Etikettarkiv: Kräkningar

Påskafton

Den här påsken har det varit ganska stor fokus på påskbrev för M.
Han sitter inte ofta ner och färglägger teckningar. Allra helst målar han fritt och en av anledningarna till det är att det tar sån tid för honom att färglägga en teckning med redan färdigt motiv.
Han vill försöka att hålla sig innanför linjerna. Ha olika färger och det blir detaljerat och tar tid.

Påskbrev hade han redan från början bestämt sig för att han ville lämna till några som han tycker om. Två killar på gatan ville han ge varsitt till sen granntjejen och Ws kompis från förra klassen som har funnits med kring M sen han var liten och som han tycker väldigt mycket om.
Jag och pappa och E, G och W skulle också få varsitt.
Att det blev nio påskbrev hade han koll på och han har verkligen kämpat med dem både på förskolan men framförallt hemma.
När han tillslut hade fått ihop nio och det blev påskafton så gick jag med honom på gatan när vi väl var hemkomna efter påskparaden.

Ingen av killarna var hemma och inte heller Ws kompis men granntjejen fick ett påskbrev och sen fick ju vi varsitt och han har frågat flera gånger om jag tycker att det var fint.
Han berättade om färgerna han valt, blomman, och om jag tycker om den söta kaninen med mera.
Som han kämpat med dessa. Han är en givmild liten kille som är väldigt bra på att både ge och att få. Han säger tack, blir glad och tacksam när han får något och hjärtat smälter lite av att se honom så själaglad över t.ex ett par tygskor som han fått välja själv och som vi köpte på KappAhl häromdagen. Han bara älskar dem och det är klart att det känns lite extra kul att ge någon något som verkligen uppskattar det.

Under eftermiddagen åt vi oss proppmätta på påskmat.
Farmor och farfar, E och G och så vi fyra satt alla ner och mumsade på lite buffé med prinskrovar, köttbullar, Janssons frestelse, matjesilltårta, ägg och sill så klart. Det togs om och togs om och alla åt sig verkligen proppmätta så gott var det.

Till kaffet åt vi kakan jag bakade på fredagen med vit choklad och färgsatt med några droppar gul karamellfärg för att få ett lite påskigt utseende på den.
Det är ofta svårt tycker jag första gången jag bakar en kaka då jag inte har full koll på hur länge den ska vara i vår ugn för bästa resultat.
Denna har jag hämtat receptet ur Världens bästa kladdkakor skriven av Husmorsorna Emma Hamberg och Anette Rosvall och det stod att den skulle gräddas femton minuter längst ner i ugnen.
Nästa gång jag bakar den, för god, och enkel, var den så jag kommer nog att göra den fler gånger, så kortar jag ner tiden lite grann. Kakan sätter sig sen när den svalnar och jag vill absolut inte att den ska bli torr vilket den hade tendens att vara i kanterna den här gången.
Pudrar med florsocker och serverad med grädde vispad med lemon curd var den supergod.

W drog iväg till skogen med en kompis och skulle vara hemma halv tio medans vi andra satt ner i vardagsrummet och i samband med att jag skulle göra mig i ordning för att åka iväg och jobba så blev M hastigt sjuk och det av den värsta sortens sjuka enligt mig nämligen kräkningar.
Han kaskadspydde och han med tre omgångar innan jag lämnade huset.
När jag sen kom hem strax efter ett så hade han kräkts en gång till och sen var vi uppe vid tvåtiden igen innan han somnade om och sov tungt till fyra.
Därefter var vi vakna.
Under gårdagen fick han feber och sen utslag mellan överläppen och näsan som gjorde ont och han klagade på dem. Inga mer kräkningar dock och han åt som vanligt och fick behålla maten så det kändes ju skönt i alla fall och idag är han som vanligt, pigg och äter, men utslagen är fortfarande kvar.

Själv hade jag med mig två extra långa arbetsdagar under onsdagen och torsdagen i bagaget tillsammans med några glas vin och en sen långfredagskväll hemma hos Hanna och sen jobbandet i lördags mellan halv nio och ett så igår var jag tröttare än tröttast.
Att jag sen inte kan sova särskilt bra utan ligger och lyssnar på hur M låter de få timmarna som blev mellan lördag och söndag gjorde mig inte piggare så tröttheten håller i sig även idag.
Känner mig mörare än mörast just nu dock väldigt glad när jag tänker tillbaka på påsknatten då ungdomskören gjorde en fantastisk medverkan och sjöng kanon på samtliga sånger.

Idag blir det hemmavistelse. Vår planerade tur på fem dagar till Skåne är ledsamt nog inställd på grund av Ms tillstånd för att inte smitta ner min pappa som inte är så bra fysisk kondition.
Istället hoppas jag att W ska komma med på påsklovsfotbollen trots att jag tog tillbaka anmälan för att vi skulle åka ner till mina föräldrar och sen blir det någon dags jobb för mig den här veckan, biobesök, och lite annat kul att göra tillsammans ska vi nog också lyckas få till bara vi får vara friska. Men först en dags karantän till så att säga.

Glad påsk på er!

bloglovin 2014-04-21 kl 15:58
Annonser via Bloggpartner.se

Ytliga känslor

Jag blir mer och mer känslig. Antar att det har med åldern att göra också för den ökar ju bara konstant…
Efter att ha haft en överraskande helt ny slags smärta i bröstet i lördags kväll tillsammans med rejäl yrsel och sen gallstensanfallet from hell i söndagskväll [den här gången var det nära att jag tuppade av och att L ringde ambulans så nu ska jag ringa och få en tid tänker jag även om jag har sagt det förut, jag vet] så kan väl det också hjälpt till igår.
Öm i hel kroppen, med en whiskeybeslöjad röst efter en timmes framtvingade kraftiga kräkningar i ett försök att överleva magsmärtan, så var jag minst sagt mör hela måndagen lång så när jag och M dressade oss med ytterkläder över våra lediga dags myskläder igår och gick ut efter lunch och vårsolen värmde oss då och då, M målade på den bara asfalten, vi hjälptes åt att tömma vinterkrukorna på lerig gammal jord och torr ljung, kånkade saker fram och tillbaka mellan framsidan och förrådet, äntligen förpassade snöskyfflar och pulkor längst in där man knappt kan se dem, kämpade i nästan en timme tillsammans med att montera ihop fotbollsmålet och avslutade det hela med att spela fotboll tillsammans på gräsmattan för att få upp värmen i kroppen då det var riktigt kyligt när inte solen var framme så låg känslorna utanpå kroppen hos mig.

