Etikettarkiv: Ipren

Handbollsavslutning & sjukmåndag

Söndagskvällens handbollsavslutning blev precis så trevlig, rolig och bra som utan tvekan trodde att den skulle vara.
Uppvärmning allt enligt tjejernas vanliga modell som avslutades med deras ösiga rörelser till deras låt som de kör ut i den bärbara högtalaren. Därefter match, tjejerna mot föräldrarna och det såg länge ut som att det fanns en chans för tjejerna att faktiskt ta hem den om de bara fick till två mål till… men så drog föräldrarna ifrån.
De sista fem minuterna släpptes alla tjejer in på plan och det var grönt överallt och det bästa var att alla hade det roligt och med uppmärksamma tränare som alla utom en spelade även de fick de höra när de gjorde något bra likt en vanlig match. Handboll är verkligen kul måste jag åter igen säga och och efter vad P säger så ska det finnas ett lag och gå att börja till hösten för M och alla pojkar födda 08. Han är sugen på att prova och fungerar det rent praktiskt så ska han få göra det.

Efter matchen samlades alla borta på Hertzöga kansliet där det bjöds på pizza och saft för både laget, föräldrar och syskon.
Det visades en ihopklippt film från de tre dagarna som laget var med i Aluceum cup i början av januari. Superkul att se för oss som inte var med dit och roligt filmat med en massa från de olika matcherna men också runt tjejerna, hur de sov, i badhuset, på aktiviteterna på kvällarna och när de dränkte P i duschen efter att cupen var slut så klart, haha. Skön stämning och det märks att dessa tjejer trivs både med sporten, ledarna och laget.

På mig smög sig halsont på under seneftermiddagen igår och det blev bara värre för varje timme. M som har vanlig hosta som följd av kruppen delade bänk med mig under föräldramatchen och han tyckte det var jättetråkigt att inte få vara med och spela men med hans hosta så hade han hostat tills han kräktes om han varit med och ansträngt sig.
Han sköt några skott på en pappa efter matchen och efter det sa han att inte kände sig helt ok.
Det var liksom väntat att han skulle vara hemma från skolan idag och det är han så klart också även om han vaknade och sa att det kändes mycket bättre, att han var frisk och ville gå till skolan. Visst är han pigg men när hostattackerna väl kommer är det jobbigt för honom och säkerligen skulle det vara jobbigt även för de andra i skolan att ha en kompis där som efter varje rast med lek hostar sig blå.
Jag hoppas på att en lugn dag hemma får hostan att ge med sig ännu mer så han kan gå imorgon. Nu har han faktiskt inte hostat på ett bra tag så det går framåt 🙂

Själv vaknade jag med feber idag. Lite rosig och kinderna, öm både i och på kroppen, och allmänt väck. Tur att det finns Ipren för annars skulle jag inte få mycket gjort idag.
Har ägnat morgonen åt att göra några tavlor och printat några andra. Nu ska jag dricka kaffe och se på när M spelar Lego City Undercover på Wii U och sen måste det bli en tur Ica vare sig jag vill det eller ej.
Måste c-vitaminboosta mig och sen behövs det mjölk med mera att fylla upp kylen med. L kommer inte hem förrän timmar efter att barnen lagt sig så jag är ensam med kidsen och mat måste vi ju ha osv. Det går dock bra så länge jag har Ipren i kroppen och vila kan jag göra efteråt.
Har lite rabarberplaner också inför kvällens middag som jag kanske orkar med att förverkliga. Vi får väl se.
Trevlig måndag på er i alla fall. Nu vankas det Ipren och kaffe här.

bloglovin 2015-05-18 kl 09:55
Annonser via Bloggpartner.se

Sista chansen för fredagsmys-kit

SF Anytime

Sista chansen att delta i utlottningen av ett fredagsmys-kit från SF Anytime. Fram till 24.00 kan man delta och imorgon tänkte jag lotta fram två vinnare och vilka det är kommer givetvis att delges här på bloggen under morgondagen.
Blir ni sugna på att förstärka fredagsmyset lite extra med sköna mysisar, Pringles och gratis film utan en massa tölig buffringstid eller dålig kvalité klickar ni på bilden här ovan och lämnar sen en kommentar under tävlingsinlägget.

