Etikettarkiv: Hane

Viltspårschampion & BIS4

Viltspårschampion5sept
Klockan fem i nio befann vi oss i skogarna bakom Vallargärdetskolan.
Att det fanns så mycket skog där, sträcker sig långt såväl upp mot gamla Forshagavägen men också nedåt längs cykelbanan mot Karlstads golfklubb, hade jag ingen aning om och ändå bodde vi där ute i fler år och under den tiden red jag stort sett varje dag någon av våra hästar inte alls långt ifrån där vi befann oss idag. Dumt för skogen där var helt fantastisk. Så fin och idag extra då solen sken men det hade ännu inte hunnit blir varmt, det var blött på marken och bara lätt vind.
Bra spårväder helt enkelt!

Efter resultatet i öppen klass med en 1a, 2a, 1a så var det idag lite extra pirrigt för om det skulle gå vägen så hade vi vår tredje 1a och det innebär ju titel.
Jag var spänd på vägen dit i bilen men en stor del av det släppte när jag träffade domaren som var lugn, trevlig och pratglad. Skönt!

Efter att ha checkat av sökrutan på håll så kopplade jag på selen och så startade vi.
Han tog utspåret direkt och sen bar det av och det verkligen.
Ivern var enorm i den lilla kroppen. Det får ju inte gå för fort, det ska ju vara noggrant spårande, men kombinationen av att han inte spårat på nästan två veckor och att jag inte hann rasta honom tillräckligt före gjorde att det gick undan.
En sträcka var väldigt snårig, träd med grenar rakt ut överallt, ute i tomma intet där stigar icke finns och jag rev mig friskt på händerna så det blödde men fokus var helt på att följa med Baileys, lita på att han hade blod- och klöven i näsan och inget vilt (mitt mantra i huvudet när vi for fram i skogen var måtte han inte switcha om och gå på viltspår istället för blod och löv).

Spåret gick en bit längs med en stig där många i området rastar sina hundar fick jag veta sen och även på en stig där det alltid går vilt men trots att han fick viltkänning vid vinkel två så löste han det med ringning och fokuserade vidare på rätt spår för dagen.

Man har ju ingen som helst koll själv på vart spåret går utan det gäller att följa med, läsa av hunden (vilket är jättesvårt ibland), att parera spårlinan och ta omtag där det behövs vilket är mest hela tiden med Baileys som är runt allt man bara kan i skogen och ha lite koll på att domaren går åt samma håll där någonstans bakom oss.

När vi blev tillsagda att stanna för skott pustade jag en smula för då är det ju inte så långt kvar sen. Skönt när man vet att slutet närmar sig liksom…
Skott är inga problem alls. Han sitter stilla och rör inte en fena när hon går fram, vänder sig mot oss för att kunna ha koll på reaktion från hunden och skjuter av.
Det är sen efteråt som det blir latjolaban.
Baileys blir upphetsad och vill iväg utav av bara den.
När Yvonne hade ställt sig bakom oss igen så laddade han med bakbenen i spjärn mot marken och när jag släppte på så rusade han fram till där hon stått och skjutit och krutröken som till och med jag kände i näsan idag måste ha stuckit mycket i hans för sen ringade han.

Ibland har jag sett klöven själv men det gjorde jag inte idag.
Han ringade och höll på men så hittade han den. Markerade och tog den i munnen.
Jag var så grymt glad och stolt. Det kändes att det gick bra och känslan var hur underbar som helst.

Nu är han viltspårschampion minsann. Tre ettor minsann och när allt är registrerat så kommer det på Svenska kennelklubben stå vch vid hans regnummer och namn.
När man anmäler till utställningar ska man fylla i eventuella titlar på sin hund, det står ju sen med i utställningsprogrammet, och numera kommer jag stolt att fylla i vch 😀

Pappersskrivning och rosettutdelning. Jag fick både tips och bra feedback på hans spårande som var ett mycket bra spår enligt domare Yvonne.
Jag fick berättat om ett annat par som gått just detta spåret där nivån är SM på hund och förare och hunden har gjort ett 40-tal spår att den fick bryta efter stället i skogen där det ständigt går vilt. Den kunde inte släppa det och gå vidare därifrån på blodspåret.
Nu betyder inte det att Baileys är duktigare än KBs hund men just idag gick det kanon och han hade fokus, spårglädje, vilja och lite flyt med vind och blöta.
Har jag sagt att jag är stolt och glad, haha 😀

Dagens provförlopp: Hittar snabbt utspår utan tvekan. Sträcka 1 utmärkt. Vinkel 1 utan tvekan. Sträcka 2 med bloduppehåll klarar han bra. Vinkel 2 har han viltkänning men löser med bra och effektiv ringning. Sträcka 3 utmärkt. Vinkel 3 med återgång går han ej ut men löser utmärkt ändå.
Sträcka 4 jobbar han kryssande. Ringar in spårslut. Fast i skott, något upphetsad efter.

