Etikettarkiv: Halsmandlar

Har hon fått en infektion?

Idag har jag knappt hunnit sitta ned vid datorn. Varken hemma eller på jobbet.
Två timmars kurs för att lära mig det nya bokningssystemet på jobbet avlöstes med ett samtal från Ws lärare.
W hade ont i magen så det var bara att kasta sig iväg till skolan för att hämta henne.

Tankar om magsjuka korsade min hjärna lika många gånger som jag bromsade och gasade på väg till skolan.
Det var en modfälld W som mötte mig.
Hon hade ont men hade duktig som hon är tänkt att det berodde på att hon var hungrig och kämpat i matsalen med dagens lunch som var soppa.
Det hade tyvärr inte hjälpt.

Efter en stund avslappnande i soffan hemma åt hon en liten portion med makaroner och köttbullar och det smakade bra sa hon.
Efter ytterligare en liten stund så hade hon inte ont längre utan tog några jordgubba roch lite grädde.
Skönt!

L löste av mig hemma och jag åkte iväg till jobbet och drog igång förberedelser inför dagens våravslutning med min yngsta kör.
När jag var hemma igen strax efter fem kändes W varm och febrig.
Hon klagade dock inte över att det gjorde ont någonstans, var inte hängig och åt både middag och en stor portion glass.

Medans L har åkt mckortege genom vår stad har jag dammsugit, dammtorkat, tvättat och skurat toaletterna, läst läxan med W och lagt båda kidsen.
Det är först nu som jag har börja fundera lite på allt kring W med operationen och sådant.

W hade inte ont i halsen några dagar efter operationen som både läkaren och sköterskan som ringde oss dagen efter sa är det vanliga.
Hon hade inte ont alls och var pigg tills för bara några dagar sen.
Då började hon beklaga sig över att det gjorde ont i halsen. Hon kom upp till oss några nätter i rad och sa att det gjorde så ont.

Jag blev tillsagd att ge henne Alvedon och Ipren. Ipren var bra, om jag minns rätt, för att det även var inflammationshämmande och/eller bedövade på såren i halsen.
Det skulle jag ge henne även om hon sa att hon inte hade ont och det står det även på papprena vi fått att man ska för det kan göra väldigt ont annars så därför håller man smärtan under kontroll om man ger det kontinuerligt.
Alvedonen och Iprenen har slagit ut hennes mage. Hon är inte fräsch alls i magen, riktigt dålig faktiskt, och det är inte konstigt om hennes magont idag berodde på att hon fått så mycket smärtstillande.
Eftersom hon fick ont i halsen så många dagar efter operationen så fortsatte jag att ge henne detta ju.
Kanske/troligtvis längre än man gör i vanliga fall om det hade varit så som de sa att man har mest ont den första veckan efter genomförd operation.
Men hon har ju haft så ont så då ville jag ju ta bort smärtan så klart!

Nu tog jag ingen temp på henne ikväll, tänkte göra det imorgon, men jag tyckte att hon var varm även om hon inte var hängig.
Hon har blivit förkyld och är snorig men kan det vara så att hon har fått en infektion som inte har visat sig tydligt pga att jag gett henne så mycket Alvedon och Ipren hela tiden?
Hon fick Alvedon och Ipren igår kväll därefter har vi inte gett henne något så det kanske var fritt fram för febern och andra tecken på en infektion först nu?

Det står att läsa på det som vi fick att om barnet får feber och/eller blödningar ska man kontakta öron, näsa, halsmottagningen.
Imorgon ska vi ta tempen och sen är det jag som ringer och rådfrågar dem. Det bästa vore om vi fick komma dit så de kunde kolla på henne för det känns inte bra det här.
Hon har inte visat tecken på att må dåligt annars, är aktiv och viljan av stål finns där som vanligt, men att hon kändes febrig i kombination med att hon klagat över halsont så långt efteråt stämmer inte för mig.

Eller så är det bara en vanlig förkylning som drabbat henne och vad gäller magen så borde den väl återhämta sig om vi inte behöver ge henne något mer sådant nu? 

Mycket att fundera på, och jag funderar oftast väldigt mycket och ingående jag, så jag borde väl komma i säng nu för det kan tänkas bli en lika lång natt som den här dagen varit… 

bloglovin 2012-05-24 kl 23:14
Annonser via Bloggpartner.se

Måndag

God morgon på er!
Här skiner solen i massor redan vilket gör mig stressad som sjutton då jag har hur mycket som helst att göra vid datorn idag 🙁

W är ledig från skolan och M från dagis så vi har en lugn morgon vilket behövs efter natten känner jag.
Jag måste ha varit helt död inatt för när M kom kunde jag inte agera alls utan bara lyfte honom över mig själv så han fick ligga i vår säng.
Tänkte tanken om att så här ska jag inte göra en halv sekund och tanken därpå var att det är nog morgon redan så då gör det ingenting.

Det var inte morgon för en stund senare, då jag fortfarande inte hade somnat för att M låg och kraffsade på mig och vände och vred sig, kom W gråtandes för att det gjrode ont i halsen.
Då tittade jag på klockan som visade tre!