Nu ska jag sjunka ner i soffan framför tvn i mina mysbyxor jag svidade om till direkt efter jag kom hem från jobbet för en stund sen. Planerar att stanna där tills något av barnen kräver min uppmärksamhet alternativt ska lägga sig då jag antar att jag får resa på mig. Men det blir bara kort för sen ska jag tillbaka till soffan igen för ikväll är det Fortitude och det vill jag inte missa för spännande är det.
Förkylningen som satt sig i halsen håller greppet om mig och nu efter att ha jobbat känner jag mig dessutom en aningens febersvag i kroppen så ett par Ipren och en god natts sömn står på måstelistan så vaknar jag förhoppningsvis till ett piggare jag imorgon.
Trevlig söndagskväll!

bloglovin 2015-04-19 kl 22:01

En vecka har gått

Igår var det en vecka sen vecka sen M föll olyckligt på en lekpark i Rottneros park där vi var på utflykt tillsammans med förskolekompisar, föräldrar och fröknar.
Den gånga veckan har varit så otroligt lång. Varje dag har känts som en hel vecka och jag har åldrats tjugo år under dessa sju dagarna tror jag.

Det är först sen i onsdags som de fysiska krypningarna i mina ben och obehagskänslorna i kroppen börjat släppa och ge med sig. Bilderna för min inre syn om hur jag mötte Ms blick där han stod och skrek vid sidan om piratskeppet för att sen stirra på hans arm som såg så otroligt otäck ut.
All oro, väntan på ambulans, all sjukhusvistelse [jag som avskyr sjukhus], alla timmars väntan på operation, all smärta han fått uppleva och sen all återhämtning här hemma.
Inte konstigt att jag känner mig lite sliten… och när jag rensade lite bland bilderna i min mobil igår kväll så fastnade jag på bilden av en morfinpåverkad M i ambulansen på väg till sjukhuset och det snurrade till igen.
Tvi! Det har verkligen varit en otäck och obehaglig upplevelse det här samtidigt som jag är så oerhört tacksam över att det inte var värre så att säga. Jag ryser av tanken.

I onsdags hälsade vi på förskolan. Under nästan en timme fick M vara med sina kompisar. Han berättade lite ibland för dem, visade sin arm, några fick känna, de pratade och satt tillsammans vid bordet. Visa satt närma honom, frågade något, M visade att han minsann kunde röra lite på sin höger arm upp och ner, och det var nästan som vanligt.
Förutom att han då inte kan göra allt som innan men ändå. En glimt av vanlig verklighet igen.

Igår var första dagen med något som liknar vanlig utomhuslek.
Han utvecklar en väldig förmåga med sin vänster arm och hand. Igår grävde han massor i lekparkssanden. Han äter med vänster, bär och flyttar grejer med vänster.
Leker med sitt älskade smålego med vänster och en massa mer. Det är fascinerande att se.

Han får antibiotika tre gånger om dagen då det är en öppen fraktur han har och han får fortfarande panodilsupp och samtidigt som det Ipren Ibuprofen som är flytande.
Det sistnämnda har vi bytt en gång då den först varianten smakade så illa att det var en kamp utan dess like att få i honom det. Vi kunde hålla på hur länge som helst vid varje tillfälle hela dygnet runt för att få honom att svälja sörjan.
Sen vi bytte och så går det så mycket bättre då det är helt och hållet smaken det kommer an på om vi får i honom det.

Nätterna är fortfarande inte bra.
En natt har han sovit utan att klaga över smärta. Även om han inte har smärttoppar längre så klagar han över att det gör ont. Gråter, jämrar sig, tar sig för armen, pekar ofta på överarmen eller långt ner mot fingrarna.
Det är så jobbigt att se och höra honom ha ont. Jag trodde att det kanske skulle gett med sig vid det här laget, och visst är det skillnad dagtid, då han endast någon enstaka gång klagar över att det gör ont.
Jag vet inte om det är så att nu när han är lite mer aktiv och leker mer så kanske det gör mer ont på natten för att han ansträngt armen? Eller så är det bara så att det gör ont när han vilar den och det för att han har den skadan han har.
Han är helt klart mer trött av sig, och testande bråkig mot mig. Han har lätt att somna i soffan framåt seneftermiddagen eller om vi åker bil så måste jag försöka aktivera honom så han inte somnar när klockan passerat 16-17.

