Etikettarkiv: Morgan Alling

Lilla mästerkocken

Min lilla mästerkock som med den lilla febern han har i kroppen inte hade några som helst problem [barns kroppar har verkligen en alldeles särdeles förmåga att hantera feber] att hjälpa mig laga till en dessert tänkt att ätas imorgon kväll.

Dagen idag har annars ägnats åt att försöka vila lite grann framför tvn tillsammans jag och M. Tungt huvud men jag tog mig samman efter en stund och dammsög, dammtorkade och tog itu med en 30 graders tvätt. En varm dusch efter det kändes extra gott.

Gjorde i ordning en latte, svalde två värktabletter, och sen parkerade vi oss på ovanvåningen och spelade sportspel och avslutade med lite Mario Kart. Lagom aktivitet.

Nu väntas L snart hem, det ska ätas och sen ska jag pumpa ur det sista av mig själv och ta mig iväg med W till stallet.
Fredagsridlektionen är en av veckans höjdpunkter men idag tar det emot en smula. Både att gå ut och att sitta på läktaren i ett råkallt ridhus. Hoppas att en av filtarna är lediga där så jag och ridkompisens mamma kan parkera oss under en som vanligt för att hålla kylan borta lite grann för även om man har rejält med kläder på sig blir det riktigt kallt efter en stund där och det kryper in på bara kroppen.

Vad M ska vara ikväll vet jag inte ännu. L ska troligtvis på innebandyträning som iofs inte krockar mycket med ridningen sen den blev tidigarelagd den här terminen men en stund krockar det. Får se vad det blir av detta.

En kväll i soffan och avsnitt åtta av Homelands fjärde säsong lockar men först Skavlan och ikväll är bl.a Morgan Alling gäst så det vill jag absolut inte missa. Han är en favorit och jag rekommenderar alla att läsa hans gripande skildring av sin barndom som maskrosbarn där han inte bara överlever utan har en förmågan att vända motgångar till styrka. Boken heter Kriget är slut.

Nä dags att sätta fart. Om en halvtimme ska vi sitta i bilen på väg till ridskolan.
Önskar er alla en fin fredagseftermiddag & kväll!

bloglovin 2015-02-06 kl 16:31
Annonser via Bloggpartner.se

Fryspåsar, gester med gester i bilen, spela & vinn i Memory

Vilken smått förvirrad dag det har varit!
Det har delvis känts som om vi är med i en film och inte vilken film som helst utan någon av de två senaste Sunefilmerna och då har jag kvalat in som Rudolf alias Morgan Alling.

Grejer som att jag inte såg mitt eget barn på gården på förskolan utan stod och ropade mot klätterställningen där den stackars praktikanten befann sig och såg ut som en frågetecken eftersom han ju visste att inte M var där och dessutom såg att M stod på gräsmattan nästan rakt framför mig.
Även fröken B noterade detta men trodde att jag skojade med M och sa inget förrän jag själv erkände att jag såg i syner och hade drabbats av totalförvirring.
Hon valde att skratta åt mig, knappast med mig, vilket även jag stämde in i.

När jag sen tänker tillbaka på två liknande saker som hänt å det senaste så vet jag inte om jag borde ta en paus från allmänheten.
Jag har lyckats handla i vår lilla lokala Icabutik och när jag väl packat ned alla varor i mina två plastkassar, traskar ut, och är nästan framme vid bilen så känner jag hur jag liksom är förföljd av något prasslande.
Vid min sida har jag en genomskinlig fryspåse. En sådan som finns på rulle vid varje kassas slut och är gratis att ta med sig.
Det är bara det att jag har lyckats packa ner mina varor så att änden på en sådan påse har fastnat i min ena kasse!
Den måste ha varit nyss ditsatt dessutom för den räckte hela vägen fram till min bil nästan dvs genom butiken, genom två stycken skjutdörrar [god kvalité alltså för inte hade de gått av på vägen trots att dörrarna stängt sig], och sen ut på parkeringen mot bilen.