När jag kom upp igen efter att ha gett W smärtstillande så låg M och sov så gott på min sida av sängen.
Jag knuffade bort honom och hoppades på att få sova gott resten av natten.
Vaknade av att L skulle upp till jobbet men somnade om ytterligare en liten stund men då vaknade jag med besked.
M skrek som en galning [hans skrik kommer att bli mitt fall en dag] för att han inte hittade sin lilla Cars bil som han tydligen haft med sig när han kom inatt.
Det var bara att vända upp och ned på samtliga sängkläder…

Nu har jag fått i mig dagens första kopp kaffe sittandes i mysdress. W har ätit frukost och M sitter i soffan framför tvn och vägrar äta något idag för han vill till dagis.
Han har inte varit på dagis sen i onsdags och han längtar verkligen. Går runt och säger jag vill till dagis hela tiden.
Äta frukost tänker han inte göra för det vill han göra på dagis.

Idag ska jag som sagt jobba vid datorn. Jag och W ska även sitta med en hel del läxor av blandad karaktär som hon ska ha med sig till skolan imorgon efter att ha varit borta därifrån en vecka. Vi måste till Apoteket och köpa mer smärtstillande och i eftermiddag är det den sista musikalövningen för W innan helgens uppvisning.
Så som vanligt så finns det saker att hitta på även idag…

Det finns en stor längtan i mig att allt ska bli som vanligt igen kring W.
Hon har mått fascinerande bra efter operationen och det har känts så gott.
Det är först nu som det börjat göra ont i halsen på henne och då är det mest på den ena sidan som det smärtar.
Att få henne att förstå att hon måste ta det lugnt för att hon har två sår som läker är inte lätt.
Igår bröt hon ihop totalt när jag först inte tillät henne att gå iväg till en lekpark när klockan var nästan halv nio och sen fick hon inte sova över med kompisen.
Hon skrek och grät och fick så mycket mer ont i halsen av det. Vi försökte göra lite läxor och hon sa saker som inte var snälla alls för att hon var så arg på mig.
Att förstå att det bara hade gått sex dagar sen hon opererade sig gick inte alls. Jag visste inte heller riktigt om hon spelade teater med det hon sa eller verkligen menade det hon sa och gjorde.
Tiden mellan kvart över åtta och halv tio var en ren pärs och när hon sen väl sov så var jag helt slut.
Jag längtar tills det har gått två veckor, sårskorporna är borta, och allt är som vanligt igen.
W är viljestark och det är minst sagt jobbigt just nu.

Ha en fin måndag! 

Fotat med min iPhone

bloglovin 2012-05-21 kl 09:42

Dag sex – Det gör ont & ser äckligt ut

Igår kväll när W hade tagit Alvedonen så började hon gråta.
Det gjorde ont i halsen och hon stod i köket med tårarna trillandes nedför kinderna och höll händerna om sin hals.
Under veckan som gått så har hon nästan inte alls sagt de där orden – det gör ont i halsen. Det har gått så otroligt sanslöst bra allting. Hon har till och med kommit igång med maten bra även om hon fortfarande inte äter riktigt samma mängd som tidigare.

Eftersom det har gått så bra så har W velat göra allt som hon gör i vanliga fall dvs leka med kompisar.
De första dagarna var de här hemma inomhus men både i fredags och igår var de ute och cyklade, gick iväg på utflykt och hoppade lite i studsmattan m.m.
Det är så svårt att få W att förstå att hon måste ta det lugnt även om hon själv tycker att hon mår bra och det har varit mycket tjat de senaste dagarna om att hon vill än det ena än det andra.

Igår gjorde det så ont att jag inte fick tillåtelse till att borsta tänderna på henne för hon var rädd att jag skulle komma åt det onda i halsen.
Imorse kom hon upp till oss och var ledsen och sa att det gjorde ont i halsen. 
Nu har hon fått smärtstillande. Det har vi gett henne hela tiden då man ska ge smärtstillande regelbundet även om det inte verkar göra så ont exakt just då.

När man har genomgått en sådan här operation ska man vara hemma i en dryg vecka för att hinna återhämta sig ordentligt. Man ska inte anstränga sig under läkningstiden men man får vara ute.
Man ska inte träna på tio dagar.

I vissa fall kan det uppstå en blödning i samband med att skorporna i halsen lossnar. Är det bara en liten stirmma blod så ska man undvika heta drycker och mat men fortsätter blödningen så ska man kontakta öron, näsa, halskliniken.

Idag fick jag titta i halsen trots att det gör ont efteråt när hon gapat.
Det ser inte fräscht ut alls. Vita stora fält som är den läkande skorporna [sista bilden till vänster] och som alltså fortfarande sitter kvar.

Nu ska jag köpa hem mer Ipren och jag har pratat med W om vad som gäller nu. Det har ju endast gått sex dagar och för att allt ska läka och gå bra så är det lugna lekar som gäller idag.
Hon hade inga problem att ta till sig detta då det gjorde ont imorse.
Frågan är om det blir lite svårare nu när Alvedonen och Ipren och verkat och det inte gör lika ont längre…

Tre bilder fotade med min iPhone. Före operation, samma dag som operation och idag som är dag sex efter operation.
Äckligt som sjutton tycker jag själv men värt att ha dokumenterat detta tycker jag. W ville själv se idag hur det såg ut i halsen på henne. 

