuvudet och de är kopplade med känslorna som for igenom kroppen på mig under de dygnen närmast efter att det hade skett.
Det har lugnat ner sig något och jag har inga kraftiga mardrömmar nu men det är ändå något som finns där med mig och sätter kroppen i en äcklig stämning.

Idag ska gipset bort och såren ska kontrolleras.
Han har tre stycken sår som jag förstått det. Ett där armen var öppen in till skelettet och två där de öppnat upp för att sätta in titanstängerna eller spikarna som sköterskan på ortopedmottagningen kallade det i måndags när jag pratade med henne för att få rådgivning kring att han fortfarande hade ont då och då.

Om allt ser bra ut så slipper han gipset idag och ka ägna sig åt något som de benämner som fri rörelseträning. Det vill säga att han inte får belasta armen. Inte bära, inte hoppa, cykla osv men han ska träna den. Använda fingrarna så att blodet strömmar genom armen och böja på den osv.
Det svåra kring detta kan jag tänka mig blir att utan gips är armen som en helt vanlig arm nästan men trots det så får han inte använda den som en vanlig arm.
Det blir inte lätt varken för honom eller för oss att komma ihåg i alla situationer som uppstår hela dagarna kring en liten fyraåring…
Jag hoppas att vi får något att trä på den som en liten påminnelse. En liten bandagestrumpa eller vad det heter som han kan ha under dygnets mest aktiva stunder eller något liknande.
Jag får prata med dem om hur man agerar kring detta.

Om inget inträffar därefter så är det inbokat röntgen den 10 juli för att se hur armen med hjälp av spikarna läker.
Sen fortsätter det så med en röntgen till tills de beslutar att skelettet läkt ihop och då blir det operation nummer två för att avlägsna spikarna.
Puh säger jag och det kryper som myror i kroppen på mig men nu tar vi en dag i taget och håller alla tummar för att såren ser bra ut idag så att M kanske kan få bada i duschen och leka med sina badleksaker som han längtat så efter och denna tisdag innehåller en sak till utöver det vanliga. M ska få vara på förskolan och leka en liten stund och äta mellanmål tillsammans med kompisarna som en liten inskolning och det ser både han och jag framemot 🙂

Jag har bearbetat den där torsdagen och tittat på bilderna som jag tog före olyckan hände.
En väldigt glad och förväntansfull kille på utflykt tillsammans med alla sina förskolekompisar ♥

bloglovin 2013-06-18 kl 09:15

Höger arm vilar

När jag och W kom hem från vår resa i måndags kväll var klockan halv elva och M låg så klart redan och sov i sin säng.
Tidigt på tisdagsmorgonen ropade han från sitt rum och lyckades sen hasa sig ner från sängen där på nätterna ligger som en stel pinne i samma läge på rygg och sover med armen uppbullad på en kudde.

Han kom in i sovrummet och sa pappa, pappa, pappa, när han var framme vid sängkanten fick han syn på att jag låg där och stegen stannade tvärt av och han slutade att säga pappa mitt i ordet och efter någon sekund sa han mamma och lutade sig över mig.
Han ville kramas och gosa och det kändes alldeles underbart i hjärtat på mig att vara nära honom.

Den mysiga kärleken höll i sig i några timmar under gårdagen sen var allt som vanligt igen. Tänk vad fort det går. Trots och tvärtemot beteende blandades med att han var ledsen över gipset som begränsade honom.
Han har fortfarande ont då och då. När jag frågar var så visar han där armbågen sitter under gipset och sen ca tio centimeter ner och upp från armbågen.

Antibiotikan som han fått med anledning av att det var ett öppet armbrott tog han sista i måndags så nu är det bara flytande Ipren Ibuprofen och Alvedonsuppar som gäller. Dessa får han samtidigt för maximalt smärtstillande.

Igår försökte jag ringa till ortopedmottagingen för att rådgöra lite kring Ms tillstånd just nu och för att höra ungefär när i tid de tänker sig att det är dags att ta bort gipset och röntga honom. Jag vet att vi fick lite info om allt på sjukhuset men just nu är det suddigt i huvudet på mig.
Allt som hänt den senaste tiden har jag gjort mig mer trött än vanligt och information flyter ihop lite grann för mig och jag måste kolla lappar, iPhone med anteckningar, veckobrev från skolan m.m. flera gånger för att ha koll på dagarna och vad som ska göras, tas med till skolan m.m.
Jag vill inte bomma något för W så att hon ska bli drabbad bara för att jag inte är i tipp topp för tillfället.

