Etikettarkiv: Morfin

De tänkte operera fel arm på mitt barn

Idag är det en vecka sen vi svängde in på Centralsjukhusets parkering strax före halv sju på morgonen.
M var trött och lite spänd i bilen men hojtade hej vilt efter en stund för då hade han sett ett stjärnfall. Han kunde inte hålla tyst med vad han önskade sig.
En stor banan var det han allra helst ville ha. Jag antar att vetskapen om att han inte skulle få äta någon frukost hade en viss del i detta…

Kvart i sju skulle vi befinna oss på avdelning 12 och väl där så klädde han om och fick sen Emlakräm och plåster på båda armarna.
Jag tänkte inget särskilt kring det att sköterskan satte kräm på båda hans armar och inte heller noterade jag att han inte fick något personarmband runt handleden.
Även om jag stålsatte mig, och det är något jag är grymt bra på att göra, så tyckte jag att hela grejen var smått obehaglig redan här.
Bara att vistas i rummet i väntan på att de skulle komma och säga att det vardags att rulla ner till operation var blä rent ut sagt.

W ringde innan hon skulle åka till skolan och ville prata med M.
Jag la luren vid hans öra och han berättade hur det var och de sa söta saker till varandra som att de älskar varandra.
W var även uppe tidigt för att inte missa att vi åkte för hon ville absolut säga hej då och när de kramades så började hon gråta så även hos henne fanns det funderingar och allvar kring det där med en operation.

När vi väl befann oss nere på operation fick vi träffa läkaren som skulle operera M.
En oerhört lugn och trevlig man med en utstrålning där han stod avslappnat i munkjacka bredvid M som låg i sängen utan att säga ett knyst hade en inverkan på mig så jag önskade att han skulle prata i evighet och att vi skulle slippa det där med operation.
Han påminde om Morgan Alling var det enda jag kunde tänka där jag stod mitt emot och försökte ta in vad han sa samtidigt som mina tankar befann sig på den förra operationen och hur M inte ville vakna till efter att ha varit sövd, hamnade på Iva och kräktes massor.
Nervös men stålsatt till max var vad jag var.

Här visade det sig att sköterskan inte hade behövt kleta in M med Emlakräm på båda armarna och den som var chef över sövningen [jag lär mig verkligen inte vad alla de där vitklädda personerna har för titlar] inte heller hade hon satt på M ett armband vilket hon fick en tillsägelse för och rusade iväg för att hämta ett.
När jag kom tillbaka efter ett snabbt byte till operationskläder sa läkaren till mig att M säger att det är höger arm som han ska operera. Ja! Vilken annars liksom?!

Det visar sig att i hans journal står det att det är vänster arm som de ska öppna och ta ut titanstänger ur. Hemska hemska tanke!
När jag bär i M i operationssalen så är allt förberett för att operera vänster arm. De flyttar runt lite saker, et bord m.m., till den andra sidan.
Jag hinner tänka tanken fullt ut och se för mitt inre hur de öppnar fel arm på honom i detalj innan de väl upptäcker att det inte finns något att plocka ur i den.

Tar mig samman, dvs stålsätter mig, och fokuserar på M. Vi leker med en av grejerna som barn får välja mellan i korgen de har inne på op.
Jag pratar på och de drar bort plåster efter plåster, jag skjuter upp en liten kula i ett plastigt flipperspel, de torkar bort Emlakräm, jag skrattar, de sticker honom, vi räknar hur många poäng vi får, de gör allt möjligt med hans arm, M lyckas nästan få 100 poäng och jag hejar på, det piper och blippar lite varstans, M skakar det lilla gröna flipperspelet, jag känner mig tung i huvudet och så samlas de runt huvudet på honom och trots att han protesterar vid att ha masken så nära ansiktet så andas han in.
Ögonen på honom vänder sig lite innan ögonlocken stängs och sen ser han död ut. Igen.
Genast är en trevlig sköterska [eller vad hon nu är] framme hos mig och säger att hon ka följa mig ut följt av att det där gjorde jag bra, de andra instämmer, och sen går vi och jag är barnfri men känner mig som om hjärtat slitits ur min kropp.

