Etikettarkiv: Olycka

Tbt 13 augusti 2013

Från bloggens arkiv en dag augusti för ca två och ett halvt år sen, det är ju det häftigaste med att blogga, att snabbt och enkelt kunna gå tillbaka och kika, att se och fascineras över hur saker har förändrats, läsa om vad vi hittade på, se hur barnen har vuxit, kolla upp smått som stort av de saker som jag medvetet valt att dela med mig utav här på bloggen och det genom några snabba klick.

Throwback thursday, en titt bakåt, och dagens tillbakablick är från en augustidag i Rottneros park.
Anledningen till vårt Rottnerosbesök den där dagen var de fribiljetter M fick därifrån på grund av olyckan som inträffade i en av parkens klätterställningar när han besökte parken med sin förskola i maj samma år. En jättejobbig incident och jag kan fortfarande flasha bilderna för mig från dagen upptäckte jag i julas när vi var hemma i Skåne och pappa ramlade så illa att hans handled knäcktes och handen var böjd nästan 90 grader åt höger. Då poppade minsann alla bilder med tillhörande känslor från den där majdagen också upp och jag upplevde åter igen hur jag hörde Ms skrik och gråt, gick runt piratskeppet, och såg hur Ms arm var böjd så helt fel, det vassa undertill och blodet där hans ben i armen stuckit sig igenom huden.
TbtRottnerosAug13

Nu var det inte för att jag tänkte på olyckan som jag fastnade för de här bilderna nu. Det var en slump att jag hamnade på dem när jag letade efter ett recept till helgen men jag blev genast så kär i att se mina två finingar tillsammans.
Båda två på samma bild och just det händer verkligen inte ofta nuförtiden.
W florerar väldigt sällan på bild här i bloggen nuförtiden, ibland tycker hon att det är ok att vara med på ett hörn men sannolikheten att M finns bredvid just då är inte stor. Även de där bilderna som jag har hemma för mig själv på alla minneskort och den externa hårddisken, som är tänkta att hamna i fotoböcker någongång i framtiden, är allt mer sällan sådana med båda barnen tillsammans på samma bild tråkigt nog.
De är så olika och långt ifrån varandra överhuvudtaget just nu. Hon på väg att bli ungdom och tjej med allt vad det innebär och han en sjuårig kille med sitt fokus på killkompisar, lek och spel.
Det är bara så det är så att se dessa två små långhåriga lintottar [som jag älskade att M ville ha långt hår!] med sina bruna ögon tillsammans får mitt mammahjärta att känslosvalla en massa♥
Inlägget i dess helhet finns här.

Nu ska jag jobba på här. Förbereda nästa veckas för mig helt nya arbetsuppgift i Väse och sen ta mig an vad mina små fem- och sexåringar ska sjunga senare i eftermiddag.
W är hemma från skolan idag så hon sköter Baileys rastning och L lämnade M på skolan imorse så jag landade på jobbet tidigare än vanligtvis och eftersom M ska gå hem själv till W från fritids så har jag ingen tid att passa heller så idag tänker jag inte stressa härifrån med arbetsuppgifter hängandes i luften. Skön känsla och dessutom skiner solen just nu härligt in genom mitt fönster på kontoret och vetskapen om att det inom ett dygn kommer att vara en sisådär 15-20 grader mindre kallt ute gör mig på gott humör.
Trevlig torsdag!

bloglovin 2016-01-21 kl 13:01
Annonser via Bloggpartner.se

13 veckor

Igår blev han 13 veckor gammal vår lilla hårboll för han är fortfarande liten trots att vi tydligt ser att han vuxit till kroppen.
Vågen visade på nästan 6 kilo hos veterinären på 12 veckors dagen. Jag pratade med Linda tidigare idag och den hanvalp som de valde att behålla väger nästan åtta om jag minns rätt så han är fortfarande liten och gör skäl för sitt smeknamn på kenneln vår Lillen/Lilleman.

Vd 12 veckors ålder hände det något i utvecklingen. Han gick från lite bit till att tugga på allt och framförallt alla.
Han hugger tag i benen, byxor, tröjor, armar, hår, Ms stol i köket, vår stora lampa i vardagsrummet, kontakter för att inte tala om strumpor och skor. Han kan ta span på en strumpa som någon tagit av sig och lagt någonstans på mils avstånd och är inte sen att springa dit och roffa åt sig den och skulle han få möjlighet, vilket han ännu inte har lyckats få till så skulle han utan problem tugga sönder den till obefintlig. En 12 veckors valp helt enkelt…

Det svåra nu är kombinationen barnen och Baileys när han är leksugen, vild och det kliar i de små valptänderna som han så småningom kommer att tappa.
När han får tag i ben, fötter och händer och biter till så gör det nu riktigt ont och det blir oftast en spontan reaktion som följd på den smärtan så klart, och det kan verkligen göra jätteont, och detta motande och viftande mot huvud och kropp vid sådana jobbiga tillfällen när det smärtar triggar bara igång honom än mer och slutar alltid med att han springer runt benen och efter något av barnen för att bita igen och det också oftast än rejälare än tidigare.
Ju mer barnen skriker, springer, viftar och tar tag i honom för att komma undan desto mer skruvas han upp och går till attack.