BIS4Munkfors
En annan sak att vara glad och stolt över när det gäller min Wheaten är lördagens resultat på Munkfors brukshundklubbs inofficiella utställning.
BIR, BIG och sen en fjärde plats i BISfinalen.

En heldag i norra Värmland blev det men en trevlig dag.
Ett bra arrangemang och till skillnad från Kristinehamn för drygt en vecka sen så regnade det bara kort vid ett par tillfällen och det är alltid trevligare på utställning utan regn.

Domarens lugna, mänskliga, trevliga uppsyn smittade av sig på mig. Det är långt ifrån alla utställningsdomare som har de egenskaperna har jag nu redan fått känna på trots att jag inte har massor av erfarenhet från utställningar ännu.

Baileys skötte sig kanon i ringen första gången. Stod bra och visade sina rörelser fint och domaren gillade vad han såg så vi fick BIR.
Efter lite väntan med promenad, lunch och borstning så var det dags för gruppfinaler och det gick bra även det trots att den lilla Norwichhanen bakom oss var lite för nära för vad jag tyckte var önskvärt. Det blev vi som tog hem BIG och jag var så glad när vi skuttade ut ur ringen med lite priser.

Mer väntan och så det mest nervösa BISfinalen för vuxna hundar.
Nio stycken i ringen samtidigt, som sig bör en vinnare från varje utställningsgrupp av hundar. Att vara många hundar samtidigt är ju just det som Baileys flippat ut vid så mina nerver dallrade lite grann men det gick så bra den första halvan.
Han stod hur fint som helst och varvet runt gick bra det också.

Som vanligt dömde dagens båda domare BISfinalen tillsammans och vi var fyra som valdes ut till att komma in in till mitten av ringen. Jag har ju aldrig varit med om detta tidigare så jag undrade så klart vad det betydde och lyckan var enorm när de tackade de andra fem ekipagen och det innebar att vi var garanterade att placera oss i alla fall fyra.

Vid momenten som sen följde så hade vi en setter tätt inpå och Baileys ville inte springa varvet runt men huvudet framåt. Han vred sig hela tiden. Settern bakom var det som intresserade honom. Han till och med skuttade lite i galopp.
Det hade varit kul att se vad som hade hänt om han visat upp sina rörelser perfekt, sträckt ut, och haft huvudet som han ska. Om de hade fått se honom ordentligt alltså utan detta och då lättare hade kunnat bedöma honom och om det hade räckt till mer än en fjärdeplats men jag var så himla nöjd ändå när vi blev tackade och placerade oss fyra. När vi fick vår gröna rosett och gick och ställde oss vid den gröna markeringen var jag tokglad.

Vår allra första BISplacering och jag är så grymt stolt och glad över det och ännu gladare blev jag när läste kritiken för dagen!!
Att han inte bara skuttade omkring utan skötte sig så bra trots den långa dagen det innebär att vara på utställning.

Ms fritidsfröken var där och ställde sin hund i den andra ringen och varenda gång vi gick vidare ropade grattis från andra sidan kanten och det betydde massor.
Jag känner mig fortfarande så mycket nybörjare på detta så all feedback jag får suger jag i mig och när det är sådan här härlig feedback lite extra mycket, haha.

Kritiken från domare Arve Larsen: Vackert hanhunds huvud. Fint uttryck, fina öron, mycket bra hals. Bra manke, mycket bra överlinje. Fin svansansättning. Välvinklad fram och bak. Stram fin front. Bra benstomme. Fina tassar. Rör sig mycket bra runt om. En mycket trevlig helhet. Välvisad.
BIS4Munkfors2
Lördagens priser och alla rosetter. HP lila, röd/gul BIR, röd BIG och grön/vit BIS 4.
Det blir en del rosetter om man går vidare har jag märkt så nu måste jag fundera ut något bra ställe och sätt att förvara dessa på för så klart sparar jag allt som min lilla kille vinner 😉

bloglovin 2016-09-05 kl 12:53
Annonser via Bloggpartner.se

Fluffig

Borstad16november2015

Hej på er!
Ny vecka, igen, och snart advent! Försöker att inte stressa iväg allt för mycket och röra ihop jobb och allt annat i en klump men det kräver isande lugn i hjärnan och listor så klart, haha.