L har precis lämnat W på skolan så vi ses i cafeterian för frukost. Jag får bara i mig kaffe men det gånger två.
När det gått en halvtimme så tror jag att de ska ringa men det gör de inte.
När det gått en timme är telefonen fortfarande död och då har det gått längre tid än jag vad jag fick känslan av att det skulle göra när den där Morgan Alling gick igenom operationen med mig.
Enligt röntgenbilderna så såg det bra ut och de skulle öppna i samma hål som tidigare och lyfta och lirka upp stängerna.
Oftast går det lätt att göra sa han och det såg ut som att det skulle bli lätt med M.

Efter en timme och fyrtio minuter och två rejäla muggar med kaffe var jag helt säker på att något gåt väldigt fel.
Föreställde mig alla möjliga otäcka saker och pendlade mellan att M aldrig mer skulle vakna eller att de inte ringde för att de inte hade mitt mobilnummer.
Ganska grava kontraster skulle man ju kunna säga.

Då ringde de! Efter en timme och fyrtioen minuter!
Jag och L gick till uppvak och då bara en förälder får vara där inne med barnet så gick L in först då han var tvungen att åka till jobbet strax därefter.
När ja kom in så föreställde jag mig hur M skulle sova likt efter förra operationen då han sov och sov inte ville vakna alls.
Jag hade så fel!
I sängen låg en gallskrikandes kille, det hörde faktiskt ända ut i korridoren men jag kunde inte tänka att det var M som lät för i mitt huvud existerade bara att han inte skulle reagera vilket ju var anledningen till att vi hamnade Iva förra gången.
Han skrek mamma, mamma, mamma, miljoner gånger kändes det som och i panik. Slog vilt omkring sig med ögon stora som tekoppar. Försökte ta sig ur sängen och även om jag försökte hålla om honom och lugna honom, säga att mamma är här, så hjälpte det inte alls.
Han fortsatte att skrika mamma och runt sängen var då jag och två stycken personal. En på var sida om sängen.
M skrek helt galet, slog till mina glasögon så att de inte sprack av den smällen var en sanslös tur, han trasslade in sig i alla slangar, och när han fick syn på bandaget på höger arm började han skrika att han inte vill ha gips.
Förstod att han gick tillbaka och mindes olyckan min lilla stackare.
Jag hann tänka en miljon saker där vid sängen och personalen stod kvar.
M gastade om att han var törstig och fick saft att dricka i sugrör. Just under själva drickandet tystnade han men sen drog han igång igen.
Personalen stannade kvar och jag antar att de undrade lite över hans tillstånd för de ställde frågor om han inte tål morfin och andra saker.
Vad jag vet så tål han det. Fast just då kändes det inte som att jag visste någonting och plötsligt började jag må illa.
M skrek mamma samtidigt som han slog bort mig. Han skrek också att han hade ont om och om igen.
Jag mådde mer och mer illa och när benen började kännas för svaga för att stå på så så blev jag tvungen att säga till personalen även om det kändes som världens nederlag att inte klara av att hålla mig tätt intill M.
På ena sidan av Ms säng fanns en liten soffa.
Det gick snabbt och de drog fram den intill Ms säng och jag hamnade i den med benen i högt läge och fick ett glas saft.
M skrek men det märktes att han visste att jag var där för när jag bytt sida för att lägga mig ner så hittade han inte mig med blicken längre.
Jag låg på soffan och höll min hand på honom och då valde de att ge honom morfin mot smärtan och sen även sömnmedel för att göra om uppvakningen för honom.

De sa att han inte skulle minnas detta men det visade sig sen hemma att han visst kom ihåg en del av det.
Han berättade att jag hade hållit fast honom och att han skrek för att det gjorde ont och han ville inte att jag skulle hålla på hans onda arm.
Efter en kort stund somnade han och jag kände mig piggare igen.
Fick höra att det är väldigt dumt att inte äta frukost men att få ner något den morgonen med en orolig mage var inte att tänka på om jag inte skulle kräkas.

M sov och jag satt bredvid och tittade på honom och lugnet infann sig på utsidan även om jag mest satt och tänkte på hur det skulle gå att väcka honom efter den här första pärsen.
När det blev dags att få honom till att vakna till så tog jag det så lugnt och det fungerade bra.
Han vaknade sakta, konstaterade att han hade ont, att han ville hem, att han var trött och törstig och så var han väldigt hes. Hesheten höll i sig sen resten av dagen.

