
Jag har aldrig tidigare varit så uppe i serier som den här hösten, och då spännande serier framförallt, som jag är just nu och otroligt är att även L hänger på i seriefrossan.
Nya grejen är att vi ser de flesta av serierna på tv när de sänds en gång i veckan och inte streamar dem och betar av en massa avsnitt i följd.
Serier har blivit som någonslags meditationstillstånd tror jag bestämt. Nedvarvning, avkoppling, en stunds fokus på något som inte kräver något av en förutom att man måste hänga med i handlingen så klart.
Ikväll, klockan 22.00, har en oerhört efterlängtad Homeland säsongspremiär. Den femte säsongen och som jag har väntat på denna. En sjukt spännande serie där Claire Danes spelar en CIA-agent med en del mentala problem som är övertygad om att marinsoldaten Brody som kommit hem till USA efter x antal år i fångenskap har blivit omvänd och nu ska utföra terrorattacker på sina egna. Så började den men under fyra säsonger har det hänt mycket så klart framåt i handlingen.
Inför den femte säsongen syns Carrie Mathison, Clare Danes, leva ett lugnt familjeliv i Berlin med barn [som hon fick i den fjärde säsongen om jag inte minns fel], man och ballongdjur men strax förbytts de idylliska bilderna mot en mörk karusell av kidnappning, missbruk och spioneri.
Homeland är ett måste i serieväg!
En timme före Homeland på söndagar sänds den tredje säsongen av Bron.
Jag ÄLSKAR Sagar Norén Länskrim Malmö och spänningen är tät i serien just nu även om det är lite väl många nya ansikten att hålla reda och kolla på men inför tredje avsnittet om en stund så känns det som att jag börjar komma in i den ändå.
Svensk och dansk tv-samarbete när det är som bäst [även om jag saknar avhopparen Martin Rodhe, Kim Bodnia, tillsammans med Saga i serien].
Mr Robot går på fredagar direkt efter Skavlan. Vi hakade på den först efter att två avsnitt hade sänts. Igår kväll klickade vi igång det tredje avsnittet.
Än så länge är denna amerikanska thrillerserie inte någon som får toppbetyg men det är ändå något som gör att jag vill se mer och har fastnat lite.
Enstöringen Elliot jobbar som expert på datasäkerhet dagtid men under dygnets övriga timmar är han en hackare som avslöjar omoraliska brott och han gör det fenomenalt ackompanjerat av hans egen röst som guidar oss igenom hela känsloregistret och alla tänkbara dilemman och smutsigheter. Drogmissbruk finns det och även ständigt återkommande besök hos sin psykolog.
Som sagt jag är nog fast i denna…
Ängelby, en helt ny svensk dramathriller på hösttvtablån, med skådespelare som Mia Skäringer och Göran Ragnerstam.
Mia funkar kanonbra i sin roll och känns helt rätt, Göran Ragnerstams rollkaraktär är underhållande ironisk och vass. En spydighet med en hel del repliker som man skrattar till av när de levereras.
Twin Peaks feeling över serien, skruvad, mystik, och den är spännande!
Onsdag kväll är den perfekta kvällen för serier. Jag är så urlakad och trött efter ca elva timmar på jobbet att när klockan slagit god natt tid för M finns det inte mycket ork kvar i mig. Att sjunka ner i soffan r nödvändigt och just nu gör vi det tittandes på Modus. Ännu en svensk serie som haft sin premiär på tvskärmen nu i höst likt Ängelby.
Spännande, bra skådespelare, barn iblandat och dessutom med autism vilket berör än lite mer och man vill ju bara att det ska gå bra typ hela tiden. Seriemördaren vet vart de bor, söker upp Stina, fast någonslags sekt som han i förlängningen mördar utifrån och hans blick är verkligen obehagligt iskall.
Ett måste aatt se om man vill se något svenskt spännande i höstrusket!
För att lätta upp stämningen något, haha, så ser jag på en betydligt mer lättsmält serie också men den är det bara jag som ser. L är noll road av denna, haha.
Netflix har alla säsongerna på den och jag har precis tagit klivet in i säsong fyra.
Jag sträckser med andra ord. Jag varvar ner halva nätterna med detta drama där människor varvar onda påhopp med snygga kläder, kärlek, skola och livet på Upper East Side i New York City.
Här krävs det ingen särskild hjärnkapacitet alls, bästa serien att somna till om man ligger på sidan med iPaden vill säga så man slipper få den tjongandes mot tänderna om man slumrar till.
Det var inte meningen att jag skulle bli fast i den, ibland kan jag tänka tanken om hur sjutton kan jag se avsnitt efter avsnitt av det här, men så händer det något, intrigerna tätnar lika snabbt som man började ana ett skingrande lugn, och jag är mer fast än förut.
Har jag börjat så måste jag avsluta, som med PLL som jag väntar på att sista säsongen ska poppa upp.
L suckar åt den, W tycker det är äckligt med allt hångel i den, men min ungdomskör förstår mig. Dessa gymnasietjejer har sett den och uttryckte sig sådär gött som man bara kan göra när man har sett en serie som man tycker om och tomheten och saknade efter den infinner sig smått brutalt när den är slut. De var avundsjuka över att jag hade ca två säsonger kvar, hahaha 😉
Nu kör vi Bron och sen Homeland! Trevlig kväll på er!