Här har jag skrivit om operationenFörsta inlägget och andra inlägget.

bloglovin 2012-05-20 kl 10:02

Operation del två – Var jag duktig mamma

För att jag själv ska minnas måndagens operation och även för Ws skull så vill jag skriva ned lite om hur vår dag var. Vad W sa och tänkte och hur jag själv upplevde det hela och bloggen är just nu den perfekta minnesbanken för sådant även om det nu några dygn senare kan tänkas bli lite hoppande hit och dit från dagen under tiden jag skriver men här kommer iallafall resten av operationsdagen dvs del två om detta. Den första delen av operationsdagen hittar ni här.

Medans jag åt ostmackorna och drack kaffet så sov W fortfarande efter narkosen.
Plötsligt slog hon upp ögonen och stirrade jättestort rakt genom mig. Hon såg livrädd ut.
Jag la min arm på henne och började upprepa mamma är här, lugn gumman m.m.
Då var klockan 15.25 och sköterskan kom och pratade med henne och sa att hon skulle spotta ut svalgtuben.
W försökte nog göra det men lyckades inte så jag tog tag i den och drog försiktigt ut den. Den var betydligt längre än jag trott. Man såg ju bara själva början på den, den där pluggen, att den sen gick ned i halsen hade jag inte förstått men det måste den ju göra om den ska hålla tungan på plats.

Jag pratade lugnande med henne och hon slappnade av vilket syntes tydligt i ögonen på henne.
Hennes första mening kom och den var väldigt sluddrig och otydlig. Jag förstod först inte vad hon sa.
Var jag duktig mamma.
Hon upprepade det gång på gång, säkert tio gånger, men hon kunde inte säga d utan det blev nutnig hela tiden. Det störde henne det märktes.
Tillslut sjönk hon ned mot kudden igen när jag sa att det är bara nu direkt efter som det blir så sen kommer hon kunna prata som vanligt igen.
Hon låg där och sen kom det fler ord. Mamma jag älskar dig. Sen var hon tyst en liten stund. Har de gjort rätt. Vila. Ser allt ut som vanligt? Vila. Är tungan kvar? Vila.
Jag satt lutad över henne och höll i hennes ena hand och strök med den andra över hennes hår.
Mamma jag kan inte säga D sa hon och sen började hon säga det som hon skulle upprepa sen resten av kvällen så många gånger – jag vill inte vila, jag vill åka hem, vad är klockan, jag är hungrig och vill ha äppelpaj.

Vi blev kvar på uppvaket i nästan tre timmar. Doktorn skulle komma och gå igenom operationen men han hade så mycket att det beslutades att han istället skulle besöka oss på avdelning 16 lite senare.
En sköterska stod bredvid W när jag gick och hämtade Tarzan i omklädningsskåpet.
Medans vi låg på uppvaket så piggnade W till allteftersom.
Hon vilade korta stunder, vi pratade, sköterskorna kom och tittade till henne och när det gått två timmar så var hon såpass pigg att hon låg i sängen och målade i sin bok.

Tillslut fick jag gå och byta om och ta med alla våra saker. Under tiden passade de henne extra.
De gjorde ett ultraljud för att kolla hur mycket kiss hon hade i blåsan, 2 dl, vilket tydligen var ok så därefter körde jag och en sköterska W i en fullastad säng med grejer upp till avdelning 16.
Att åka runt i sängen tyckte hon var kul vilket syns på en av bilderna nedan.
Där uppe fick vi ett rum som vi delade med en äldre kvinna.
W var hungrig och sa att hon inte hade ont men före klockan sju fick hon varken äta eller dricka så jag försökte att peppa henne.
Eftersom jag inte ätit något mer än de där ostmackorna så hjälpte en sköterska till och sitta hos W medans jag rusade genom halva sjukhuset ned till kiosken för att köpa något ätbart innan den stängde halv sju.
När W sen fick en Piggelin så passade jag på att äta en inte alltför god laxsallad som var det enda som fanns kvar att köpa vid den tiden. 
Hon var så sugen på den där Piggelinen men blev besviken när hon väl började äta på den.
Det smakade inte alls som vanligt och inte gott.
Hon kämpade på och fick i sig halva.

Därefter satt vi och pratade. Hon spelade på iPaden som jag dessutom lyckades fixa så att vi kunde koppla upp oss på min telefons internet, målade och vi bläddrade i Juliatidningen.
Hela tiden frågade hon om när hon fick komma hem.