Efter ytterligare ett tag med lite kontroller fick vi köra sängen tillbaka till avdelning 12.
När vi kom upp dit sa M till samma sköterska som hade satt Emlakräm på honom tack för en trevlig resa och yttrade sig om fåtöljen på rummet som han tyckte var cool.
Roliga kille liksom 🙂

Några timmar vilandes på rummet blev det. M var hungrig och jag matade honom med pannkakor och sylt. Han kräktes inte en enda gång på sjukhuset, varken efter all saft han drack eller maten.
Det var så många saker från olycka och tiden på sjukhuset i maj.
Han visste direkt när vi kom tillbaka till rummet att han inte skulle få åka hem förrän han lyckats kissa.
När orken fanns så kämpade han, precis som i maj, men varje gång jag satte honom på toaletten så blev han lika ledsen för det kom inget.
De tog ultraljud på blåsan och det fanns nästan 2 dl i den och han var kissnödig men det är svårt att få ut det.

13.05 ringde läkaren och pratade med mig.
Han hade en operation till på gång då och om vi ville träffa honom så skulle vi få vänta ytterligare en timme och fick då välja att om M kunde kissa och det kändes bra för oss så fick vi åka hem efter telefonsamtalet.
Jag fick veta att operationen hade gått bra men att det hade vuxit nya ben ovanpå pinnarna.
Barn växer oerhört fort. Det är därför som barn inte får ha pinnar, spikar, skruvar kvar i kroppen för det kan bildas missbildningar och bli som en böj på armen med nya ben ovanpå fick jag veta.
Och om de gör sig illa igen så kan resultatet bli sämre om de finns kvar.
När det gäller vuxna som inte växer mer så brukar man strunta i att operera ut pinnarna.

Ms pinnar var inbäddade med nytt skelett så de hade fått knipsa bort ben för att komma åt pinnarna och få ut dem.
Att han hade ont var som det skulle. Han hade fått antibiotika i de två såren och sen smärtstillande.
I ca tio-fjorton dagar är hans arm extra känslig och kan vid olyckligt fall brytas av på nytt så ingen klättring, hoppning på studsmatta eller liknande på ett tag.
Ungefär samma läge som förra gången kändes det…

Tillslut kunde han kissa och lyckan över det gick inte att ta miste på.
Sköterskan kom för att ta bort nålen och när hon sprutade in vatten för att få bort luften antar jag så sa M tack för den lilla slurken.
Han var vid gott mod när han visste att han skulle få lämna sjukhuset och åka hem 🙂

Jag hade lovat M ett besök på Toys R Us och även om han var trött så gick han själv med ryggsäcken med hunden, snutten och igelkotten i till bilen och ville till leksaksaffären.
Det blev lite Lego men när vi satt i bilen igen så tog krafterna helt slut.
Han började må illa och när vi kom hem så kräktes han.
Innan han slocknade utmattad i soffan och sov i flera timmar sa han att han aldrig i livet mer ville åka till Rottneros för tänk om han bryter armen igen.

Min tappra modiga lilla fantastiska pojke!
Nu har vi äntligen satt punkt för denna långa upplevelse som för dig som är den känsliga och funderande lilla människa som du är har tyckt varit stundtals så jobbig.
Mitt hjärta stannade ett litet tag den där dagen i parken när jag rundade hörnet av piratskeppet och såg dig stå där med din arm böjd åt helt fel håll.
Jag älskar dig från månen och tillbaka ♥

bloglovin 2013-10-11 kl 12:02
Annonser via Bloggpartner.se

Mot centralsjukhuset

Idag är en dag vi väntat på mycket på.
Om en stund åker vi till sjukhuset där de ska ta bort gipset som M nu haft sen den 30 maj då olyckan i Rottneros park inträffade.

Det har varit långa dagar. De första veckorna fyllda med så mycket smärta. Orolig sömn, många frågor, tankar och ord som aldrig tidigare funnits där.
En mage som slagits ut helt av antibiotikan som måste tas för att förhindra infektion vid öppna frakturer i kombination med Alvedonsuppar och flytande Ipren var sjätte timme.
En stor skada som de säger till mig på ortopeden och därmed är det inte konstigt alls att han har ont men så jobbigt att se och höra honom ha just ont.

Han har behövt hjälp med vissa av de vardagliga sakerna och ibland har det inte gått så vidare bra. Ledsen och sen övermodig så att jag fått hejda honom för att han inte ska göra något som leder till mer smärta eller att gipset går sönder.
Rastlöshet nu mot slutet när han mått bättre och bättre. Samtidigt som han är begränsad i vad han kunnat göra.