Det värsta nu vore om han ramlade eller kom i kläm eller på annat vis gjorde illa armen så det är inte helt konstigt att jag ibland ropar på honom att inte springa för fort, att se sig för osv.
Att jag säger nej till sådant om han inte får göra nu enligt doktorn som att cykla, gunga, hoppa studsmatta m.m

L säger att jag över lag har svårt att släppa och gärna vill ha kontroll och kanske är det så i den vanliga vardagen men det som är nu räknas inte som vanlig vardag. Som det är nu så kan jag bara se att M är skadad och att han behöver extra mycket omhändertagande hela tiden.
Han kan inte själv avgöra om han kan göra si eller så, bara en sån sak som att han inte får bli blöt på gipset för då måste han gipsas om är något man måste tänka på hela tiden och påminna honom om.
En sönderklippt fleece är den enda värmande tröja/jacka han har att ha på sig när det är kyligt ute för att få något över hans gipsade arm är inte att tänka på. Det går inte.
Att han inte ska springa nedför gräsmattebacken som vi var vid igår t.ex för att då kan han ramla och landa på armen, att ge honom alla dessa mediciner och smärtstillande, att försöka hjälpa honom med magen som har blivit så himla dålig pga allt detta så att jag försöker bädda in och trixa med olika magvänliga ting innan det är dags även om han inte går med på det, hjälpa honom med påklädning, byta kläder för att han spillt ner allt då vänster hand inte är helt pålitlig, hjälpa honom på toa och framförallt så är det jag som var där när det hände.

Jag såg min skadade son i ögonen när olyckan precis hade hänt, jag såg den vidrigt otäckt böjda armen, och smärtan i hans ansikte i ambulansen på väg till sjukhuset och inte är det konstigt då att med dessa bilderna fortfarande ganska färska på näthinnan att jag vill vara omkring honom dygnet runt just nu för att kunna underlätta så mycket som möjligt för honom och eventuellt kunna skydda honom från att göra skadan han har till en ännu längre läkningsprocess eller till och med ännu värre än det är just nu.
Jag ryser fortfarande i hela kroppen av att tänka tillbaka en vecka i tiden trots att det känns som att det gått ett år sen det hände.

bloglovin 2013-06-07 kl 09:23

Min bff efter en mil

Min bästa vän sen ett par veckor tillbaks har varit Ipren gel som jag hittade på vår lilla Icabutik en lördagskväll när det gjorde extra ont och som jag så klart inte kunde motstå i hopp om att slippa den nedrans smärtan jag känt framförallt på vänster bens benhinnor [eller heter det benhinna? Har man en eller flera benhinnor på varje ben undrar en som har noll koll?].

Jag har smort och smort och visst har det känts lite mindre vid varje nedtramp på skogsspåret under mina löparturer men helt borta har smärtan inte varit men överkomlig för en som är envis som synden typ.
Jag tror att det onda kom av min ihärdiga joggning på hård asfalt innan skogsspåret blev fritt från is för tidigare år när jag dragit igång med motionen så har jag inte fått så här ont som jag haft nu.

Den här veckan har jag trappat ned med gelen och det har faktiskt inte känts som tidigare utan fungerat ok så kanske börjar det lugna ner sig nu med det onda när jag endast kutar runt i skogen.
Kutar är i och för sig helt fel ord för mig, jag springer inte alls fort, men jag kämpar på och oftast blir det tre varv vilket innebär i längd ca 5,7 km från vårt hus, de tre varven och tillbaka.
Av detta så går jag snabbt nästan 0,4 km för att ta mig ner till spåret och få upp känslan av smidighet innan jag börjar knata fram i joggingtakt.

Ibland blir det bara två varv men jag har försökt att hålla mig klar i huvudet och vara nöjd med även det istället för att se det som ett nederlag att det inte blev mer vilket jag lätt skulle ha gjort för några år sedan.
Bara att jag tar mig ut och rör på mig trots både vardagar och helger med arbete, två barn i vitt skilda åldrar som kräver och behöver helt olika stimulans och hjälp, ett hem som det kan plockas i från morgon till kväll och en massa egna projekt av olika storlek och slag här hemma anser jag gott nog för mig.