Vad gör man då med två tunga kassar i vardera hand. Bara att börja rulla ihop den långa raden med påsar, som är så mycket utdragen att när jag väl är inne vid kassan igen där början fortfarande sitter fast så har hela famnen full med något smutsiga fryspåsar.
På frågan från kassaexpediten i kassa fyra om vad jag håller på med så vet jag inte riktigt vad jag ska svara.
Vad säger man liksom…?!
Jag ursäktade mig ett hundratal gånger, lämnade över det stora fånget med fryspåsar till en expedit som skyndade fram och så fick jag veta att detta hade aldrig hänt tidigare.
Det menar ni inte tänkte jag på vägen ut då jag sneglade vid min sida x antal gånger för att vara säker på att jag inte lyckats riva med mig något ytterligare ofrivilligt ut ur butiken.
Jag kan inte förstå att jag inte upptäckte prasslet tidigare bara… 😀

När jag skulle hämta upp H för att vi skulle samåka till Friskis så var vi ute i sista sekund och jag visste att J skulle komma hem precis i tid till vi skulle ge oss iväg så jag ställde mig längs med deras häck så att han skulle kunna köra direkt in på deras uppfart och jag sen skulle enkelt kunna köra iväg när H kom ut.
En röd bil svängde in på deras gata och det var ju han som kom varpå jag började vifta där jag satt bakom ratten. Skulle vara lite rolig tänkte jag och gjorde tecken om vart han skulle svänga in, tummen upp, dansade med armarna högt och lågt i bilen och säkert en miljon moves till hann jag med innan jag ser hur bilen som då kör sakta förbi mig inte alls är J.
En helt annan människa, och bil också för den delen, och mannen bakom ratten glor kraftigt på mig medans han passerar mig och sen svänger in på sin uppfart strax därefter.
Jag dog en smula. Skrattade något kopiöst samtidigt som jag skämdes typ. Var tacksam över att H kom så snabbt därefter så vi kunde köra iväg. Numera vägrar jag köra bil dit för att inte bli igenkänd utan det är cykel som gäller hädanefter 😀

Idag skulle jag och barnen till Statoil efter hämtningen på förskolan där jag tillslut lyckades få med mig rätt barn hem [det var ju för sjutton två killar med röda tröjor idag…!] för att hämta ut fem av våra vinster i Statoils toppensommarspel där man genom att spela memory kan vinna allt möjligt.
En guldtvätt var den ena vinsten och efter att jag bestämt mig för att tvätta min gamla bil med borstar och fått en mycket bra beskrivning av en anställd om hur det hela går till så vågade vi köra runt på andra sidan och ställa oss i kö till tvätten.
Där insåg jag att antennen var tvungen att skruvas av. Bra att jag upptäckte detta före vi körde in tycker jag själv men att sen inte antennen går att skruva av trots att jag står i dörröppningen och sträcker mig över halva bilen, använder all kraft jag har, får hjälp av två karlar som förbarmar sig över tvåbarnsmamman med de glada barnen som för allra första gången ska få uppleva en biltvätt från insidan, är en annan sak.
Inte heller går det med en lånad tång från butiken och samme trevlige kvinnlige anställd som påhejjare.
Tillslut kommer chefen för macken ut och böjer ner antennen då man tydligen kunde det men för säkerhets skull så fäster han den med en liten bit tejp så den inte ska kunna skadas i tvätten.

Vi åker tillslut in och jisses vilken upplevelse.
Barnen skrek ibland, jag kände mig åksjuk när bilen rörde sig, eller om det var borstar och annat runt omkring som rörde sig, och vad det lät.
Tryckte liksom på och gav nästan en nära döden upplevelse.
Tillslut slocknade lamporna och vi körde fram en liten bit och stannade när det lyste stopp igen för att få bilen torkad.

