Etikettarkiv: Minnen

Sommarminnen i ord och bild

SommarMinnen

Sommarlov och semester!
Det är nu vi samlar på sommarminnen!

Ett enkelt sätt att göra det på är att fylla en liten bok med sommarens upplevelser. Rita, färglägga eller skriva några rader. Jag som älskar att dokumentera och spara upplevelser i bild och ord älskar detta sätt.
Det är också en smula nostalgi för oss som haft Mina vänner-böcker som små 🙂

Sommarminnenhäftena har vi gjort på jobbet, en liten bok i storlek A5, som jag skickade med i sommarutskicket till alla körbarn.

Vi valde ut några olika sommargrejer som t.ex en speciell utflykt, mina kompisar, djur, glass, sommarsport med mera. Dekorerade sidorna enkelt, printade och häftade.
Det blev en liten bok med flera sidor och som vi fått positiv respons på så därför gav jag också en uppsättning till Ms fröken att ge alla barn i klassen om hon tyckte att det var en bra idé.
Det gjorde hon och klassen ska starta upp höstterminen med häftena och det var även fler som nappade för jag fick frågan om det var ok att en kollega kopierade dem at använda efter sommarlovet även hon.
Att samla Sommarminnen är lycka det!

bloglovin 2016-07-05 kl 15:47
Annonser via Bloggpartner.se

En stund vid körsbärsträdet

En spontan kort stund i Stadsträdgården tillsammans med dessa två mellan två andra saker en helt vanlig måndag efter skolan.
Lite sol men mest moln, massor av folk som kom och gick och trängdes med sina mobiler och kameror runt det vackraste vårträdet av dem alla, några skrik över för närgånga flygfän, en bunt med retsamma kommentarer, skrik, skratt och så lite närhet. Dessa två levererade allt detta på bara några minuter.

Varje gång jag klickar på min mobil ser jag bakgrundsbilden [som är en av bilderna i det här inlägget] och tänker på storheten i att dessa två är mina barn. Så lika men ändå så olika. Häftigare än häftigast! Känslor all over.

Små stunder, inte många minuter av dessa tvås liv, men jag som mamma bär dessa minuter med mig för alltid och de delar samma plats som alla andra minuter, timmar, dagar, stunder, upplevelser och minnen som gör att jag blir varm i hjärtat när jag tänker på dem, minns och ser tillbaka.

Att se dem tillsammans i denna vackra miljö, att iakta dem i deras samspel med varandra och se deras fascination över de vackra rosa blommorna ta sig olika uttryck, att fånga dem tillsammans på en och samma bild [även om jag bara hobbyfotar och fotar hej vilt utan att egentligen förstå riktigt vad som blir bra eller mindre bra] precis så som de är är lycka det.

En helt vanlig måndagseftermiddag, några minuter i deras liv, men en fantastisk liten stund och förevigat minne med kameran på det vackraste motivet.
Älskade fina, roliga, galna, busiga två. Er ska jag älska för alltid och evigt♥

bloglovin 2015-05-13 kl 18:01

När det är vår

Vi har en liten plats som jag och barnen brukar återvända till varje vår.
Den ligger inte alls långt hemifrån och även om vattnet som sträcker sig längs med den ena sidan är brunt och inte alls särskilt inbjudande att se på så är det mysigt att gå grusstigen fram med det på ena sidan och se den gamla bänken där borta längre fram på stigen och veta att snart är vi framme vid den plats där det växer massor av söta vita vårblommor.

 

I söndags när W åkte med L på motorcykeln frågade jag M om han ville gå och plocka vitsippor som vi pratat om i några dagar men inte hunnit med ännu under påsken.
Han hade lite grann feber men det var inte alls mycket och en liten stunds utomhusaktivitet bedömde jag inte som något som skulle förvärra hans tillstånd.
Han tog sparkcykeln och jag gick bredvid och han kämpade på bra trots att cykelvägen övergår till en grusstig som inte alls är lätt att spraka sig fram på med ett litet hjul.

Väl framme så samlade vi ett gäng stenar och inspirerad av de som stod och fiskade nere vid tågtunneln kastade vi stenar i vattnet och lyssnade på ploppen som blev.

