Etikettarkiv: Joggning

Löpning & må gott

I april 2013 fick det räcka med lathet och förtappad kropp beslutade jag mig för.
Jag började att jogga i motionsspåret i vårt område. Trots att det tog emot från den tredje till den elfte gången så fortsatte jag.
Jag har en enorm envishet och styrkan i mitt huvud i kombination med hög musik gör att jag ofta kan pressa mig vidare.
Det började till slut att bli kul. Inte vara lika tungt. Som en drog, ett måste att få komma ut i spåret även om det innebar att jag sprang varv efter varv, samma väg om och om igen.
Det gick olika bra olika gånger så klart och jag njöt lika mycket av att märka att jag blev smidigare, starkare, att det gick lite snabbare som att jag fick välbehövlig egentid med mig själv och mina tankar, fick andas frisk luft och fylla lungorna med syre och uppleva en fantastiskt natur.
I samma veva började jag att äta något mindre portioner lite mer av grönsaker på tallriken istället för potatis, pasta, sås och sådant i veckorna, slutade med godis och snacks på vardagarna och drack mer vatten.
Martina Haag sa på sin föreläsning här i Karlstad att när man börjar avverka några mil i veckan så märks det på kläderna.
Jag sprang ca 4-5 gånger i veckan och sammanlagt blev det kring 3 mil plus, minus, några kilometer.
I början av december visade vågen minus 20 kilo. Otroligt mycket när man tänker på det i tyngd. Att släpa på 20 kilo är ganska mycket.
Samtidigt så kan jag inte riktigt förstå vart dessa kilona satt på min kropp även om jag vet att jag var rund för jag kan inte se att det saknas 20 kilo på min kropp även om jag kan se att kläder passar i lite mindre storlekar än de gjorde tidigare.

Alla kroppar är olika och det händer mycket med kroppen ju äldre man blir. Jag är snart 40 och har så klart inte en tjugoårings kropp längre.
Anlag och annat spelar in och jag kan känna igen delar av min kropp när jag ser min mamma t.ex.
Nu handlar det inte så mycket om vikten för mig men däremot styrkan jag kände i kroppen då, smidigheten, att kläder satt betydligt mer gött på mig. Sådant kändes bra och jag älskade att utmana mig själv hela tiden. Tävlade endast mot mig själv.

Under december och fram till nu har jag knappt sprungit någonting.
Det har blivit några rundor då och då men ingen kontinuitet. Jag avskyr vintern med snö is och kyla och även om jag vet att man med hjälpmedel kan springa även då så vill jag det inte.
Jag har dessutom svårt att komma igång igen efter rejäla förkylningar vilket jag har haft några stycken.
Jag är en otålig människa som lätt kör för fort fram och vill gå från noll till hundra på direkten vilket inte fungerar för kroppen så klart och istället ger smärta som följs av vila. Otålig vila i mitt fall.

Eftre nyår förändrade jag en stor sak i mitt liv och det tillsammans med noll motion, en massa god julmat och godis, snacks  och vin utspritt på veckans alla dagar har gjort att jag gått upp i vikt. Det känns på kläderna även om jag inte vägt mig.
Idag vägde jag mig för första gången sen i början av december. Sex kilo plus visade vågen.
Jag har lite av en målvikt i mitt huvud och det är en bit kvar till den men det är inte det viktigaste. Når jag dit så är det en bonus bara.
Det jag vill nu är att börja springa igen. Jag vill orka mer igen. Känna mig stark och pigg i huvudet av att vara ute och flåsa i mig en massa frisk luft som jag endast gör när jag springer.
Målet är inte att springa milen under 60 minuter även om det vore kul så klart men det kommer när det kommer om det kommer och jag får möjlighet att fortsätta och benen pallar med. Jag tränar inte backar, intervaller, styrka med någon tanke på tid eller en speciell längd.
Målet nu är att springa igen. Några gånger i veckan, några mil, och få må gott. Det finns inte mycket som slår en perfekt löpmil en vårkväll i skogen!