Tillslut kom doktorn och tittade henne i halsen. Allt såg bra ut och operationen hade gått bra.
Jag fick veta vad hon skulle ta för smärtstillande och hur vi skulle dosera.
W tyckte om doktorn och tackade honom med sin svaga röst.
Han sa att om allt gick bra nu, om hon hade fått i sig lite mer glass och lyckats kissa, så skulle vi få åka hem runt niotiden.
Det var bara att vänta igen…

W lyckades kissa och sen vandrade vi ut i tvrummet en stund.
Spelade två spel vilket var skönt för då gick tiden lite fortare. W blev snabbt trött igen så då gick vi tillbaks till sängen.
Vid niotiden kom sköterskan och frågade hur hon mådde och sen beslutades det eftersom vi bor i stan att vi skulle få åka hem trots att klockan var så mycket.

Den snälla sköterskan sa att W fick ta med sig landstingets nattlinne hem, hon tyckte det var så mjukt och skönt, och hon fick även en ny narkosspruta [eller vad sjutton det heter] som hon nog skulle visa för klassen tror jag.
Slangen i armen togs bort och hon fick plåster på.
Bandaget skulle kastas men det ville hon att sköterskan skulle linda på igen vilket hon gjorde.
Sen började vi vandra mot utgången.
Jag med min fullproppade väska och W med sin Tarzan under armen.
Utanför sjukhuset gjorde hon segertecken och sen bar det iväg hemåt i bilen som var ganska ensam på parkeringen nu till skillnad från när vi kom till sjukhuset runt lunchtid.

Sen i måndags har W sovit bredvid mig i dubbelsängen.
Förstan natten lät hon ganska mycket dock inte riktigt lika mycket som före operationen men när de tagit bort körtlarna bakom näsan så kan följden bli att de blir som förkylda i början.
Sen natt två så har hon sovit utan att höras ett knyst. Inget snarkande eller andra ljud och det är så otroligt ovant att jag inte kunnat sova utan måste kolla så hon verkligen andas.

Det har gått så otroligt bra. Hon har klagat över ont i halsen i samband med att hon tagit Alvedonen, Iprenen samt resterande av Kåvepeninkuren som doktorn ville att hon skulle avsluta efter operationen. Annars har det inte gjort ont alls.
Nu har det gått fyra dygn så nu kan jag börja andas ut lite grann när det gäller blödningar och ambulans till sjukhuset.
Den information vi fått är att det brukar vara värst med smärta efter ett par dagar och sen klingar det av successivt.
I vissa fall återkommer smärtan efter en dryg vecka men eftersom hon inte haft ont hitintills så tror jag nog att hon ska klara sig ifrån även det.
Det är dock viktigt att man ger smärtstillande och inflammationshämmande som Iprenen är regelbundet även om hon inte tycker att det gör särskilt ont.

Nu kämpar vi med maten. Jag tycker att W gått ner mycket i vikt men så sakteliga ska väl även detta gå bra.
I onsdags kväll åt hon riktig mat för första gången, mosad potatis med fiskbullar, och igår hamburgare så nu går det framåt tror jag och det känns otroligt gott.
Inatt ska hon sova i sin egen säng igen och det ser hon framemot sa hon imorse.

Eventuellt kan det uppstå blödningar i samband med att skorporna i halsen lossnar så det är det, och infektionssymptom som vi ska hålla koll på nu.

Det var en väldigt annorlunda dag i måndags. Något som jag inte alls kunnat föreställa mig och även om det var en väldigt enkel operation så var det en operation med narkos och allt vad det innebär.
Jag hade huvudvärk i två dygn efteråt förmodligen av alla spänningar under måndagen men nu är det gjort och det känns så otroligt skönt.

W har en mycket ljusare röst efter operationen vilket är vanligt att man får. 
Jag känner inte igen henne när hon ropar på mig, har svårt att skilja hennes röst från kompisens, och även hon själv tycker att det låter så annorlunda när hon pratar. Hon gillar det inte riktigt men det är det värt mot att slippa ha alla besvären som dessa enorma halsmandlar inneburit för W och oss hela den här våren.
Så Underbart!

iPhonebilder…

Idag är det den allra sista dagen på Bloggbussen tävlingen.
Att få åka tillsammans med W på ett sådant äventyr efter den här våren vore så otroligt fantastiskt!
Så snälla ni – rösta så mycket ni kan fram till klockan 24.00 🙂
STORT TACK till er alla ♥

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin 2012-05-18 kl 18:04

Hon snarkar inte för första gången någonsin

Igår ringde de från sjukhuset för att stämma av hur W mår efter operationen.
Vi fick order om att varva Alvedon med Ipren och det även om hon inte har jätteont just för stunden.
Allt för att förebygga och för att hon inte skulle få väldigt ont dag tvår/tre som är då som det tydligen kan börja göra som mest ont.
Ipren gör att det även bedövas i halsen och den är även något hämmande mot inflammationer om jag minns rätt.

De frågade om hon hade feber men det har hon inte. Om hon skulle ha det så tror jag ju att kombinationen Alvedon och Ipren skulle ta bort det men hennes allmäntillstånd är gott. Hon verkar pigg men lite trött. Jag tycker hon har blivit väldigt smal vilket kom över mig imorse när jag låg i sängen och kliade henne på ryggen.

