Etikettarkiv: Löpning

En flipagram resumé av 2014

Min mobil är åter igen fylld till bredden med bilder, videos, appar, anteckningar i mängder, mail som anses för viktiga för att raderas och bara en sån sak som sparade sms som någonstans i konversationen innehåller något som absolut måste sparas tar ju plats även det. Allra helst om samma sms har fyllts på med bilder allt eftersom och som tar en massa plats. För visst kan man inte radera valda delar i ett sms, eller har jag lyckats missa en sån funktion…?
Tröttsamt att behöva radera två bilder för att kunna ta en ny, radera mappen där använda Instagrambilderna lägger sig bara för att spara minne osv.  Tycker ju att det inte alls var längesen jag tömde iPhonen på bilder heller ju.

Nästa iPhone blir utan tvekan en med större kapacitet för sparande och nedladdande av appar.
L bytte mobiloperatör för knappt två månader sen efter lite undersökning på egen hand, mest pga av den usla täckning vi faktiskt har i vissa delar av huset, och så klart inte förrän en gedigen utfrågninsgrunda på stan gjord av mest mig hos samtliga mobiloperatörers butiker.
Idag har han betydligt bättre täckning än vad jag har så bytet är en hit. Vi bytte även operatör till W och i samband med det fick hon en ny telefon och även hon bättre täckning men framförallt det som hon är lycklig över är att hon nu kan surfa även utan wifi och kan ringa och smsa alla sina vänner direkt från mobilen till deras mobiler utan att det kostar någonting i stort sett och absolut inte jämfört med det abonnemanget som vi hade till henne förut.
Det är bara jag kvar att ansluta mig till vårt nya familjeabonnemang men jag får snällt vänta tills i oktober då mitt nuvarande abonnemang går ut. Att lösa ut mig är inget alternativ och dessutom så vill jag ha kvar mitt gamla nummer. En iPhone 6 med gott om utrymme för allt jag har i telefonen och vill ha i form av appar som jag i dagsläget väljer att inte ens titta närmre på för att de ändå inte får plats [kan ju inte ens uppgradera till senaste ios pga för lite utrymme] ska då rymmas och som jag ser framemot det och så klart att kunna ringa och surfa med kanontäckning även från värsta bunkern, haha.

Flipagram är ett exempel på en kul app som tar lite plats efter ett tags användande. Att flippa bilder på sig själv i lagom snabbt tempo gillar M att kolla på och det är ju smidigt när minnen i form av bilder susar förbi så Flipagram gillas här hemma.

En snabb resumé av 2014 med en liten del, sporadiskt utvalda bilder, utav alla de som funnits på iPhonen under året [via länk går det att se Flipagrambilder även på datorn så mamma, klicka bilden här under, och sen på play 🙂 ]

Januari 2015 närmar sig sitt slut och det känns skönt. Det går både långsamt och snabbt på en och samma gång och jag vill vidare med vissa delar och slippa läget av väntan som infunnit sig til viss del.
Har lite idéer att förverkliga men som kräver att jag tar itu med dem för att få dem presentabla så detta borde jag försöka uppbringa tid och energi till att genomföra men jag vill också ha tydliga avslut innan jag startar nästa grej, dvs jag platsar inte hos den arga snickaren typ och vill bli av med resterna först innan nya fräscha tag tas även om jag också gillar att ha många bollar i luften samtidigt.

Kort summering i Flipagramanda typ, av året 2014.
Vi gick från att ha ett skolbarn till två. Minsting tog steget in i skolvärlden. Från förskola till förskoleklass, skolgård, matsal, skolämnen, en hel klass och många nya kamrater. Nytt, nytt, nytt men han var så klar med förskolan och redo och trivs så bra. Bäst trivs han i skolan men bra även på fritids. Jag är så glad för att den första terminen som skolkille blev en lyckad sådan för honom.
Vår mellanstadietjej är mitt uppe i mellanstadiet. En femma, mitt i och kring henne är det ett fyrverkeri. Ett spontant beslut och modigt steg att ta, som jag funderar mycket kring om jag själv skulle vågat göra, tog hon i somras och av det blommade det upp en gammal vänskap som hon sen dess finner mycket glädje i.
Det är musiken, fotboll, ridning, och nu även handboll som hon verkligen hittat rätt i på alla sätt och vis som gäller för henne. Vänner både genom lagen hon är med i, gamla skolkamrater på hemmaplan, i skolan, det märks att kompisar är en allt viktigare bit för henne och hon gör det hon känner för nästan hela tiden, fortsätter att tro på att det som känns rätt är rätt, kämpar på med allt skolarbete som ger bra resultat som hon alltid ringer mig direkt och meddelar med glädje så fort hon fått tillbaka något papper i skolan. Det finns så mycket att säga om denna människa som börjar bli så stor och jag kan ibland ha svårt att förstå att hon faktiskt är min. Vårt första barn, den där lilla dottern som kom den där dagen i december samtidigt med snöflingorna ute, som var så liten och skör i min famn, men som nu är så stor. Snudd på ofattbart fantastiskt att få uppleva.

2014 bjöd också på underbart sommarväder. Värme och sol och massor av bad och värmen höll i sig långt in på hösten. Som jag älskade det. För varje år känns vintern, kylan och mörkret vidrigare. Jag har aldrig i mitt vuxna liv varit eller kommer att bli en vintermänniska. Så är det bara.

2014 var även året då jag slutade att röka. 2 januari närmare bestämt. Jobbigt i början men inte det minsta jobbigt nu. Bakom mig har jag rökning under högstadiet med slut när jag kom in på musikgymnasium i Kristianstad och flyttade sju mil från min hemby efter nian för att satsa på musiken.
Jag har feströkt någongång i mitt vuxna liv men inte mer än så förrän gjorde en klassiker och började igen 2005/2006 av samma anledning som så många andra, i en kris.
Slutade när M började växa i magen men började igen efter att jag slutat att amma honom. Men så nu fick det vara nog och alla som slutat vet hur jobbigt det kan vara när det är som värst men det går när man väl bestämt sig.
En gång under det gånga året har jag rökt. Festade loss med en bunt kollegor på bortaplan men konstaterade utan tvekan efter några ynka timmars nattsömn att röka är inget för mig längre, inte ens att feströka. Jag är ju inte precis känd för att tåla mycket av någonting och inte heller rökning med en icke rökande status i grunden utan mådde grymt dåligt dagen efter så nu är jag fri från det och för min egen skull, då jag därmed minskar riskerna för att bli allvarligt sjuk och inte få se mina barn växa upp men även för att jag inte vill ge en okstämpel för rökning vidare till mina barn, så känns det otroligt bra. Underbart faktiskt att kunna sätta punkt.

