Etikettarkiv: Milen

Sjukstuga

Vi blev visst sjuka.
Helt otippat, eller W har haft ont i halsen och nyst lite då och då från och till sen förra tisdagen. Hon sov ju inte mycket alls på fotbollslägret och som i stort sett alltid så visar det sig några dagar efter i form av halsont och förkylning.
Hennes fotbollsträning fick ligga på vila i förra veckan, hon spelade klassfotbollsmatchen för just onsdagsmorgon vaknade hon utan halsont men det visade sig bara vara en dag som det höll.
Dock så är hon inte dunderförkyld men ändå. Att träna med halsont ska man inte göra. Oftast blir hon ganska mycket sämre om hon tränar och inte känner sig helt hundra och med tanke på allt skolarbete hon har nu och uppsjungningar både på skolan och med kören så bestämde jag att det fick bli så.

I fredags efter jobb och skola hade hon en kompis här och de laddade för klassfotbollsdiscot i Mariebergsskogen. Medans W var där och L tränade innebandy så hann jag och M med en tripp till Bergvik där han handlade Lego Batman till sitt Wii för sina sparade veckopengar och lite andra pengar som han fått av farmor och farfar, tandfén med flera.

Lördagen flöt på även den och W passade M medans jag tränade och L åkte motorcykel. Jag bakade syltkakor med hälften av kakorna fyllda med jordgubbssylt som är Ms favorit och som han frågade så gulligt om han fick ta med till lekparken senare under dagen och bjuda L och A på. Hälften av kakorna fyllde jag med vår hemmagjorda supergoda rabarbersylt och spritsade sen lite apelsinkristyr över dem. Supergoda även de och helt klart en syltkaka, eller syltgrotta, utöver det vanliga [recept dyker kanske upp här under kvällen].
Vi cyklade iväg till en lekpark och mötte upp Charlotte för några timmars lek och fika. Trevligt och otroligt nog så var det uppehållsväder hela tiden vilket var nästan svårt att förstå efter fyra och en halv dags regnande.

W hade bestämt Eurovisonmat och båda barnen hjälpte till bland grytor och stekpannor med kina/thaimaten med sina Sveriges yngsta mästerkockförkläden som de fått av farmor på sig och båda två åt med god aptit av det de lagat.
Kul och mysigt även om det blir lite mer rörigt med minikockarnas hjälp.

Melodifestival, så lång att jag somnade i soffan, även M sov men W höll sig vaken ända tills det var över och var enhällig i vinnarbeslutet med jurygrupperna.
Själv blev jag sjuk.
Feber, kittlingar i halsen övergick till ont, konstig i kroppen, frysningar och liknande.
Jag sov fylld med värktabletter som jag tog två gånger under natten och på söndagen likaså så att jag varm i ansiktet anlände till jobbet strax före halv nio.
Även M blev sjuk under natten.
Krupphosta som ett skällande rådjur stackaren.

När jag landade hemma igen halv tre så deckade jag i soffan. Sov som i en dvala medans L var på innebandy och M satt bredvid mig i soffan och hostade med iPaden i knät.
Jag hörde att han ville ha te för det gjorde så ont i halsen när han hostade, han hade tillbringat morgonen hos farmor och farfar och sen varit med L på jobbet eftersom våra arbetstider igår krockade totalt, så även han var slut.
Sorgligt nog tog jag mig inte upp och gjorde te till honom utan han fick vänta tills L kom hem.

Kvällen igår är ett täcken. Ena stunden var jag varm, nästa kall och flera gånger hade jag ont i magen av värktabletterna antar jag.
Ett tag trodde jag att jag skulle få gallstensanfall men som tur var så blev det inget. Så som jag mådde i kroppen så kunde jag inte förstå hur jag skulle klara av att ligga med huvudet i toalettstolen och krampa av gallsmärta.