Hur kan man inte älska det återvändande ljuset, vårsolens strålar som värmer, och att få vara tillsammans med sina barn utomhus och riktigt känna hur gott vårluften gör en. Sen är det klart att ibland känns en dag som gårdagen lite mer och igår var det helt enkelt en sådan dag.

I eftermiddag ska vi fortsätta utomhus och plantera några små påskliljor och penséer i krukorna. Jag hoppas att de ska överleva trots att det fortfarande är nätter med någon minusgrad. Kan inte låta bli att prova i alla fall för det är ju så mysigt med de där allra första vårblomsterna runt huset.
Sen får vi om rådjuren låter bli dem. Jag brukar skippa att plantera penséer då rådjuren alltid äter upp dem.
Har provat lite allt möjligt, hyvlad doftande tvål, hårspray, med mera men inget har fungerat hitintills men efter att ha hittat ett nytt tips så kan jag inte låta bli att prova en gång till. Kanske fungerar det den här gången och blommorna får vara ifred.
Återkommer om detta frampå 🙂

 
Att fylla grå asfalt med färg hör våren till ♥

bloglovin 2014-03-18 kl 09:54

Tisdag @home

Vinterkräksjukan har landat på Ms förskoleavdelning. Kräkningar och rejält med magont.
Igår var vi lediga och idag är han hemma med mig. Flexibilitet  inom jobbet som jag har möjlighet till göra ibland vissa av veckans dagar gör att jag gör lite nytta i alla fall men hemifrån.
Har googlat fram några texter om de stora tjejerna ska sjunga och kopierat upp dem på textblad till dem och printat ett ex av varje sång.
Väntar på två mail av lite avgörande karaktär och skulle helst se att de dök upp nu så jag kunde gå vidare med en sak och ringa två samtal som innefattar dessa mailen men än så länge plingar inte jobbtelefonen till på mailfronten tyvärr.

Imorgon kommer M att hänga med mig till jobbet. Sitta bredvid pianot när jag spelar, lyssna på möte och sitta och måla och skriva. Spela Nintendo, surfa på iPaden, leka lite med bollarna, hjälpa mig att kopiera noter, lyssna på körövningen osv.
Att jag väljer att göra så här är ju ingen garanti för att vi inte kommer att få kräksjukan men jag kan göra så gott jag kan då jag har möjlighet att från undantag några enstaka arbetsuppgifter på mitt arbete ha M florerande i bakgrunden och därför tar jag den möjligheten för att jag helt enkelt vill försöka att undvika att mina barn ska hänga med huvudena i hinkar och krampa spyendes i några dygn, för att jag inte själv vill göra detsamma eller att L ska göra det i denna smittsamma vidriga sjukdom som verkar ha blivit varje svensks normaltillstånd och något som man räknar med att ägna sig åt några gånger under månader vid den här tiden på året [hur fanken man nu kan räkna med det och anse att det är normaltillstånd!?].
Jag vill inte heller att W ska missa en massa dagar i skolan och halka efter om jag kan undvika det, sanera hela huset med mina spruckna eksemfingrar som det bränner likt syra på vid den här årstiden för att få så mycket som möjligt rent, eller att må dåligt på det sättet som man gör när man ligger på toalettgolvet och nästan svimmar av mellan kräkningarna. Eller att få det om och om igen, tvätta alla sängkläder och en massa mer.

Men allra helst vill jag att vi undviker kräksjukan nu då vi på lördag ska på begravning.
En begravning som vi bara ska vara friska på och gå på. En sådan som man inte önskar att man ska behöva gå på någonsin.
W ska med men M inte. Vem vill passa en kräkandes M och vem ska göra det då farmor och farfar som möjligtvis skulle kunna ställt upp så klart är på begravningen så är M sjuk måste någon vara hemma med honom.
Visst går jag händelserna i förväg nu och målar fan på väggen men som sagt att göra allt för att eventuellt undkomma vinterkräksjukan gör jag och att lämna M på en förskola där den går bland barnen är inte att tänka på om jag kan låta bli.
Så han är med mig och alla i familjen tvättar händerna noga med tvål flera gånger om dagen och undviker offentliga toaletter just nu.

Mer som händer denna tisdag är att snön vräker ner och jag borde gå ut och skotta om jag ens ska orka få bort allt med vår lilla snöskyffel [en tisdagsöverraskning i galvaniserad stålplåt från sambon vore inte helt fel…! L], M vill att vi ska spela Skylanders Swap Force vilket vi igår lyckades att få till två spelare på så nu samarbetar vi i kampen mot fienderna och så ska vi tvätta våra hår innan vi hämtar W i skolan som jag lovat att göra idag.
Hon vaknade förkyld med snor och tät näsa och tungt huvud på det men ingen som helst feber konstaterade jag efter en koll.
Jag trodde själv inte det men efter en stor kopp te och tunnbröd hade hon klätt på sig och beslutat sig för att gå till skolan. Det var bara en lite längre startsträcka som behövdes idag och skulle hon bli sämre under dagen så kommer ju fröken att skicka hem henne så det kändes bra.
Att hämta henne så hon slipper ca en timme som det tar med båda bussarna, väntan på torget och sen promenaden hem från bussen känns dock bra.
Då vinner vi även lite tid att ägna åt veckans läxor vilket behövs.
För två veckor sen var det prov på Vikingatiden, i fredags engelska progress test på fyra kapitel och glosor och nu på fredag är det fysikprov som gäller.
Utöver det säkerligen två kapitel i svenskboken, femton glosor och kanske även lite matte på det.

Dagen idag är redan utstakad och den spenderas till mesta del @ home.
Nu ska jag försöka att få avregistrerat den sjukanmälan jag gjorde på W i morse. Verkar inte helt lätt men förhoppningsvis lyckas jag få bort den.
Trevlig tisdag på er!


Mitt sällskap idag. En superhjälte.

bloglovin 2014-01-28 kl 10:27

Feber in the house & asfaltslöpning

Bloggtystnad blev det visst och det på grund av att sjukdom har flyttat in.
I söndags morse när jag var på väg att lämna huset för att åka till jobbet noterade jag att M var varm och seg.
När jag mellanlandade mellan jobb och en sväng hem till Hanna så tryckte jag honom en supp och sen när jag kom hem igen så sov han i soffan.