Han är så förändrad sen det här hände. Det funderar jag mycket på.
Tydligen så kan barn ta ett steg tillbaka i utvecklingen när de är med om något som de upplever som ett trauma.
Det tycker jag M har gjort och nog var det ett trauma.
Han säger ofta på morgonen när han vaknat att han drömt att han slagit sitt huvud och måste gipsa det.
Ramlar han så pratar han direkt om att han brutit benet eller den andra armen. Det är mycket som hela tiden går tillbaka till olyckan och konsekvenserna som blivit utav den.
Själv har jag minnesbilderna med Ms blick och hans arm som såg ut som något jag aldrig kunnat föreställa mig att en arm kan se ut kvar i bakhuvudet och de är kopplade med känslorna som for igenom kroppen på mig under de dygnen närmast efter att det hade skett.
Det har lugnat ner sig något och jag har inga kraftiga mardrömmar nu men det är ändå något som finns där med mig och sätter kroppen i en äcklig stämning.

Idag ska gipset bort och såren ska kontrolleras.
Han har tre stycken sår som jag förstått det. Ett där armen var öppen in till skelettet och två där de öppnat upp för att sätta in titanstängerna eller spikarna som sköterskan på ortopedmottagningen kallade det i måndags när jag pratade med henne för att få rådgivning kring att han fortfarande hade ont då och då.

Om allt ser bra ut så slipper han gipset idag och ka ägna sig åt något som de benämner som fri rörelseträning. Det vill säga att han inte får belasta armen. Inte bära, inte hoppa, cykla osv men han ska träna den. Använda fingrarna så att blodet strömmar genom armen och böja på den osv.
Det svåra kring detta kan jag tänka mig blir att utan gips är armen som en helt vanlig arm nästan men trots det så får han inte använda den som en vanlig arm.
Det blir inte lätt varken för honom eller för oss att komma ihåg i alla situationer som uppstår hela dagarna kring en liten fyraåring…
Jag hoppas att vi får något att trä på den som en liten påminnelse. En liten bandagestrumpa eller vad det heter som han kan ha under dygnets mest aktiva stunder eller något liknande.
Jag får prata med dem om hur man agerar kring detta.

Om inget inträffar därefter så är det inbokat röntgen den 10 juli för att se hur armen med hjälp av spikarna läker.
Sen fortsätter det så med en röntgen till tills de beslutar att skelettet läkt ihop och då blir det operation nummer två för att avlägsna spikarna.
Puh säger jag och det kryper som myror i kroppen på mig men nu tar vi en dag i taget och håller alla tummar för att såren ser bra ut idag så att M kanske kan få bada i duschen och leka med sina badleksaker som han längtat så efter och denna tisdag innehåller en sak till utöver det vanliga. M ska få vara på förskolan och leka en liten stund och äta mellanmål tillsammans med kompisarna som en liten inskolning och det ser både han och jag framemot 🙂

Jag har bearbetat den där torsdagen och tittat på bilderna som jag tog före olyckan hände.
En väldigt glad och förväntansfull kille på utflykt tillsammans med alla sina förskolekompisar ♥

bloglovin 2013-06-18 kl 09:15

Uppvak & Iva

Jag behöver en paus så just nu sitter jag på rummet på tolvan.
Jag har extremt svårt med att inte finnas vid mina barns sida och ställa upp och allra helst så klart när det händer något sådant här men efter 26 timmar vid Ms sida i stort sett utan sömn inatt, inte den bästa kosten, och undantryckande av mig själv för att vara stark [jag och sjukhus är ju ingen bra kombination även om det inte involverar något allvarligt] för Ms skull, hjälpa honom när han har ont och en massa mer så behöver jag en stund att släppa ner axlarna som jag gått med uppdragna under öronen sen ca 13 igår.

Operationen gick bra har vi fått veta av doktorn.
M har nu titanrör inopererade som de öppnat någonstans kring handleden och sen vi armbågen för att sätta dit.
De har även fått göra ytterligare en öppning mitt på underarmen som de inte hade tänkt att göra.
När han informerade om detta så kände jag mig svimfärdig så jag lyssnade inte så väl vad anledningen var.
Jag vet att M hade ett sår där och tyckte de sa att det kommit in smuts i armen som de tagit bort och sen sytt igen.
De hade även gipsat honom en tredje gång och som sagt allt hade gått bra.