Bonusen av att sluta med rökningen var också att jag skulle kunna springa mer och framförallt längre än vad jag gjorde. Jag älskade att springa när jag var igång och de där milen som det blev i veckan skulle bli fler hade jag planer på. Bättre flås, kondition, bättre av allt som icke rökare. Tyvärr så var inte mitt högra knä med på det och trots försök med allt möjligt så kunde jag inte springa längre. Mest troligt drabbades jag av löparknä, för ihärdigt spirngande för ofta och länge, även om det är en stor samling av saker och inget jag tagit tag i heller för att försöka få bort. Orken till det har inte funnits men en sorg har det varit att inte kunna springa.
Ämnesomsättningen ändras kraftigt när man slutar röka. Kanske inte på alla men de jag har pratat med har det varit så för och så gjorde även min och det med betoning på kraftigt. Kombinationen av att inte springa och inte röka men äta god mat har tenderat i viktuppgång på vågen under året. Så är det bara och tills jag hittat något att utöva istället för löpning och väljer att prioritera träning, eller rättare sagt mig själv, så får det vara så. Tids nog tänker jag…

Under 2014 förlorade jag en vän som stått mig oerhört nära och det blev så tomt i början. Jag antar att det är som W uttrycker det för att säga det enkelt – man glider isär, och jag såg det komma om jag tittar tillbaka, men förstod väl inte just där och då att det var så som det faktiskt var. Mycket tankar och grubblerier och analysering av sådant som föll i ett annat ljus som det alltid blir när något ändrar fokus och man belyser saker från ett annat håll än tidigare men självklart en liten sorg som många avbrott och uppbrott för med sig vilken roll man än har i det.
Jag tänker lite för mycket för mitt eget bästa ibland, iallafall på en del saker som jag fastnar i, och att lämna och släppa tränar jag på och när det väl fungerar och jag lyckas är det riktigt gött.

Jag valde också att sluta surfa och läsa bloggar som inte får mig att må bra utan bara blir som kletig efterhängsen gegga i psyket på mig. Läser de som jag tycker är roliga, som ger mig något, inspiration, oftast en igenkänningskänsla från någon som har barn i samma åldrar eller har samma intressen som jag själv. Har iofs aldrig läst många bloggar eller sidor om bloggare och i stort sett aldrig följt någon stor bloggare och visste sällan vem eller vilka det pratades om när saker avhandlades om bloggare. Behöver nog ha en personlig kontakt med bloggaren för att uppehålla ett intresse och har ett litet gäng som jag följer ibland mer ihärdigt och ibland mer sporadiskt tillsammans med några mat- och bakbloggar som ger mig inspiration för min hobbypassion att laga mat och baka men hur som så är det nästan löjligt fascinerande vad gott detta gör mig och att inte bloggsurfa runt och ta del av totalt ovidkommande information eller till och med ord som kan tolkas negativt mot mig själv gör så gott.
Istället fokuserar på mina egna ord hos mig i min egen lilla blogg. Ja bortsett från de som jag tycker om att kika in hos så klart! Dessutom tar allt detta slösurfande en himlans massa tid ju. Det räcker med all surfning jag lägger ned på hemsidor med inredning, mat och pyssel m.m, haha.

Det blev en snabb, spretig och spontan summering utav en minidel utav 2014 [men likt förbaskat klädd i en väldans massa ord, som vanligt vill jag påstå när det gäller mig…], ett år fyllt med många roliga miniresor och upplevelser, lek och fina dagar tillsammans med barnen. Minnen, stora och små, massor av god mat, fina vänner, och en massa glädje men också massor av grubblerier, påfrestningar och prövningar som jag nu vill lämna bakom mig.
Vill gå vidare som en lite starkare människa det här året. Våga mer och utveckla men framförallt försöka att ta tillvara på dagarna och fylla dem med sådant som gör mig gott och kärleken till de där älskade två som sover fortfarande men som det nu är hög tid att försöka få liv i för att vi ska hinna med morgonbestyren innan lämning på fritids och skola.
Godmorgon på er & ha en fin onsdag!

bloglovin 2015-01-21 kl 06:44
Annonser via Bloggpartner.se

Träningspass, medel, puls, core

Jag har egentligen inte förlikat mig med att jag inte kan springa längre utan tänker dagligen på det och vill snöra på mig skorna och ge mig ut och flåsa i skogen om än inte dagligen så i alla fall varannan dag.
För att inte gräva ner mig mycket så stänger jag av men jag har också fått många pushningar om att jag borde söka hjälp. Sjukgymnast, massage, vårdcentralen m.m är sådant som folk omkring mig föreslår.
Gå iväg och kolla upp vad som kan tänkas vara orsaken till den ganska enorma smärtan i höger knä som kommer efter ca 2 km löpning och sen är så kraftig att jag faktiskt, inte ens med min vilja av stål och enorma envishet, kan fortsätta att springa.

När jag drack vin med Hannas svärmor på långfredagskvällen [ja även med Hanna så klart] som sprungit flera maratonlopp så sa hon att det kanske inte ens är något som är svårt att åtgärda utan något som du kan bli av med och kunna springa igen och det där har fastnat lite grann i mitt huvud.
Jag hade inga planer på att springa extremt långt eller att bli snabbare hela tiden när jag sprang.
En tanke fanns att delta i Vårruset i lag med arbetskamrater vilket skulle bli mitt allra första lopp, offentligt springande, och bland andra människor och sen kanske möjligtvis även i stadsloppet, då också inom jobbet för en mil har jag ju sprungit många gånger.
Men att springa på någon speciell tid har som sagt inte funnits någon gång.

Jag springer för att jag gillar motionsformen. Jag mår bra i kroppen av att röra på mig och sen finns ju även den enkla aspekten med att när man förbränner kalorier så kan man även äta utan att gå upp i vikt och jag med min passion för mat och sötsaker, bakverk och annat och som verkligen tycker om och njuter av mat behöver då så klart röra på mig för att inte gå upp i vikt.
Sen finns den där enkelheten i att kunna snöra på skorna när det passar i ett oftast stressigt vardagsschema där och den passar mig som handen i handsken då mina egna behov i stort sett alltid kommer sist i familjehierarkin och egentiden med löpningen i skogen gör mig väldigt gott allra helst efter en extra stressig dag med bråkande barn.
Jag blir en lugnare och mer stresstålig mamma helt enkelt.

För att få en del av ovanstående nu när jag inte längre kan springa har jag börjat att gå på pass på Friskis och Svettis.
Medelpass med både fokus på kondition men även styrka för mage och rygg och en nedrans massa benträning.
För många år sen var jag en inbiten Friskismänniska och tränade flera gånger i veckan.
Nu kör jag ungefär likadant och försöker att pricka in mellan 4-5 pass i veckan.
Jag märker ju nu efter några veckor att det är bra med en mer allsidig träning och att inte bara springa som jag gjorde tidigare.
Att träna även med fokus på styrka är väldigt behövligt och jag gillar att köra styrka med bara min egen kropp som redskap istället för en massa redskap.
Favoritpasset är dock ett pulspass vilket innebär att det bara innehåller en styrkedel istället för två och övrig tid kör man fullt ut med mördande benträning, beroende på hur mycket man väljer att böja på knäna så klart, och en massa pulshöjande hopp och rörelser.
Kul och svettigt, även om det inte är som att springa i skogen och jag saknar det [det bästa vore ju helt klart en kombination av dessa två träningsformer], så kör jag på detta nu och jag trivs.