Febern rusade på och visade 39,4 när han vaknade till.
Framåt kvällen kräktes han. Jag bäddade ned honom i hans säng och han halvslumrade. Försökte få honom att inte gå på toaletten och bajsa ut suppen i hopp om att den skulle hjälpa till att sänka tempen men det gick inte särskilt bra på den fronten.
Kvällen och natten som följde innehöll några till kräkningar, en kaminhet unge, och en rejäl bunt ångest i mig.
Tankar om att den där vidriga äckelsjukans om bara går runt runt runt nu hade flyttat in hos oss dunkade i huvudet på mig och de korta stunder som inte M jämrade sig under natten kunde jag inte slappna av tillräckligt på för att få någon sömn.

M åt i lördags och därefter varken åt han eller kissade men så igår morse behövde han gå på toa.
Han vinglade lite och efter att ha varit uppe en stund så mådde han så illa igen att han kräktes på nytt.
När W och L lämnade huset kände jag mig matt.
Såriga händer av allt tvättande, maskiner som surrat med sängkläder och annat och x antal skurningar av toaletten.
Jag tryckte i M en supp och sen på något sätt så blev han liggandes utan att känna att han var tvungen att gå på toa.
Den hjälpte och efter den där kräkningen vid kissningen igår morse har det inte kommit något mer.
Jag har hållit koll på supparna och gett honom kontinuerligt för att han ska slippa bli så varm och kräkas och det har fungerat bra.
Tempen sjönk och han åt både rostat bröd, drack cola, åt piggelin och falukorv under gårdagen.
Inga tendenser till att kräkas, eller vara kokhet, eller klaga över att må illa och inte från någon annan i familjen heller.

Då beslutade jag mig för att kräkningarna hörde samman med den skyhöga febern likt som på W som kräks av feber och jämnt har gjort och dagen blev lite lättare.
Jag röjde upp lite varstans, tog hand om tvätten och dammsög medans M såg på film och låg med iPaden i knät.

När L kom hem från jobbet kring åtta så hade jag bestämt mig för att trotsa de små förkylningskänningarna jag har kvar om morgonen och ge mig ut och springa.
Det var igår två hela månader sen jag sprang. Då var jag igång och sprang ca fem gånger i veckan. Nu kändes allt nytt och jag kom knappt ihåg hur jag hanterade pulsklockan längre.

Reflexer på och lite andra kläder på kroppen än, iPhone och pulsklocka och sen gav jag mig iväg.
Jag och asfalt har tidigare inte varit en bra kombination och jag vet inte ännu om det är det nu heller. Att springa i skogen är så mjukt sviktande gott ju under fötterna. Dessutom doftar det underbart och är vackert i naturen.
Nu blev det ren asfalt och löpning under gatlyktornas sken. I och för sig var det vackert att springa på cykelbanan längs med Klarälven men det är inte detsamma som att springa i skogen.

Att det var gött att komma ut själv efter ett och ett halvt dygns sjukdomsvistelse var däremot sanslöst sjukt gött.
Det blev en runda på sju kilometer i ett ok tempo med tanke på att jag inte sprungit någonting på åtta veckor måste jag tycka.
Däremot så frös jag de första tre kilometrarna så om det fungerar att springa på asfalt för mig så är det nog lite andra kläder som gäller.
Idag är jag mör i benen och kände mig lite mer förkyld när jag klev ur sängen än tidigare men det var det värt.
Så skönt att komma ut på egen hand och röra på mig med dunkade musik i öronen!

Idag har M inte hög feber men däremot så han betydligt slöare än igår. Jag antar att det kommer lite i efterhand och därför orkar inte kroppen med riktigt.
Han har sovit mycket under förmiddagen och till skillnad från igår så vill han inte äta. En halv päronmer och en halv apelsinmer är allt jag fått i honom hitintills.
Nu verkar det som han piggar på sig lite i alla fall och när W kommer hem från skolan så säger han att han ska äta nudlar samtidigt som hon gör det.
W är ofta vrålhungrig när hon kommer hem från skolan då de har skrämmande kort tid på sig i matsalen att äta på, de hinner inte äta om de pratar med varandra och de hinner absolut inte ta mer mat om de skulle vilja det, och dessutom äter de väldigt tidigt så nudlar, en toast eller något liknande brukar vara önskat när hon kommer hem.
M vill gärna göra som hon gör så kanske kan han få i sig lite nudlar eller maskar som han kallar det snart och därmed få lite energi i den där lilla kroppen.
Man ska vara glad när ens barn är friska. Att se dem sjuka, svaga och ledsna är minsann inte det minsta kul alls känner jag nu.

bloglovin 2013-11-05 kl 15:02

De tänkte operera fel arm på mitt barn

Idag är det en vecka sen vi svängde in på Centralsjukhusets parkering strax före halv sju på morgonen.
M var trött och lite spänd i bilen men hojtade hej vilt efter en stund för då hade han sett ett stjärnfall. Han kunde inte hålla tyst med vad han önskade sig.
En stor banan var det han allra helst ville ha. Jag antar att vetskapen om att han inte skulle få äta någon frukost hade en viss del i detta…

Kvart i sju skulle vi befinna oss på avdelning 12 och väl där så klädde han om och fick sen Emlakräm och plåster på båda armarna.
Jag tänkte inget särskilt kring det att sköterskan satte kräm på båda hans armar och inte heller noterade jag att han inte fick något personarmband runt handleden.
Även om jag stålsatte mig, och det är något jag är grymt bra på att göra, så tyckte jag att hela grejen var smått obehaglig redan här.
Bara att vistas i rummet i väntan på att de skulle komma och säga att det vardags att rulla ner till operation var blä rent ut sagt.

W ringde innan hon skulle åka till skolan och ville prata med M.
Jag la luren vid hans öra och han berättade hur det var och de sa söta saker till varandra som att de älskar varandra.
W var även uppe tidigt för att inte missa att vi åkte för hon ville absolut säga hej då och när de kramades så började hon gråta så även hos henne fanns det funderingar och allvar kring det där med en operation.