Det var en lång väntan som jag och L tillbringade utanför sjukhuset i det fina vädret.
Tillslut ringde de och meddelade att han låg på uppvakningsavdelningen.
Han sov tungt och det var så skönt att se honom sova och slippa se och höra att han har ont att jag önskade att han skulle sova länge.
När vi fick order om att börja väcka honom så var han seg. Det gick långsamt och han hade ont och började kräkas. Han fick då något som var som Panodil i kanylen i vänster hand samt något mot illamående insprutat.
Smärtan fanns kvar och de gav honom åter igen morfin och han somnade igen.

Då hörde jag att de pratade om att han nog inte skulle åka hem ikväll ändå och sen när sköterskan kom så fick vi veta att han skulle flyttas till Iva [vet inte om det förkortas så ens] så vi rullade iväg.
Väl där så kräktes han ännu mer, skrattade lite grann då han hörde en bebis skrika vilket jag antar beror på morfinet, och var sen halvt sovande och borta så den antibiotika de tänkte gett honom i kanylen hade de inte gjort när jag lämnade rummet för att ringa till W som slutar fritids halv fyra.

Att han ligger på Iva är för att de vill ha lite mer koll på honom då han inte mår tillräckligt bra och är redo för att komma upp på tolvan ännu men den info jag fick innan jag gick ut för att ringa innehöll inga jätteallvarliga ord.

Nu har jag proppat i mig två alvedon och druckit lite cola och ska ta mig ner till Iva. Hur vi löser kvällen, natten och storasyster får vi se frampå beroende på hur Ms tillstånd förändras.
Hon följde med en kompis hem så just nu är det lugnt på den fronten så det tänker jag släppa för en stund till.

Min tappra lilla kille som verkligen kämpat med all denna smärta är så underbart fin. En riktig liten prins!
Han har haft så ont i sin arm och inte ens kunnat hosta, gå på toaletten, eller klia sig på näsan, det gör även ont i den vänstra armen där nålen sitter, men ändå så kämpar han på.
Ända in på operation där han låg och försökte vifta lite grann med fingret för att se hur strecken på en av alla monitorerna ändrades beroende på hur han gjorde med sitt lilla finger innan han somnade in och jag fick lämna rummet.

Han vill tillbaka till förskolan och kompisarna och han vill cykla. Han är rädd för att hans arm inte ska bli som vanligt igen, han önskar sig lego city polisbil och han hade skärpa och kärlek i sig att vara så go att säga hejdå till fröken när vi försiktigt lyft in honom i ambulansen igår trots att hans arm var helt av på två ställen [vilket vi inte visste då] och det måste gjort ont som sjutton.
Det är en liten prins vi välsignats med och nu har jag hämtat andan lite grann och tänker gå tillbaka till Iva.

En sovande M den första halvtimmen på uppvakningsavdelningen

bloglovin 2013-05-31 kl 16:27

Mamma jag är rädd

M sover just nu lugnt i sin säng tillsammans med alla sina gosedjur och sin ambulansigelkott och med suppar och morfin som hjälp och med droppet fortfarande inkopplat.

Natten har varit tung och lång.
M har ryckt till i sömnen flera gånger vilket oftast har lett till att droppet satts ur funktion och börjat tjuta, och jag har tryckt på larmknappen, och då har någon sköterska kommit och fixat i ordning allt.
Vid varje ryck har han även klagat på att det gör ont i armen och varit olika grader av ledsen och gråtit.

Klockan tre blev smärtan för jobbig och jag försökte få i honom flytande alvedon vilket inte gick så bra utan den smakade så illa att det mesta hamnade kring halsen på honom. Tre suppar blev det istället och sen morfin i nålen.
Vid halv tre började han gråta hejdlöst men inte för att det gjorde ont utan för att han var så ledsen över det som hänt. Han rabblade då upp hela olyckan och hur det gick till.
Jag lyssnade mest och försökte att inte ställa ledande frågor och det lät som att han hade koll på hur allt hade skett. Tidigare under dagen igår sa han bara att trampade fel och snubblade med foten på nätet.
Nu var det detaljrikt och om det är så som han säger så kan det hända att en dagiskompis kanske tänker lite på gårdagen så jag tänker att det kanske är bra om de pratar på förskolan med barnen så att de får gå igenom gårdagen och inte mår dåligt av det som hände.

