Etikettarkiv: Killekar

Grabblek & löparknä

Onsdag och redan mitt i sportlovsveckan.
Efter att ha blivit motarbetad på jobbet fram till strax för 14 [ibland går verkligen ingenting smidigt utan varenda liten uppgift tar tre gånger så lång tid som i vanliga fall och kräver även tre gånger så mycket energi och koncentration, suck] så bommade jag igen och åkte mot till förskolan.
Där möttes jag av en glad kille och blev genast lite bättre till mods.
Förra måndagen tog han ju steget fullt ut och övervann sin rädsla för att eventuellt ramla och bryta armen igen och cyklade efter tio månaders uppehåll.
Idag hade han gått ett steg längre och bestämt sig för att cykla på den röda tvåhjulingen. Den som har trampor på framdäcket och bara två hjul, precis som en vanlig cykel.
Han har sen han bröt armen vägrat att cykla på allt med två hjul i rädsla över att bryta armen igen och ha ont.
Den röda tvåhjulingen på förskolan har han sagt att han kommer att cykla på sin allra sista dag där. Mest för att ha gjort det liksom men nu hade han cyklat redan idag och det varv på varv på de fina vägarna som förskolan har målade på asfalten.
Han hade ropat att fröken skulle titta på honom och när jag kom fick jag också stå och titta när han avverkade flera varv i snabb fart.

I bilen på vägen hem pratade han inte om något annat än den röda cykeln. Han berättade att först hade han tänkt att han ville göra det när fröken hade föreslagit att han skulle cykla men sen hade hjärnan i honom tänkt att han inte törs.
Man jag törs och är modig som gjorde det sa han 😀
Superkul och det var verkligen en milstolpe i denna lilla femåringens liv att våga och sen släppa allt och tycka att det var så kul att cykla ♥

Efter mellanmål hoppade vi på cyklarna och mötte upp kompisen Viggo, hans lillasyster och mamma Karin i lekpark.
Det blev grabblek och jag blir lika förvånad varje gång nu förtiden som jag ser M leka med en av sina dagiskompisar för det är verkligen killekar.
Inte alls så som W lekte i den åldern även om hon kunde busa och härja även hon.
Här är det yviga gester, jaga och brottas, springa, höga röster, skratt som jag knappt känner igen, och mer bus än vad som är ok.
Mariekexen flög all världens väg. I och för sig så fick jag ett jobbsamtal och såg inte riktigt hur det gick till när M öppnade matlådan som kexen låg i [inte helt lätt kanske i all iver] men det var fler mariekex som blev fågelmat än vad som fanns att stoppa i munnen.
Jag ska kanske inte säga något för jag råkade spilla ut en hel mugg med kaffe på en av bänkarna så jag var inte mycket bättre jag idag men en trevlig lekstund fick vi till i alla fall.

Efter utelek på förskolan, ett par timmars lekparkslek, och sen lite cykeltur på det så är det en trött kille ikväll.
W är trött även hon efter att ha åkt buss till badhuset där hon stämt träff med farmor K och sen badat i flera timmar.
Jag är också trött och framförallt så är jag less på mitt högra knä.
Löpturen igår kväll blev kattskit. Efter en kort sträcka fick jag avbryta och gå hem.
Jag hade hoppats på att två veckors vila efter mitt kanske något dumdristiga beteende att springa 12,5 km på asfalt från att inte ha sprungit alls på ett bra tag skulle ha fått det onda att försvinna men jag hade fel och problemet kvarstår och det förbaskat nog i samma styrka också.
Det gör sjukt ont över höger knä. Smärtan kommer från utsidan och går som knivar in över knät varje gång jag sätter ned benet i marken.
Att springa går inte alls trots att jag är världsbäst på att pusha mig genom och ignorera smärta.

Pratade med Karin om det under grabbarnas lekstund idag. Hon visade lite löpteknik, trodde inte att det handlade om inflammation och när L drog i benet på mig igår åt alla möjliga håll så trodde han inte att det var korsbanden det handlade om.
Löparknä pratade om Karin om så nu ska jag googla det. Hon visade även lite löpteknik för mig i slow motion och en del av det kändes inte främmande alls men även om jag tycker att jag gör åt det rätta hållet, eller i alla fall inte helt fel, så vet jag ju inte om jag har gjort det. Jag vet inte heller om smärtan kommer av att jag gått för hårt ut, eller om det handlar om många månaders tidigare löpning med fel teknik [jag har ju sprungit några mil varje vecka under ganska lång tid så det handlar ju om en hel del löpning], eller om det är en kombination och till den kan även läggas att hon tyckte att jag trampade på fötternas utsida. Alltså går snett lite grann. Är då mina skor helt fel som jag har nu.
Eller ska man som jag hörde någon påstå att man inte ska bry sig om att ha pronerande skor utan istället neutrala för att stärka benet och foten själv.
Fanns en massa mer som att det sitter från höften och en del övningar på det.
En djungel med andra ord och just nu, efter att ha nästan tjutit mellan åtta och tolv igår kväll för att jag inte kunde ta min så efterlängtade joggingtur, så är jag inte riktigt där ännu att tänka på övningar och liknande.
Det känns som en djungel som sagt och jag vill bara få känna euforin över att det inte längre är någon snö, att det börjar bli ljusare om kvällarna, att jag kan få ge mig ut och springa, få min egentid, med musik, känna mig rörlig och piggare i kroppen. Jag vill bara ut och springa!
Gah!
Knäckt som sagt just nu…
Imorgon, eller någon annan dag längre fram, kanske detta har smält in och så får jag se vart och hur jag går vidare.

Nu ska jag kika på något kreativt bygge som M skapat i lego i allrummet och sen finns det en bunt med saker som ska hinnas med innan jag låter underbara på Mia Skäringer svepa mig bort från tankar om löpning.


Suddigt men en bild från idag på de där busiga grabbarna ständigt i full fart!

bloglovin 2014-02-26 kl 19:42
Annonser via Bloggpartner.se