Ikväll ska jag för första gången gå på ett corepass och sen funderar jag på att prova på step och spinning också. Det finns verkligen otroligt många olika pass att välja på och det är många som jag skulle vilja prova på så det är bara att försöka hitta lite luckor här och där och ta sig iväg även om det innebär att sträcka sig lite utanför sin bekväma trygga box.

Under veckan som gick lyckades jag få till fem pass, så klart tisdagens pulspass, men utöver det så körde jag tre pass med favoritledaren som har ett väldigt bra pass med jobbiga övningar som gör en helt slut och öm i kroppen men som ändå lyckas få fram en skön känsla i passet och som dessutom skriker och peppar och det gillar jag.
När jag såg på deras hemsida att hon skulle hoppa in som ledare på pass för ordinarie så gjorde jag allt för att få till det och lyckades vara med på alla tre i dagarna tre.
I fredags var även M med på lunchträningen för första gången.
Han satt med i salen då han inte alls ville vara i barnrummet där några lite äldre barn satt och hängde. Istället satt han längs väggen med iPaden, fick öronproppar och sittdynor av passvärden, och assisterade mig med min vattenflaska mot slutet av passet. Perfekt 😉
Han fick till och med beröm av Cissi som har dessa kanonpass under stretchningen för att han suttit stilla och tyst ett helt pass så om det skulle köra ihop sig flera gånger är det inga som helst problem att ta med honom till passet.

Nu ska vi göra pastasallad med kyckling som blir kvällens middag sen hoppas jag att L kommer hem så jag hinner prova på det där Corepasset.


Min lilla träningsassistent 🙂

bloglovin 2014-04-28 kl 17:56

Byter löpning mot pass

Efter att ha ägnat en kort stund åt att googla om löparknä, fått en summering utav arbetskamrater om helgens Nyhetsmorgon där de ägnat sig åt just löparknä, träffat Karin som bland annat rullade en av dagisbarnens sopborsteskaft längs mitt lår och det gjorde så in i satans ont och framförallt ha provat att springa inte bara en gång utan ett tiotal gånger av varierat slag i längd med olika många dagar/veckors vila mellan löparpassen och då även med ett nyinköpt knäskydd på mitt högerknä i bra skor så klart så inser jag att jag kommer inte längre med min löpning för stunden.
Det suger rent ut sagt. Känns så nedrans pissigt och tungt.
Jag vill bara ut i skogen men jag har troligtvis löparknä säger de flesta till mig.

Det är ju vår för fasiken, jag behöver egentid, jag vill röra på mig, jag älskar att springa till dunkande hög musik i öronen, att få avsluta en lång dag med jobb och full fokus på barnen och deras behov, läxor, lek och annat, matlagning, tvätt och städning med bara mig själv flåsandes i skogen.
Jag vill också gå ner några kilon i vikt och att kunna göra det genom att springa som har blivit en härlig drog för mig är ju kanon. Eller framförallt så vill jag kunna fortsätta att njuta va god mat, och en massa gott nybakat och nu när våren och snart sommaren är här även god alkoholhaltig dryck som jag tycker smakar extra ljuvligt utomhus med kvällssolen som sällskap utan att gå upp i vikt och det kan jag om jag rör på mig och just löpning förbränner en massa. I alla fall när man springer lite längre.

Fy tusan så tungt det känns och tårarna har runnit några gånger och många gånger har jag svurit och misslyckandet känts stort.

Men det går inte att gräma sig mer över detta. Det är som det är och kanske hade jag hamnat i detta även om jag inte hade varit dum som många säger och sprungit flera mil i veckan och under mörkrets inbrott långa stunder och kilometer på asfalt som är hårt som attans som underlag ju. Eller så hade jag fått vara med om detta i alla fall. Det vet jag inte.

För att inte tänka så mycket på löpning har jag nu köpt träningskort och under en och en halv veckas tid har jag kört medel och pulspass i grupp.
Oftast roliga pass, vissa roligare och mer peppande än andra beroende på vilken ledare och musik det är. Flera riktigt jobbigt svettiga pass beroende på hur mycket man tar i och jobbar själv. Vart sjutton är mina magmuskler liksom eller min benstyrka…!?
Jjag har fått en annan mjukhet i kroppen känner jag. Jag använder hela min kropp och rör på hela mig, inte alls som med löpningen där jag konstant upprepar samma rörelse även om underlaget i skogen inte är helt plant alltid, och även om jag stretchar en hel del efter att ha sprungit så har jag inte stretchat lika mycket, omfattande och alla dessa kroppsdelar som efter ett pass i grupp och en ledarledd stretchning.
Känslan är skön och jag inbillar mig även att jag känner mig lite starkare. Den enorma träningsvärken som kom som ett brev på posten efter mitt allra första pass finns inte där nu i samma grad som morgonen den 24 efter att jag kvällen före hade svettats i mitt allra första träningspass.

Jag har blivit erbjuden massage, ledarledd uppvärmning, att gå igenom och förhoppningsvis utveckla mitt löparsteg samt att springa tillsammans med den troligtvis nya tekniken i ett försök i att förhoppningsvis komma tillrätta med mitt problem. Det sägs vara muskulärt och sitta i höften hos mig.
Jag kan ingeting om detta och använder säkert inte ens rätt termer men alla är olika och reagerar olika.
Som det är nu så kan jag inte springa alls. Det känns inte bra för att sen gå över i att göra ont.
Jag har viljan att springa långt, jag behöver inte springa särskilt snabbt, det är inte ett mål hos mig, men jag har en enorm envishet som gör att jag kan nöta samma varv i skogen trots att det krävs fem varv för att komma upp i en mil i längd. Inga problem men det är mitt högerben som inte pallar det just nu och det känns tungt.

Kanske kan jag komma åter till löpningen, kanske inte.
Jag orkar inte med alltför många hemmaövningar etc, i alla fall som jag tänker nu, vilket kanske ligger mig i fatet, vi får väl se hur jag ska jobba med höften, låret, eller vad det nu är jag ska jobba md för att kanske få bukt med mina problem men däremot så klarar mitt knä av ett medelpass där jag kämpar som attan utan att ge mig minsta känning [ifall jag inte är dum att göra som i tisdags och prova på att springa och efter 2,6 km knappt kan gå] och det får jag vara glad för.
Nu kör jag på passen för att få motion och bli starkare i hela kroppen. Det finns en hel del saker lockar och det vore skitkul om jag fortsätter så här och kanske skulle fixa att gå på ett intensivpass i sommar. Jag tänker också prova på spinning så småningom. Kanon att kunna köra all möjlig träning på ett och samma ställe.
Möjligheten finns även att boka gyminstruktör med allt vad det innebär men där är jag långt ifrån ännu. Känns alldeles för läskigt för lilla mig.