Idag har hon ätit tre fjärdedelar av en vetekaka med lite smör och ost på.
Just nu sitter hon med endast några ostskivor som hon var sugen på.
Igår blev det mycket glass så jag hoppas att vi ska så sakteliga komma igång med maten nu för äta behöver hon verkligen.

Första natten lät hon förkyld i näsan. Snarkade lite grann och andades ljudbart även om det inte var riktigt lika mycket som före operation.
Inatt har hon däremot varit helt tyst när hon sov.
Det har hon inte varit så länge jag kan minnas!
Hon har jämnt snarkat och låtit som en stor karl nätterna igenom och det har varit omöjligt att sova bredvid henne för mig som inte tycker om en massa ljud.
Det är så otroligt fascinerande att hon är helt tyst. Jag var tvungen att kolla till henne flera gånger så hon verkligen andades!
Jag har ju vant mig vid att W hör man när hon sover…
Inatt har hon inte heller drömt om operationen och allt kring denna så inga skrik eller prat i sömnen. Så otroligt skönt!

Nu ska vi hålla koll på så hon inte börjar blöda i halsen.
Om hon tycker att det smakar blod ska hon spotta i ett glas och blir det blodfärgat så är det ambulans till sjukhuset som gäller.
Jag tyckte att det lät skrämmande men fick som svar att om man börjar blöda så kan det vara ett blodkärl som gått sönder och då ska man inte köra själv utan ringa efter en ambulans och det direkt.
På frågan om det var vanligt att det blev så svarade hon att det händer.
Jag hoppas inte vi behöver vara med om detta utan nu försöker vi ta det lugnt.
När W blir ledsen eller upprörd så börjar hon rossla och får ont i halsen så lugna puckar är det som gäller här just nu.

Att hon verkar må så bra efter operationen är underbart.
Det känns så otroligt gott så nu kämpar vi med varje dag för att komma tillbaks till en vanlig vardag. Smärtstillande, Kåvepeninen, vätska och sen små portioner med mat.

Att få åka iväg på något så kul som resan med BloggBussen vore hur lovely som helst när allt det här är över och W har återhämtat sig till fullo.
RÖSTA på oss!
Tack till alla er som röstat och snälla ni fortsätt rösta på oss i två dagar till
Tack, tack, tack! 
Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

 

bloglovin 2012-05-16 kl 09:27

Operation del ett – tårar i ögonen och ostsmörgås i mungipan

Nu när kvällen är här så mår jag själv likadant som imorse.
Är så oerhört trött och tung i huvudet. Går mest omkring, får inget gjort men orkar inte heller göra något.
Hade tänkt springa ikväll men med det här huvudet så är det inte att tänka på.
Antar att det är spänningarna från gårdagen och allt kring igår som släpper nu i kombination med en natt med ganska lite sömn då jag vaknat av Ws yrande. Hon har bearbetat gårdagen i sömnen och drömt om allt.

För att jag själv ska minnas lite om gårdagen och även för Ws skull så vill jag skriva ned lite om hur vår dag var. Vad W sa och tänkte och hur jag själv upplevde det hela och bloggen är just nu den perfekta minnesbanken för sådant även om det nu ett dygn senare kan tänkas bli lite hoppande hit och dit från gårdagen under tiden jag skriver.

När vi var framme vid receptionen på operation Väst så fick vi veta att Ws operation som var tänkt att vara klockan 13 förmodligen inte skulle kunna bli av förrän ca 15.30. Det pga en annan operation som skulle gå före och som skulle ta ganska lång tid att genomföra.

Med dessa ombokningar av op-dag vi fått genomgå och sen nu senast i onsdags då vi hade en läkartid som helt plötsligt hade försvunnit ur deras datorsystem så gick jag ut ganska hårt mot att de nu skulle låta W vänta ytterligare flera timmar.
Då mådde hon lite illa för att hon var trött, hade ont i magen för att hon var hungrig eftersom hon inte ätit något sen söndag kväll vid niotiden och så var hon väldigt rädd och sa att hon inte ville operera sig.
Det var inte svårt att hitta argument till att de borde prioritera W eller åtminstone göra ett försök att inte flytta på oss än en gång. Sen förstår ju jag också att det finns akuta situationer som måste gå före men detta verkade inte vara en sådan.

Vi fick sitta och vänta medans de ringde några samtal. W blev nervös för att Emlaplåstret inte skulle hjälpa som bedövning längre när klockan tickade på.
Det blev tillslut klädbyte för mig men inte för W. De sa att hon inte behövde ta av sig mer än mössa, jacka och skor. Jag däremot såg ut som värsta läkaren och W skrattade länge och gott åt mig.
Efter ytterligare en stunds väntan, då W satt och sa flera gånger att när hon kom hem så ville hon ha äppelpaj, att hon var rädd och funderade högt på om anledningen till att hon var så himla hungrig berodde på att hon missat att äta mellanmål på söndagen, blev vi hämtade av doktor Helge som vi fått sånt fint förtroende för sen vi träffade honom i onsdags och den ena narkossköterskan.
Det visade sig då att W visst skulle byta om, jag hade ändå frågat extra om just detta men fått nej till svar, så vi svidade om lite snabbt, hon kände sig naken och fick en extra filt om sig, och sen började kampen.