Igår eftermiddag hade jag inte tänkt ta mig ut då jag varit ute fem dagar på raken men så passade det med alla andra så det blev en tur och det ångrar jag inte.
Jag har under alla tidigare turer tagit mig runt på ren jäkla envishet men så igår hände det något. Det var så annorlunda alla andra turer att jag sprang med ett leende på läpparna.
Jag älskar skogen, det mjuka underlaget, att det på de tre leriga ställena nu börjar torka upp så man slipper att ta stigen vid sidan om spåret, doften av skog och lugnet som oftast råder där när jag springer för det verkar vara på sådana tider som ingen annan nästan gör det.

Nu tror jag inte för en sekund att gårdagens lätthet kommer att råda konstant i fortsättningen för mig men igår var det fantastiskt att springa och om de hemma hade kunnat låta mig få ha Spotify ifred så jag slapp krångla ur telefonen ur den fjantiga lilla armväskan jag springer runt med för att försöka återta rollen som härskare över musiken samtidigt som jag försökte hålla koll på att jag inte snubblade över någon rot eller annat på marken så hade jag nog kört på längre än jag gjorde.
Resultatet igår blev ändå vårens längsta dvs 7,14 km och det innebär 4 varv.

Ikväll slog jag det. Att samma känsla som igår skulle infinna sig måste ju vara en på miljonen typ och efter ett flåsigt samtal hem för att kolla att det var ok fortsatte jag att springa. Jag var tvungen att passa på när det väl kändes ok och faktum är att det kändes ok varv efter varv utan att jag använt Ipren gel i förberedande syfte.

Kvällens eufori ledde till att jag därmed sprungit min allra första mil någonsin. Till och med lite grann mer än en mil blev det och det minus den lilla sträcka jag går i början av turen.
Det känns sanslöst gött och fascinerande.
Jag trodde inte det om mig själv och visst går det inte fort, det är långt kvar tills en mil blir på tiden 60 minuter kan jag ju säga, men jag är ingen snabbspringare. I alla fall inte som det känns nu. Jag gillar att springa och att göra det i skogen och jag springer hellre långt än snabbt och det gör jag när tillfälle ges från hemmets vrå.
Sen har jag ju kämpat ganska rejält i några veckor nu. Jag gav mig ut på den första turen den 4 april och jag har tvingat mig och med hjälp av envishet och vilja av stål och svetten har skvalat och mitt ansikte är knalligt tomatfärgat när jag anländer hem igen.

Nu hoppas jag kunna fortsätta så här [även om det just nu känns riktigt mört i benen och jag faktiskt har plockat fram Iprengelen ikväll för att jag är lite fundersam på hur jag ska känna imorgon bitti när det är dags att kliva ur sängen för att bege mig mot jobbet] och hålla mig frisk, komma ut på några springturer i veckan och kanske även bättra på konditionen så att tiden sjunker lite grann och det får gärna bli sträckan en mil fler gånger.
Att gå på sporadiska promenader och sen plötsligt springa en massa kilometer har jag svårt att tro att man kan göra men alla är ju olika men när det gäller mig så krävs det att jag håller igång nu och inte kommer av mig i springandet för att kunna ta milen en gång till frampå och det vill jag ju absolut göra.
Det är faktiskt en tanke som är väldigt annorlunda för mig men grymt lockande lite konstigt nog 🙂

Nu ska jag i säng.
M sover sen länge tillbaka vilket inte är konstigt alls efter en morgon som började 4.30 idag.
W sover också nu med sin gipsade arm vilandes mot en kudde, L åkte vid åtta imorse till huvudstaden för att lyssna på Bruce Springsteen så han lär väl inte komma hem förrän söndagsmorgonen nalkas och då ska jag upp och iväg för ett jobbpass så med tanke på att även min lördag startade 4.30 imorse så är det väl lika bra att jag går och lägger mig nu.
God natt!

bloglovin 2013-05-11 kl 22:50

Lördag

Idag är det tungt i kropp och huvud.
Ipren och en stor Tassimokaffe med mörkrostad Gevalia och en massa Latte Art på det är vad jag fått i mig so far.

Kvällen igår var inte den bästa fredagskvällen.
M krånglade mer än lovligt, W ringde från en kompis och ville hem istället för att sova över som planerna var.
Hon var lite ledsen och berättade en del under tiden som hon åt eftersom hon inte heller hade vågat säga till att hon var hungrig och somnade inte förrän tjugo över elva.
Själv visste jag inte vilket ben jag skulle stå på och samma gäller idag efter en natt med en krånglande M, en morgon med bråkande barn, en lång duschstund med mig och båda barnen och en massa mer.
En tjock soppa är vad det är.