När jag väl somnat i natt så väcktes jag av W som hade ont i huvudet, halsen och magen. Det snurrade när jag gick ner för att ge henne Alvedon men som tur var så mådde hon ok imorse och kom iväg till skolan.
Själv har jag piggat på mig lite grann nu.
Det kittlar lite i halsen och kroppen är inte helt hundra men med Alvedon så känns det betydligt mer ok än igår och inatt så jag tror inte att jag har så mycket feber just nu i alla fall.
Veckan innehåller bland annat en massa körövningar med barnen inför deras uppsjungning på söndag. Vårfest på söndag, ett miniläger med de minsta på lördag inför deras minimusikal och detta är det ingen annan än jag som kan hålla i.
Utöver det så är det föräldramöte på Ms skola, utvecklingssamtal, klassfotboll och fotbollsträningar som i får se om W ska vara med på beroende på hur hon mår. Några viktiga spelningar och så ska ju M vara på sin skola igen på onsdag tillsammans med nya klassen och fröken.
Busy alltså så nu måste vi bli friska fort som attans. I alla fall jag.
Nedrans så svårt det är att vara sjuk. Jag tror jag varit sjukskriven två gånger sen jag började jobba i januari 98. En gång med magsjuka och en gång med feber, förkylning och noll röst vilket inte fungerar att vara utan i mitt jobb.
Annat som halsont, huvudvärk och lite feber när jag spelar med mera har jag alltid tryckt bort med värktabletter.

Nu kör vi fokus på att bli bra och önskar det stenhårt tillsammans med lite finare väder.
Det här eviga regnandet går mig på nerverna snart.
Extra trist är det också att bli sjuk nu när jag är igång med träningen. Veckorna har sett ut ungefär lika på den fronten nu och det är så skönt att röra på sig.
Jag kör tre medelpass samt ett pulspass på Friskis utspritt under veckan. Kämpar på under styrkedelarna och har också avverkat milen en gång i veckan nu och så vill jag fortsätta. Att tvingas ta ett break nu när jag är igång suger rent ut sagt men jag antar att det bara är att gilla läget och fokusera på att bli av med febern med mera nu.

Trevlig måndag på er från vår trista sjukstuga!


Längtar efter sol och värme och mysiga stunder utomhus tillsammans med barnen!

bloglovin 2014-05-12 kl 12:55
Annonser via Bloggpartner.se

Byter löpning mot pass

Efter att ha ägnat en kort stund åt att googla om löparknä, fått en summering utav arbetskamrater om helgens Nyhetsmorgon där de ägnat sig åt just löparknä, träffat Karin som bland annat rullade en av dagisbarnens sopborsteskaft längs mitt lår och det gjorde så in i satans ont och framförallt ha provat att springa inte bara en gång utan ett tiotal gånger av varierat slag i längd med olika många dagar/veckors vila mellan löparpassen och då även med ett nyinköpt knäskydd på mitt högerknä i bra skor så klart så inser jag att jag kommer inte längre med min löpning för stunden.
Det suger rent ut sagt. Känns så nedrans pissigt och tungt.
Jag vill bara ut i skogen men jag har troligtvis löparknä säger de flesta till mig.

Det är ju vår för fasiken, jag behöver egentid, jag vill röra på mig, jag älskar att springa till dunkande hög musik i öronen, att få avsluta en lång dag med jobb och full fokus på barnen och deras behov, läxor, lek och annat, matlagning, tvätt och städning med bara mig själv flåsandes i skogen.
Jag vill också gå ner några kilon i vikt och att kunna göra det genom att springa som har blivit en härlig drog för mig är ju kanon. Eller framförallt så vill jag kunna fortsätta att njuta va god mat, och en massa gott nybakat och nu när våren och snart sommaren är här även god alkoholhaltig dryck som jag tycker smakar extra ljuvligt utomhus med kvällssolen som sällskap utan att gå upp i vikt och det kan jag om jag rör på mig och just löpning förbränner en massa. I alla fall när man springer lite längre.

Fy tusan så tungt det känns och tårarna har runnit några gånger och många gånger har jag svurit och misslyckandet känts stort.

Men det går inte att gräma sig mer över detta. Det är som det är och kanske hade jag hamnat i detta även om jag inte hade varit dum som många säger och sprungit flera mil i veckan och under mörkrets inbrott långa stunder och kilometer på asfalt som är hårt som attans som underlag ju. Eller så hade jag fått vara med om detta i alla fall. Det vet jag inte.