Igår gick jag upp tidigt och åkte iväg tidigt efter en kall promenad med Baileys som sen fick åka med och tillbringa förmiddagen på mitt kontor medans jag jobbade.
W passade M och gjorde pannkakor som tydligen inte alls blev lyckade den här gången enligt sjuåringen och det hade han låtit henne få höra ljudligt så stämningen mellan dem var väl inte helt underbar när jag kom hem trots att ingen av dem var hungrig för han hade istället rostat sig tre mackor, haha.

Jag lämnade syskonbråket och gick ut en timme i skogen med Baileys i det fina höstvädret som söndagen bjöd på.
Eftermiddagen ägnades åt att M läste högt för mig [intensivläsningen i skolan innebär läsning även på helger] och sen försökte jag hjälpa W att plugga på inför fysikprovet som hon har nu på onsdag.
Inte det lättaste för något vidare sugen på att plugga var hon inte. Tråkigt tycker hon att det är också och så lockade kompisar så klart.
När vi väl var klara så drog hon iväg med ett gäng av före detta klasskompisar och fotbollskompisar och M knatade uppför trappen med en kompis. Luften gick ur mig så jag och Baileys unnade oss att sitta i soffan och titta på två avsnitt av Gossip Girl. Tur att jag har någon att dela denna serie med, haha.

Framåt kvällen var huset fullt av tjejer och Ms kompis och sen åkte de stora till stan och gick på bio och när Ms kompis gick hem så åkte vi och hämtade pizza. L kom hem lagom till detta så vi tre åt pizza och betade av Solsidan, läggning och sen Bron och halva Homeland innan ögonen gick i kors och vi gick och la oss.
En väldigt slapp söndag trots morgonens jobb kändes det som även om jag smällde in några tavelbeställningar mellan Gossip Girl och pizzan men det var väl vad jag behövde antar jag.

Morgonpromenad och en noga genomförd borstning av herren ovan, som ser ut som en fluffig dammtuss just nu, är avbockad idag så nu ska vi snart åka iväg till mormor Lillemor i Grums för klippning.
Ska bli kul att träffa alla släktingar tror jag att Baileys tycker. Han blir alldeles till sig när vi svänger in på gatan och kör uppför backen. När jag öppnar bilen när vi är framme så skakar han av iver över att få komma in så han vet absolut vart vi är och lyckan är tydlig.
Om knappt två veckor ska vi iväg på årets sista utställning så en klippning är nödvändigt även om just själva klippningen inte är något han tycker är alltför roligt.
Trevlig förmiddag!

bloglovin 2015-11-16 kl 09:49

Nosen i backen – löpande tikar

BaileysZakrisdal

Som jag älskar detta vetefärgade busfrö med sån stor egen vilja, personlighet och hjärta!
Han är världens roligaste men också världens mest dryga envisa hårboll.
Just nu i fasen för fysisk könsmognad och den har han ju så sakta tagit steget in i och så här första gången och i början kan det bli extra starkt och mycket med allt detta.
Häromkvällen träffade vi på en löptik på kvällspromenaden. Baileys är positiv till hundmöten, bryr sig ofast inte så mycket om mindre hundar men de större vill han leka med om han bara fick och han gör allt för att bjuda in till just sådant.
Denna löptik tog vi oss förbi men ack som han betedde sig därefter. Han kunde knappt gå rak, ville hela tiden vända om, nosen i bakcen, och ylande ljud nästan hela gatan hem. Jobbigt för honom, haha.