M är en liten funderare, att umgås ensam med honom är berikande och fantastiskt och ibland får man sår i öronen för han kan verkligen prata om allt och ingenting.
Han har också en sådan ömhet och kärlek för vackra saker och ingen kan som han [det skulle vara jag själv då] bli så ledsen över något.
Det kan vara en blomma som går sönder, ett snigelskal som trampas på eller någon annan sak som han tycker är fin som råkar bli trasig, någoting som är väldigt speciellt och betyder lite extra för honom, eller ett minne som han älskar och blir rörd av att tänka på. Hans känslor bubblar liksom och är en blandning av förtvivlan, arghet och ledsamhet och oftast högljudd sådan.

Vi njöt av vårvädret och plockade vitsippor. Satte varsin bakom örat och sen fick jag äran att håla båda buketterna på vägen hem medans han kickade på sin sparkcykel tills han stöp i gruset just när en annan familj passerade förbi.
Redan nu, som femåring, valde han att inte visa att det gjorde ont utan bet ihop tills de hade hunnit komma en bit bort.
Då bröt han ihop lite grann men kom över det lagom tills asfaltbacken stod framför oss.
Jag höll andan när han kastade sig utför den på två hjul men det gick bra och jag möttes av en stolt kille som stod lite coolt lutad mot sin sparkcykel nere vid tunneln.

Han är stor nu, tiden går så fort, men jag tänker jag passa på att dela så många dagar och minnen som möjligt med honom och som jag bara kan för snart kommer han att resa sig och gå.
Älskade lilla prins vad du berikar mitt liv ♥

bloglovin 2014-04-23 kl 22:36

Liten & söt

Helgens sjukdomstillstånd krävde att jag bäddade rent i Ms säng. Han har två olika påslakanset. Ett med Cars och ett vitt med limegröna fantasifigurer på från Ikea som var det jag köpte till honom när han fick stor säng för ca två år sen.

Oftast tvättar jag sängkläderna på direkten och bäddar med samma men den här gången orkade jag inte det utan det med de gröna figurerna åkte på.

Vad glad jag är att du bytte i min säng. Jag tycker de är så fina de här figurerna. Så roliga.
Jag sov med dem jag var liten.  

Då var jag så liten och söt mamma.

Han kan verkligen konsten att uttrycka sig den här lilla killen och när vi är ensamma så visar han en sida som får mitt hjärta att smälta.
Han har sinne för detaljer, säger så finurliga känsliga saker, och sättet han säger dem på kan jag inte påvisa här men ni skulle höra honom.
Det är något alldeles speciellt och ibland blir jag tårögd av att lyssna på honom ♥

bloglovin kl 09:55

Till våran kompis

I fredags kväll när vi kom hem från sjukhuset låg det ett stort kuvert i brevlådan med texten till våran kompis M skrivet på utsidan.
Barnen på Ms förskoleavdelning hade målat varsin teckning till honom under fredagen. En sån fin och bra gest.

Under den tiden som det tog från att olyckan hände tills dess att vi stuvade in M i ambulansen var det ganska många barn, och vuxna, som på lite avstånd tog del av det som hände.
Barn reagerar ju så olika på upplevelser och kanske var det någon som hann se att Ms arm såg väldigt konstig ut innan han var på plats på bänken med Hannas armar runt sig medans jag pratade med SOS alarm, garanterat hörde de hans skrik som var smärtsamma, kände av stämningen, en del föräldrar gick iväg om jag minns det rätt och jag hörde även någon som stod och tittade på M fråga sin mamma om vad det var som hände.
Att det kommer ambulanspersonal och som sen böjer rätt Ms arm vilket ju så klart gör att ha skriker ännu mer och sen att se en kompis åka iväg med ambulansen kan ju också kicka igång många frågor från barn.

På förskolan har de pratat om olyckan och även bearbetat det genom att rita teckningar till M.
När vi öppnade kuvertet i fredags kväll blev han så glad. Han tittade på varje teckning, kommenterade vad de ritat. En hade inte skrivit sitt namn men han sa direkt att han visste vem det var för hon ritar så fina blommor alltid.
Kompisen V som funnits med ända sen förra förskolan hade ritat på M och sig själv och den teckningen tittade han länge på.