När vi väl befann oss nere på operation fick vi träffa läkaren som skulle operera M.
En oerhört lugn och trevlig man med en utstrålning där han stod avslappnat i munkjacka bredvid M som låg i sängen utan att säga ett knyst hade en inverkan på mig så jag önskade att han skulle prata i evighet och att vi skulle slippa det där med operation.
Han påminde om Morgan Alling var det enda jag kunde tänka där jag stod mitt emot och försökte ta in vad han sa samtidigt som mina tankar befann sig på den förra operationen och hur M inte ville vakna till efter att ha varit sövd, hamnade på Iva och kräktes massor.
Nervös men stålsatt till max var vad jag var.

Här visade det sig att sköterskan inte hade behövt kleta in M med Emlakräm på båda armarna och den som var chef över sövningen [jag lär mig verkligen inte vad alla de där vitklädda personerna har för titlar] inte heller hade hon satt på M ett armband vilket hon fick en tillsägelse för och rusade iväg för att hämta ett.
När jag kom tillbaka efter ett snabbt byte till operationskläder sa läkaren till mig att M säger att det är höger arm som han ska operera. Ja! Vilken annars liksom?!

Det visar sig att i hans journal står det att det är vänster arm som de ska öppna och ta ut titanstänger ur. Hemska hemska tanke!
När jag bär i M i operationssalen så är allt förberett för att operera vänster arm. De flyttar runt lite saker, et bord m.m., till den andra sidan.
Jag hinner tänka tanken fullt ut och se för mitt inre hur de öppnar fel arm på honom i detalj innan de väl upptäcker att det inte finns något att plocka ur i den.

Tar mig samman, dvs stålsätter mig, och fokuserar på M. Vi leker med en av grejerna som barn får välja mellan i korgen de har inne på op.
Jag pratar på och de drar bort plåster efter plåster, jag skjuter upp en liten kula i ett plastigt flipperspel, de torkar bort Emlakräm, jag skrattar, de sticker honom, vi räknar hur många poäng vi får, de gör allt möjligt med hans arm, M lyckas nästan få 100 poäng och jag hejar på, det piper och blippar lite varstans, M skakar det lilla gröna flipperspelet, jag känner mig tung i huvudet och så samlas de runt huvudet på honom och trots att han protesterar vid att ha masken så nära ansiktet så andas han in.
Ögonen på honom vänder sig lite innan ögonlocken stängs och sen ser han död ut. Igen.
Genast är en trevlig sköterska [eller vad hon nu är] framme hos mig och säger att hon ka följa mig ut följt av att det där gjorde jag bra, de andra instämmer, och sen går vi och jag är barnfri men känner mig som om hjärtat slitits ur min kropp.

L har precis lämnat W på skolan så vi ses i cafeterian för frukost. Jag får bara i mig kaffe men det gånger två.
När det gått en halvtimme så tror jag att de ska ringa men det gör de inte.
När det gått en timme är telefonen fortfarande död och då har det gått längre tid än jag vad jag fick känslan av att det skulle göra när den där Morgan Alling gick igenom operationen med mig.
Enligt röntgenbilderna så såg det bra ut och de skulle öppna i samma hål som tidigare och lyfta och lirka upp stängerna.
Oftast går det lätt att göra sa han och det såg ut som att det skulle bli lätt med M.

Efter en timme och fyrtio minuter och två rejäla muggar med kaffe var jag helt säker på att något gåt väldigt fel.
Föreställde mig alla möjliga otäcka saker och pendlade mellan att M aldrig mer skulle vakna eller att de inte ringde för att de inte hade mitt mobilnummer.
Ganska grava kontraster skulle man ju kunna säga.

Då ringde de! Efter en timme och fyrtioen minuter!
Jag och L gick till uppvak och då bara en förälder får vara där inne med barnet så gick L in först då han var tvungen att åka till jobbet strax därefter.
När ja kom in så föreställde jag mig hur M skulle sova likt efter förra operationen då han sov och sov inte ville vakna alls.
Jag hade så fel!
I sängen låg en gallskrikandes kille, det hörde faktiskt ända ut i korridoren men jag kunde inte tänka att det var M som lät för i mitt huvud existerade bara att han inte skulle reagera vilket ju var anledningen till att vi hamnade Iva förra gången.
Han skrek mamma, mamma, mamma, miljoner gånger kändes det som och i panik. Slog vilt omkring sig med ögon stora som tekoppar. Försökte ta sig ur sängen och även om jag försökte hålla om honom och lugna honom, säga att mamma är här, så hjälpte det inte alls.
Han fortsatte att skrika mamma och runt sängen var då jag och två stycken personal. En på var sida om sängen.
M skrek helt galet, slog till mina glasögon så att de inte sprack av den smällen var en sanslös tur, han trasslade in sig i alla slangar, och när han fick syn på bandaget på höger arm började han skrika att han inte vill ha gips.
Förstod att han gick tillbaka och mindes olyckan min lilla stackare.
Jag hann tänka en miljon saker där vid sängen och personalen stod kvar.
M gastade om att han var törstig och fick saft att dricka i sugrör. Just under själva drickandet tystnade han men sen drog han igång igen.
Personalen stannade kvar och jag antar att de undrade lite över hans tillstånd för de ställde frågor om han inte tål morfin och andra saker.
Vad jag vet så tål han det. Fast just då kändes det inte som att jag visste någonting och plötsligt började jag må illa.
M skrek mamma samtidigt som han slog bort mig. Han skrek också att han hade ont om och om igen.
Jag mådde mer och mer illa och när benen började kännas för svaga för att stå på så så blev jag tvungen att säga till personalen även om det kändes som världens nederlag att inte klara av att hålla mig tätt intill M.
På ena sidan av Ms säng fanns en liten soffa.
Det gick snabbt och de drog fram den intill Ms säng och jag hamnade i den med benen i högt läge och fick ett glas saft.
M skrek men det märktes att han visste att jag var där för när jag bytt sida för att lägga mig ner så hittade han inte mig med blicken längre.
Jag låg på soffan och höll min hand på honom och då valde de att ge honom morfin mot smärtan och sen även sömnmedel för att göra om uppvakningen för honom.