Barnen var glada och jag över att vi kom ut med livet i behåll. Bilen ja den var renare än tidigare och jag fick till och med en liten uppsättning med torkdukar till vad det nu skulle vara till som ingick i guldtvättprogrammet.
Förutom tvätten som vi vunnit genom att spela memory, eller W är det som spelar memory och lyckas få så mycket poäng, så hämtade vit ut tre stycken badringar i storlek XL och en Sandwich.
Gratis är kul det med andra ord och vi kommer att fortsätta att spela memory för varje dag är det nya vinstchanser på allt från dricka, till kaffe, korv, badringar, biltvätt mer mera.
Imorgon är det Ms tur att prova lycka och spela 😀


iPhonebilder från vår händelserika dag 🙂

Statoils Memoryapp finns att ladda ner gratis till alla Smartphone.
Varje dag fram till den 20 augusti tävlar de ut 1500 vinster varje men man kan bara spela en gång om dagen och när man väl öppnat spelsidan i appen så måste man spela direkt annars är dagens vinstchans förlorad.
Om man placerar sig bra i spelet får man inom en viss tid ett sms som man sen visar upp i kassan på en Statoilmack inom fem dagar för att få sin vinst.
Väldigt enkelt, lite kul och gratis 🙂

bloglovin 2014-06-24 kl 20:53

Bilsemester

Idag far vi alltså hemåt.
Ca 45 mil väntar med fullpackad bil. Julklappar, resväskor, barnens kuddar, dvd, shoppingpåsar och en massa annat.
Det bästa vore om vi kunde åka hela vägen till Värmland utan att stanna för känslan av att all packning ska välla ut om någon bildörr öppnas i all hast är minst sagt överhängande.

På annandagen såg vi Sune på bilsemester på lilla biografen Röda kvarn i Ängelholm. Med den kaotiska filmen i färskt minne så känns det ändå som att vår resa hemåt kommer att bli lugn. För så illa som deras bilsemester var så illa kan det ju bara inte bli liksom 😀
Hoppas jag i alla fall…!


Biografen Röda kvarn ger en känsla av att förflyttas bakåt i tiden en smula! Korv i solen vid sidan om torget före bion och sen han som påminner en smula om Håkan Bråkan i biostolen iklädd sina nya självvalda byxor och huvtröja från mellandagsshoppingen på Zara.

Det är som vanligt med blandade känslor jag åker hemåt igen efter en tids vistelse i Skåne. Jag tycker att 45 mil är långt i sträcka.
Det är intensiva dagar när vi är här men ändå avslappande på ett sätt men vi bor inpå varandra i mina föräldrars hus och det blir ju liksom inte detsamma som om de skulle bo lite närmre och besöka oss.
Nu blir det mer sällan, en gång i halvåret för att vara tydlig, och då bor vi alla tillsammans antingen här nere eller dom hos oss.
Intensivt och mycket, ivriga barn och uppspelta barn och tillslut går man varandra lite på nerverna när ens vanliga mönster rubbas alltför mycket.
Åldras gör vi också. Så mycket händer och då är avståndet tråkigt. Att inte bara kunna svänga in för en fika eller några timmars lek med kusinerna.
Men det är så det ser ut och ja. Det finns inte så mycket att göra åt det just nu utan nu kör vi på och ser framemot näta tur till Skåne någon gång mitt i den svenska sommaren med en massa bad och sol, lek, grillat om kvällarna i mamma och pappas trädgård och så klart shopping på Väla.

bloglovin 2013-12-29 kl 15:28

En olyckshändelse

Igår halv tolv ringde mobilen och displayen visade ett skolnummer så när jag svarade var det med den förutfattade meningen att det var W som ville hem från skolan för att hon hade huvudvärk med mera likt i måndags.

Jag fick lite av en chock när svarade och möttes av en skrikande och gråtande W som inte kunde prata alls med mig utan bara lät rakt i örat på mig.
Jag fick henne till att lämna över telefonen till sjuksystern som jag efter ett tag förstod att hon befann sig hos.
Systern berättade att hon fallit från ett bord, att hon hade ont, att det kanske var lite svullet kring vänster armbåge och att hon inte fick linda armen för att det gjorde för ont enligt W.