I torsdags kväll på unghundskursen var det en av de unga tikarna som löpte. Vi delades in i grupper och tränade olika saker vid fyra olika stationer. Vi hamnade så klart i den gruppen som inte löptiken var med i efter att A hört sig för hur våra hundar låg till i detta med könsmognaden.
Tyvärr så blev det lite fel start vid första stationen så vi fick jobba efter och därmed så var hela området märkt av henne och Baileys var totalt i sin egen värld.
Reptilhjärnan satte in och han var totalt onitresserad av allt vad träning hette. Lyssnade noll, inget godis i världen kunde få honom på bättre tankar, någongång lyckades jag fånga hans uppmärksamhet med leksaken vi har som tränings- och belöningsleksak, men det var knappt.
Istället hade han nosen nerkörd i gräsplanen i stort sett konstant. Han till och med slickade i sig halva planen typ. Suck!
Detta är ju som sagt mest intensivt så här i början och första gången men nog var jag avundsjuk på några av de större hundarna som ännu inte tagit steget in i detta. Större hundar kommer oftast senare in i den fysiska könsmognaden.
Jag var dock inte ensam om att befinna mig i detta tillstånd. På fikapausen så fanns det fler som uttryckte sin glädje över hur bra det kändes efter kurstillfället före detta, även jag var helt euforisk då för då var Baileys fantastiskt bra och kul att jobba med och fixade bland annat inkallningsövningarna superfint, men som då, förra torsdagen var lika bedrövade och mest ville åka hem, haha.

Ikväll är det dags för näst sista kurstillfället. Får se hur det går då… Nog märker jag skillnad på hur han är nu jämfört med för några veckor sen. han är som en tonåring från och till och nosen i backen sådär hysteriskt och döva öron är ständigt återkommande just nu men planer på att kastrera honom finns inga för tillfället. Man vet inte vad man får för hund vid kastrering och detta att kastrera en hund för att bli av med en del av deras beteende och saker de gör som är problem är mest bara en undanflykt. Istället behöver man jobba mer med hunden, en bra relation mellan hund och hundägare löser mycket av det som det finns folk som kastrerar sina hundar för i dagsläget.
Sen är det klart att om man har en hund som ständigt återkommande inte äter så fort det finns en löpande tik i området, som hela tiden vill sticka pga det, som visar andra starka saker pga löpande hundar, skvätter inomhus med mera så är det klart att man kanske överväger att kastrera men att kastrera för att bli av med jobbiga saker, problem, för att man vill ha en lugn hund som inte behöver så mycket uppmärksamhet, träning eller liknande det är inget jag skulle göra iallafall.
Vi jobbar på helt enkelt och allra helst vill jag ha en hund som fungerar i vårt familjeliv, som kan vara med överallt och följa våra regler och bete sig så som vi vill och det utan att han är kastrerad. Jag kan dock hota med det ibland nu när han är som allra pinigast, haha.
Imorse var han dock alldeles underbar i slutet av vår morgontur. Jag kastade en pinne och han sprang fritt upp och ner på kullen och hämtade den och kom på inkallning med lite lockningar.
Svansen var stadigt härligt uppåt och böjd lite mot ryggen. Tecknet för att han mår gott och har superkul 😀

Ikväll ska vi fokusera på hundmöten, hundens signaler och få bättre förståelse och kunskap om detta. Intressant tycker jag så jag ser framemot kvällen. Vi ska ha med reflexväst till hund och oss själva för vi ska bland annat ge oss ut på Skivedsvägen för att träna detta och så mörkt som det är nu om kvällarna så kan man inte vara nog noga med att synas både som tvåbent och fyrbent.

Nu ska jag boa in mig i kopieringsrummet på jobbet och trycka årets luciahäften med sångtexter till alla små och stora barn.
Trevlig torsdag!

bloglovin 2015-11-05 kl 11:05

Lois Kelsey´s Gold

Idag är dagen då vi går från fyra till fem.
Det är stort, det är pirrigt, det har varit så mycket längtan, det är kärlek, bus, förväntan, planer, intresse som legat på is länge nu, ja det är så mycket känslor i omlopp att jag ryser av att bara skriva det här just nu.

I tolv år har jag haft planer på den här rasen och hund. Det var så nära 2003, jag besökte kennlar, och var på gång men så upptäckte vi att W fanns i magen och med fyra hästar och första barnet på väg så kände jag mina begränsningar.
Sen dess har jag väntat och nu är den rätta tiden här och idag, om en liten stund, är dagen vi bestämt som dagen D och vi åker vi och hämtar hem vår Lois Kelsey´s Gold som han heter på papper. Vår lilla Irish Softcoated Wheaten terrier som idag är ni veckor och tre dagar gammal.