Detta och att ta den hjälp som erbjudits mig ska jag hålla fast vid i psyket sen får tiden utvisa om det blir mer löpning eller ej men ett klart är att jag inte ska springa. Man ska absolut inte springa när man har löparknä.
Det blir bara värre om man pressar sig och med tisdagens smärta och känsla av ledsamhet i färskt minne ska jag försöka hålla mig ifrån skogen från och med nu.
Jag har dock sen en och en halv vecka tillbaks då jag provade mitt första pass mest för att se hur knät svarade på detta betat av sju stycken medelpass och om en liten stund blir det ett åttonde pass och av dessa är det endast ett som gjort ont och det berodde ju på att jag sprang samma dag så lite motion blir det nog ändå även om det inte är löpning jag ägnar mig åt. Just nu i alla fall men någonstans långt inombords hoppas kunna göra igen…


Provar nya skor för inomhusbruk, Nike Flex Supreme. Köpta på Stadium där de just nu har 25% på allt.

bloglovin 2014-04-03 kl 19:59

Grabblek & löparknä

Onsdag och redan mitt i sportlovsveckan.
Efter att ha blivit motarbetad på jobbet fram till strax för 14 [ibland går verkligen ingenting smidigt utan varenda liten uppgift tar tre gånger så lång tid som i vanliga fall och kräver även tre gånger så mycket energi och koncentration, suck] så bommade jag igen och åkte mot till förskolan.
Där möttes jag av en glad kille och blev genast lite bättre till mods.
Förra måndagen tog han ju steget fullt ut och övervann sin rädsla för att eventuellt ramla och bryta armen igen och cyklade efter tio månaders uppehåll.
Idag hade han gått ett steg längre och bestämt sig för att cykla på den röda tvåhjulingen. Den som har trampor på framdäcket och bara två hjul, precis som en vanlig cykel.
Han har sen han bröt armen vägrat att cykla på allt med två hjul i rädsla över att bryta armen igen och ha ont.
Den röda tvåhjulingen på förskolan har han sagt att han kommer att cykla på sin allra sista dag där. Mest för att ha gjort det liksom men nu hade han cyklat redan idag och det varv på varv på de fina vägarna som förskolan har målade på asfalten.
Han hade ropat att fröken skulle titta på honom och när jag kom fick jag också stå och titta när han avverkade flera varv i snabb fart.

I bilen på vägen hem pratade han inte om något annat än den röda cykeln. Han berättade att först hade han tänkt att han ville göra det när fröken hade föreslagit att han skulle cykla men sen hade hjärnan i honom tänkt att han inte törs.
Man jag törs och är modig som gjorde det sa han 😀
Superkul och det var verkligen en milstolpe i denna lilla femåringens liv att våga och sen släppa allt och tycka att det var så kul att cykla ♥

Efter mellanmål hoppade vi på cyklarna och mötte upp kompisen Viggo, hans lillasyster och mamma Karin i lekpark.
Det blev grabblek och jag blir lika förvånad varje gång nu förtiden som jag ser M leka med en av sina dagiskompisar för det är verkligen killekar.
Inte alls så som W lekte i den åldern även om hon kunde busa och härja även hon.
Här är det yviga gester, jaga och brottas, springa, höga röster, skratt som jag knappt känner igen, och mer bus än vad som är ok.
Mariekexen flög all världens väg. I och för sig så fick jag ett jobbsamtal och såg inte riktigt hur det gick till när M öppnade matlådan som kexen låg i [inte helt lätt kanske i all iver] men det var fler mariekex som blev fågelmat än vad som fanns att stoppa i munnen.
Jag ska kanske inte säga något för jag råkade spilla ut en hel mugg med kaffe på en av bänkarna så jag var inte mycket bättre jag idag men en trevlig lekstund fick vi till i alla fall.

Efter utelek på förskolan, ett par timmars lekparkslek, och sen lite cykeltur på det så är det en trött kille ikväll.
W är trött även hon efter att ha åkt buss till badhuset där hon stämt träff med farmor K och sen badat i flera timmar.
Jag är också trött och framförallt så är jag less på mitt högra knä.
Löpturen igår kväll blev kattskit. Efter en kort sträcka fick jag avbryta och gå hem.
Jag hade hoppats på att två veckors vila efter mitt kanske något dumdristiga beteende att springa 12,5 km på asfalt från att inte ha sprungit alls på ett bra tag skulle ha fått det onda att försvinna men jag hade fel och problemet kvarstår och det förbaskat nog i samma styrka också.
Det gör sjukt ont över höger knä. Smärtan kommer från utsidan och går som knivar in över knät varje gång jag sätter ned benet i marken.
Att springa går inte alls trots att jag är världsbäst på att pusha mig genom och ignorera smärta.

Pratade med Karin om det under grabbarnas lekstund idag. Hon visade lite löpteknik, trodde inte att det handlade om inflammation och när L drog i benet på mig igår åt alla möjliga håll så trodde han inte att det var korsbanden det handlade om.
Löparknä pratade om Karin om så nu ska jag googla det. Hon visade även lite löpteknik för mig i slow motion och en del av det kändes inte främmande alls men även om jag tycker att jag gör åt det rätta hållet, eller i alla fall inte helt fel, så vet jag ju inte om jag har gjort det. Jag vet inte heller om smärtan kommer av att jag gått för hårt ut, eller om det handlar om många månaders tidigare löpning med fel teknik [jag har ju sprungit några mil varje vecka under ganska lång tid så det handlar ju om en hel del löpning], eller om det är en kombination och till den kan även läggas att hon tyckte att jag trampade på fötternas utsida. Alltså går snett lite grann. Är då mina skor helt fel som jag har nu.
Eller ska man som jag hörde någon påstå att man inte ska bry sig om att ha pronerande skor utan istället neutrala för att stärka benet och foten själv.
Fanns en massa mer som att det sitter från höften och en del övningar på det.
En djungel med andra ord och just nu, efter att ha nästan tjutit mellan åtta och tolv igår kväll för att jag inte kunde ta min så efterlängtade joggingtur, så är jag inte riktigt där ännu att tänka på övningar och liknande.
Det känns som en djungel som sagt och jag vill bara få känna euforin över att det inte längre är någon snö, att det börjar bli ljusare om kvällarna, att jag kan få ge mig ut och springa, få min egentid, med musik, känna mig rörlig och piggare i kroppen. Jag vill bara ut och springa!
Gah!
Knäckt som sagt just nu…
Imorgon, eller någon annan dag längre fram, kanske detta har smält in och så får jag se vart och hur jag går vidare.

Nu ska jag kika på något kreativt bygge som M skapat i lego i allrummet och sen finns det en bunt med saker som ska hinnas med innan jag låter underbara på Mia Skäringer svepa mig bort från tankar om löpning.