Nu sitter jag här i köket med bottenskrapet av dagens första mugg kaffe, medlar mellan barnen som härjar i vardagsrummet och inväntar att Iprenen ska ta bort udden av huvudvärken.
Har inte tid att vänta på det utan nu ska vi packa i ordning Ws grejer.
Jag ska jobba några timmar idag och tar med mig W för att kunna lämna av henne hos farmor och farfar där hon ska sova inatt.
Lika bra att dra igång med allt så vi inte blir sena…

Ha en fin lördag!

bloglovin 2012-10-13 kl 10:31

Lite trög start på nya veckan

Idag var det riktigt segt och tungt att komma upp ur sängen.
Känner mig överkörd av tåget.
Mensvärk from hell inatt, har till och med lite ont i ryggen men vet inte om det har med det att göra, en liten M som varit uppe inatt och vandrat runt lite och hållit mig vaken innan han i och för sig väldigt duktigt gick tillbaka till sin säng och somnade om och sen W på detta.
Hon är inne i någonslags period hoppas jag för inte kan det vara möjligt att det är så här det ska vara framöver…?
Beter sig trotsigt, svarar emot, har svårt att göra som jag säger utan att ifrågasätta allt. Försvinner bort i sin egen värld, hör inte vad jag säger, och blir arg för minsta lilla.
Som en tonåring men hon är ju bara nio år för sjutton…! Inte ens det, hon fyller nio i december.

Två kvällar på raken nu har hon inte kunnat somna.
Hon ligger i sin säng och försöker men kommer sen upp en gång i timmen och meddelar att hon inte kan somna.
Igår kväll hade hon ont i magen. Inte jätteont men tillräckligt för att hon inte skulle kunna sova.
Klockan går om kvällarna och när jag och L gick och la oss igår vid tolv så var hon fortfarande vaken.
Dessa sena nätter gör att hon är extremt grinig och sur när kvällen kommer.
Igår var hon en riktig pina om man får säga så och jag trodde då att hon skulle slockna snabbt när hon la sig klockan nio men jag hade tydligen fel.

Jag sov riktigt oroligt imorse och hade kunnat ligga kvar och slumra om länge men tvingade mig upp för att få upp kidsen för att de förhoppningsvis ska vara riktigt trötta när kvällen kommer idag.
Som oftast så hjälper kaffe bra så nu ska jag ta mig dagens andra kopp och en Ipren till det så kanske det lätta lite här.

God morgon måndag & ny vecka…!

bloglovin 2012-07-16 kl 09:46

Har hon fått en infektion?

Idag har jag knappt hunnit sitta ned vid datorn. Varken hemma eller på jobbet.
Två timmars kurs för att lära mig det nya bokningssystemet på jobbet avlöstes med ett samtal från Ws lärare.
W hade ont i magen så det var bara att kasta sig iväg till skolan för att hämta henne.

Tankar om magsjuka korsade min hjärna lika många gånger som jag bromsade och gasade på väg till skolan.
Det var en modfälld W som mötte mig.
Hon hade ont men hade duktig som hon är tänkt att det berodde på att hon var hungrig och kämpat i matsalen med dagens lunch som var soppa.
Det hade tyvärr inte hjälpt.

Efter en stund avslappnande i soffan hemma åt hon en liten portion med makaroner och köttbullar och det smakade bra sa hon.
Efter ytterligare en liten stund så hade hon inte ont längre utan tog några jordgubba roch lite grädde.
Skönt!

L löste av mig hemma och jag åkte iväg till jobbet och drog igång förberedelser inför dagens våravslutning med min yngsta kör.
När jag var hemma igen strax efter fem kändes W varm och febrig.
Hon klagade dock inte över att det gjorde ont någonstans, var inte hängig och åt både middag och en stor portion glass.

Medans L har åkt mckortege genom vår stad har jag dammsugit, dammtorkat, tvättat och skurat toaletterna, läst läxan med W och lagt båda kidsen.
Det är först nu som jag har börja fundera lite på allt kring W med operationen och sådant.

W hade inte ont i halsen några dagar efter operationen som både läkaren och sköterskan som ringde oss dagen efter sa är det vanliga.
Hon hade inte ont alls och var pigg tills för bara några dagar sen.
Då började hon beklaga sig över att det gjorde ont i halsen. Hon kom upp till oss några nätter i rad och sa att det gjorde så ont.