När jag la honom i hans säng den kvällen ville han se på teckningarna igen så vi begrundade var och en av dem en bra stund liggandes i sängen.
Han sa så goa saker som att de är fina, att hans kompisar är snälla, att han vill tillbaka till förskolan. Någon teckning vet jag inte vad den föreställer och då sa M att det är säkert jag och min arm som en killkompis ritat.
Det var några som han undrade varför inte de ritat till honom eftersom de inte fanns med i kuvertet men efter att ha pratat om att några säkert var lediga i fredags och att det berodde på det så kändes det ok.

Igår kväll var det samma sak.
M ville titta på sina teckningar innan han skulle sova och jag antar att det blir samma ikväll.
Det kändes extra bra att se hur glad han blev för teckningarna.
Han som är så blyg och försiktig, som tar åt sig så väldigt lätt av det mesta, som hellre backar än tar ett steg framåt med och bland alla utom de få som han anser sig känna väl och är trygg med och litar på visar så fint både med ord och sina ögon att han tycker om kompisarna på förskolan.

När M känner sig färdig med tittandet på dem har de och kuvertet med hälsningen på sin självklara plats i hans minneslåda.

Nu har det snart gått två dagar sen vi kom hem och dessa dagarna har sett ut ungefär på samma vis båda två.
Under natten vaknar han och ropar. Det kan vara att han halkat ned i sängen och ligger dumt så att det gör ont i armen, eller att täcket åkt av honom, eller så är det för att han vill ha vatten eller så gör det för ont i armen.
Inatt var jag uppe hur många gånger som helst och det kändes verkligen i morse när jag åkte iväg till jobbet. Trött och med samma huvudvärk som jag haft i några dagar nu.
Mot smärtan får han Alvedon eller Panodil som han inte kan ta om han inte får skölja ner det med något drickbart efteråt.
Vi har även fått Ibuprofen för att hjälpa mot smärtan och sen ska han äta antibiotika tre gånger om dagen för att det utöver att skelettet var brutet på två ställen så hade han även ett sår som var fullt av smuts och som de fick rengöra och sen sy.

Oftast hjälper det och en stund därefter så klagar han inte över att det gör ont längre.
Under dessa två dagar så tycker jag han gjort framsteg med att vänja sig vid att armen är gipsad och sitter där den gör.
Han går runt, tar det lite extra försiktigt så han inte ska ramla, har mitellan på hela dagarna vilket han tycker är skönt.
Armen är fortfarande så tung att han inte orkar bära upp den utan att hålla i den eller ha mitellan på.
Han kommer och säger till när han får för ont även dagtid.
Vi får hjälpa honom att dela maten i smådelar så kan han antingen picka upp den med gaffel eller ibland tar han med den vänstra handen.
På toaletten behöver han hjälp med torkningen och jag hjälper honom att tvätta den vänstra handen efter toabesöken och sen spritar vi lite på fingertopparna som sticker vid gipsets kant på höger.
Fingrarna är fortfarande svullna och gör ont så man måste vara försiktig vid beröring.

Han kan inte åka i sin bilstol i bilen då den är formad så att den trycker på den onda armen utan sitter på en bilkudde nu och får hjälp i och ur bilen.
Han är också väldigt trött av sig och det känns som en vanlig dag är alldeles för lång för honom som han har det just nu.
I eftermiddags somnade han vid sidan om fotbollsplanen. Han är ju inte precis känd för att sova mycket den här killen så denna trötthet är lite ovant att uppleva.

Jag tror att så fort det slutat att göra så ont så kommer det bli stor skillnad för honom men just nu så gör det ont både om någon råkar komma åt hans arm men även efter några timmar utan smärtstillande.
Ikväll gör det tyvärr extra ont och han säger att det exploderar i armen på honom trots att han fått en dos med Alvedon.
Det började i fingrarna men känns nu över hela armen och han vill att jag ska ringa till dem på sjukhuset som lagade hans arm så de kan hjälpa honom.
Han gråter och skriker till då och då och sträcker sin friska arm mot mitt hår för att gosa lite.
Vi får väl se vad det blir av det här ikväll.
Hoppas innerligt att det onda är hanterbart så vi slipper göra ett sjukhusbesök.