Suddigt men en bild från idag på de där busiga grabbarna ständigt i full fart!

bloglovin 2014-02-26 kl 19:42

Löpning & må gott

I april 2013 fick det räcka med lathet och förtappad kropp beslutade jag mig för.
Jag började att jogga i motionsspåret i vårt område. Trots att det tog emot från den tredje till den elfte gången så fortsatte jag.
Jag har en enorm envishet och styrkan i mitt huvud i kombination med hög musik gör att jag ofta kan pressa mig vidare.
Det började till slut att bli kul. Inte vara lika tungt. Som en drog, ett måste att få komma ut i spåret även om det innebar att jag sprang varv efter varv, samma väg om och om igen.
Det gick olika bra olika gånger så klart och jag njöt lika mycket av att märka att jag blev smidigare, starkare, att det gick lite snabbare som att jag fick välbehövlig egentid med mig själv och mina tankar, fick andas frisk luft och fylla lungorna med syre och uppleva en fantastiskt natur.
I samma veva började jag att äta något mindre portioner lite mer av grönsaker på tallriken istället för potatis, pasta, sås och sådant i veckorna, slutade med godis och snacks på vardagarna och drack mer vatten.
Martina Haag sa på sin föreläsning här i Karlstad att när man börjar avverka några mil i veckan så märks det på kläderna.
Jag sprang ca 4-5 gånger i veckan och sammanlagt blev det kring 3 mil plus, minus, några kilometer.
I början av december visade vågen minus 20 kilo. Otroligt mycket när man tänker på det i tyngd. Att släpa på 20 kilo är ganska mycket.
Samtidigt så kan jag inte riktigt förstå vart dessa kilona satt på min kropp även om jag vet att jag var rund för jag kan inte se att det saknas 20 kilo på min kropp även om jag kan se att kläder passar i lite mindre storlekar än de gjorde tidigare.

Alla kroppar är olika och det händer mycket med kroppen ju äldre man blir. Jag är snart 40 och har så klart inte en tjugoårings kropp längre.
Anlag och annat spelar in och jag kan känna igen delar av min kropp när jag ser min mamma t.ex.
Nu handlar det inte så mycket om vikten för mig men däremot styrkan jag kände i kroppen då, smidigheten, att kläder satt betydligt mer gött på mig. Sådant kändes bra och jag älskade att utmana mig själv hela tiden. Tävlade endast mot mig själv.

Under december och fram till nu har jag knappt sprungit någonting.
Det har blivit några rundor då och då men ingen kontinuitet. Jag avskyr vintern med snö is och kyla och även om jag vet att man med hjälpmedel kan springa även då så vill jag det inte.
Jag har dessutom svårt att komma igång igen efter rejäla förkylningar vilket jag har haft några stycken.
Jag är en otålig människa som lätt kör för fort fram och vill gå från noll till hundra på direkten vilket inte fungerar för kroppen så klart och istället ger smärta som följs av vila. Otålig vila i mitt fall.

Eftre nyår förändrade jag en stor sak i mitt liv och det tillsammans med noll motion, en massa god julmat och godis, snacks  och vin utspritt på veckans alla dagar har gjort att jag gått upp i vikt. Det känns på kläderna även om jag inte vägt mig.
Idag vägde jag mig för första gången sen i början av december. Sex kilo plus visade vågen.
Jag har lite av en målvikt i mitt huvud och det är en bit kvar till den men det är inte det viktigaste. Når jag dit så är det en bonus bara.
Det jag vill nu är att börja springa igen. Jag vill orka mer igen. Känna mig stark och pigg i huvudet av att vara ute och flåsa i mig en massa frisk luft som jag endast gör när jag springer.
Målet är inte att springa milen under 60 minuter även om det vore kul så klart men det kommer när det kommer om det kommer och jag får möjlighet att fortsätta och benen pallar med. Jag tränar inte backar, intervaller, styrka med någon tanke på tid eller en speciell längd.
Målet nu är att springa igen. Några gånger i veckan, några mil, och få må gott. Det finns inte mycket som slår en perfekt löpmil en vårkväll i skogen!

Än är det dock långt kvar tills våren är här och mörkret gett vika. Jag funderar lite på att prova på Friskis igen och gruppass. Efter att W kom till världen hängde jag på Friskis flera gånger i veckan och jag gillar gruppträningen och den allsidiga träning det ger på kroppen så länge det är bra ledare och bra musik.
Det jag tycker mindre om är all tid det tar i ren förflyttning. Att behöva transportera mig till andra sidan av stan, infinna mig tio minuter för passets början, köra passet och sen åka hem igen och duscha och dessutom måste man passa ett klockslag.
Min löpning kan jag anpassa efter familjen. När läxorna är klara och barnens behov mättade så kan jag bara snöra på mig skorna och ge mig ut. Klockan kan vara tolv på dagen eller nio på kvällen.

Igår och idag har jag sprungit igen.
Gatorna är består av bar asfalt och det är några plusgrader i luften. Med bra musik och reflexväst på så fungerar det att springa för mig även när det inte är ljust ute.
Igår blev det en sakta tur på 7,2 km och idag provade jag på att springa uppför Skåreberget och hittade en liten runda hem igen som gav en sträcka på 5,3 km.
Nu längtar jag efter mer och jag har några små mål som dunkar i huvudet på mig under löpturerna. Om det blir något mer av dem än tankar återstår att se. Även om det blir fler löpturer den här veckan.
Enligt Smhi så ska det snöa i flera dagar frampå och temperaturen ska sjunka igen till flera minusgrader och det betyder ingen löpning för mig.
Kanske ska jag prova Friskis ändå. Det känns lite lockande…
Hur som helst så är god mat med såser och diverse tillbehör, smarriga kakor, bakverk och rött vin en passion och stor del av mitt liv och något jag tänker fortsätta att njuta utav och jag vet att det fungerar så länge man inte äter det varje dag och så länge man motionerar.

Jag mår helt enkelt bättre på alla sätt och vis. Blir mer stresstålig, är en bättre och gladare mamma, njuter av min egentid, känner mig starkare och mer positiv och nöjd. Livet blir helt enkelt lite lättare utav alla de där svettiga stunderna med löparskorna på fötterna så hit med våren nu!