För att inte tänka så mycket på löpning har jag nu köpt träningskort och under en och en halv veckas tid har jag kört medel och pulspass i grupp.
Oftast roliga pass, vissa roligare och mer peppande än andra beroende på vilken ledare och musik det är. Flera riktigt jobbigt svettiga pass beroende på hur mycket man tar i och jobbar själv. Vart sjutton är mina magmuskler liksom eller min benstyrka…!?
Jjag har fått en annan mjukhet i kroppen känner jag. Jag använder hela min kropp och rör på hela mig, inte alls som med löpningen där jag konstant upprepar samma rörelse även om underlaget i skogen inte är helt plant alltid, och även om jag stretchar en hel del efter att ha sprungit så har jag inte stretchat lika mycket, omfattande och alla dessa kroppsdelar som efter ett pass i grupp och en ledarledd stretchning.
Känslan är skön och jag inbillar mig även att jag känner mig lite starkare. Den enorma träningsvärken som kom som ett brev på posten efter mitt allra första pass finns inte där nu i samma grad som morgonen den 24 efter att jag kvällen före hade svettats i mitt allra första träningspass.

Jag har blivit erbjuden massage, ledarledd uppvärmning, att gå igenom och förhoppningsvis utveckla mitt löparsteg samt att springa tillsammans med den troligtvis nya tekniken i ett försök i att förhoppningsvis komma tillrätta med mitt problem. Det sägs vara muskulärt och sitta i höften hos mig.
Jag kan ingeting om detta och använder säkert inte ens rätt termer men alla är olika och reagerar olika.
Som det är nu så kan jag inte springa alls. Det känns inte bra för att sen gå över i att göra ont.
Jag har viljan att springa långt, jag behöver inte springa särskilt snabbt, det är inte ett mål hos mig, men jag har en enorm envishet som gör att jag kan nöta samma varv i skogen trots att det krävs fem varv för att komma upp i en mil i längd. Inga problem men det är mitt högerben som inte pallar det just nu och det känns tungt.

Kanske kan jag komma åter till löpningen, kanske inte.
Jag orkar inte med alltför många hemmaövningar etc, i alla fall som jag tänker nu, vilket kanske ligger mig i fatet, vi får väl se hur jag ska jobba med höften, låret, eller vad det nu är jag ska jobba md för att kanske få bukt med mina problem men däremot så klarar mitt knä av ett medelpass där jag kämpar som attan utan att ge mig minsta känning [ifall jag inte är dum att göra som i tisdags och prova på att springa och efter 2,6 km knappt kan gå] och det får jag vara glad för.
Nu kör jag på passen för att få motion och bli starkare i hela kroppen. Det finns en hel del saker lockar och det vore skitkul om jag fortsätter så här och kanske skulle fixa att gå på ett intensivpass i sommar. Jag tänker också prova på spinning så småningom. Kanon att kunna köra all möjlig träning på ett och samma ställe.
Möjligheten finns även att boka gyminstruktör med allt vad det innebär men där är jag långt ifrån ännu. Känns alldeles för läskigt för lilla mig.

Detta och att ta den hjälp som erbjudits mig ska jag hålla fast vid i psyket sen får tiden utvisa om det blir mer löpning eller ej men ett klart är att jag inte ska springa. Man ska absolut inte springa när man har löparknä.
Det blir bara värre om man pressar sig och med tisdagens smärta och känsla av ledsamhet i färskt minne ska jag försöka hålla mig ifrån skogen från och med nu.
Jag har dock sen en och en halv vecka tillbaks då jag provade mitt första pass mest för att se hur knät svarade på detta betat av sju stycken medelpass och om en liten stund blir det ett åttonde pass och av dessa är det endast ett som gjort ont och det berodde ju på att jag sprang samma dag så lite motion blir det nog ändå även om det inte är löpning jag ägnar mig åt. Just nu i alla fall men någonstans långt inombords hoppas kunna göra igen…


Provar nya skor för inomhusbruk, Nike Flex Supreme. Köpta på Stadium där de just nu har 25% på allt.