bloglovin 2013-06-02 kl 18:20

I smått & stort

Det blir inte alltid som man tänker sig att det ska bli.
Varken i smått eller stort.
I smått kan man förhoppningsvis byta spår, tänka om och göra om för att tillslut göra rätt. Ibland känns det alltför svårt även i smått. Det är lätt att snöa in på ett spår, tycka si eller så, och kämpa på för det man i hjärtat känner är rätt och för att hålla huvudet ovanför vattenytan.
I det stora, det som man inte själv råder över, kan man inte det. Det som är det är och det är det som gäller hur kaosartat, förtvivlat, framtidslöst och ont det än gör.

Idag har jag vandrat omkring med huvudet i tankar men fick mig en välbehövlig paus från detta när en spontan träff i eftermiddags blev till fika, lekande barn och pannkaksmiddag.
För en liten stund sen fick jag ett ledsamt besked så nu flyger tankarna omkring. Men det är lugna tankar som poppar upp. Tankar från så många olika stunder. Från min barndom och framåt och minnesbilder som fladdrar förbi.

Mitt varmaste deltagande och mina tankar finns även hos de närmsta. Sorg är så svårt. Ett tillstånd man måste vara i och endast genom att sörja kan man bli fri från den. Sorg botar sorg hur knäppt det än låter.
En dag i sänder.


Byxelkrok på norra Öland

bloglovin 2013-05-21 kl 22:50

Nu kommer dagens höjdpunkt – en prilla snus

Med vissa människor klickar det direkt och man får en fin kontakt som utvecklas till något som jag idag bara kan tänka ordet fin om.
En som ser och hjälper en liten nyutbildad människa som ska axla rollen som ledare för en stor grupp människor som under flera års tid har fått sin ledning av en karismatisk och duktig person.
Inte helt lätt men då fanns han bara där.
Gav mig den information jag behövde, hjälpte till praktiskt trots att det var tidiga helgmorgnar det handlade om, hjälpte till sena kvällar, sa ärligt när något var bra men även när något kanske inte riktigt blev så bra som jag hade tänkt mig eller gick fram på bästa sätt.

En rolig människa som livade upp med otroliga skojigheter, verbalt, sångmässigt och inte minst skriftligt. Han hade en hjärna så sprängfylld med all möjlig kunskap att jag aldrig någonsin kunde förstå hur han kunde komma ihåg och veta så mycket.
Jag förundrades ständigt över detta.

Jag vet inte riktigt vad jag ska benämna honom som men kanske något som liknar något lite grann av en farfar. Lite åt det hållet tror jag.
Han klappade mig ofta på kinden och sa att det här gjorde du bra Helen. Eller så klappade han bara.

Minnen virvlar förbi och har gjort under eftermiddagen idag. När jag för en stund glömt bort så har det inte tagit lång tid innan det känts i kroppen att något inte är bra och så har jag kommit på vad det är.

Minnen ja… Vin halvliggandes i en soffa lyssnades på kasettband fullproppade med en massa otrolig jazzmusik som idag säkerligen skulle vara rena skatten om rätt människa la händerna på den.
Herr och fru som bjuder mig på mat. Så otroligt trevliga och gästvänliga.
Promenader med hunden, pratandes om livet.
Hur jag får lära mig än det ena än det andra. Fakta som jag aldrig hört talas om tidigare.
Korvmackor med halvsmält smör och kaffe i en skogsdunge på väg för att hämta en häst en lördag.
Ärtsoppa, flottans recept så klart.
Jag vet historier från flottan som är helt enastående. Om ministrar som överförfriskat sig, ubåtar, ryska högt uppsatta peroner som som bokstavligen talat trampat över bord.
Kärleken till Schäferhundar.
Ja och en massa mer.

Nu finns han inte mer.
Jag träffade honom någon eller några veckor före min semester. Minnet sviker mig och jag kan inte komma ihåg exakt när det var.
Hjälpte honom med en hand att komma ur bilen. Klappade honom på axeln, kopierade några dokument åt honom, han frågade om jag hade läst skrönan om PipOlle ännu som han lämnat till mig för längesen men som fortfarande är oläst.
Ungefär som alltid.