Än är det dock långt kvar tills våren är här och mörkret gett vika. Jag funderar lite på att prova på Friskis igen och gruppass. Efter att W kom till världen hängde jag på Friskis flera gånger i veckan och jag gillar gruppträningen och den allsidiga träning det ger på kroppen så länge det är bra ledare och bra musik.
Det jag tycker mindre om är all tid det tar i ren förflyttning. Att behöva transportera mig till andra sidan av stan, infinna mig tio minuter för passets början, köra passet och sen åka hem igen och duscha och dessutom måste man passa ett klockslag.
Min löpning kan jag anpassa efter familjen. När läxorna är klara och barnens behov mättade så kan jag bara snöra på mig skorna och ge mig ut. Klockan kan vara tolv på dagen eller nio på kvällen.

Igår och idag har jag sprungit igen.
Gatorna är består av bar asfalt och det är några plusgrader i luften. Med bra musik och reflexväst på så fungerar det att springa för mig även när det inte är ljust ute.
Igår blev det en sakta tur på 7,2 km och idag provade jag på att springa uppför Skåreberget och hittade en liten runda hem igen som gav en sträcka på 5,3 km.
Nu längtar jag efter mer och jag har några små mål som dunkar i huvudet på mig under löpturerna. Om det blir något mer av dem än tankar återstår att se. Även om det blir fler löpturer den här veckan.
Enligt Smhi så ska det snöa i flera dagar frampå och temperaturen ska sjunka igen till flera minusgrader och det betyder ingen löpning för mig.
Kanske ska jag prova Friskis ändå. Det känns lite lockande…
Hur som helst så är god mat med såser och diverse tillbehör, smarriga kakor, bakverk och rött vin en passion och stor del av mitt liv och något jag tänker fortsätta att njuta utav och jag vet att det fungerar så länge man inte äter det varje dag och så länge man motionerar.

Jag mår helt enkelt bättre på alla sätt och vis. Blir mer stresstålig, är en bättre och gladare mamma, njuter av min egentid, känner mig starkare och mer positiv och nöjd. Livet blir helt enkelt lite lättare utav alla de där svettiga stunderna med löparskorna på fötterna så hit med våren nu!

bloglovin 2014-02-11 kl 21:01
Annonser via Bloggpartner.se

Min bff efter en mil

Min bästa vän sen ett par veckor tillbaks har varit Ipren gel som jag hittade på vår lilla Icabutik en lördagskväll när det gjorde extra ont och som jag så klart inte kunde motstå i hopp om att slippa den nedrans smärtan jag känt framförallt på vänster bens benhinnor [eller heter det benhinna? Har man en eller flera benhinnor på varje ben undrar en som har noll koll?].

Jag har smort och smort och visst har det känts lite mindre vid varje nedtramp på skogsspåret under mina löparturer men helt borta har smärtan inte varit men överkomlig för en som är envis som synden typ.
Jag tror att det onda kom av min ihärdiga joggning på hård asfalt innan skogsspåret blev fritt från is för tidigare år när jag dragit igång med motionen så har jag inte fått så här ont som jag haft nu.

Den här veckan har jag trappat ned med gelen och det har faktiskt inte känts som tidigare utan fungerat ok så kanske börjar det lugna ner sig nu med det onda när jag endast kutar runt i skogen.
Kutar är i och för sig helt fel ord för mig, jag springer inte alls fort, men jag kämpar på och oftast blir det tre varv vilket innebär i längd ca 5,7 km från vårt hus, de tre varven och tillbaka.
Av detta så går jag snabbt nästan 0,4 km för att ta mig ner till spåret och få upp känslan av smidighet innan jag börjar knata fram i joggingtakt.

Ibland blir det bara två varv men jag har försökt att hålla mig klar i huvudet och vara nöjd med även det istället för att se det som ett nederlag att det inte blev mer vilket jag lätt skulle ha gjort för några år sedan.
Bara att jag tar mig ut och rör på mig trots både vardagar och helger med arbete, två barn i vitt skilda åldrar som kräver och behöver helt olika stimulans och hjälp, ett hem som det kan plockas i från morgon till kväll och en massa egna projekt av olika storlek och slag här hemma anser jag gott nog för mig.