bloglovin 2014-04-03 kl 19:59

Löpning & må gott

I april 2013 fick det räcka med lathet och förtappad kropp beslutade jag mig för.
Jag började att jogga i motionsspåret i vårt område. Trots att det tog emot från den tredje till den elfte gången så fortsatte jag.
Jag har en enorm envishet och styrkan i mitt huvud i kombination med hög musik gör att jag ofta kan pressa mig vidare.
Det började till slut att bli kul. Inte vara lika tungt. Som en drog, ett måste att få komma ut i spåret även om det innebar att jag sprang varv efter varv, samma väg om och om igen.
Det gick olika bra olika gånger så klart och jag njöt lika mycket av att märka att jag blev smidigare, starkare, att det gick lite snabbare som att jag fick välbehövlig egentid med mig själv och mina tankar, fick andas frisk luft och fylla lungorna med syre och uppleva en fantastiskt natur.
I samma veva började jag att äta något mindre portioner lite mer av grönsaker på tallriken istället för potatis, pasta, sås och sådant i veckorna, slutade med godis och snacks på vardagarna och drack mer vatten.
Martina Haag sa på sin föreläsning här i Karlstad att när man börjar avverka några mil i veckan så märks det på kläderna.
Jag sprang ca 4-5 gånger i veckan och sammanlagt blev det kring 3 mil plus, minus, några kilometer.
I början av december visade vågen minus 20 kilo. Otroligt mycket när man tänker på det i tyngd. Att släpa på 20 kilo är ganska mycket.
Samtidigt så kan jag inte riktigt förstå vart dessa kilona satt på min kropp även om jag vet att jag var rund för jag kan inte se att det saknas 20 kilo på min kropp även om jag kan se att kläder passar i lite mindre storlekar än de gjorde tidigare.

Alla kroppar är olika och det händer mycket med kroppen ju äldre man blir. Jag är snart 40 och har så klart inte en tjugoårings kropp längre.
Anlag och annat spelar in och jag kan känna igen delar av min kropp när jag ser min mamma t.ex.
Nu handlar det inte så mycket om vikten för mig men däremot styrkan jag kände i kroppen då, smidigheten, att kläder satt betydligt mer gött på mig. Sådant kändes bra och jag älskade att utmana mig själv hela tiden. Tävlade endast mot mig själv.

Under december och fram till nu har jag knappt sprungit någonting.
Det har blivit några rundor då och då men ingen kontinuitet. Jag avskyr vintern med snö is och kyla och även om jag vet att man med hjälpmedel kan springa även då så vill jag det inte.
Jag har dessutom svårt att komma igång igen efter rejäla förkylningar vilket jag har haft några stycken.
Jag är en otålig människa som lätt kör för fort fram och vill gå från noll till hundra på direkten vilket inte fungerar för kroppen så klart och istället ger smärta som följs av vila. Otålig vila i mitt fall.

Eftre nyår förändrade jag en stor sak i mitt liv och det tillsammans med noll motion, en massa god julmat och godis, snacks  och vin utspritt på veckans alla dagar har gjort att jag gått upp i vikt. Det känns på kläderna även om jag inte vägt mig.
Idag vägde jag mig för första gången sen i början av december. Sex kilo plus visade vågen.
Jag har lite av en målvikt i mitt huvud och det är en bit kvar till den men det är inte det viktigaste. Når jag dit så är det en bonus bara.
Det jag vill nu är att börja springa igen. Jag vill orka mer igen. Känna mig stark och pigg i huvudet av att vara ute och flåsa i mig en massa frisk luft som jag endast gör när jag springer.
Målet är inte att springa milen under 60 minuter även om det vore kul så klart men det kommer när det kommer om det kommer och jag får möjlighet att fortsätta och benen pallar med. Jag tränar inte backar, intervaller, styrka med någon tanke på tid eller en speciell längd.
Målet nu är att springa igen. Några gånger i veckan, några mil, och få må gott. Det finns inte mycket som slår en perfekt löpmil en vårkväll i skogen!