bloglovin 2014-02-11 kl 21:01

Bort med julen, några varv i spåret & nya ljushus

Fredag och vanlig vardag igen efter alla helgerna. Blandade känslor. En del av mig tycker ju om rutiner medans en annan gärna skulle vilja fortsätta att vara hemma med barnen många dagar till.
Jag hade mobilen på väckning klockan åtta i morse vilket är två timmar senare än vanligt så det är fortfarande lite soft tillvaro som gäller.
En timme senare pussade jag barnen hej då och åkte iväg. L har varit hemma med dem idag och när jag sex timmar senare var på väg hem igen så var de på café så då passade jag på att göra något som jag inte gjort på alldeles för länge nu.
Jag bytte om till träningskläder illa kvickt innan jag skulle ångra mig och tog mig ut i skogen.
Körde på 2 km spåret och tog det ganska lugnt i början för att sen öka lite grann och sen sänka tempot igen.
Totalt blev det 40 minuters löpning och på det kom jag 6,09 km och hade en snittid på 06,58 per km.
Inte snabbt alls men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var jobbigt efter ännu ett långt uppehåll och tanken på att jag sprang milen flera gånger i veckan tidigare känns faktiskt lite grann overklig men saker kan ändra sig.
En gnutta förkyld och frusen känner jag mig just nu men jag vet att jag är väldigt trött efter att ha varit vaken långt efter midnatt så kanske beror det på det och jag undslipper att få den grava förkylning som L haft länge nu.
Det vore ju faktiskt kul att komma igång igen med löpningen.
Jag kände mig piggare och starkare när jag sprang några gånger i veckan och dessutom har jag nu under två veckor med en massa julmat, söta desserter och julgodis med mera gått upp några kilon som jag allra helst vill ha bort igen då det känns när jag tar på mig vissa kläder.
Om Värmland fortsätter att leverera vårväder blandat med höstväder med en tempereratur på några plusgrader istället för vinter [jag avskyr iskall vinterluft] så tror jag faktiskt att jag kör på och kämpar vidare med flåset för att sikta mot milen någon gång i veckan igen. Det gäller bara att ta fram den där envisheten i mig och köra på trots tunga ben så är i början!

Igår städade jag ut julen och idag har jag gått och plockat lite grann bland saker som hamnat i sideboardet under julen för att ge plats för julsaker.
Ställt fram och flyttat runt. Planterat om en blomma, pockat upp de saker som jag shoppade under semestern i Skåne med mera,
Det känns som vanligt otroligt skönt att få undan alla julsaker. Nästan så att det är konstigt för lika härligt mysigt och efterlängtat i mörkret som det är att ställa fram adventsljusstakarna och hänga upp stjärnorna i fönsterna som sprider ett underbart vackert sken på väggarna bredvid fönsterna är det att plocka bort alltsammans.
Det blir lättare att andas på något vis. Längtan efter vår och ljus pockar på och att skala bort julen ger känslan av att vi är på väg mot ännu en vår.

Nu står alla kartonger, lådor, och påsar uppe i det så kallade kontoret i väntan på att stegen ska bäras in och uppför trappen för att kunna förpassa julsakerna upp på vinden tills nästa år.
Förhoppningsvis sker det nu i helgen så jag blir av med alltsammans.
Ljusslingan runt garaget, ljusbollarna på baksidan samt tomtemor och vår fina lysande get får dock stå kvar där ute och lysa upp entrén tills Trettonhelgen är över.
Dessa ska ju inte förvaras på vinden så de behöver inte synkas med just det.

Mest omtyckt just nu är mina nya ljushus i vit keramik.
Två storlekar och utföranden och de sprider ett mysigt sken där de står på fönsterbänken i köket.
Dessa hittade jag i Blomsterbutiken på Ica Maxi stormarknad i Mellbystrand. Den där butiken har jag handlat i flera gånger nu och de har verkligen allt möjligt fint och långt ifrån bara blommor och blomgrupper. En liten pärla till butik skulle jag vilja påstå med trevlig personal.

Nu ska fortfarande jullovslediga M i säng och sen blir det ett eller två avsnitt av Breaking Bad. Får se hur länge jag lyckas hålla ögonen öppna ikväll. Inte särskilt länge som det känns just nu i alla fall.
Trevlig fredagskväll på er!

bloglovin 2014-01-03 kl 20:51

Löpning & framtänder

Jag har kommit igång med löpningen igen och har sen två veckor tillbaka tagit mig ut på tre pass i veckan.
Det är jobbigt men faktiskt roligt också. Att jag inte har fått ont i benen av att springa på asfalt ännu trots att det blivit flera turer på detta hårda underlag känns grymt härligt.

Förra veckan sprang jag milen på 64 minuter vilket är två minuter bättre än mitt tidigare bästa på denna distans och jag slog även mitt rekord i längd och tog en sträcka som slutade på 13,3 km.
Inga häpnadsväckande siffror men för mig är det rekord och det känslan är happy!

Fascinerande med löpning är att det kan pendla så mycket. Under dessa sex tillfällen som jag varit ute [sju med igår] så är det ett som varit ren jäkla pina.
I torsdags sprang jag milen på asfalt och jag led mer eller mindre. Mina fria happy löpartankar infann sig inte fullt ut.
Det var tungt och det enda som malde i huvudet var att hur fanken kan en sträcka kännas så lång när man springer den och sen när man kollar på pulsklockan så är det inte alls långt!?
Varken musik eller försök till peppande tankar hjälpte men jag kämpade på tills det hade passerat 10 km innan jag gav upp vilket ju så klart var skönt efteråt även om inte det där vanliga lilla ruset kom då heller.

När jag sprang 13,3 så hade jag bestämt mig för att ta mig bort till Café Råtorp innan jag fick vända.
Det var långt dit men visade sig att från vägen jag börjar springa på och dit endast var 5,5 km. Konstigt kort med tanke på just det att det är så lång sträcka!
I lördags blev den tur i spåret i skogen och skillnaden mellan att springa på asfalt och i skogen är enorm. Det kändes minsann i benen att jag trampade runt på det ganska lösa gruset de har lagt runt hela spåret.
Veckan slutade i alla fall på totalt 28,72 km i total sträcka och det var några kilometer mer än vad jag hade räknat med så jag var nöjd.

Igår hade jag bestämt löparträff med Lottis så kvart i åtta när L kommit hem från jobbet åkte jag dit.
Det blev en tur på elljusspåret där de bor.
Jisses vilken skillnad på det spåret och det här hemma!
Här var det backar upp och backar ner. Små lite sega varvades med branta intensiva och allt på ett underlag som inte var lika lättflytande som asfalt.
När vi kom ut på asfalten igen och var på väg hem så kändes det hårt och inte alls skönt att springa på så jag tror att jag ska försöka att hålla mig till att springa i skogen så mycket som möjligt av veckans pass.
Dock så är det ju inte möjligt när det blir på kvällstid då det är kolsvart i vår skog. Då är det upplysta gator och bland villor som gäller men åtminstone ett av veckans pass ska jag försöka att få till när det är ljust och kan vara ute på mjukare underlag.
Jag vill absolut inte få ont nu när jag sakta men säkert börjar att komma igång igen efter två månaders stillasittande.
Kul var det i alla fall och något som jag gärna gör om.

När jag väl kom i säng efter att ha packat ihop allt till barnen inför idag så la jag mig med iPaden i sängen och tittade på Ensam mamma söker.
Inte världens mest fängslande program inser jag mer och mer men har jag sett så här långt på det så måste jag ju nu se slutspurten också och få veta vem de där mammorna väljer av killarna som återstår.
Igår orkade jag tydligen inte med att se hela programmet för när man vaknar skrikandes aj och det känns som att framtänderna är av på grund av att jag somnat liggandes med iPaden i knät så att den faller handlöst framåt och dess kant smäller i tänderna så inser man ju att det nog är dags att sova istället…

Nu är lunchen slut och snart ska M hämtas på förskolan [vänjer mig inte vid det ordet, i mitt huvud kommer det nog alltid att heta dagis, det känns liksom lite mer lekfullt och mjukt] och sen inväntar vi att W ska komma hem från skolan så veckans engelska glosor kan betas av innan tisdagsledigheten råder fullt ut.
L åkte till Uppsala tidigt i morse så därmed är deras möjligheter att vid ett beslut av nej från mig eliminerade att omprövas utav att gå till pappa med samma fråga vilket ibland kan ge en lugn kväll så det hoppas jag på.