Igår eftermiddag hade jag inte tänkt ta mig ut då jag varit ute fem dagar på raken men så passade det med alla andra så det blev en tur och det ångrar jag inte.
Jag har under alla tidigare turer tagit mig runt på ren jäkla envishet men så igår hände det något. Det var så annorlunda alla andra turer att jag sprang med ett leende på läpparna.
Jag älskar skogen, det mjuka underlaget, att det på de tre leriga ställena nu börjar torka upp så man slipper att ta stigen vid sidan om spåret, doften av skog och lugnet som oftast råder där när jag springer för det verkar vara på sådana tider som ingen annan nästan gör det.

Nu tror jag inte för en sekund att gårdagens lätthet kommer att råda konstant i fortsättningen för mig men igår var det fantastiskt att springa och om de hemma hade kunnat låta mig få ha Spotify ifred så jag slapp krångla ur telefonen ur den fjantiga lilla armväskan jag springer runt med för att försöka återta rollen som härskare över musiken samtidigt som jag försökte hålla koll på att jag inte snubblade över någon rot eller annat på marken så hade jag nog kört på längre än jag gjorde.
Resultatet igår blev ändå vårens längsta dvs 7,14 km och det innebär 4 varv.

Ikväll slog jag det. Att samma känsla som igår skulle infinna sig måste ju vara en på miljonen typ och efter ett flåsigt samtal hem för att kolla att det var ok fortsatte jag att springa. Jag var tvungen att passa på när det väl kändes ok och faktum är att det kändes ok varv efter varv utan att jag använt Ipren gel i förberedande syfte.

Kvällens eufori ledde till att jag därmed sprungit min allra första mil någonsin. Till och med lite grann mer än en mil blev det och det minus den lilla sträcka jag går i början av turen.
Det känns sanslöst gött och fascinerande.
Jag trodde inte det om mig själv och visst går det inte fort, det är långt kvar tills en mil blir på tiden 60 minuter kan jag ju säga, men jag är ingen snabbspringare. I alla fall inte som det känns nu. Jag gillar att springa och att göra det i skogen och jag springer hellre långt än snabbt och det gör jag när tillfälle ges från hemmets vrå.
Sen har jag ju kämpat ganska rejält i några veckor nu. Jag gav mig ut på den första turen den 4 april och jag har tvingat mig och med hjälp av envishet och vilja av stål och svetten har skvalat och mitt ansikte är knalligt tomatfärgat när jag anländer hem igen.

Nu hoppas jag kunna fortsätta så här [även om det just nu känns riktigt mört i benen och jag faktiskt har plockat fram Iprengelen ikväll för att jag är lite fundersam på hur jag ska känna imorgon bitti när det är dags att kliva ur sängen för att bege mig mot jobbet] och hålla mig frisk, komma ut på några springturer i veckan och kanske även bättra på konditionen så att tiden sjunker lite grann och det får gärna bli sträckan en mil fler gånger.
Att gå på sporadiska promenader och sen plötsligt springa en massa kilometer har jag svårt att tro att man kan göra men alla är ju olika men när det gäller mig så krävs det att jag håller igång nu och inte kommer av mig i springandet för att kunna ta milen en gång till frampå och det vill jag ju absolut göra.
Det är faktiskt en tanke som är väldigt annorlunda för mig men grymt lockande lite konstigt nog 🙂

Nu ska jag i säng.
M sover sen länge tillbaka vilket inte är konstigt alls efter en morgon som började 4.30 idag.
W sover också nu med sin gipsade arm vilandes mot en kudde, L åkte vid åtta imorse till huvudstaden för att lyssna på Bruce Springsteen så han lär väl inte komma hem förrän söndagsmorgonen nalkas och då ska jag upp och iväg för ett jobbpass så med tanke på att även min lördag startade 4.30 imorse så är det väl lika bra att jag går och lägger mig nu.
God natt!

bloglovin 2013-05-11 kl 22:50