Än är det dock långt kvar tills våren är här och mörkret gett vika. Jag funderar lite på att prova på Friskis igen och gruppass. Efter att W kom till världen hängde jag på Friskis flera gånger i veckan och jag gillar gruppträningen och den allsidiga träning det ger på kroppen så länge det är bra ledare och bra musik.
Det jag tycker mindre om är all tid det tar i ren förflyttning. Att behöva transportera mig till andra sidan av stan, infinna mig tio minuter för passets början, köra passet och sen åka hem igen och duscha och dessutom måste man passa ett klockslag.
Min löpning kan jag anpassa efter familjen. När läxorna är klara och barnens behov mättade så kan jag bara snöra på mig skorna och ge mig ut. Klockan kan vara tolv på dagen eller nio på kvällen.

Igår och idag har jag sprungit igen.
Gatorna är består av bar asfalt och det är några plusgrader i luften. Med bra musik och reflexväst på så fungerar det att springa för mig även när det inte är ljust ute.
Igår blev det en sakta tur på 7,2 km och idag provade jag på att springa uppför Skåreberget och hittade en liten runda hem igen som gav en sträcka på 5,3 km.
Nu längtar jag efter mer och jag har några små mål som dunkar i huvudet på mig under löpturerna. Om det blir något mer av dem än tankar återstår att se. Även om det blir fler löpturer den här veckan.
Enligt Smhi så ska det snöa i flera dagar frampå och temperaturen ska sjunka igen till flera minusgrader och det betyder ingen löpning för mig.
Kanske ska jag prova Friskis ändå. Det känns lite lockande…
Hur som helst så är god mat med såser och diverse tillbehör, smarriga kakor, bakverk och rött vin en passion och stor del av mitt liv och något jag tänker fortsätta att njuta utav och jag vet att det fungerar så länge man inte äter det varje dag och så länge man motionerar.

Jag mår helt enkelt bättre på alla sätt och vis. Blir mer stresstålig, är en bättre och gladare mamma, njuter av min egentid, känner mig starkare och mer positiv och nöjd. Livet blir helt enkelt lite lättare utav alla de där svettiga stunderna med löparskorna på fötterna så hit med våren nu!

bloglovin 2014-02-11 kl 21:01

Löpning & framtänder

Jag har kommit igång med löpningen igen och har sen två veckor tillbaka tagit mig ut på tre pass i veckan.
Det är jobbigt men faktiskt roligt också. Att jag inte har fått ont i benen av att springa på asfalt ännu trots att det blivit flera turer på detta hårda underlag känns grymt härligt.

Förra veckan sprang jag milen på 64 minuter vilket är två minuter bättre än mitt tidigare bästa på denna distans och jag slog även mitt rekord i längd och tog en sträcka som slutade på 13,3 km.
Inga häpnadsväckande siffror men för mig är det rekord och det känslan är happy!

Fascinerande med löpning är att det kan pendla så mycket. Under dessa sex tillfällen som jag varit ute [sju med igår] så är det ett som varit ren jäkla pina.
I torsdags sprang jag milen på asfalt och jag led mer eller mindre. Mina fria happy löpartankar infann sig inte fullt ut.
Det var tungt och det enda som malde i huvudet var att hur fanken kan en sträcka kännas så lång när man springer den och sen när man kollar på pulsklockan så är det inte alls långt!?
Varken musik eller försök till peppande tankar hjälpte men jag kämpade på tills det hade passerat 10 km innan jag gav upp vilket ju så klart var skönt efteråt även om inte det där vanliga lilla ruset kom då heller.

När jag sprang 13,3 så hade jag bestämt mig för att ta mig bort till Café Råtorp innan jag fick vända.
Det var långt dit men visade sig att från vägen jag börjar springa på och dit endast var 5,5 km. Konstigt kort med tanke på just det att det är så lång sträcka!
I lördags blev den tur i spåret i skogen och skillnaden mellan att springa på asfalt och i skogen är enorm. Det kändes minsann i benen att jag trampade runt på det ganska lösa gruset de har lagt runt hela spåret.
Veckan slutade i alla fall på totalt 28,72 km i total sträcka och det var några kilometer mer än vad jag hade räknat med så jag var nöjd.