De sa att han inte skulle minnas detta men det visade sig sen hemma att han visst kom ihåg en del av det.
Han berättade att jag hade hållit fast honom och att han skrek för att det gjorde ont och han ville inte att jag skulle hålla på hans onda arm.
Efter en kort stund somnade han och jag kände mig piggare igen.
Fick höra att det är väldigt dumt att inte äta frukost men att få ner något den morgonen med en orolig mage var inte att tänka på om jag inte skulle kräkas.

M sov och jag satt bredvid och tittade på honom och lugnet infann sig på utsidan även om jag mest satt och tänkte på hur det skulle gå att väcka honom efter den här första pärsen.
När det blev dags att få honom till att vakna till så tog jag det så lugnt och det fungerade bra.
Han vaknade sakta, konstaterade att han hade ont, att han ville hem, att han var trött och törstig och så var han väldigt hes. Hesheten höll i sig sen resten av dagen.

Efter ytterligare ett tag med lite kontroller fick vi köra sängen tillbaka till avdelning 12.
När vi kom upp dit sa M till samma sköterska som hade satt Emlakräm på honom tack för en trevlig resa och yttrade sig om fåtöljen på rummet som han tyckte var cool.
Roliga kille liksom 🙂

Några timmar vilandes på rummet blev det. M var hungrig och jag matade honom med pannkakor och sylt. Han kräktes inte en enda gång på sjukhuset, varken efter all saft han drack eller maten.
Det var så många saker från olycka och tiden på sjukhuset i maj.
Han visste direkt när vi kom tillbaka till rummet att han inte skulle få åka hem förrän han lyckats kissa.
När orken fanns så kämpade han, precis som i maj, men varje gång jag satte honom på toaletten så blev han lika ledsen för det kom inget.
De tog ultraljud på blåsan och det fanns nästan 2 dl i den och han var kissnödig men det är svårt att få ut det.

13.05 ringde läkaren och pratade med mig.
Han hade en operation till på gång då och om vi ville träffa honom så skulle vi få vänta ytterligare en timme och fick då välja att om M kunde kissa och det kändes bra för oss så fick vi åka hem efter telefonsamtalet.
Jag fick veta att operationen hade gått bra men att det hade vuxit nya ben ovanpå pinnarna.
Barn växer oerhört fort. Det är därför som barn inte får ha pinnar, spikar, skruvar kvar i kroppen för det kan bildas missbildningar och bli som en böj på armen med nya ben ovanpå fick jag veta.
Och om de gör sig illa igen så kan resultatet bli sämre om de finns kvar.
När det gäller vuxna som inte växer mer så brukar man strunta i att operera ut pinnarna.

Ms pinnar var inbäddade med nytt skelett så de hade fått knipsa bort ben för att komma åt pinnarna och få ut dem.
Att han hade ont var som det skulle. Han hade fått antibiotika i de två såren och sen smärtstillande.
I ca tio-fjorton dagar är hans arm extra känslig och kan vid olyckligt fall brytas av på nytt så ingen klättring, hoppning på studsmatta eller liknande på ett tag.
Ungefär samma läge som förra gången kändes det…

Tillslut kunde han kissa och lyckan över det gick inte att ta miste på.
Sköterskan kom för att ta bort nålen och när hon sprutade in vatten för att få bort luften antar jag så sa M tack för den lilla slurken.
Han var vid gott mod när han visste att han skulle få lämna sjukhuset och åka hem 🙂

Jag hade lovat M ett besök på Toys R Us och även om han var trött så gick han själv med ryggsäcken med hunden, snutten och igelkotten i till bilen och ville till leksaksaffären.
Det blev lite Lego men när vi satt i bilen igen så tog krafterna helt slut.
Han började må illa och när vi kom hem så kräktes han.
Innan han slocknade utmattad i soffan och sov i flera timmar sa han att han aldrig i livet mer ville åka till Rottneros för tänk om han bryter armen igen.

Min tappra modiga lilla fantastiska pojke!
Nu har vi äntligen satt punkt för denna långa upplevelse som för dig som är den känsliga och funderande lilla människa som du är har tyckt varit stundtals så jobbig.
Mitt hjärta stannade ett litet tag den där dagen i parken när jag rundade hörnet av piratskeppet och såg dig stå där med din arm böjd åt helt fel håll.
Jag älskar dig från månen och tillbaka ♥

bloglovin 2013-10-11 kl 12:02

Hemma

Igår kväll kring niotiden fick vi åka hem! Det trodde vi inte att vi skulle får göra.
M kräktes på Iva, hade ont i armen, var slö och sov mycket och var endast vaken väldigt korta stunder.
Han somnade så fort att de en gång inte ens hann få i ordning smärtstillande och ge honom det i nålen i vänsterarmen medans han var i vaket tillstånd. De ger inte det om barnet sover tydligen.

Vi fick hör att vi skulle vara kvar flera gånger, de trodde inget annat, men så plötsligt piggade M på sig. Han gick från knappt kontaktbar till pigg om man jämför.
Vaknade till och hade ögonen fullt öppna. Fick smärtstillande i nålen, fokuserade en stund på spindelmannentatueringen han fick och bestämde själv vart L skulle tatuera honom.

När jag försiktigt tryckte en Piggelin mot hans läppar blev han jättehungrig och jag fick hejda honom från att inte bita för stora bitar av den och att ta det lugnt när han åt.
Den toppenbra personalen på Iva rullade fram en tv och precis då var klockan 18 och Bolibompa började.
Perfekt timing!

Efter ännu en koll på magen för att läsa av hur mycket han hade i blåsan och lite andra kontroller och lite mer väntan för att se hur han återhämtade sig gick de och ringde till tolvan för att meddela att de kunde komma och hämta oss.
Där var det tydligen mycket att göra så istället blev det de två trevliga sjuksköterskorna som körde M tillbaka till vårt rum.
Under åkturen sa M att han längtade efter potatis, köttbullar och sås flera gånger. Han var så himlans hungrig och så mycket piggare än tidigare och skrek inte heller av smärta i vaket tillstånd som han gjort så mycket av tiden sen olyckan inträffade. Det kändes hoppfullt inför kvällen och en eventuell hemfärd då han för att få åka hem inte skulle ha alltför ont, ha ätit och kissat.