Han är den ende jag känner som har sig själv inspelad på mobiltelefonens telesvar sjungandes i tenorläge en av alla sånger han kunde utantill från Sveriges alla hörn och som han stoppat in sitt eget namn i.
Han har varit med vid båda våra barns dop för att vi ville det. Det självklara valet av kyrkvärd.
Vi har pratat om så mycket. Livet. Jobbet.
När jag blev tjänstledig från vissa delar av mitt arbete så träffades vi inte mycket längre. Men när vi sågs så var det ändå som vanligt liksom.
Nu schvissar det förbi en massa i huvudet på mig.

Men nu slipper han ha ont längre tänker jag när jag sitter här ensam i köket vid datorn och mitt samvete gnager i mig över att jag inte besökte honom eller ringde den sista tiden samtidigt som jag hör hans röst eka i huvudet på mig – nu kommer dagens höjdpunkt.
Och så tryckte han in en prilla snus.

Jag kan inte sjunga tenorstämman men jag hör inom mig hur du gör det.

Den dag du gav oss, Gud, är gången, och mörker sänkes kring oss ned.

Ditt lov steg upp i morgonsången, ditt lov skall signa nattens fred.
När jorden sig i rymden vänder och ljuset går från trakt till trakt, ditt lov väcks upp i nya länder.
Din kyrka håller troget vakt.
Den sol som oss till vila viger för andra tänder arbetsdag.
Ur andras hjärtan bönen stiger om kraft att vandra i din lag.
Pris vare dig som jordens bana igenom öde rymder sträckt och som av jordens folk vill dana en enda helig mänskosläkt.

bloglovin 2012-08-14 kl 23:48

Resan har gett oss minnen för livet

Idag är det fem dagar sen vi kom hem från vårt otroliga äventyr i Danmark.
Dagarna efter hemkomsten har rullat på som vilka vardagar som helst.
Många har frågat om vår resa och jag har berättat.
I detalj för många, försökt komma ihåg sådant som var så otroligt annorlunda. En känsla jag kände, något som W sa, uttryck och intryck.
Trots att jag dokumenterat allt i bild och och en hel del i ord så är det svårt att få med allt.

Ingela, som vann förra årets Bloggbusstävlingskrev i en kommentar till ett av mina bloggbusseninlägg så här: ”Jag blir alldeles rörd av ditt inlägg och jag kommer ihåg hur jag kände efter. Nu kanske mammorna förstår mig bättre när jag bara ler och säger att det är så roligt (hela tiden) när jag pratar om bloggbussen”.

Det är verkligen så det är!
Att ha varit med om denna otroliga resa är så stort. En resa fullspäckad med upplevelser, en massa skoj, god mat och dryck och som vi dessutom har blivit behandlade som vip-gäster på under hela resan.
Det går inte att förstå riktigt vilken grej vi fått vara med om, jag har inte smält resan ännu då jag fortfarande tycker att det är ofattbart att vi gjort den, och detta måste upplevas så om samma tävling dyker upp om ett år så tycker jag absolut att ni ska söka och försöka komma med. Ni kommer inte att ångra er.

Igår kväll kopplade jag och L min dator till tvn och såg på bilderna från Bloggbussenresan [Wilma har även visat dem för sina vänner].
Läckert att se dem så stora på tvn.
Det var då som allt kom över mig igen och som är anledningen till detta inlägg.
Det är som en dröm det vi varit med om och den kom efter en jobbig vår för Wilma som missat en hel del i skolan, fotbollsträningar och andra aktiviteter för att ligga hemma med den ena streptokocksjukan efter den andra.
När väl operationen av halsmandlarna och körtlarna bakom näsan som ställt till det så för henne och hon återhämtat sig såpass för att livet ska vara som vanligt igen så går vi och vinner den här resan!

Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle vara när jag och W satte oss på tåget ner mot Göteborg förra lördagen.
Jag lite ledsen över att vara ifrån M i så många dagar och sen var vi båda två lite nervösa och pirriga inför det som väntade oss.