Igår hade jag bestämt löparträff med Lottis så kvart i åtta när L kommit hem från jobbet åkte jag dit.
Det blev en tur på elljusspåret där de bor.
Jisses vilken skillnad på det spåret och det här hemma!
Här var det backar upp och backar ner. Små lite sega varvades med branta intensiva och allt på ett underlag som inte var lika lättflytande som asfalt.
När vi kom ut på asfalten igen och var på väg hem så kändes det hårt och inte alls skönt att springa på så jag tror att jag ska försöka att hålla mig till att springa i skogen så mycket som möjligt av veckans pass.
Dock så är det ju inte möjligt när det blir på kvällstid då det är kolsvart i vår skog. Då är det upplysta gator och bland villor som gäller men åtminstone ett av veckans pass ska jag försöka att få till när det är ljust och kan vara ute på mjukare underlag.
Jag vill absolut inte få ont nu när jag sakta men säkert börjar att komma igång igen efter två månaders stillasittande.
Kul var det i alla fall och något som jag gärna gör om.

När jag väl kom i säng efter att ha packat ihop allt till barnen inför idag så la jag mig med iPaden i sängen och tittade på Ensam mamma söker.
Inte världens mest fängslande program inser jag mer och mer men har jag sett så här långt på det så måste jag ju nu se slutspurten också och få veta vem de där mammorna väljer av killarna som återstår.
Igår orkade jag tydligen inte med att se hela programmet för när man vaknar skrikandes aj och det känns som att framtänderna är av på grund av att jag somnat liggandes med iPaden i knät så att den faller handlöst framåt och dess kant smäller i tänderna så inser man ju att det nog är dags att sova istället…

Nu är lunchen slut och snart ska M hämtas på förskolan [vänjer mig inte vid det ordet, i mitt huvud kommer det nog alltid att heta dagis, det känns liksom lite mer lekfullt och mjukt] och sen inväntar vi att W ska komma hem från skolan så veckans engelska glosor kan betas av innan tisdagsledigheten råder fullt ut.
L åkte till Uppsala tidigt i morse så därmed är deras möjligheter att vid ett beslut av nej från mig eliminerade att omprövas utav att gå till pappa med samma fråga vilket ibland kan ge en lugn kväll så det hoppas jag på.

Trevlig tisdag på er och snart så kommer den utlovade utlottningen från The Walt Disney Nordic Company att dyka upp här.

bloglovin 2013-11-19 kl 12:39

Min bff efter en mil

Min bästa vän sen ett par veckor tillbaks har varit Ipren gel som jag hittade på vår lilla Icabutik en lördagskväll när det gjorde extra ont och som jag så klart inte kunde motstå i hopp om att slippa den nedrans smärtan jag känt framförallt på vänster bens benhinnor [eller heter det benhinna? Har man en eller flera benhinnor på varje ben undrar en som har noll koll?].

Jag har smort och smort och visst har det känts lite mindre vid varje nedtramp på skogsspåret under mina löparturer men helt borta har smärtan inte varit men överkomlig för en som är envis som synden typ.
Jag tror att det onda kom av min ihärdiga joggning på hård asfalt innan skogsspåret blev fritt från is för tidigare år när jag dragit igång med motionen så har jag inte fått så här ont som jag haft nu.

Den här veckan har jag trappat ned med gelen och det har faktiskt inte känts som tidigare utan fungerat ok så kanske börjar det lugna ner sig nu med det onda när jag endast kutar runt i skogen.
Kutar är i och för sig helt fel ord för mig, jag springer inte alls fort, men jag kämpar på och oftast blir det tre varv vilket innebär i längd ca 5,7 km från vårt hus, de tre varven och tillbaka.
Av detta så går jag snabbt nästan 0,4 km för att ta mig ner till spåret och få upp känslan av smidighet innan jag börjar knata fram i joggingtakt.

Ibland blir det bara två varv men jag har försökt att hålla mig klar i huvudet och vara nöjd med även det istället för att se det som ett nederlag att det inte blev mer vilket jag lätt skulle ha gjort för några år sedan.
Bara att jag tar mig ut och rör på mig trots både vardagar och helger med arbete, två barn i vitt skilda åldrar som kräver och behöver helt olika stimulans och hjälp, ett hem som det kan plockas i från morgon till kväll och en massa egna projekt av olika storlek och slag här hemma anser jag gott nog för mig.