Trevlig tisdag på er och snart så kommer den utlovade utlottningen från The Walt Disney Nordic Company att dyka upp här.

bloglovin 2013-11-19 kl 12:39

Feber in the house & asfaltslöpning

Bloggtystnad blev det visst och det på grund av att sjukdom har flyttat in.
I söndags morse när jag var på väg att lämna huset för att åka till jobbet noterade jag att M var varm och seg.
När jag mellanlandade mellan jobb och en sväng hem till Hanna så tryckte jag honom en supp och sen när jag kom hem igen så sov han i soffan.

Febern rusade på och visade 39,4 när han vaknade till.
Framåt kvällen kräktes han. Jag bäddade ned honom i hans säng och han halvslumrade. Försökte få honom att inte gå på toaletten och bajsa ut suppen i hopp om att den skulle hjälpa till att sänka tempen men det gick inte särskilt bra på den fronten.
Kvällen och natten som följde innehöll några till kräkningar, en kaminhet unge, och en rejäl bunt ångest i mig.
Tankar om att den där vidriga äckelsjukans om bara går runt runt runt nu hade flyttat in hos oss dunkade i huvudet på mig och de korta stunder som inte M jämrade sig under natten kunde jag inte slappna av tillräckligt på för att få någon sömn.

M åt i lördags och därefter varken åt han eller kissade men så igår morse behövde han gå på toa.
Han vinglade lite och efter att ha varit uppe en stund så mådde han så illa igen att han kräktes på nytt.
När W och L lämnade huset kände jag mig matt.
Såriga händer av allt tvättande, maskiner som surrat med sängkläder och annat och x antal skurningar av toaletten.
Jag tryckte i M en supp och sen på något sätt så blev han liggandes utan att känna att han var tvungen att gå på toa.
Den hjälpte och efter den där kräkningen vid kissningen igår morse har det inte kommit något mer.
Jag har hållit koll på supparna och gett honom kontinuerligt för att han ska slippa bli så varm och kräkas och det har fungerat bra.
Tempen sjönk och han åt både rostat bröd, drack cola, åt piggelin och falukorv under gårdagen.
Inga tendenser till att kräkas, eller vara kokhet, eller klaga över att må illa och inte från någon annan i familjen heller.

Då beslutade jag mig för att kräkningarna hörde samman med den skyhöga febern likt som på W som kräks av feber och jämnt har gjort och dagen blev lite lättare.
Jag röjde upp lite varstans, tog hand om tvätten och dammsög medans M såg på film och låg med iPaden i knät.

När L kom hem från jobbet kring åtta så hade jag bestämt mig för att trotsa de små förkylningskänningarna jag har kvar om morgonen och ge mig ut och springa.
Det var igår två hela månader sen jag sprang. Då var jag igång och sprang ca fem gånger i veckan. Nu kändes allt nytt och jag kom knappt ihåg hur jag hanterade pulsklockan längre.

Reflexer på och lite andra kläder på kroppen än, iPhone och pulsklocka och sen gav jag mig iväg.
Jag och asfalt har tidigare inte varit en bra kombination och jag vet inte ännu om det är det nu heller. Att springa i skogen är så mjukt sviktande gott ju under fötterna. Dessutom doftar det underbart och är vackert i naturen.
Nu blev det ren asfalt och löpning under gatlyktornas sken. I och för sig var det vackert att springa på cykelbanan längs med Klarälven men det är inte detsamma som att springa i skogen.

Att det var gött att komma ut själv efter ett och ett halvt dygns sjukdomsvistelse var däremot sanslöst sjukt gött.
Det blev en runda på sju kilometer i ett ok tempo med tanke på att jag inte sprungit någonting på åtta veckor måste jag tycka.
Däremot så frös jag de första tre kilometrarna så om det fungerar att springa på asfalt för mig så är det nog lite andra kläder som gäller.
Idag är jag mör i benen och kände mig lite mer förkyld när jag klev ur sängen än tidigare men det var det värt.
Så skönt att komma ut på egen hand och röra på mig med dunkade musik i öronen!

Idag har M inte hög feber men däremot så han betydligt slöare än igår. Jag antar att det kommer lite i efterhand och därför orkar inte kroppen med riktigt.
Han har sovit mycket under förmiddagen och till skillnad från igår så vill han inte äta. En halv päronmer och en halv apelsinmer är allt jag fått i honom hitintills.
Nu verkar det som han piggar på sig lite i alla fall och när W kommer hem från skolan så säger han att han ska äta nudlar samtidigt som hon gör det.
W är ofta vrålhungrig när hon kommer hem från skolan då de har skrämmande kort tid på sig i matsalen att äta på, de hinner inte äta om de pratar med varandra och de hinner absolut inte ta mer mat om de skulle vilja det, och dessutom äter de väldigt tidigt så nudlar, en toast eller något liknande brukar vara önskat när hon kommer hem.
M vill gärna göra som hon gör så kanske kan han få i sig lite nudlar eller maskar som han kallar det snart och därmed få lite energi i den där lilla kroppen.
Man ska vara glad när ens barn är friska. Att se dem sjuka, svaga och ledsna är minsann inte det minsta kul alls känner jag nu.

bloglovin 2013-11-05 kl 15:02

Testar vänsterbenet & godaste kvällsmålet

Om jag klarade av att gå nerför trappen hemma utan att det gjorde ont i vänster ben, på sidan och fram i benhinnan, så var det idag jag satt som dag för att prova springa igen.
Jag har nu vilat benet i åtta dagar.
De första av dessa dagarna gjorde det så ont att jag fick ta hjälp av trappräcket när jag gick upp och ner i trappen för att underlätta smärtan lite grann.
Jag vet att jag på ren vilja sprang mina 5,23 km de fem dagarna innan jag insåg att en paus var ett måste. Envis är jag och har jag väl bestämt mig för något så genomför jag oftast det….

Det kändes lite ovant att ge sig ut men samtidigt otroligt härligt inombords när jag snörade på mig skorna.
Lite nervöst också, både för att jag inte visste hur mycket jag skulle orka, om energin skulle ta slut direkt, men mest för att jag verkligen önskade att det inte skulle kännas i vänster ben.
Det här med att springa, även om det inte går särskilt snabbt för mig än så länge, har blivit något som jag mår bra utav av flera anledningar och den största anledningen är faktiskt inte att bli fastare i hullet eller att vågen ska visa mindre.
Det är energin och orken som kommer av att jag rör på mig. Smidigheten i kroppen [är faktiskt en grym skillnad på min smidighet vid stretchning nu jämfört med när jag började springa] och sen älskar jag skogen, jag njuter av att vara ute på egen hand utan någon som ropar på mig och kräver något. Det är bara jag och musiken och tankarna kommer och går och lite upprensning blir det i huvudet. Sen är naturen otroligt vacker just nu.