Vi hann bara precis in på rummet på tolvan innan han började att kaskadspy.
Det han druckit och Piggelinen fick han inte behålla. Svettig och matt sjönk han ner i sängen och där rasade hoppet en hel del.
Hans ögon har sett så olyckliga och trötta ut sen det här hände och ungefär här började jag känna att jag måste bara ut från det här stället en stund.
Bilderna från när jag rundade hörnet på piratskeppet och såg M finns där hela tiden, all det onda som han haft som jag inte kunnat göra något åt typ, alla tårar och en natt utan sömn kändes då för mycket och luften och orken tog slut typ.

Vår prins överraskade dock med att piggna till igen och även om han var otroligt trött och gnällig så tjatade han om mat.
Efter ett litet psykbryt över att de inte hade potatis, köttbullar och sås på menyn accepterade han köttbullar och makaroner.
Han åt lite grann av det och tog även två tuggor på en smörgås som jag var ute och roffade åt mig i korridoren. Att hela tiden behöva hjälpa honom och mata honom är nytt både för oss och han och det är inte helt lätt med en icke bebis som vill ha det på sitt sätt men maten slank ner.

Både före maten och efter hade vi provat att kissa i den där baljan som finns på avdelningar. M sa att han var kissnödig men det kom inget och det var tungt.
Han grät och sa att han ville hem flera gånger och visste om att han var tvungen att kissa för att vi skulle få åka.

Det var bara det där med själva kissandet kvar. M provade igen men det kom inget.
Då fick han förslaget att han skulle kissa på toaletten av den manliga sjuksköterskan men det vilel han absolut inte göra på grund sin arm.
Dygnet i väntan på operation har inneburit så mycket smärta i armen och de förflyttningar av M som gjorts har gjort så ont att han bara skrikit trots att de gjort sitt bästa och en har hållit i armen och oftast två har lyft/flyttat på M.
Självklart har han ont i armen fortfarande men kanske inte lika mycket som tidigare men rädslan för att det ska göra så ont igen är enorm.

På uppvak kände jag mig lite överkörd gällande ett beslut som jag anser kunde gjorts annorlunda då jag faktiskt känner mitt barn bättre än de som vårdar honom.
Jag kollade av mina tankar med L och berättade sen även för Hanna i telefon under eftermiddagen.
Jag ångrade att jag höll tyst då men samtidigt är det inte helt lätt att sätta emot kunnig sjukhuspersonal.
Den här gången valde jag att bestämma när sköterskan inte tog några initiativ mot Ms skrikande gällande att han inte kunde kissa när han försökte göra det i plastmojängen men inte heller lyssnade på alla de ord, formuleringar, och övertalningar som han använde för att förklara för M hur vi skulle lösa det hela och ta oss till toaletten.

M var rädd som sjutton för att det skulle göra ont som det senaste dygnet och jag beslutade mig för [samtidigt som jag hoppade att det skulle gå vägen och inte hända något mer med armen] att han behöver få veta att det går att gå på toaletten och kissa trots armen, han hade ju faktiskt smärtstillande i kroppen då, så därför lyfter vi honom nu bestämde jag och som tur var så var sköterskan med på detta och han tog armen och jag och L M på varsin sida av sängen.

Efter en stund på toaletten så kissade han plötsligt och då blev han helt tyst. Hans ord om att det gjorde ont stannade av och då var tårarna väldigt nära för mig.
Väl tillbaka i sängen igen togs nålen i vänster arm bort och sen klädde vi försiktigt på honom det stora linnet jag packat ned under min snabba tur hem för att hämta kläder m.m. i torsdags kväll.

Med små vingliga steg traskade vi sen ut i korridoren. Jag hjälpte M med att bära sin tunga gipsade arm och L tog den mesta av packningen.
De klippte till en mitella som man fäster med kardborrband och den var verkligen fantastisk för helt plötsligt kunde han bära sin egen arm.
Jag höll honom i vänsterhanden lite försiktigt så han inte skulle snubbla och känslan var helt otrolig där vi gick förbi det ena rummet efter det andra och tittade på djuren som fanns på dörrarna till rummen. Vi hade bott i tigerrummet.

Det var som att se världen lite för första gången på något sätt och tacksamheten och glädjen jag kände över att livet liksom återvände speglades säkert i hur jag pratade då med M och hur jag sa hej då till de som jobbade kväll på avdelningen.

Visst var vi lortiga och trötta och det är en massa tid kvar innan allt är som vanligt igen för M men när L gick före för att hämta bilen och jag och M klev ut genom sjukhusentrén, rakt ut i den ljumma sommarkvällen med ljuvlig doft från en syrenbuske, så var det ren och skär lycka inombords att få gå bredvid den lilla killen med de trötta bruna ögonen, den stora armen, det lockiga håret och favoritkepsen så självklart på huvudet, och hålla honom i hans lilla hand.
Älskade barn ♥

bloglovin 2013-06-01 kl 23:55

Kroppen har återhämtat sig

Bladen på tulpanerna höll sig inte alls fina länge den här gången och då har jag ändå varit noga med att inte ha så mycket vatten i vasen att bladen nås av det.
Läste någonstans att de sunkar ihop om vattennivån når upp till bladen.
Kanske ett måndagsexemplar jag fick tag i… Blir till att köpa nya imorgon när det är dags för att unna sig en fredagsblomma men tills dess har jag njutit av dem genom att kapa av dem och sätta bara blomman i en liten vas med vatten.
Antar att det inte är det bästa sättet att hantera tulpaner på för de stängde sakta ihop sig lite grann för varje dag men det var fint tyckte jag.

Vissa dagar känns mer ok än andra och idag är det en sådan dag.
Jag vaknade trött som sjutton klockan sex men när jag väl kommit igång och druckit min latte så kändes det bra och jag har både energi och styrka och inte ont någonstans alls i kroppen idag.
Det är första dagen idag sen magsmärtorna i fredags som jag inte har ont alls.
Eftersom den enda ställning som jag kunde hantera smärtan på var att ligga på knä hängandes över, och i, toaletten tvingades mig själv till att kräkas i över en timmes tid för att försöka få bort det onda så sätter det sina spår på och i kroppen.