Igår eftermiddag hade jag inte tänkt ta mig ut då jag varit ute fem dagar på raken men så passade det med alla andra så det blev en tur och det ångrar jag inte.
Jag har under alla tidigare turer tagit mig runt på ren jäkla envishet men så igår hände det något. Det var så annorlunda alla andra turer att jag sprang med ett leende på läpparna.
Jag älskar skogen, det mjuka underlaget, att det på de tre leriga ställena nu börjar torka upp så man slipper att ta stigen vid sidan om spåret, doften av skog och lugnet som oftast råder där när jag springer för det verkar vara på sådana tider som ingen annan nästan gör det.

Nu tror jag inte för en sekund att gårdagens lätthet kommer att råda konstant i fortsättningen för mig men igår var det fantastiskt att springa och om de hemma hade kunnat låta mig få ha Spotify ifred så jag slapp krångla ur telefonen ur den fjantiga lilla armväskan jag springer runt med för att försöka återta rollen som härskare över musiken samtidigt som jag försökte hålla koll på att jag inte snubblade över någon rot eller annat på marken så hade jag nog kört på längre än jag gjorde.
Resultatet igår blev ändå vårens längsta dvs 7,14 km och det innebär 4 varv.

Ikväll slog jag det. Att samma känsla som igår skulle infinna sig måste ju vara en på miljonen typ och efter ett flåsigt samtal hem för att kolla att det var ok fortsatte jag att springa. Jag var tvungen att passa på när det väl kändes ok och faktum är att det kändes ok varv efter varv utan att jag använt Ipren gel i förberedande syfte.

Kvällens eufori ledde till att jag därmed sprungit min allra första mil någonsin. Till och med lite grann mer än en mil blev det och det minus den lilla sträcka jag går i början av turen.
Det känns sanslöst gött och fascinerande.
Jag trodde inte det om mig själv och visst går det inte fort, det är långt kvar tills en mil blir på tiden 60 minuter kan jag ju säga, men jag är ingen snabbspringare. I alla fall inte som det känns nu. Jag gillar att springa och att göra det i skogen och jag springer hellre långt än snabbt och det gör jag när tillfälle ges från hemmets vrå.
Sen har jag ju kämpat ganska rejält i några veckor nu. Jag gav mig ut på den första turen den 4 april och jag har tvingat mig och med hjälp av envishet och vilja av stål och svetten har skvalat och mitt ansikte är knalligt tomatfärgat när jag anländer hem igen.

Nu hoppas jag kunna fortsätta så här [även om det just nu känns riktigt mört i benen och jag faktiskt har plockat fram Iprengelen ikväll för att jag är lite fundersam på hur jag ska känna imorgon bitti när det är dags att kliva ur sängen för att bege mig mot jobbet] och hålla mig frisk, komma ut på några springturer i veckan och kanske även bättra på konditionen så att tiden sjunker lite grann och det får gärna bli sträckan en mil fler gånger.
Att gå på sporadiska promenader och sen plötsligt springa en massa kilometer har jag svårt att tro att man kan göra men alla är ju olika men när det gäller mig så krävs det att jag håller igång nu och inte kommer av mig i springandet för att kunna ta milen en gång till frampå och det vill jag ju absolut göra.
Det är faktiskt en tanke som är väldigt annorlunda för mig men grymt lockande lite konstigt nog 🙂

Nu ska jag i säng.
M sover sen länge tillbaka vilket inte är konstigt alls efter en morgon som började 4.30 idag.
W sover också nu med sin gipsade arm vilandes mot en kudde, L åkte vid åtta imorse till huvudstaden för att lyssna på Bruce Springsteen så han lär väl inte komma hem förrän söndagsmorgonen nalkas och då ska jag upp och iväg för ett jobbpass så med tanke på att även min lördag startade 4.30 imorse så är det väl lika bra att jag går och lägger mig nu.
God natt!

bloglovin 2013-05-11 kl 22:50