Det var så otroligt jobbigt!
W var rädd och stel som en pinne. Hon litade inte på att Emlakrämen skulle ha bedövat så det inte skulle kännas när de satte dit den där lilla plastslangen med droppet.
Talets förmåga har hon så hon försökte prata om obehaget. Ena stunden låg hon ner med huvudet mot den tunna kudden för att i nästa resa sig till sittande ställning med försvarsposition och rädd.
Hon frågade hur de skulle göra, sa att hon inte vågade, försökte vinna tid genom att prata och fråga saker.
Tårarna rann och rann och hon var så rädd. Det gjorde ont i mig att behöva stålsätta mig och köra över henne typ för att detta skulle bli gjort. Jag skulle ju egentligen bara vilja lyfta upp henne i famnen och springa därifrån med henne.
Det är tungt att se ens barn må så dåligt.

Narskosköterskan svarade inte på Ws fråga om det gör ont med att nej det gör det inte. Hon ville inte lova att det inte skulle kännas alls om det sen visade sig göra det för hon ville att W skulle kunna lita på henne.
Hon hade ett väldigt tålamod men det är ändå svårt att sitta så nära en människa och när det handlar om ens barn som ligger mellan oss och som inte mår gott.

Hon fick tillslut två val, antingen andas lustgas och sen sätta slangen eller prova utan lustgas och lita på att Emlakrämen fungerade.
Hon ville inte andas lustgas för då trodde hon att hon skulle kräkas.
Narkossköterskan bad den andra sköterskan att hålla en hand på Ws hand/arm så att hon skulle vara helt stilla och sen fick hon en korg med leksaker på magen och så tittade vi på dem medans slangen hamnade i armvecket på henne.
Det gick ganska fort. W säger nu att det kändes som en smäck, ett slag mot armen men det var ok.
Däremot så fungerar hon så att det spelar liksom ingen roll att det fungerade nu och inte gjorde särskilt ont för hon vill ändå inte göra om det eller något liknande. Hon är rädd för att det ska göra ont och verkar ha en låg smärttröskel.

Den trevliga narkossköterskan pratade nära Ws huvud, hade lustgasmasken nära W, och frågade om vilken position hon helst spelar på i fotbollslaget [hennes dotter var tydligen ett år äldre än W och spelar också fotboll]. Det tog inte ens fem minuter innan W hade somnat.
Det gick så otroligt fort och plötsligt sa de nu sover hon och så skulle jag bege mig därifrån.
Jag blev lite chockad efter ett utdraget scenario först och sen det snabba slutet och började traska mot utgången.
De sa först att jag skulle vänta i väntrummet men när jag sa att jag kunde gå utanför entrén till operation Väst så ringer de på mig sen när W kommit till uppvaket.

Det var verkligen tvära kast från att ha torkat trillande tårar på en livrädd W till att hon bara låg där och jag skulle lämna henne för att de skulle göra det där som vi väntat och väntat på. Kämpat för att få igenom så snabbt som möjligt och som hon idag sa så många gånger att hon verkligen inte ville vara med om.

Klockan var ca 14.10 när jag lämnade W på operation.
Strax före 15 ringde de och sa att jag skulle komma till uppvaket.
Där låg hon min lilla flicka och sov i en stor säng med ett grönt fult täcke på sig.
Hon hade dropp, var uppkopplad på fingret så som hon provat på när vi var på studiebesöket, låg med den där blåsande tratten intill ansiktet och hade en gul grej instoppad i munnen som höll tungan på plats så den inte ramlade bakåt.

Det kom en sköterska och förklarade för mig vad siffrorna på skärmen bakom sängen var för något, vad den gula grejen i munnen var, att hon kommer att få stanna här minst två timmar nu så de kan ha koll på henne, att doktorn kommer och berättar om operationen sen, att det var bra om hon sov länge så blev inte väntan så lång sen, att hon kan hosta till när hon väl vaknar och att man ska ta det lugnt när hon vaknar till för då kan hon fortfarande vara lite borta en stund utav narkosen och att allt såg bra ut just nu.
Sen sa hon säkert mer men det var det jag kommer ihåg.
Jag pustade ut iallafall av de där sista orden.

Själv frågade jag om de visste hur länge hon skulle sova med tanke på att jag inte hade fått mig något att äta sen den där smörgåsen tidigt på morgonen innan W vaknade hemma.
Jag vågade ju inte gå iväg i de där gröna kläderna under den korta tiden som hon opererades för jag tänkte att de kläderna kan man inte springa omkring i kafeterian med när man ska ha dem inne på uppvaket. Sen gick det hela så fort så jag hann liksom inte iväg. Nervös var jag också så matlusten fanns inte.

Den snälla sköterskan hämtade saft, kaffe och två vetekakor med ost på till mig så där satt jag och stirrade på W medans folk irrade omkring runt mig och kollade av henne med tårar i ögonen och ostmacka i munnen.
Smått surrealistiskt!