Jag lämnade det jag höll på med och kastade mig iväg med bilen och hämtade en mycket ledsen tjej som hade väldigt ont märktes det när hon skulle försöka sätta sig i bilen och jag råkade komma åt armen när jag skulle sätta på henne bältet.
Trots tårar och jämranden så fick jag ur henne vad som hänt. Hon hade tillsammans med kompisar stått på ett sådant där picknickbord som sitter ihop med bänkar på båda sidorna som brukar finnas i parker i väntan på att slänggungan skulle bli ledig.
När alla hoppade ner så hade det tippat och W hoppade även hon men bordet tippade tillbaka och hon fick då bordskanten i magen och det gjorde att hon tappade balansen och föll rakt ner i marken och landade på vänster arm.

Väl hemma började hon frysa och jag bäddade ner henne i sängen. Hon grät nästan hela tiden och sa att det gjorde ont så jag ringde vårdcentralen när klockan blev ett och växeln där öppnar. Fick knappa in mitt nummer och tänkte då att de snart ringer upp men det gjorde de inte.
W somnade av utmattning och jag ringde igen och gjorde om samma procedur med numret.
Efter att ha fått hem M från förskolan så hade jag fortfarande inte blivit uppringd så då ringde jag barnakuten.
W grät och och grät över att det gjorde ont.
Där fick jag ingen möjlighet till att prata med någon så då ringde jag 1177 och efter att ha ställt ett antal frågor till W som sköterskan i telefonen ville ha svar på så skickade hon iväg ett fax till akuten att vi var på väg dit.

Mitt i mellanmålstid var det här så jag fick snabbt fram lite risgrynsgröt som jag matade W med så att hon skulle ha ätit något och bredde två smörgåsar med leverpastej till M samtidigt som jag slängde ner drickyoghurt, mobilladdare då jag hade jobbigt lite batteritid kvar och plånbok i en väska och sen åkte vi.

Vi anmälde oss klockan tre på akuten och därefter flyter alla tider ihop för mig.
Under de exakt fem timmar som vi tillbringar där sen så får vi varvas väntan med undersökning av sköterska, undersökning av läkare som ser till att vi skickas till röntgen.
Efter en tur i centralsjukhusets labyrintliknande korridorer så röntgas W en första gång.
Hon är då själv inne i röngenrummet och jag och M väntar utanför. Det är med tårar i ögonen som hon kommer ut därifrån för det gjorde tydligen ännu mer ont att ha armen i det läget som hon var tvungen till för att de skulle kunna röntga.
Därefter fick vi gå tillbaka till det akuten och vänta i väntrummet där. Dock satt vi aldrig ute i själva anmälningsrummet och väntade utan vi var i akutkorridorens väntrum men det är ett extremt litet rum med ungefär sex stolar uppställda längs med väggarna.
Det var jobbigt för W att gå för alla rörelser gjorde ont i armen.

Efter en stund kom en sköterska och sa att vi skulle gå tillbaka till röntgen för att ta fler bilder. Då fick jag ta på mig skyddskläder för att vara med W inne och hålla i henne.
Hon skrek för att det gjorde ont när armen las i röntgenläge och tårarna rann.
M stod och tryckte inne den hytten där röntgenpersonalen befinner sig under tiden röntgenbilderna tas.
Av detta blev det samma procedur igen.
Vi gick tillbaka till akuten och sen upprepade det hela och sammanlagt fick vi vara med om fyra röntgensessioner av den vänstra armen och en av den högra.
Den enda skillnaden var att de lät oss slippa den långa promenaden tillbaka till akuten och lät oss sitta i röntgenavdelningens väntrum.

