Etikettarkiv: Livet

Min fina

Den ena av de två finaste jag vet som fyller mitt liv med allt.
Som ena sekunden kan få mitt hjärta att svämma över av kärlek och i nästa få mig att tro att jag faktiskt kommer att bli galen på riktigt. Hon som är livet, mitt första barn.

Hon är mitt allt tänker jag nu när vi tagit oss igenom ännu en storm av känslosvall här hemma och det är åter igen lugnt.
Allt är inte lätt alltid och mår man då inte helt tipp topp så kan det ju kännas ännu lite motigare och ibland svämmar det över av både allt och inget. Gammalt och nytt.

Jag tycker att hon verkar må lite bättre idag. Det dippar då och då och då klagar hon på huvudvärk, vill mest ligga stilla och vila. Att hon är rejält förkyld går inte att ta miste på men det går åt rätt håll.
Vi har passat på att liggandes i soffan avverka engelska tillsammans. W har också i samma position betat av en massa matteuppgifter och sen har vi tillsammans läst fysik. Jag har läst högt och hon har svarat på frågor i arbetshäftet.
Nu vilar hon igen och killarna leker på ovanvåningen så jag ska ta fram torsken ur frysen och ställa mig och skala potatis.Hittade en burk minimajs i skafferiet dessutom så det blir nog torsk i ugnen med grönsaker som barnen gillar och en enkel kall sås till kvällsmat. Blir bra så.
Trevlig eftermiddag på er!

bloglovin 2015-05-05 kl 15:32
Annonser via Bloggpartner.se

En dag i sänder

Ibland tänker jag på vad långt bort jag bor från där jag växte upp. I den lilla by där jag tillbringade varje dag i femton års tid.
Byn som när jag blev tonåring kändes för liten och som när jag beslutade mig för att börja plugga musik på gymnasiet lämnade för en stad sju mil bort och när jag väl gjort det aldrig återvände till utan hamnade där jag bor och lever idag, 43 mil bort, från den lilla byn.
Oftast, i stort sett alltid, skakar jag av mig tankarna för att känslorna som följer med dem är för svajiga för att vara bekväma.

Idag har jag inte gjort det. Idag har jag pendlat än hit och än dit. Kastats mellan minnen från min barndom och uppväxt, olika känslor, tillåtit mig att tänka och känna, och minnen och flashbacks har poppat upp som jag trodde mig ha glömt bort.
Min redan idag låga profil beroende på helt andra saker har givit mig tårar, jag är dessutom trött efter ett dygn med för lite sömn, men många tårar har trillat idag för att en människa, både som egen person, men som i ett sammanhang har varit och haft en stor del och plats i min uppväxt.

Under min barndom ville jag alltid, jag kan verkligen inte minnas något annat än att jag verkligen alltid, ville åka till min moster och morbror och leka med min kusin.
Min kusin som är två år yngre än jag tillbringade jul, nyår, helgmiddagar, och framförallt många semestrar tillsammans. Det var alltid han och jag som lekte varenda dag under våra obligatoriska familjeveckor på Ölands norra udde om somrarna.
Nu är det inte min kusin som jag idag fått veta är svårt sjuk utan min morbror. Någon som tillsammans med min moster alltid funnits där. Hos dessa två trivdes jag och ville gärna vara även om det självklart var det leken med kusinen som drog i många av de unga åren, men inte bara det.

Det finns något hos vissa människor som gör att barn trivs bland dem och som lockar barn till att ha kul och skratta. Min morbror minns jag med den där känslan och jag har verkligen kommit ihåg den idag och känt den inuti mig.
W är lik mig som barn i mycket. Jag ville absolut inte åka hem efter en kväll hemma hos min moster och morbror och jag känner igen mig i hennes tjat efter en trevlig kväll borta och när det är dags att åka hem. Minns även hur jag som barn nästan varenda fredag och lördagkväll typ tjatade om att jag ville att L och G skulle komma till oss eller att vi skulle åka till dem.
Jag trivdes där helt enkelt.

Det är svårt att skriva och jag väger orden och försöker välja vad jag ska dela med mig av här på bloggen nu.
Idag bor vi långt ifrån det jag ibland kallar hemma. Jag åker ner två gånger om året ungefär och det är inte mycket.
Livet rullar på och det är oftast ok men det är när något sådant här sker som avståndet blir för långt när jag tänker på det och utvecklar de tankarna.
Jag skulle önska att det fanns en möjlighet till att åka och fika en eftermiddag hos mina föräldrar, att komma ifrån en stund, och att ha möjligheten till barnvakt någongång ibland. De blir äldre och barnen träffar dem väldigt sällan och då blir det väldigt intensivt och också faktiskt tröttande efter att ha bott nära inpå varandra under en veckas tid.

Idag har mina tankar nästan oavbrutet tillägnats G, som jag hoppas kan bli bättre även om det tyvärr verkar vara så illa det kan enligt det jag fått veta, och hans familj.
W har gråtit. Även om vi sällan är i skåne och sällan träffar släkt så har hon helt egna bilder av G.
Hon minns honom som väldigt kul efter att ha skojat med honom rejält i somras när vi var till dem en kväll under vår skånevistelse. G lät henne skoja med honom och han skojade med. Det minns hon så väl och hon ville inte sluta heller.