 

Barnen har också väntat och längtat.
M har visat bilder i skolan och pratar om vår hundvalp varje dag [ja inte visat bilder varje dag men pratat om honom så alla klasskompisar vet och en del frågar om honom när jag lämnar och hämtar i skolan].
Dagen idag kommer nog aldrig kunna toppas och bli bättre för idag har M skolutflykt med fika i skogen tillsammans med båda förskoleklasserna, det är favoriten tacos till lunch i skolan, och så ska vi hämta hem vår valp. Ni förstår lyckan på det och att han har sin bästa fredag typ… 😀

Vi har följt valparna, mamman och de andra hundarna på kennel Lois Kelsey länge nu. Först på nätet på deras hemsida och sen på skärtorsdagen tog jag vår första kontakt med telefonsamtal när deras valpkull G var födda.
Jag och L har varit där flera gånger och flera timmar varje gång och pratat med uppfödarna, träffat alla de vuxna hundarna, fina mamma Tyra, mormor och moster och de andra.
En underbar ras och en god kontakt med både Linda och Lillemor som svarat på alla våra frågor, gett tips, och låtit oss fundera högt kring allt som kan tänkas kring rasen, i detalj, vardagsbestyr och upplägg och funderingar på utställning, lydnad med mera som jag är väldigt intresserad av och gärna skulle ägna mig åt om det fungerar och en massa mer. Fantastiskt att ha fått möjlighet till det innan vi bestämde oss. Faktum är att L var inte alls säker på att han ville ha en Wheaten först och att träffa dessa hundar i dess rätta miljö och familj och samtal kring så har det vuxit fram även hos honom ett enormt tycke för denna underbara ras.
Att Lillemor och Linda finns på nära avstånd känns ofantligt bra för vidare kontakt med klippning, valpkurs, träff för röntgen och kanske sen även vid utställningar.
Ja det känns så himlans bra helt enkelt och deras fokus på Wheaten som familjehund, deras hundar är uppfödda i hemmet och vana vid barn och allt som där tillhör, och inga tvång på utställningskrav med mera som det finns andra kennlar här i Värmland som har är passar mig och oss ypperligt. Vi vill ha en familjehund i första hand.

 

Vi har träffat valparna i deras hemmiljö tre gånger nu med barnen och det har varit fantastiskt att se dem utvecklas.
Att följa dem både i verkligheten men också via deras blogg och facebook har vi gjort alla fyra.
Jag har boat här hemma med allt som kan tänkas behövas [som att vara gravid på nytt], han är veterinärbesiktigad, försäkrad, jag har jobbat undan en del på jobbet som jag annars hade kunnat göra längre fram och ska nu kunna vara hemma en del med vår minsting och sen kommer W att ha ansvaret timmar här och var när hennes sommarlov startar och L alla helger jag jobbar så förhoppningsvis ska vi kunna pussla ihop valpmånaderna ok och framöver när han är lite äldre, har fått sin 12 veckors spruta så det inte är någon fara för sjukdomar som han som liten är känslig för så finns det redan nu en lösning även på det de dagar jag jobbar heldagar så det känns så bra som det bara kan göra.

En Irish Softcoated Wheaten terrier är en allergivänlig som inte hårar och fäller, busig, glad familjehund som inte är en enmanshund som bara tyr sig till en, och som tycker om att vara med där allt händer och så är tanken också. Han kommer att vara med, framförallt mig överallt där man kan ha hund med.
Storleksmässigt är han perfekt för oss då jag inte vill ha en alltför liten hund utan en mellanstor och något att jobba lite med. Planer på aktivering och träning finns i mitt huvud, inte bara för att alla hundar oavsett storlek behöver motion och aktivering på alla tänkbara sätt för att må bra och bli en bra hund, men också för att jag vill ha en hund som fungerar att ha med precis överallt där man får ha hund, som man kan släppa ut, som följer oss och är uppmärksam och har fokus på sin flock, som inte skäller konstant, hoppar eller beter sig allmänt ouppfostrat och då måste man orka jobba lite med den för att få en bra och fungerande hund och jag ser så framemot det och det ska bli så kul.

Nu bär det av mot Grums och vår fina Gold som inte ska kallas Gold utan Baileys efter många timmars diskuterande. Det är inte mitt första val av namn och inte barnens eller Ls heller men det enda namn som vi kunnat enas om som inte alla totalt ratar så det fick det bli.
Han är en irländsk ras så man kan ju dra lite trådar därifrån om man vill det.
Dags att hämta hem vår lilla tuffing som är så söt att hjärtat slår ett extra slag på mig. Kärlek!

bloglovin 2015-06-05 kl 13:31