Jag blev tillsagd att ge henne Alvedon och Ipren. Ipren var bra, om jag minns rätt, för att det även var inflammationshämmande och/eller bedövade på såren i halsen.
Det skulle jag ge henne även om hon sa att hon inte hade ont och det står det även på papprena vi fått att man ska för det kan göra väldigt ont annars så därför håller man smärtan under kontroll om man ger det kontinuerligt.
Alvedonen och Iprenen har slagit ut hennes mage. Hon är inte fräsch alls i magen, riktigt dålig faktiskt, och det är inte konstigt om hennes magont idag berodde på att hon fått så mycket smärtstillande.
Eftersom hon fick ont i halsen så många dagar efter operationen så fortsatte jag att ge henne detta ju.
Kanske/troligtvis längre än man gör i vanliga fall om det hade varit så som de sa att man har mest ont den första veckan efter genomförd operation.
Men hon har ju haft så ont så då ville jag ju ta bort smärtan så klart!

Nu tog jag ingen temp på henne ikväll, tänkte göra det imorgon, men jag tyckte att hon var varm även om hon inte var hängig.
Hon har blivit förkyld och är snorig men kan det vara så att hon har fått en infektion som inte har visat sig tydligt pga att jag gett henne så mycket Alvedon och Ipren hela tiden?
Hon fick Alvedon och Ipren igår kväll därefter har vi inte gett henne något så det kanske var fritt fram för febern och andra tecken på en infektion först nu?

Det står att läsa på det som vi fick att om barnet får feber och/eller blödningar ska man kontakta öron, näsa, halsmottagningen.
Imorgon ska vi ta tempen och sen är det jag som ringer och rådfrågar dem. Det bästa vore om vi fick komma dit så de kunde kolla på henne för det känns inte bra det här.
Hon har inte visat tecken på att må dåligt annars, är aktiv och viljan av stål finns där som vanligt, men att hon kändes febrig i kombination med att hon klagat över halsont så långt efteråt stämmer inte för mig.

Eller så är det bara en vanlig förkylning som drabbat henne och vad gäller magen så borde den väl återhämta sig om vi inte behöver ge henne något mer sådant nu? 

Mycket att fundera på, och jag funderar oftast väldigt mycket och ingående jag, så jag borde väl komma i säng nu för det kan tänkas bli en lika lång natt som den här dagen varit… 

bloglovin 2012-05-24 kl 23:14

Operation del två – Var jag duktig mamma

För att jag själv ska minnas måndagens operation och även för Ws skull så vill jag skriva ned lite om hur vår dag var. Vad W sa och tänkte och hur jag själv upplevde det hela och bloggen är just nu den perfekta minnesbanken för sådant även om det nu några dygn senare kan tänkas bli lite hoppande hit och dit från dagen under tiden jag skriver men här kommer iallafall resten av operationsdagen dvs del två om detta. Den första delen av operationsdagen hittar ni här.

Medans jag åt ostmackorna och drack kaffet så sov W fortfarande efter narkosen.
Plötsligt slog hon upp ögonen och stirrade jättestort rakt genom mig. Hon såg livrädd ut.
Jag la min arm på henne och började upprepa mamma är här, lugn gumman m.m.
Då var klockan 15.25 och sköterskan kom och pratade med henne och sa att hon skulle spotta ut svalgtuben.
W försökte nog göra det men lyckades inte så jag tog tag i den och drog försiktigt ut den. Den var betydligt längre än jag trott. Man såg ju bara själva början på den, den där pluggen, att den sen gick ned i halsen hade jag inte förstått men det måste den ju göra om den ska hålla tungan på plats.

Jag pratade lugnande med henne och hon slappnade av vilket syntes tydligt i ögonen på henne.
Hennes första mening kom och den var väldigt sluddrig och otydlig. Jag förstod först inte vad hon sa.
Var jag duktig mamma.
Hon upprepade det gång på gång, säkert tio gånger, men hon kunde inte säga d utan det blev nutnig hela tiden. Det störde henne det märktes.
Tillslut sjönk hon ned mot kudden igen när jag sa att det är bara nu direkt efter som det blir så sen kommer hon kunna prata som vanligt igen.
Hon låg där och sen kom det fler ord. Mamma jag älskar dig. Sen var hon tyst en liten stund. Har de gjort rätt. Vila. Ser allt ut som vanligt? Vila. Är tungan kvar? Vila.
Jag satt lutad över henne och höll i hennes ena hand och strök med den andra över hennes hår.
Mamma jag kan inte säga D sa hon och sen började hon säga det som hon skulle upprepa sen resten av kvällen så många gånger – jag vill inte vila, jag vill åka hem, vad är klockan, jag är hungrig och vill ha äppelpaj.