Mitt röriga huvud och min sega kropp tog sig i alla fall ut i spåret igår kväll. Det är så otroligt skönt och välbehövligt just nu för mig att koppla bort allt och bara fokusera på musiken som dunkar i lurarna, flåset, att sätta det ena benet framför det andra och hålla på så varv efter varv.
Terapi helt enkelt.
Oftast blir det tre varv men igår blev det fem och sen hem vilket gav en sträcka på 8,05 km. Även om jag inte strävar efter att springa fort så är det ändå kul att se när resultatet bättrar på sig och det gjorde det igår. 53,04 minuter tog kilmetrarna och även om benet inte kändes helt ok framförallt under de två första varven så släppte det sen nästan helt och det vara bara att sätta det ena benet framför det andra och kämpa på.

Nu är det telefondags!
Ortopedmottagningen, läkarsekreteraren, försäkringskassan, en kollega för att lösa ett jobbuppdrag och sen ett mail till försäkringsbolaget och ett till Sj för att försöka få tillbaka de pengar jag köpt biljetter för som vi inte kunde utnyttja dagarna efter att M skadat sig.

Trevlig onsdag på er!

Det är alltid vänster som gäller nu. Den gipsade armen ligger alltid bara bredvid och vilar…

bloglovin 2013-06-12 kl 09:03

En vecka har gått

Igår var det en vecka sen vecka sen M föll olyckligt på en lekpark i Rottneros park där vi var på utflykt tillsammans med förskolekompisar, föräldrar och fröknar.
Den gånga veckan har varit så otroligt lång. Varje dag har känts som en hel vecka och jag har åldrats tjugo år under dessa sju dagarna tror jag.

Det är först sen i onsdags som de fysiska krypningarna i mina ben och obehagskänslorna i kroppen börjat släppa och ge med sig. Bilderna för min inre syn om hur jag mötte Ms blick där han stod och skrek vid sidan om piratskeppet för att sen stirra på hans arm som såg så otroligt otäck ut.
All oro, väntan på ambulans, all sjukhusvistelse [jag som avskyr sjukhus], alla timmars väntan på operation, all smärta han fått uppleva och sen all återhämtning här hemma.
Inte konstigt att jag känner mig lite sliten… och när jag rensade lite bland bilderna i min mobil igår kväll så fastnade jag på bilden av en morfinpåverkad M i ambulansen på väg till sjukhuset och det snurrade till igen.
Tvi! Det har verkligen varit en otäck och obehaglig upplevelse det här samtidigt som jag är så oerhört tacksam över att det inte var värre så att säga. Jag ryser av tanken.

I onsdags hälsade vi på förskolan. Under nästan en timme fick M vara med sina kompisar. Han berättade lite ibland för dem, visade sin arm, några fick känna, de pratade och satt tillsammans vid bordet. Visa satt närma honom, frågade något, M visade att han minsann kunde röra lite på sin höger arm upp och ner, och det var nästan som vanligt.
Förutom att han då inte kan göra allt som innan men ändå. En glimt av vanlig verklighet igen.

Igår var första dagen med något som liknar vanlig utomhuslek.
Han utvecklar en väldig förmåga med sin vänster arm och hand. Igår grävde han massor i lekparkssanden. Han äter med vänster, bär och flyttar grejer med vänster.
Leker med sitt älskade smålego med vänster och en massa mer. Det är fascinerande att se.

Han får antibiotika tre gånger om dagen då det är en öppen fraktur han har och han får fortfarande panodilsupp och samtidigt som det Ipren Ibuprofen som är flytande.
Det sistnämnda har vi bytt en gång då den först varianten smakade så illa att det var en kamp utan dess like att få i honom det. Vi kunde hålla på hur länge som helst vid varje tillfälle hela dygnet runt för att få honom att svälja sörjan.
Sen vi bytte och så går det så mycket bättre då det är helt och hållet smaken det kommer an på om vi får i honom det.