Nu väljer jag att dela upp inläggen om gårdagen i två delar för det blir på tok för långt och jag är alldeles för trött just nu känner jag utav att ha tänkt igenom delar av gårdagen.
När vi kom hem igår kväll tog det många timmar, först inatt faktiskt, var jag nere i varv igen och hade släppt all stålsättning jag försatt mig i för att hjälpa W så mycket som möjligt så jag inte själv bröt ihop av rädsla för att något skulle gå fel eller bara mina egna obehagskänslor av att befinna mig på sjukhus i detta ärendet.

Några utav de bilder som jag fick tillåtelse att fota med mobilen under gårdagen då jag inte hade med mig min systemkamera.

Att få åka iväg på något så kul som resan med BloggBussen verkar hur lovely som helst när allt det här är över och W har återhämtat sig till fullo.
Tack till alla er som röstat och snälla ni fortsätt rösta på oss i två dagar till
Takc!

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin 2012-05-15 kl 20:05

Dag ETT efter operationen

Natten har gått bra.
W har sovit bredvid mig i dubbelsängen. Hon har pratat i sömnen några gånger och några gånger har hon vaknat och sagt mamma och frågat om det är klart nu, vart hon är, om vi kan åka hem, om hon ska opereras m.m. men hon har somnat om nästan direkt igen.

Hon säger att hon inte har jätteont i halsen så länge hon slipper dricka eller äta.
Efter en hel del tjat så fick jag i henne 12,5 ml Alvedon, några klunkar saft och för en liten stund sen åt hon några skedar ljummen mosad äppelpaj utrörd med vaniljsås.
Det såg ut som gammal barnmat sa hon vilket det gjorde men hon sörplade i sig några skedar.
Nu sitter hon bredvid mig här i soffan och målar i sitt magiska målarblock som Charlotte köpte till henne igår.
Hon älskar att måla och pyssla och är just nu nöjd med tillvaron.
Imore pratade hon om att hon ville att vi skulle gå till skolan en liten stund och hälsa på idag men det blir det inte. Vi är hemma och tar det lugnt idag tänkte jag.

Själv är jag helt slut idag. Antar att spänningarna från gårdagen kommer så här i efterhand.
Vaknade med världens huvudvärk och låg kvar i sängen så länge det bara gick innan jag var tvungen att ta itu med M så han skulle komma iväg till dagis före frukost.

W ska vara hemma i en vecka enligt doktorn, inte träna på 10 dagar, äta slut på sin penicillinkur med Kåvepenin som hon började på på måndagkvällen för en vecka sen och sen ta Alvedon och Ipren som smärtstillande mot halsont.
Enligt doktorn och de papper med information som jag fått så kan smärtan i halsen komma efter någon dag så troligtvis så kommer det att bli jobbigare för henne även om det just nu verkar ganska ok med tanke på vad de gjort med henne.

Wilma har genomgått en Tonsillektomi pga att hennes halsmandlar var mycket stora.
De har alltså efter att de sövt henne skalat bort mandlarna från sin plats mellan gombågarna.
Kvar blir då två sår som får självläka. Ibland sätter man några stygn som försvinner av sig själv efter tio dagar men det sa de inget om så det tror jag inte att de behövde göra.

De har även skrapat bort körtlar bakom näsan så nu ska hon inte längre snarka om nätterna.
Idag är hennes röst annorlunda. Ljusare, lite svag och pipig. Inte alls så nasal eller grötig som den har varit alltid annars.
Helt klart väldigt annorlunda!

Smärtan efter en sådan här operation brukar vara värst efter ett par dagar. Det gör ont i halsen och smärtan strålar upp mot öronen.
I vissa fall återkommer smärtan efter en dryg vecka i en andra fas.
Det är viktigt att man ger smärtstillande regenbundet även om man kan tycka att det just då inte gör särskilt ont.
Vid feber över 38 grader, blödningar eller grav smärta ska man kontakta öron, näsa, halsmottagningen.

Hon säger just nu att hon inte har så ont men har gråtit över att det gör ont i armen där hon hade kanylen. Hon kan inte böja på den och är ledsen men detta kommer ju att klinga av så småningom.
Just nu ligger hon landstingets mjuka urtvättade pyjamaslinne med knappar.
W tyckte den var så mjuk och skön och när en av de äldre sköterskorna hörde detta så sa hon att hon skulle stoppa den i väskan vi hade med oss och ta hem den.
Det får man ju inte göra men W tyckte det var väldigt snällt.
Med sig hem fick hon även sitt armband, en ny sådan där som hon hade i armen och de lindade om armen på henne med samma bandage som hon hade på sig under operationen.
Dessa grejer verkar vara viktiga för henne för hon tom frågade sköterskorna helt på egen hand.

Nu ska jag göra mig en kopp kaffe och W ska ta dagens första Kåvepenin.

Det är inte så många dagar kvar nu av BloggBussen tävlingen.
Vi hänger fortfarande kvar tack vare ER och det på en sjätte plats
Tänk om vi skulle få åka med! W skulle nog svimma av glädje 🙂
Fortsätt rösta de få dagarna som är kvar snälla ni.
STORT TACK!