Jag har varit öm likt värsta träningsvärken i övre delen av magen och på armarna. Ont i halsen och hes av kräkandet och min hud i ansiktet gick sönder av all påtvingad kraft.
Jag var rödprickig fredag kväll och på lördagen sen sprack och flagnade stora delar av kindernas hud på mig.
Jag har smort med tjock kräm morgon och kväll och försökt att sminka så gott jag kunnat för att se ut som vanligt. W tyckte inte jag såg klok ut ett tag så ni förstår att det inte har varit särskilt trevligt…
Jag är fortfarande torr om kinderna men flagnar inte längre.
Hesheten består även den lite grann men jag har som sagt inte ont någonstans idag och det är så otroligt gött!

Förmiddagen har gått åt till att skriva, printa, kopiera, vika och posta brev till alla körer, svara på mail och röja på mitt kontor lite grann samtidigt som jag druckit flera muggar med kaffe och njutit av att allt flytit på.
Nu är det lite sen lunch som gäller. Har tänkt att hinna med lite småärenden också under lunchen men tvingas nog välja ut några utav dem så får resten vänta tills imorgon ändå.
Känns gott att jobba undan lite mer idag så jag kan stryka vissa saker som bör vara gjorda inför nästa vecka då det är sportlov och jag ska försöka att vara hemma med barnen så mycket som möjligt.

Ha en fin torsdag alla fina läsare!

bloglovin 2013-02-21 kl 13:01

Magsmärtor from hell

Nu har jag avklarat dagens jobbpass som gick bra.
Igår kväll trodde jag knappt att jag skulle kunna ta mig till jobbet idag. När jag åkte och hämtade M på förskolan halv fyra fick jag jätteont högt upp i magen.
Det släppte dock efter tio minuter men när vi väl kom hem så började det igen.

Det gjorde så ont att jag knappt fick av mig kläderna. Jag hängde i trappen för att kunna kontrollera smärtan men det gick inget vidare.
Det gjorde ont hur jag än stod eller satt eller lutade mig och när smärtan ökade sa jag till W att hon skulle ringa L och berätta så han visste om hur det låg till. Mest för att han inte skulle veta ifall det skulle bli än värre.

Det blev det.
Jag tog mig upp och fick av mig kläderna. Försökte lägga mig på sängen men det gick inte. Det gjorde så ont hela tiden. Jag fick ingen återhämtning utan smärtan var konstant och det fanns verkligen ingen ställning som den lättade i.
Den kom från samma ställe som tidigare gånger, långt upp i magen. Då har den kommit för att jag ätit ägg eller någonslags mat med ägg i tror jag. Igår åt jag en stor portion äggnudlar och lite av den kycklinggryta som L tillagade i torsdgaskväll som förvisso var stark men inte starkare än något jag ätit tidigare.
Detta åt jag strax efter ett och smärtan började halv fyra. Vet inte om det var det som utlöste det men kanske.

Jag tog mig till toaletten och varvade att ligga på golvet och i toalettstolen för att föröka få upp lunchen och däremellan rabblade jag diverse ord som smärtan fick mig att säga.
Efter en stund gjorde det så ont att jag trodde jag skulle svimma. Såg stjärnor bakom mina stngda ögonlock.
Ropade till W att hon skulle ringa hem L efter nästan en timme i detta tillstånd då jag trodde att jag skulle behöva åka in när det inte blev bättre.
Då var det verkligen tungt. Jag tänkte på barnen om jag skulle bli liggandes avsvimmad på toalettgolvet, om jag skulle behöva ta en ambulans osv.
Jag kunde inte ringa själv så ont gjorde det. De gjorde mer ont än vad jag minns att det gjorde att föda mina barn eller så var det smärtan och att inte veta vad det var för smärta eller hur det skulle utveckla sig som i kombination gav dessa tankar.

Jag hörde att L kom hem och det var skönt att kunna släppa tanken på barnen.
Jag kämpade i nästan två timmars tid med huvudet i toalettstolen för att få upp den lunch jag ätit många timmar tidigare.
Gick till sängen någongång men det gick inte att ligga ner.
Det enda som fick mig att inte känna lika mycket smärta var att försöka vända kroppen ut och in om ni ursäktar.

Jag mådde inte illa en endaste gång utan det var bara det onda långt upp i magen jag led av.
Efter nästan två timmar, strax före halv sex släppte smärtan, och det var fantastiskt skönt.
Jag låg kvar på toaletten och kände hur kroppen slappnade av. Likblek, svettig, sminket långt ner i knävecken, rödmosig i ansiktet av all ansträngning och helt matt.

Jag hade inte ont längre. Allt bara försvann.
Kvällen tillbringade jag sittandes slumrandes i soffan. Matt i kroppen, med en förstörd röst av allt kräkande, flammig i ansiktet av samma anledning och en öm kropp.

Jag har inte mått illa en endaste gång, varken igår eller idag, så kräksjuka är det inte. Kräkningarna handlade bara om jag ville ha upp det jag ätit för att då kanske bli av med smärtan.
L tror inte heller gallbesvär längre då smärtan sitter högt upp i mitten av magen och strålar ut därifrån.
Inflammerad magmun, magkatarr m.m. pratade han om men jag har inte haft någon märkbar halsbränna.
Jag vet inte. Var det den starka maten och äggnudlarna som utlöste det eller är det något annat.
Antar att jag borde gå iväg och kolla upp detta men jag drar mig för det.
Trodde att jag kunde hålla det i shack genom att undvika ägg vilket jag ju föll på med äggnudlarna men om jag tänker mig för lite bättre så borde det kanske gå… Gillar inte att vara en del av sjukvården ju.

Idag är jag öm i och på hela magen, har ont i höger höft, ett blåmärke på ena armen som är av hängandet på toalettstolen, rösten är totalt kass, huden i ansiktet på mig har reagerat av allt påtvingat kräkande antar jag för jag är rödflammigt och prickig och så himla trött. Överkörd av tåget typ…
Men jag kan äta och dricka och har inte magsmärtan kvar skönt nog även om jag är lite rädd för att jag ska få ont igen så jag vågar nog inte äta vad som helst idag.
Planer på att ha hit vänner ikväll finns inte längre. W mår bra och idag är hon lyckligt nog bara lätt förkyld men jag är helt slut och ska jobba heldag imorgon så den lilla energi jag kan uppbåda får bli till att laga lite mat till kvällen, se melodifestivalen, och ladda inför morgondagens jobbpass.

bloglovin 2013-02-16 kl 14:58

Tip top – not

Idag är det minst sagt segt och jag är glad att jag är ledig för att jobba skulle jag nog inte orka med idag även om det är väldigt frustrerande att vara ledig och inte kunna få ut maximalt av dagen.
Jag hade planer på att baka släta bullar tillsammans med barnen, att ta en tur till isen kanske även om de många minusgraderna gör att det kanske inte varit det mest optimala, iallafall inte några längre stunder.
Istället har jag legat och suttit i soffan sen jag klev ur sängen.