Nätterna är fortfarande inte bra.
En natt har han sovit utan att klaga över smärta. Även om han inte har smärttoppar längre så klagar han över att det gör ont. Gråter, jämrar sig, tar sig för armen, pekar ofta på överarmen eller långt ner mot fingrarna.
Det är så jobbigt att se och höra honom ha ont. Jag trodde att det kanske skulle gett med sig vid det här laget, och visst är det skillnad dagtid, då han endast någon enstaka gång klagar över att det gör ont.
Jag vet inte om det är så att nu när han är lite mer aktiv och leker mer så kanske det gör mer ont på natten för att han ansträngt armen? Eller så är det bara så att det gör ont när han vilar den och det för att han har den skadan han har.
Han är helt klart mer trött av sig, och testande bråkig mot mig. Han har lätt att somna i soffan framåt seneftermiddagen eller om vi åker bil så måste jag försöka aktivera honom så han inte somnar när klockan passerat 16-17.

Det värsta nu vore om han ramlade eller kom i kläm eller på annat vis gjorde illa armen så det är inte helt konstigt att jag ibland ropar på honom att inte springa för fort, att se sig för osv.
Att jag säger nej till sådant om han inte får göra nu enligt doktorn som att cykla, gunga, hoppa studsmatta m.m

L säger att jag över lag har svårt att släppa och gärna vill ha kontroll och kanske är det så i den vanliga vardagen men det som är nu räknas inte som vanlig vardag. Som det är nu så kan jag bara se att M är skadad och att han behöver extra mycket omhändertagande hela tiden.
Han kan inte själv avgöra om han kan göra si eller så, bara en sån sak som att han inte får bli blöt på gipset för då måste han gipsas om är något man måste tänka på hela tiden och påminna honom om.
En sönderklippt fleece är den enda värmande tröja/jacka han har att ha på sig när det är kyligt ute för att få något över hans gipsade arm är inte att tänka på. Det går inte.
Att han inte ska springa nedför gräsmattebacken som vi var vid igår t.ex för att då kan han ramla och landa på armen, att ge honom alla dessa mediciner och smärtstillande, att försöka hjälpa honom med magen som har blivit så himla dålig pga allt detta så att jag försöker bädda in och trixa med olika magvänliga ting innan det är dags även om han inte går med på det, hjälpa honom med påklädning, byta kläder för att han spillt ner allt då vänster hand inte är helt pålitlig, hjälpa honom på toa och framförallt så är det jag som var där när det hände.

Jag såg min skadade son i ögonen när olyckan precis hade hänt, jag såg den vidrigt otäckt böjda armen, och smärtan i hans ansikte i ambulansen på väg till sjukhuset och inte är det konstigt då att med dessa bilderna fortfarande ganska färska på näthinnan att jag vill vara omkring honom dygnet runt just nu för att kunna underlätta så mycket som möjligt för honom och eventuellt kunna skydda honom från att göra skadan han har till en ännu längre läkningsprocess eller till och med ännu värre än det är just nu.
Jag ryser fortfarande i hela kroppen av att tänka tillbaka en vecka i tiden trots att det känns som att det gått ett år sen det hände.

bloglovin 2013-06-07 kl 09:23

Nationaldagen 2013

Röd dag innebär ju i stort sett alltid att jag jobbar men inte idag.
Jag har i och för sig inte jobbat någonting den här veckan då jag är hemma och vårdar lilla M just nu.

L åkte iväg på en tvådagars motorcykeltur på förmiddagen och strax därefter cyklade W iväg för att möta körkompisen vid fotbollsplanerna så kvar hemma blev bara jag och M.
Efter några timmar hemma träffade vi Charlotte med barn för glassköp och lite lek. Detta var Ms första riktiga lekstund utomhus sen olyckan som för övrigt hände för exakt en vecka sen idag.
Det är inte helt lätt att leka men ändå inte kunna leka fullt ut och som han annars leker. Bara att gräva med vänster hela tiden, ha en mamma som påminner honom om att ta det lugnt, inte få snurra osv men jag tycker ändå att han klarade timmarna bra.
Han gillar kompisen L så otroligt mycket och hon är en sån naturlig självklarhet för honom att det är väl det som gör att han höll ut så länge som han ändå gjorde med armen och gipset i värmen.
Väl hemma igen så var han så trött att han knappt orkade sitta upp och äta kvällsmat. Han ville ligga ner i soffan och se på Bolibompa och jag försökte hålla koll på honom så han inte somnade.