W var trött och hungrig och hade ont och jag frågade om smärtstillande men det hade de ju så klart inte på röntgen.
Jag frågade också vad det berodde på att vi fick röntga så många gånger. Min tanke var att W inte hade lyckats vara tillräckligt stilla så att det blev dåliga bilder och läkaren inte kunde tyda dem.
Så var det inte.
Bilderna var bra och W skötte sig jättebra även om det gjorde ont, och hon bröt ihop totalt efter en tids väntan och de kom ut och sa för fjärde gången att hon skulle in igen och ta bilder, men de ville se mer av armen.
Det innebar ju att det inte såg bra ut tänkte jag och usch så jobbig den känslan var som infann sig då när detta gick upp för mig. Jag var hela tiden inställd på att kombinationen av att W verkar ha låg smärttröskel och det kanske inte gjorde riktigt så ont som det lät som på henne i kombination med alla gånger som jag själv ramlat från träd, med cykel, osv när jag var liten men aldrig brutit något så troligtvis var det inget nu heller för oftast så går det ju bra liksom var det jag hade tänkt ända tills då.

L kom och det blev lite lättare att vara fler om detta. Jag kunde gå på toaletten och andas ut, han lekte med M i lekhörnan [som trots att det var tråkigt skötte sig exemplariskt under alla timmarna och till och med började känna sig lite varm i kläderna i sjukhusmiljön så att han pratade med några av alla de sköterskor vi träffade på] så att jag kunde sitta med W.
W fick order om att inte äta något då de fortfarande inte visste vad de skulle bli tvungna att göra och när hungern satte in så blev det extra jobbigt för henne.
Hon var så hungrig. Jag sympatiserade med henne medans L såg till att M fick mat i sig från sjukhuscafeterian.

Efter en femte röntgen med mig bredvid hållandes om henne och lutandes henne bakåt för att det skulle bli bra på bild fick vi veta att röntgenläkaren var nöjd och vi fick då gå tillbaka till akuten och vänta.
En stund efter sju fick vi följa med in i ett rum och W hamnade på sängen. Då visste vi fortfarande ingenting men när vi kommit in dit och jag tittade mig omkring så var det ganska tydligt vad som var på g.
Det fanns gipsrullar, bandage, konstiga vattenbad typ och en garderob som vämmade över av kryckor m.m. Alltså alla tecken på vad som komma skulle.

En läkare som påminnde lite om Morgan Alling tyckte jag men det bör jag egentligen ha osagt för jag har världens sämsta förmåga att känna igen folk kom in och han var supertrevlig och i en god stämning fick sen veta att W har som ett stort blåmärke på skelettet i vänster arm som måste få hjälp att läka ihop.
Om det hade varit jag eller L som fallit lika illa så hade vi brutit våra armar berättade han för vårt skelett är hårt men barns skelett är så mjukt att det kan bli så här istället.
Jag vet inte om det var just ett blåmärke men istället för att krångla till det med en massa ord som ingen förstår så var det det ordet han använde sig av och han pratade så bra direkt till W så att hon skulle förstå hur det var med hennes arm.

Med hjälp av L som fick hålla hennes arm i luften gipsade han den sen och på gipset hamnade ett bandage.
Hon skulle vara riktigt försiktig med armen fram tills idag för gipset tar ett tag på sig för att torka riktigt. Inga svettiga sporter, inget badande, ingen gymnastik och inte heller cykling, studsmattehoppning m.m.
Det fanns en hel del saker hon funderade högt på som hon inte skulle ägna sig åt när armen var gipsad kan man säga…

I 7-10 dagar ska gipset sitta på och sen blir det ett besök på ortopeden för att ta bord det och röntga armen igen.
Först då kan man se hur det har läkt och beroende på resultatet av de bilderna så vet vi om hon måste gipsas på nytt.
Vi fick möjlighet till att ställa frågor både jag och L och W innan Morgan Alling sa hej då till oss och vi kunde andas ut lite grann.

När vi satt kvar i rummet i väntan på att gipset skulle stelna det där allra första innan vi hade tillåtelse till att gå därifrån så kände jag hur trött jag var och när vi sen totalt fem timmar efter att vi kom dit lämnade akuten bakom oss och kom ut i kvällssolen så fanns det inte särskilt mycket energi kvar egentligen men hem kom vi och det tillsammans med två Happy meal och glass.