Vid fyra somnade han i alla fall och sov sen till halv sju.
Själv sov jag mellan fyra och sex. Tankar malde och bilden av den otäcka armen dök upp hela tiden för mitt inre blandat med tankar om hur det ska gå och bli.

Idag har vi träffat en läkare som tillslut efter ett väldigt bra hanterande av vår lilla kille, som svarar på tilltal men tittar bort mest hela tiden och se ledsen ut i både ansikte och ögon, kunde röra lite på varje finger på den skadade armen.
Detta andra gips som han har nu sitter från knogarna upp till axeln på höger arm.
I morse ville han gå på toaletten men det gick absolut inte att genomföra trots att vi var flera som skulle bära, stötta och hålla i den skadade armen.
Smärtan är så hög at han klarade inte av det och han har så mycket känslor och tankar att han var så ledsen över att han inte kunde gå på toa som han ville.

Under kvällen och natten har han sagt så många saker till mig och jag har varit gråtfärdig så många gånger.
Mamma kan du sjunga en sång till för mig och jag försökte verkligen trots att rösten varken fanns eller höll vid halv fyra.
Mamma jag är rädd har han viskat fram. Mamma varför hände det så här, mamma jag kommer inte kunna cykla mer.
Mamma du är så fin, Mamma jag vill hem.
Det gör ont i mammahjärtat och jag är trött och lite yr men med kaffe och cola, smörgåsar och en förmåga att köra på så går det ändå bra just nu.

Nu väntar vi på att klockan ska närma sig elva så vi får förbereda oss för operation då titanstänger/rör ska opereras in för att hålla ihop skelettet och ge möjlighet till läkning och armen ska gipsas.
Om sen resten av dagen går bra, om M äter, och inte har alltför ont så får vi komma hem ikväll sa doktorn.
Det är bara att vänta, hoppas, stryka honom över håret och prata lugnande med honom men medan jag gör det ser jag hans otäckt böjda arm igår framför mig och tänker på hur doktorn i morse försökte få honom till att böja på ett finger efter ett med vetskapen om att hans arm är helt av på två ställen. Det kunde varit så mycket värre, jag vet, men detta räcker och blir över och jag hoppas att allt ska gå bra och bli helt bra.
Sån jävla otur att falla och landa så här.

bloglovin kl 10:39

Mardrömsslut på en härlig dag

Ni som följer mig på Instagram [@husnrnio] vet att det idag stod utflykt till Rottneros park på Ms förskoleavdelning.
Halv nio lastade vi på cyklarna våra två ryggsäckar och kameraväskan och trampade iväg. Cirka en halvtimme senare satt vi på bussen som kördes av en förskolekompis pappa.

M hade sett framemot den här dagen massor och det tog inte särskilt lång stund på bussen innan han började fråga om vi inte var framme snart. Som tur är så var det inte den där desperata ÄR VI FRAMME SNART eftersom han älskar att åka buss men frågan ställdes några gånger till mig och även till en av fröknarna som satt precis bakom oss.

I stort sett alla barnen tog Rottnerosparken med storm och sprang i full karriär rakt fram så snart vi kom innanför grindarna.
Hela förmiddagen ägnades åt lek. Jag fanns vid Ms sida den mesta av tiden och det av den anledningen att han hade kul och jag hade kul och det hade vi tillsammans.
När jag inte var fysiskt nära honom så hade jag honom under uppsikt vilket var när jag tröttnade på att flotta mig fram och tillbaka över vattnet med piratskeppen.
Då kollade jag honom i stort sett hela tiden.

De tre sista bilderna i min kamera [jag fotade ivrigt under förmiddagen] innan det som gjorde att utflykten tog slut för vår del var på M när han gick på kojstigen och kikade in i en läskig koja och när det var lunchdags och vi hittade vår plats med att sitta kungligt i fina stolar med krona som dekoration och äta vår matsäck.

Efter lunch och lek och klättring i en väldigt grönskande skog gick vi uppför backen mot piratskeppet och planen var att stanna en liten stund där och leka och sen gå och köpa glass samt spana lite i souvenirshopen.
Nu hände det som gör att jag har svårt att inte använda ordet OM, om, om, OM, om…..