När han såg att jag befann mig ute och drog upp rabarber fick han lite nytändning av energi och orkade hjälpa till lite grann och även smaka på smuldegen.
Den killen är väldigt kräsen när det kommer till kakor, glass, och godis så att han vill smaka på pajdegen är stort.
Det var faktiskt hans allra första gång som degsmakare när vi bakade paj för ca två veckor sedan. Hjälpa till gör han gärna och han är bra på det också men att smaka tackar han bestämt nej till.
Smuldeg får dock tummen upp nu. Den är såååå god och såååå enkel så vem gillar inte det liksom!
Snart så bakar han säkert sin egen smulpaj och bjuder mig på.
Men inte så länge han har gips för det var inte kul när han kom på att han inte kunde skära rabarberna och äpplena i bitar med sin vänster hand.

Nu sover barnen i sina sängar, M slocknade snabbt fullproppad med sina mediciner och efter en lång dag med mer lek än på en vecka, och jag borde göra detsamma men har egentligen en massa annat också som jag borde få gjort.
Får se hur länge jag orkar sitta uppe. Med tanke på natten till idag som bestod av massor med vakenhet då M haft ännu en natt med smärta, även om den inte har varit lika stark som tidigare tror jag av hans sätt att gråta och skrika på, så borde jag komma i säng nu typ ifall det skulle upprepa sig. Det börjar bli lite många nätter med dålig sömn nu.

Hoppas ni haft en fin nationaldag i alla fall och ha en fortsatt trevlig kväll!

Nationaldagspaj med rabarber & äpplen serverad med vaniljsås

Just nu pågår utlottning på bloggen i samarbete med The Walt Disney Nordic Company och 3 exemplar av Disneys sköna film Röjar-Ralf lottas ut samt spelet Wreck it Ralph till Nintendo Wii.
Klicka på bilden för att delta.

bloglovin 2013-06-06 kl 22:49

Jag tycker det är sanslöst

Mamma jag tycker det är sanslöst.
Vad?
Att jag inte kan rita.
Jag kan ingenting. Jag kommer aldrig mer att kunna måla.

Det där med att ha hela armen, och dessutom höger arm, inpaketerad i gips och sen lite ont på det gör att vissa saker blir lite krångligare än vanligtvis.
Under eftermiddagen tänkte jag på mig själv som en anställd skötare av denna lilla fyraåring.
Han är konstant hungrig efter operationen. Äter kanske inte så stora portioner som tidigare men vill äta ofta och jag serverar och grejar.
Han behöver hjälp på toaletten, han kan inte knäppa knappen i byxorna, han orkar inte äta en hel middag med bara vänster hand för han blir så trött i den, han kan inte spela Nintendo, han kan inte hålla i en bok, han kan inte plocka av legotjuvens huvud från kroppen för att få på honom ryggsäcken som ska sitta fastsatt med en ögla under själva huvudet osv.
Inte konstigt att hans humör pendlar. Han vill ju kunna själv och gärna allt och absolut sådant som han annars klarar av enkelt på egen hand.

Det blir en massa uppassning så klart och när han under eftermiddagen dessutom kräktes på ställen som inte var i toaletten av att det blir alldeles för mycket för honom med allt detta flytande som han ska svälja för att hålla smärtan borta så kände jag mig lite matt.

När han sen pussar mig på kinden och säger att jag är så fin och att han är kär i mig för att i nästa mening ställa frågan med tårar i ögonen  – visst är det synd om mig som har en lagad arm… då får man lite bonusenergi till att svabba av de där nedkräkta golven ändå!

Sötaste badkillen gör tummen upp samtidigt som han hackar tänder efter ett långt dopp i havet utanför Ängelholm sommaren 2012.

bloglovin 2013-06-05 kl 00:00