Sommaren 2010 åkte vi till Öland. Till samma ställe där jag tillbringat varenda sommar under min barndom och alltid tillsammans med min kusins familj. M var, precis som nu, blyg och reserverad av sig [även om hans sätt att visa det på och uttrycka sig har ändrats med åldern] och ville bara umgås med sådana han träffar ofta.
Idag har jag gått och tänkt på några bilder jag fångade mellan M och min morbror den sommaren.
Lilla M, två år då, släppte in honom direkt och de ägnade en lång stund åt att leta stenar och tillsammans stapla sten på sten till fina små torn på stranden .

Jag hittade bilderna från Öland på den där stunden på stranden mellan M och min morbror och den stunden skänker mig just den där känslan som jag bär inom mig och som jag minns när jag tänker tillbaka i tiden.

bloglovin 2013-03-31 kl 23:33

Nu kommer dagens höjdpunkt – en prilla snus

Med vissa människor klickar det direkt och man får en fin kontakt som utvecklas till något som jag idag bara kan tänka ordet fin om.
En som ser och hjälper en liten nyutbildad människa som ska axla rollen som ledare för en stor grupp människor som under flera års tid har fått sin ledning av en karismatisk och duktig person.
Inte helt lätt men då fanns han bara där.
Gav mig den information jag behövde, hjälpte till praktiskt trots att det var tidiga helgmorgnar det handlade om, hjälpte till sena kvällar, sa ärligt när något var bra men även när något kanske inte riktigt blev så bra som jag hade tänkt mig eller gick fram på bästa sätt.

En rolig människa som livade upp med otroliga skojigheter, verbalt, sångmässigt och inte minst skriftligt. Han hade en hjärna så sprängfylld med all möjlig kunskap att jag aldrig någonsin kunde förstå hur han kunde komma ihåg och veta så mycket.
Jag förundrades ständigt över detta.

Jag vet inte riktigt vad jag ska benämna honom som men kanske något som liknar något lite grann av en farfar. Lite åt det hållet tror jag.
Han klappade mig ofta på kinden och sa att det här gjorde du bra Helen. Eller så klappade han bara.

Minnen virvlar förbi och har gjort under eftermiddagen idag. När jag för en stund glömt bort så har det inte tagit lång tid innan det känts i kroppen att något inte är bra och så har jag kommit på vad det är.

Minnen ja… Vin halvliggandes i en soffa lyssnades på kasettband fullproppade med en massa otrolig jazzmusik som idag säkerligen skulle vara rena skatten om rätt människa la händerna på den.
Herr och fru som bjuder mig på mat. Så otroligt trevliga och gästvänliga.
Promenader med hunden, pratandes om livet.
Hur jag får lära mig än det ena än det andra. Fakta som jag aldrig hört talas om tidigare.
Korvmackor med halvsmält smör och kaffe i en skogsdunge på väg för att hämta en häst en lördag.
Ärtsoppa, flottans recept så klart.
Jag vet historier från flottan som är helt enastående. Om ministrar som överförfriskat sig, ubåtar, ryska högt uppsatta peroner som som bokstavligen talat trampat över bord.
Kärleken till Schäferhundar.
Ja och en massa mer.

Nu finns han inte mer.
Jag träffade honom någon eller några veckor före min semester. Minnet sviker mig och jag kan inte komma ihåg exakt när det var.
Hjälpte honom med en hand att komma ur bilen. Klappade honom på axeln, kopierade några dokument åt honom, han frågade om jag hade läst skrönan om PipOlle ännu som han lämnat till mig för längesen men som fortfarande är oläst.
Ungefär som alltid.

Han är den ende jag känner som har sig själv inspelad på mobiltelefonens telesvar sjungandes i tenorläge en av alla sånger han kunde utantill från Sveriges alla hörn och som han stoppat in sitt eget namn i.
Han har varit med vid båda våra barns dop för att vi ville det. Det självklara valet av kyrkvärd.
Vi har pratat om så mycket. Livet. Jobbet.
När jag blev tjänstledig från vissa delar av mitt arbete så träffades vi inte mycket längre. Men när vi sågs så var det ändå som vanligt liksom.
Nu schvissar det förbi en massa i huvudet på mig.

Men nu slipper han ha ont längre tänker jag när jag sitter här ensam i köket vid datorn och mitt samvete gnager i mig över att jag inte besökte honom eller ringde den sista tiden samtidigt som jag hör hans röst eka i huvudet på mig – nu kommer dagens höjdpunkt.
Och så tryckte han in en prilla snus.

Jag kan inte sjunga tenorstämman men jag hör inom mig hur du gör det.

Den dag du gav oss, Gud, är gången, och mörker sänkes kring oss ned.

Ditt lov steg upp i morgonsången, ditt lov skall signa nattens fred.
När jorden sig i rymden vänder och ljuset går från trakt till trakt, ditt lov väcks upp i nya länder.
Din kyrka håller troget vakt.
Den sol som oss till vila viger för andra tänder arbetsdag.
Ur andras hjärtan bönen stiger om kraft att vandra i din lag.
Pris vare dig som jordens bana igenom öde rymder sträckt och som av jordens folk vill dana en enda helig mänskosläkt.

bloglovin 2012-08-14 kl 23:48