Det kändes sisådär idag. Smärtan var nästan obefintlig men det kändes inte helt fritt i benet heller. Jag kunde inte bara springa på utan det fanns något där som störde och jag trixade lite med stegen då och då och önskade bara att jag skulle kunna springa på och känna helt stark.
Men som sagt det fungerade så nu hoppas jag att det inte gör ont imorgon när jag kliver ur sängen utan att detta är ett steg åt rätt håll.
Trots energi kvar så valde jag att springa mina 5,23 idag och jag höll ett ok tempo tycker jag med tanke på att jag inte sprungit på ett tag och försökte att ta det lugnt.
Jag hade kunnat ta ett varv till och var väldigt taggad mot slutet av musiken men det vore samtidigt dumt att dra på mer så här på direkten. Skulle vara typiskt mig att göra en sådan sak så här efter ett uppehåll på grund av smärta… men idag lyckades jag lägga band på mig och än så länge kan jag förflytta mig i huset utan att grimasera av ondo.

Litet kvällsmellanmål fick det bli en stund efter turen.
Kunde absolut inte låta bli att öppna påsen och smaka på en del av det tunnbrödet som W bakat på Ransäters hembygdsgård under deras Värmlandsresa med klassen idag.
Så ljuvligt gott med lite mild kaviar på tillsammans med ett glas kall oboy!

W har för övrigt haft en toppendag med besök både på vackra Ransäters hembygdsgård, där hon hade med sig både tunnbröd och en egentovad boll hem, och sen hade de så klart även besökt Selma Lagerlöfs hem Mårbacka.
Medans jag och M var på jobbet och hade avslutning med 10, 11 och 12-åringarna i en av körerna så har W ägnat sig åt vattenkrig tillsammans med tre kompisar och sen har de legat i varmt bubbelbad i en tunna utomhus så den här dagen började med samma glada känsla som den slutade med och det är gott att få vara med om.

Nu ska jag se om jag kan lyckas få tag i tågbiljetter till nästa veckas två resor och därefter har jag några tavlor som borde göras. Men först ska tvättmaskinen tömmas på innehåll.

Trevlig tisdagkväll på er!

bloglovin 2013-05-28 kl 21:19

Dans med Donut, intensiv helg & knäckande benhinna

Igår kväll på Ws golv låg det framlagt en sommarklänning i glada färger, ett par solglasögon och ett par jeansshorts.
Hon ville att jag skulle gå upp klockan sex för att väcka henne alternativt att hon fick ställa sin mobil på väckning på den tiden om inte jag ville gå upp så pass tidigt.
Av väckningen blev det inget av det. Jag ställde min mobil på halv sju eftersom jag är ledig idag och därmed inte behöver hinna med eget morgonfix innan W ska iväg.
W väckte jag först kvart i sju och därefter följde morgonfix med henne.

Idag ska hon och en kompis [eller om de var fler?] ha glada färger på sig och donut i håret.
De ska dansa till Sean Banans Copacabanana inför klassen. En dans som de gjort själva och övat massor på och som faktiskt är riktigt bra.
Dagens väder var inte så shortsinbjudande så efter ett tack och lov mindre utbrott så blev det svarta tights under sommarklänningen och shortsen hamnade i skolväskan för att åka på sen när det är dags för framträdande antar jag.

Hon var så fin med sin strama munk i håret och jag försökte att dämpa hennes alla småhår som står som en liten sol runt ansiktet på henne, precis som det gör på mig, med lite hårprodukter.
Det ska bli kul att höra hur det gick idag. Vore ju även kul om dansen filmades så att vi föräldrar fick se den men det vet jag inte om lärare D gör.
Fin var hon i alla fall och det gläder mig att se henne med uppsatt hår vilket är väldigt sällan nuförtiden.

Jag och M kör måndag idag. Som alltid alltså.
Hesheten smög sig på honom i fredags och har sen ökat lite smått. Igår kväll hördes det väldigt väl vilket håll det var på väg åt. Krupphosta!
Än så länge är det väldigt lindrigt och inga problem men det hörs på hesheten och det hörs när han hostar till att den skällande hostan är ett faktum.

Själv är jag segare än någonsin.
Helgen har varit så sanslöst intensiv och inleddes med att jag och L fick skjuts till stan i fredags för att äta middag tillsammans med mina arbetskamrater och respektive.
Middagen övergick till krogbesök och även om vi var hemma vid ett så somnade jag inte förrän två och var så trött när mobilen ringde på lördagsmorgonen.
Både lördagen och söndagen har varit till mesta del uppbokade av långa pass men dagarna har även innehållit en hel del andra saker som tagit jobbigt mycket energi känner jag så idag är jag trött.
Det tråkigaste idag är dock att jag har förbaskat ont fram på vänster ben.
Antar att det är benhinnan som inte orkar med.
Igår hoppade jag säck på jobbet då jag tävlade i femkamp mot en av körtjejerna och det var som knivar för mina benhinna det.
Under veckan som gått har det blivit fem löparpass á 5,23 km med hjälp av Voltarensmörjning på benhinnan.
Jag antar att det onda beror på att jag gick ut lite väl hårt när jag började springa igen för ca fem veckor sen efter att inte ha sprungit sen förra sommaren. I början blev det alla, och ganska många turer, på hård asfalt och det klarar jag tydligen inte av.
Igår drog jag ner tiden en hel del för att vara mig på min sträcka så igår var jag skönt slut när jag landade hemma på gräsmattan för att stretcha.
Min hjärna säger till mig att jag måste vila den här veckan för att förhoppningsvis komma ifrån smärtan och något som kan tänkas bli en benhinneinflammation som jag måste dras med sen under lång tid.
Hjärtat säger att jag inte vill vila. Jag vill ut och springa och allra helst vill jag springa långt. Vara ute i skogen länge och bara ta steg efter steg.
Jag blir astrött och det är skittungt, som vanligt, [de där två gångerna i förförra veckan när det kändes som om jag kunde springa ett varv runt jorden är numera härliga minnen blott] men jag älskar att ta på mig skorna och få kasta av mig allt jobbigt tillsammans med svettdropparna i skogen. Det är balsam för själen.
Får se om jag lyckas stå emot att ge mig ut. Sak försöka hålla minnet färskt med hur det känns när jag springer *aj, hmm, aj, aaaaaj, aj* och hur jag knappt kunde ta mig nerför trappen imorse. Ond benhinna och trappsteg nedåt är inte att leka med…

Klockan tickar visst på och jag har massor att göra så nu lägger jag allt annat åt sidan och försöker fokusera på att beta av en del nödvändigheter.
Trevlig måndag på er!

bloglovin 2013-05-20 kl 10:27