Jag börjar prata med en mamma och ser hur M går iväg och börjar leka på skeppet. Han går runt på andra sidan skeppet.
Jag tänker att jag borde ta upp kameran och gå iväg och leka och fota. Jag tänker tanken en gång till. Mamman går iväg till sitt barn och jag går iväg för att vara med M.
Ett barn gråter och jag stannar till där. Då hör jag ett skrik som får mitt hjärta att stanna, eller om det är ett jättehulkande och gråtande.
Jag vet inte riktigt men jag vet direkt att det är M varpå jag springer runt skeppet, vilket går snabbt för jag är i änden och det är bara att runda hörnet så är jag framme.
På marken, vid sidan om piratskeppet, om det var mitt i klätternätet eller utanför minns jag inte står M och gråter och i samma sekund som jag tänker något om att nu blir det lite tröstande så ser jag att hans arm är böjd helt fel.
Den ser ut som något jag sett i en skämtfilm, som om någon kört över den och den har böjt sig lite hur som helst.

Tänker tanken om att det här kan inte vara sant det jag ser. Det måste vara ett skämt, vilket tar en halv sekund tror jag, sen ser jag mig omkring och de fröknar jag ser då ser liksom skärrade ut, skrämda osv. Då kommer tanken om att vi måste till sjukhus och det snabbt – tänk om han aldrig mer kan använda sin högerarm – och sen ropar jag på H som är vän och sjuksköterska och har sina två barn på samma avdelning.
Samtidigt så börjar jag gå med M mot henne men utan att hålla i armen för den kan jag inte ens titta på så läskigt tyckte jag att det såg ut.
H tar snabbt ta om Ms arm och jag ringer 112.
Hon sätter sig på en bänk i närheten med honom och han skriker och gråter och hon håller om och tröstar samtidigt som hon försöker hålla armen i samma läge som den hamnat i hela tiden.

Jag får svara på en miljon frågor på larmcentralen men håller mig ändå pratbar och hamnar inte i obrukbart tillstånd trots att hjärtat bankar så jag tror att det ska stanna.
Vi är på en lekpark och M får absolut inte flyttas och ambulansen kan inte ta sig ner så jag skickar iväg en fröken till huvudentrén för att möta upp ambulansen som utgår från Sunne och en går ner och kollar en grind nere vid den första lekparken om ifall de kan köra in där men det går inte.
Det kommer en anställd [vilken position hon har vet jag inte men hon anländer med golfbil], ställer frågor, jag ringer snabbt till L och meddelar vad som hänt och ringer sen tillbaka till 112 enligt överenskommelse för att avstyra förslaget med grinden.
Fröken B frågar jag om hon kan gå till bussen och hämta Ms gosehund som han satt fast med bälte och som skulle sitta där tills vi hade lekt klart och skulle åka hem.
När jag kommer till H och M så har hon ordnat fram suppar av någon förälder och jag börjar trycka in dem i rumpan på en stående M. Varje rörelse gör att han skriker till av smärta.
När jag lyckas få i honom en del av dem så lyfter hon upp honom i mitt knä men fortsätter att stå och sitta bredvid hållandes hans skadade arm i samma läge och sen tror jag att ambulanspersonalen kommer.

Frågor från ambulanspersonalen poppar upp medans de samtidigt kollar pulsen, sätter nål för att kunna ge honom morfin. De ger honom även något mot illamåendet han känner och sen ringer L varpå jag ger över min telefon till Hanna och sitter fortfarande med M i knät.
De försöker rätt armen rätt och sen förstår jag bara att den där grejen som de ska ha runt armen [eller vad det nu är] den passar inte utan är alldeles för stor för M så de frågar om tidningar.
De gör en massa och jag håller bara om Ms kropp trycker mitt huvud mot hans och mumlar i hans öra känns det som samtidigt som jag ser hur folk samlas runt om och inte vet riktigt vad de ska göra.
Allt stannar av liksom och känslan av att luften laddas med någonslags tung stämning är påtaglig.
Fröken B kommer med Ms hund som vi trycker ihop oss med och sen är det plötsligt dags för mig att lyfta honom rakt upp och gå så till en golfbil som ska ta oss upp till ambulansen.
Jag går som om jag skitigt ner mig för att hålla honom så stilla som möjligt och en från ambulansen går mittemot mig och håller hon också i M.
Vi åker i bilen sittandes precis som vi bar och sen lyfter jag honom upp på britsen i ambulansen.
Hanna hjälper mig att rodda med vad jag behöver ha med från våra olika väskor och resten tar hon med sig hem.
M undrar vart jag ska så berättar att jag går in på sidan och sen säger han tydligen hej då till fröken B där han ligger och har ont.