Jag gav W flytande Panodil när hon skulle sova efter att ha konstaterat att hon får sova i ett linne för det var det enda vi lyckades kränga över gipset och den ganska stora knöl som är på armbågen.
Inatt har hon varit uppe två gånger till mig. Haft lite grann ont och även varit orolig för hur dagen idag skulle bli.

Imorse följde jag med henne till skolan och informerade hennes lärare om alltsammans. Hon behöver ju hjälp med allting. Att ta på sig jackan fungerar inte på egen hand, att få på skorna, att ta mat i matsalen, dela maten osv.
Två kompisar skulle hjälpa henne sa de och efter att jag även pratat om ytterligare en tråkig skolsak som kom fram igår tillsammans med alla tårar lämnade jag henne och det kändes ändå bra.
Hon var vid gott mod och hade fått smärtstillande på morgonen.

Vid halv elva idag ringde hon för att det gjorde så ont i armen.
Jag fick iväg henne till skolsyster och pratade även med henne så att hon fick en alvedon mot smärtan.
En timme senare åkte L och hämtade henne för hon orkade inte vara kvar i skolan. Jag pratade med hennes lärare som sa att det såg ut som hon hade ont i armen så nu ligger hon hemma i sängen och vilar sig med mer alvedon i kroppen.
En olyckshändelse som sker så lätt och visst kunde det varit så mycket värre än det här men det är jobbigt att höra och se W ha så ont och jag hoppas så innerligt att allt ska se bra ut om tio dagar när det är dags för nästa sjukhusbesök.
Att se ens barn fara illa får livet att stanna upp lite grann och det gör så ont i mammahjärtat.

Vår fina tjej

Ett långt inlägg men ett inlägg skrivet i första hand för Ws och min egen skull för att ha dokumenterat gårdagens händelse.

bloglovin 2013-05-08 kl 14:15

Morgan Alling – All inclusive!

Idag bestämde jag att vi skulle gå på bio.
Jag har varit så sugen på att se Sune i Grekland för att Morgan Alling gör rollen som den snåle och sköne pappan Rudolf att jag frågade inte ens barnen om de hade lust att haka på utan kollade upp närliggande biografer och tider för filmen och bokade sen tre stycken biljetter på biografen Maxim i Laholm [sen är det ju klart att jag anade att de ville hänga med…].

Biograf Maxim var en liten biograf. Det kändes som att förflyttas tillbaka till barndomen när biografen i Örkelljunga fanns.
En lång ringlande kö, en person bakom kassadisken som skötte allt från popcornmaskinen till att kolla bokade biljetter och ta betalt.
Troligtvis så var det även han som stängde dörren till biosalongen och satte igång filmen för den började nästan femton minuter för sent.

Men det var en mysig stund och filmen var kanon!
En grym familjefilm där de fått till roligheter som mina barn skrattade åt, och jag, men även många situationer där bara jag som vuxen skrattade.

Morgan Alling är fenomenal som Rudolf! Jag var såld direkt när de första tonerna strömmade ur kasettbandspelaren och han gjort sina första dansmoves som innebar att det var dags för familjeråd och då tycker jag oftast att det är jobbigt och sitter och vrider på mig av ”obehag” när jag ser på någon som ställer till det och klantar sig hela tiden av misstag trots sin godhet.
I Rudolf blir man ju nästan lite kär…

W tyckte att filmen var jättebra och sa att hon ville se den igen. Bra betyg det 🙂

iPhonebilder från vår Laholmsutflykt

Ni som tycker om Morgan Alling men ännu inte läst hans bok Kriget är slut om maskrosbarnet som överlever en hård barndom och uppväxt tack vare sin humor och styrka inombords – gör det!
En mycket bra och berörande bok.
Morgan Alling är helt enkelt grym och det har jag tyckt ända sen jag såg honom tillsammans med Lasse i sommarlovsprogrammet Tippen 1993 🙂

bloglovin 2012-12-26 kl 17:09