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin kl 10:11

Den längsta dagen i mitt liv

Det har varit en av de längsta dagarna i mitt liv idag. Lite samma känsla som när barnen skulle födas fast då hade jag mer kontroll över situationen eftersom det rörde sig om mig själv i det jobbiga.
Nu är det W allt kretsat kring och jag har stått vid sidan om och känt mig ganska maktlös från och till vilket är en otäck känsla när det handlar om ens barn.

Allt har iallafall gått bra. Det har varit tårar, rädsla och en väldigt lång väntan men W ser fin ut i halsen efter att de tagit bort halsmandlarna.
De har skrapat bort körtlarna bakom näsan och hon har inte blött någonting alls i halsen sen operationen.
Det känns otroligt gott.

Nu har jag precis bäddat ner henne i dubbelsängen så jag kan hålla koll på henne inatt.
Vid blödningar, feber eller stark smärta ska vi kontakta sjukhuset.
Det är ganska stora sår då de tagit bort halsmandlarna helt och hållet så det är ju inte vara att lägga sig och sova som en vanlig natt.
Hon har druckit, ätit lite glass och några teskedar kall mannagrynsgröt utmosad med mjölk och lite socker.
Nu hade hon ont i halsen efter att ha svalt 12,5 ml Alvedon och även ont i magen vilket antagligen är en reaktion på att hon knappt har ätit det senaste dygnet.

TACK alla för hälsningar idag! Tankar och ord som värmer 🙂

När vi satt ombytta och väntade på att komma in till operationsrummet så tittade vi på Cartoon Network på tvn i väntrummet.
Hon ville att jag skulle kolla när det var reklam för det var ett så coolt ställe de gjorde reklam för och det såg så himla kul ut.
Dit vill jag åka mamma, kolla!

Gissa vart det var reklam för – jo Djurs Sommerland. Dit som Bloggbussen bl.a åker till om man kommer med den.
Att få åka dit tillsammans med min fina lilla W vore hur underbart som helst!
Jag sa inte något om BloggBussen och Djurs Sommerland till henne då men att få berätta det för henne när allt det här är över och hon mår bra igen skulle vara hur underbart som helst.
Jag vet att jag är tjatig men vill ni hjälpa oss och rösta på oss så blir vi så otroligt glada.
Det vore fantastiskt och nästintill overkligt om vi skulle få åka med!
Tack på förhand ♥

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

Nu ska jag ringa några samtal och prata lite om dagen sen blir det sängen.
Jag är gråtfärdig av alla händelser, känslor och minnesbilder från dagen som gått.
Kram & god natt.

bloglovin 2012-05-14 kl 20:08

Nu opererar de

Minst sagt rörigt fram tills W äntligen hade somnat in på operation.
Tider som inte stämde, lång väntan, olika direktiv om kläder mm, otroligt stor rädsla inför att de skulle sätta kanylen i hennes arm och jag och narkosläkaren och sköterskan satt länge med W vars tårar rullade nedför kinderna oavbrutet.

Tungt nu och mycket som snurrar i huvudet på mig. Jag hade tänkt gå och äta lunch under själva operationen eftersom jag inte ätit hemma idag av sympati med W som varit hungrig sen imorse, men det var det inte prat om när W väl somnat.
Nu står jag utanför operation Västs entrédörr för här får man ha mobiltelefonen igång.

Tre gånger redan har jag fått frågor av varierat slag från förvirrade människor.
Först fattade jag ingenting, det var väldigt vad folk vill tilltala mig, sen kom jag på det.
Jag ser ut som värsta doktorn från topp till tå. Ha ha!
Helt klart terapi för en som mig och lite kul också…

Nu borde det snart vara över…!!!

20120514-145331.jpg

20120514-145345.jpg

Fortsätt klicka på oss i vår kamp om att komma med BloggBussen.
Det vore verkligen underbart att när röstningen avslutas[den 18 maj] kunna berätta för W när vi kommer ut på andra sidan av allt som har med sjukdomar och sjukhus att göra att vi fick en plats på bussen.
STORT TACK fina ni

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin kl 14:41

Mot sjukhuset

Med Emlaplåster i armvecken, dubbel dos Alvedon i kroppen och Tarzan under armen är vi nu redo att fara till sjukhuset.
Det är nervöst.
Meningen som upprepats här hemma flertalet gånger idag är jag vill inte operera mig idag.

Det ska bli skönt att komma iväg nu så det händer något för den här väntan är minst sagt dryg.

Jag har tagit med mig iPaden och Charlotte och jag har klurat på hur man delar internet från iPhonen så jag ska kunna fördriva tiden med att surfa lite om jag skulle vilja det eller kanske skriva en rad eller två här på bloggen när jag sitter och väntar någonstans på sjukhuset.

Ha en fin måndag & Tack för alla lyckönskningar!

Fortsätt klicka på oss i vår kamp om att komma med BloggBussen.
Det vore verkligen underbart att när röstningen avslutas[den 18 maj] kunna berätta för W när vi kommer ut på andra sidan av allt som har med sjukdomar och sjukhus att göra att vi fick en plats på bussen.
STORT TACK fina ni

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin kl 12:08