Just här känns det som att luften ska gå ur mig och det enda jag kan tänka på är att jag kommer att spy av att åka ambulans.
Inget av det hände.
Jag höll ihop, kände inte det minsta illamående, ringde jobbsamtal för att lyckas nå fram till ungdomarna som jag skulle haft körövning med ikväll och sen uppsjungning medans Ms slumrade lite grann av morfinet.
När han sen var vaken så varvade han gråt med att fråga hur ambulansen såg ut där som inte han såg.
Så otroligt duktig och tapper liten kille för det måste ha gjort så nedrans förbaskat ont.

På sjukhuset blev det undersökning av doktorer för att fastställa vad som gällde. Därefter väntan på röntgen och sen tog de röntgenbilder på honom.
Mer väntan och väntan och väntan. Massor av gråt, massor av hunger och gråt för det.
Tillslut fick vi i alla fall träffa en doktor och veta att armen är av på två ställen.
Trots att barns skelett är väldigt mjukt och att det oftast blir en böjning/uttänjning med sprickor så var det inte det.
M landade så illa att skelettet är helt av på två ställen av och enda sättet till att få detta att börja läka är att operera honom.
Då opererar de in skenor eller rör [jag minns ärligt talat inte vad de sa] som håller ihop allting inuti armen och så gipsar de utanpå.

Vi har fått olika besked blandat med smärtstillande och lite flyttar.
Jag åkte hem och träffade en gråtande W som var orolig och packade ihop för att kunna stanna på sjukhuset med M.
Under tiden hade de fått flytta upp till tolvan som är barnavdelningen på sjukhuset.
Nio kissade M och då hade det gått tolv och en halv timme sen han gjorde det sist. Han har gråtit massor över att han är hungrig, sagt att han vill ha macka, och vi har försökt att peppa honom till att det snart blir dags att rulla iväg och laga armen.
Vi trodde verkligen att det skulle bli ikväll då narkosläkaren kom på besök och pratade med och ställde frågor till oss.
När hon var ca 22.15 så fick personalen här veta att det inte blev förrän imorgon och efter en macka, lite vatten och smärtstillande sover nu M.
Han sover dock oroligt och den nedrans droppställingen klarar inte av att han rör på sig det minsta. Den har tjutit hur många gånger som helst och då måste jag larma och så kommer de och stänger av den och startar den igen och lägger rätt Ms hand.
Nu sist tyckte även nattsköterskan att det blev lite väl störande så nu har hon provat att linda fast alltsammans med bandage så nu ska han förhoppningsvis kunna röra sig utan att det tjuter här.

Hur morgondagen ser ut vet jag inte men nu ska jag försöka sova vilket inte alls känns lätt.
Tanken om att om jag bara varit och lekt med honom så hade det aldrig hänt, om jag klättrat med honom, eller om jag gått dit tidigare för att ta kort och då hade lyckats fånga honom osv.
Sen vet jag ju egentligen att man inte kan tänka så för man kan inte vaka över sina barn 24/7. Men de tankarna och alla undantryckta känslor från dagen som har en tendens till att poppa upp när jag blundar och allt spelas upp igen bakom ögonlocken är lite jobbiga just nu.
Hoppas han får sova gott resten av natten och inte ha så ont varje gång han vaknar. Skit för olyckor! På tisdag har jag och M bokat tåg hem till skåne för att delta vid och ta avsked av min morbror. Biljetterna är redan betalda och allt praktiskt är klart men hur det blir nu får vi se och vet nog säkert först när det i stort sett är tisdag. Det kommer att göra ont i armen även efter operation och gipsning sa de här.
En dag i taget!

Det finns säkert både stavfel och skumma ord och formuleringar i det jag skrivit ovan men jag sitter här i mörkret i rum femton på tolvan och kan inte sova så jag kan likaså skriva och blogga lite. Men klockan är mycket och tankar och känslor fladdrar iväg med mig efter dagen och hellre blogga med lite osammanhängande och fladdrig text än bryta ihop nu typ…

Sista bilden föreställer den ena av två stunder som han skrattat sen kring ett idag.
Det ena var när de rengjorde slangen som han har fastsatt i vänster arm och det sprutade vatten när de gjorde det, den andra när han lite hög på smärtstillande fick två stycken svärd gjorda av figurballonger här på barnavdelningen och lyckades prova den det ena svärdet lite kort innan det gjorde ont igen.

bloglovin kl 01:18