Vi blev kvar på uppvaket i nästan tre timmar. Doktorn skulle komma och gå igenom operationen men han hade så mycket att det beslutades att han istället skulle besöka oss på avdelning 16 lite senare.
En sköterska stod bredvid W när jag gick och hämtade Tarzan i omklädningsskåpet.
Medans vi låg på uppvaket så piggnade W till allteftersom.
Hon vilade korta stunder, vi pratade, sköterskorna kom och tittade till henne och när det gått två timmar så var hon såpass pigg att hon låg i sängen och målade i sin bok.

Tillslut fick jag gå och byta om och ta med alla våra saker. Under tiden passade de henne extra.
De gjorde ett ultraljud för att kolla hur mycket kiss hon hade i blåsan, 2 dl, vilket tydligen var ok så därefter körde jag och en sköterska W i en fullastad säng med grejer upp till avdelning 16.
Att åka runt i sängen tyckte hon var kul vilket syns på en av bilderna nedan.
Där uppe fick vi ett rum som vi delade med en äldre kvinna.
W var hungrig och sa att hon inte hade ont men före klockan sju fick hon varken äta eller dricka så jag försökte att peppa henne.
Eftersom jag inte ätit något mer än de där ostmackorna så hjälpte en sköterska till och sitta hos W medans jag rusade genom halva sjukhuset ned till kiosken för att köpa något ätbart innan den stängde halv sju.
När W sen fick en Piggelin så passade jag på att äta en inte alltför god laxsallad som var det enda som fanns kvar att köpa vid den tiden. 
Hon var så sugen på den där Piggelinen men blev besviken när hon väl började äta på den.
Det smakade inte alls som vanligt och inte gott.
Hon kämpade på och fick i sig halva.

Därefter satt vi och pratade. Hon spelade på iPaden som jag dessutom lyckades fixa så att vi kunde koppla upp oss på min telefons internet, målade och vi bläddrade i Juliatidningen.
Hela tiden frågade hon om när hon fick komma hem.

Tillslut kom doktorn och tittade henne i halsen. Allt såg bra ut och operationen hade gått bra.
Jag fick veta vad hon skulle ta för smärtstillande och hur vi skulle dosera.
W tyckte om doktorn och tackade honom med sin svaga röst.
Han sa att om allt gick bra nu, om hon hade fått i sig lite mer glass och lyckats kissa, så skulle vi få åka hem runt niotiden.
Det var bara att vänta igen…

W lyckades kissa och sen vandrade vi ut i tvrummet en stund.
Spelade två spel vilket var skönt för då gick tiden lite fortare. W blev snabbt trött igen så då gick vi tillbaks till sängen.
Vid niotiden kom sköterskan och frågade hur hon mådde och sen beslutades det eftersom vi bor i stan att vi skulle få åka hem trots att klockan var så mycket.

Den snälla sköterskan sa att W fick ta med sig landstingets nattlinne hem, hon tyckte det var så mjukt och skönt, och hon fick även en ny narkosspruta [eller vad sjutton det heter] som hon nog skulle visa för klassen tror jag.
Slangen i armen togs bort och hon fick plåster på.
Bandaget skulle kastas men det ville hon att sköterskan skulle linda på igen vilket hon gjorde.
Sen började vi vandra mot utgången.
Jag med min fullproppade väska och W med sin Tarzan under armen.
Utanför sjukhuset gjorde hon segertecken och sen bar det iväg hemåt i bilen som var ganska ensam på parkeringen nu till skillnad från när vi kom till sjukhuset runt lunchtid.

Sen i måndags har W sovit bredvid mig i dubbelsängen.
Förstan natten lät hon ganska mycket dock inte riktigt lika mycket som före operationen men när de tagit bort körtlarna bakom näsan så kan följden bli att de blir som förkylda i början.
Sen natt två så har hon sovit utan att höras ett knyst. Inget snarkande eller andra ljud och det är så otroligt ovant att jag inte kunnat sova utan måste kolla så hon verkligen andas.