Magen är uppsvälld, från och till gör den lite grann ont och jag känner ett svagt uns av illamående ibland.
Igår efter allt fredagsmys och vi satt i soffan fick jag fruktansvärt ont i magen. Så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen riktigt och gick omkring, flåsade, hängde dubbelvikt över soffan tills jag fick sitta toalettgolvet och kräktes upp allt vad fredagsmys heter äckligt nog.
Därefter släppte det en aningens och jag kom i säng med en fortfarande svullen mage men inte alls med samma smärta.

Natten var lugn och jag var uppe en gång då det gjorde ont men det blev inget mer av det.
Imorse vaknade jag av barnen men kunde inte förmå mig att komma upp utan låg och vilade och slumrade om vartannat.
M kom och berättade att W sa att jag har stenar i magen som gör att jag kräks. Hon hade berättat om gallstenar för M som lät ytterst skeptisk till att jag kunde ha sånt i mig.

Förhoppningsvis är det gallbesvär som spökar. Det är lite oroande med magen tyker jag. Ont i huvudet går alltid att stoppa med några värktabletter men att ha ont i magen blir så obestämt sen finns ju alltid min fasa för att det är magsjuka där i bakhuvudet, vilket inte skulle vara så konstigt just nu i och för sig när varannan människa har det men jag tycker att detta påminner om den gången jag kräktes på jobbet efter att ha ätit ett och ett halvt ägg.

Nu steker L hamburgare till barnen som de ska äta innan de ska åka iväg och discobowla. Jag mår illa och det vänder sig lite av oset så jag får vänta med mat tills jag mår lite bättre helt enkelt.

Solen skiner och man borde vara ute för att få välbehövligt ljus men det lär bli en lugn dag idag så hoppas jag att morgondagen som också är ledig för mig blir en dag då vi kan både baka och tillbringa en timme på isen.

Trevlig lördag på er!

bloglovin 2013-01-19 kl 12:43

Gallstensanfall & solande pumpa

Det är redan lördag kväll och min lediga dag är snart till ända.
Imorgon vankas det en tidig morgon då jag ska iväg till jobbet. Gött är det att klockan ska vridas tillbaka inatt eftersom jag imorgon måste vara på plats på jobbet en timme tidigare än annars och den där extra timmen gör att det blir så kallad normal tid trots allt.

Igår deckade jag i soffan mitt i Skavlan. Sov som en gris och vaknade av att L och M pratade.
En mardröm var anledningen till att M vaknat och det blev jag som fick äran att gå upp och natta om honom vilket ledde till att jag somnade igen bredvid honom och vaknade inte förrän tolv då jag släpade mig till sängen om somnade på två sekunder.

Jag antar att min trötthet hade att göra med den anfallsliknande magsmärtan jag fick på jobbet under förmiddagen igår.
Jag pratade med Charlotte i telefon och vi delade mindre trevliga ord om hela dagisincidenten med magsjukan. Mitt i det här fick jag grymma smärtor ganska långt upp i magen.
Tankar om att det kunde vara psykiskt dök upp men smärtorna gav inte med sig utan blev bara värre för varje minut.
Jag kunde inte prata mer, det hjälpte inte att gå runt, ligga ner på golvet, halvsitta i fåtöljen. Inget hjälpte och jag flämtade som när jag skulle föda barnen, vred mig i smärta och mest bara gick omkring utan att veta vad jag skulle ta mig till.

M som var med mig satt och pusslade och förstod att det inte var bra för han började tjata om att jag skulle ringa L viket jag gjorde men han svarade inte.
Jag kkunde bara tänka på att jag måste få någon att hämta M för att nu skulel jag typ dö.

Tog mig iväg till toaletten tillsammans med M och kräktes. Utan att må illa men av den enorma smärtan.
Därefter så försvann det hemska onda ganska snabbt.
En kvart senare hade jag fått tillbaka färgen i ansiktet, hade inte ont längre men var lite öm och det enda som kändes var att jag var en smila skakig men det berodde säkerligen på att jag kräktes.

Jag genomförde mitt spelupdrag en och en halv timme senare utan problem men var igår kväll väldigt trött.
Så här i efterhand när jag pratat med folk om det och lägger ihop det med de två andra tillfällena som jag haft väldigt ont i magen de två senaste veckorna [även om det inte varit i samma enorma styrka som igår och mest känts från sidorna in mot magen] så tror fera att det kan vara ett gallstensanfall jag hade igår och att det är det som spökat vid de två tidigare tillfällena.

Tydligen så är ägg inte bra att äta om man har känningar av gallsten och igår morse åt jag och M frukost på jobbet.
Jag åt då ett hårdkokt ägg och sen även några tuggor på det som fanns kvar av Ms ägg.
Lite mer än två timmar senare kommer magsmärtorna.
Jag vet ju inte men det kan ju vara troligt att det var detta.

Borde väl gå och undersöka hur det ligger till men jag avskyr som bekant att gå till doktorn.
Jag vill inte bli undersökt [hur går en gallstensundersökning till?] jag vill inte eventuellt opereras, jag har varken tid [blir fruktansvärt frustrerad när jag inte mår bra i kroppen och kan hugga i med allt] eller alls lust med detta.
Det må låta tramsigt men det ska mycket till för att jag ska komma iväg så nu tänker jag avvakta så får vi se vad det blir av detta.
Ägg tänker jag inte äta mer just nu även om det är väldigt gott för så där ont vill jag inte ha igen.

Det här möttes jag av imorse när jag kom ner i köket.
Strålande sol, smutsiga fönster, och årets Mr Pumpa som stod och solade sig på bänken.
Nu har han fått flytta ut utanför husknuten och han har även tagit emot sina första halloweenklädda barn nu ikväll.
Antar att det blir fler för det är nog många som går Halloween nu ikväll.
W ska gå tillsammans med kompisar på onsdag kväll och kanske jag och M men det blir nog först på onsdag även det.

bloglovin 2012-10-27 kl 18:07