Att få åka iväg på något sådant här och uppleva så mycket, att hålla i och känna på djur som vi inte ens sett i verkligheten förut, att sitta i en karusell och skrika ikapp med Wilma, att få nya vänner, att bli lite lyxigt omhändertagna [vilket ju oftast inte sker i en arbetande tvåbarnsmammas liv], och att framförallt bara få släppa vardagen och ha barnsligt skoj bara jag och W tillsammans har gett oss minnen för livet. Minnen som bara vi delar.

Än en gång stort tack till Ronja, Katja, Sofia och Karl på Stena Line. Busschaufför Ronny som körde oss lugnt och säkert. Bloggportalen och Twingly och alla bloggmammor och barn.

Eftersom jag är en bildnörd så passade ju denna resa mig som handen i handsken när man kunde gå omkring med kameran överallt och fota en massa, även när det vankades mat vilket annars här hemma inte är särskilt populärt, så här kommer självklart en allra sista bildbomb från vår resa.
Dessa bilder är en del av de jag fångat på Wilma med glädje, bus och lycka i blicken.

Jag sa ju att det var en bildbomb… 😀
Om ni vill läsa och se mer från vår resa med årets Bloggbuss, vilka ställen vi har besökt, och vad vi tyckte om dem så hittar ni alla inläggen HÄR.

bloglovin 2012-06-25 kl 16:34

Min första Skånekväll

Lugnet har sänkt sig här nere i Skåne.
Det är lite arrande när man kommer ner och innan alla hittar sin plats både i familjekonstillationen, mycket stoj och stim blir det med två uppspelta barn och en morfar som kan vara en riktig retsticka, men även när det kommer till det där med hur vi ska sova så är det första kvällen lite stim.

Det brukar vara så att jag och W delar dubbelsäng och att M sover i mitt gamla rum i en barnsäng men nu hade mamma och pappa skaffat en stor säng där istället så då ville W sova i den.
M bäddade jag därför om i dubbelsängen klockan åtta, han var så trött efter dagen och trots att han sov nästan två timmar i bilen så ville han gå och lägga sig.
Han tyckte det var konstigt att inte jag skulle lägga mig samtidigt som honom eftersom jag sa att han och jag skulle dela säng så det tog ett tag innan han somnade.

W var även hon trött och klockan nio sov hon gott i den stora sängen i mitt gamla rum. Förmodligen kommer det att komma önskemål om en stor säng när vi kommer tillbaks hem igen för hon tyckte det var så mysigt och skönt att slippa sova i sin endast 70 cm breda Minnensäng från Ikea.

Tidigare ikväll åkte jag iväg till den lokala lilla Icabutiken för att posta årets julkort.
Strosade runt en stund bland hyllorna. Inte för att det fanns något intressant att köpa utan mest för att det var avkopplande att vara iväg på något helt själv utan en tid att passa eller för att jag var på väg till jobb eller liknande.
Jag har börjat att varva ner.
Det känns i kroppen att jag släpper efter för ikväll har jag frusit som en tok, tröttheten bränner i ansiktet och det riktigt känns hur delar i mig ger efter för hur sliten jag faktiskt är.

På Ica köpte jag Alex Schulmans ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött”.
Har velat läsa den ett tag men jag hinner ju aldrig läsa.
Ikväll har jag läst och druckit ett glas rött. Suttit ned i soffan utan att göra någonting alls, utan att planera i mitt huvud vad jag ska och måste göra inom de närmsta timmarna.
Det låter smått sjukt men det har varit en extremt hektisk höst och i synnerhet de två senaste månaderna.
Jag har fortfarande en massa som ska bli gjort och tas itu med men här nere är de sakerna inte genomförbara så nu lägger jag dem på is och njuter av att vara ledig några dagar.
Jag ska vara här och nu och ta vara på de här dagarna. Kanske kommer jag att blogga men då blir det nog mer punktinsatser som en liten minnesbank till mig själv om vad vi fyllde våra skånedagar vintern 2011 med.
Vi får se.

Nu ska jag gå och lägga mig i dubbelsängen och om jag orkar ska jag läsa en stund.
Troligtvis somnar jag innan jag hunnit en sida ner men känslan är otroligt skön.

God natt!

20111221-215325.jpg

bloglovin 2011-12-21 kl 22:01