Det har gått så otroligt bra. Hon har klagat över ont i halsen i samband med att hon tagit Alvedonen, Iprenen samt resterande av Kåvepeninkuren som doktorn ville att hon skulle avsluta efter operationen. Annars har det inte gjort ont alls.
Nu har det gått fyra dygn så nu kan jag börja andas ut lite grann när det gäller blödningar och ambulans till sjukhuset.
Den information vi fått är att det brukar vara värst med smärta efter ett par dagar och sen klingar det av successivt.
I vissa fall återkommer smärtan efter en dryg vecka men eftersom hon inte haft ont hitintills så tror jag nog att hon ska klara sig ifrån även det.
Det är dock viktigt att man ger smärtstillande och inflammationshämmande som Iprenen är regelbundet även om hon inte tycker att det gör särskilt ont.

Nu kämpar vi med maten. Jag tycker att W gått ner mycket i vikt men så sakteliga ska väl även detta gå bra.
I onsdags kväll åt hon riktig mat för första gången, mosad potatis med fiskbullar, och igår hamburgare så nu går det framåt tror jag och det känns otroligt gott.
Inatt ska hon sova i sin egen säng igen och det ser hon framemot sa hon imorse.

Eventuellt kan det uppstå blödningar i samband med att skorporna i halsen lossnar så det är det, och infektionssymptom som vi ska hålla koll på nu.

Det var en väldigt annorlunda dag i måndags. Något som jag inte alls kunnat föreställa mig och även om det var en väldigt enkel operation så var det en operation med narkos och allt vad det innebär.
Jag hade huvudvärk i två dygn efteråt förmodligen av alla spänningar under måndagen men nu är det gjort och det känns så otroligt skönt.

W har en mycket ljusare röst efter operationen vilket är vanligt att man får. 
Jag känner inte igen henne när hon ropar på mig, har svårt att skilja hennes röst från kompisens, och även hon själv tycker att det låter så annorlunda när hon pratar. Hon gillar det inte riktigt men det är det värt mot att slippa ha alla besvären som dessa enorma halsmandlar inneburit för W och oss hela den här våren.
Så Underbart!

iPhonebilder…

Idag är det den allra sista dagen på Bloggbussen tävlingen.
Att få åka tillsammans med W på ett sådant äventyr efter den här våren vore så otroligt fantastiskt!
Så snälla ni – rösta så mycket ni kan fram till klockan 24.00 🙂
STORT TACK till er alla ♥

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin 2012-05-18 kl 18:04

Sjuksköterskan sa…

… att jag har en kraftig virusinfektion.
Att det i vår lilla ände av stan just nu gracerar kraftiga virusinfektioner och streptokocker.
Flera av de som har streptokocker, vilket jag nu då inte hade, har fortfarande ont efter avslutad medicinkur sa hon så det är en kraftig halsvärk som drabbat vår sida av stan helt enkelt.

Madame sköterska rekommenderade Ipren och någon lenande halstablett som endast finns att köpa på Apoteket men som hon inte kunde komma på namnet på.
Om jag fortfarande hade ont om lite mer än en vecka så skulle jag återkomma. Det fanns tydligen även andra orsaker till att man kunde ha ont i halsen.
Med min sjukhusskräck så valde jag medvetet att inte fråga om vad hon menade med det utan sa bara tack och hej då.

Hon sa även att eftersom jag har en tid bokad den 6 februari hos en läkare som ska kolla på min onda arm så skulle jag ju dit då.
Detta frågade jag inte heller vad hon menade med då det är två veckor kvar till den sjätte och inte sa hon att jag skulle gå ytterligare två veckor med halsont men som sagt jag orkade inte fråga mer.

Kontentan av denna happening blev alltså att jag nu vet att jag inte har streptokocker och därmed inte behöver medicin men ont i halsen, hostig och trött är jag fortfarande 🙁
Däremot så är min höger arm så mycket bättre nu än den varit under de gångna sex månaderna.
Anledningen till det är allt mitt knaprande av värktabletter antar jag.

Inte något ont som inte har något gott med sig med andra ord även om det bara är en lindring för stunden och en lindring för stunden är något som jag ofta lever efter så det blir nog bra det här… 🙂

bloglovin 2012-01-23 kl 13:27