Inte bra alls, varken för barnen eller Baileys, och nu jobbar vi för att bryta detta.
Vi bestämt att M ska försöka göra lugna lekar tillsammans med honom för som det är nu så kan Baileys knappt se M i ett vaket tillstånd utan att vilja dra igång bit och härjarlek.
Vi försöker att avleda med godis och annat för att bryta av. Små godisbitar i en toarulle som vi klämt ihop i ändarna är bra sysselsättning eller att leta godis gömt bakom bords- och stolsben med mera.
M har så mycket känslor för Baileys, det har blivit hans lillebror och han älskar honom så, och de första två veckorna när han fortfarande var väldigt lugn satt de tillsammans i hundsängen, M med iPaden och en hand på Baileys som sov gott ofta med huvudet tillrättalagt på Ms ben.
När han nu blir biten får hans känslor sig en törn och han känner sig sårad.

Min hundguru heter Fredrik Steen och jag följer allt han gör tillsammans med Lilla Nymo via Nyhetsmorgon på tv4, klipp och Instagram.
Lilla Nymo är några veckor äldre än Baileys men jag har sett alla klipp på play tillbaka från deras start och fått många bra tips på hur man kan hantera situationer, tänka, agera, och det där med valpbitandet går ju över sägs det. Det är ju en tid och en fas i valpens liv och att se att även Nymo kör samma race från ca 12 veckor och bet i allt och alla var är en liten tröst just nu.

Vi har även fått träningstips och guidning i hur man gör för att träna in en del saker.
Hundcoachen, som Fredrik Steen kallar sig, visar hur han gör med Nymo som så småningom ska utbildas till vårdhund och jobba som det och det är så bra att kunna se situationer live och inte bara läsa sig till saker. Jag studerar i detalj och försöker att förstå och göra det samma.
Att han se även förklarar bra är en bonus och så klart följer jag honom och Nymo även på IG utöver alla klipp jag kommer över på nätet.
Så just nu känns det stundtals ganska jobbigt med den här lilla finingen. Han är duktig på att vara med och hantera olika miljöer tycker jag, är underbar när han söker närhet som igår kväll vid halv tolv när jag satt vid datorn och gjorde några tavlor och han kommer och ställer sig bredvid stolen och lägger huvudet mot mitt ben och vill upp och ligga i famnen, så mysigt, men samtidigt är ha så himla bitig att det är inte alls roligt som igår kväll när vi varit ute och gått till lekparken, runt kullen och sen tränat lite smått och han var duktig och blir bitig och hoppig som följd av glädjen kring att han är duktig när jag berömmer och ger godis. Jag kom hem med blödande små sår på ett finger och även om jag med mina torra fingrar sen allt eksem som barn lätt börjar blöda så kändes det inte alls särskilt upplyftande.
Ska försöka hålla kvar i tanken att valpar är oftast bitiga, en del mer och en del mindre, och det är inte för inte som den vanligaste frågan ställd av valpägare handlar om hjälp kring vad och hur man ska tackla sin valp som biter efter allt och alla! Hoppas det går över som sagt…

Linda hade klippt Tellus en gång redan så jag ska ta och ringa Lillemor och försöka boka in en klippning även på vår lilla hårboll.
Jag tycker han är charmig med all päls men L tycker att det är mindre fint när ögonen blir alltför dolda av päls. En smaksak än så här länge då han bara är valp på hemmafronten just nu.

Till veckan ska jag också eventuellt försöka komma iväg på lite socialträning i Grums som Värmlands kennelklubb arrangerar. Jag känner mig väldigt osäker och grön på detta, likt min hund typ, men man måste ju börja någonstans och prova på. Hoppas på massa bra input då.

bloglovin 2015-07-01 kl 15:13

Så var det fredagen den 13 igen

Så var det fredag igen! Konstigt det där att fredagen kan kännas så avlägsen när en ny vecka kickar igång men sen säger det bara swish så är det fredag igen. Antar att det har med att göra hur mycket man har att fylla veckans dagar med och denna veckan har inte varit något undantag från andra veckor och därmed har det inte alls varit svårt att ha att göra från morgon till kväll och även en natt där emellan och få tiden till att gå.
Så skönt med helg även om den nästan fullt ut planerad redan. Roligheter, handbollsmatcher på hemmaplan och därmed även tjänstgöring i kiosken för mig och L framåt lördagseftermiddagen och så som vanligt jobb på söndag för min del.
Och så är det ju melodifestivalfinal imorgon kväll och jag har gjort två stycken någorlunda runda små marängbottnar som just nu förvaras i ugnen i väntan på att fyllas med färska jordgubbar, mjölkchokladtryffel, smält choklad med mera. Kan bli gott!

Imorse cyklade M till skolan och jag gick bredvid. Underbart väder med strålande sol även om det var kallt så att fingervantarna åkte på. Våren är verkligen efterlängtad den här gången.
Väl hemma igen fredagsdammsög jag huset på båda våningsplanen, körde en lightvariant av dammtorkning, plockade här och var, packade ner de jackor som är för små för W som G och S ska få, och sen hann jag också med att hänga undan Ls gigantiska hög med skjortor och kavajer som har en tendens enligt mig till att lagras på hög i tvättstugan eller under trappen där han hänger de på tork efter tvätt vintertid.
Om man är effektiv och snabb tar det inte särskilt lång tid att basicstäda så jag kom iväg till jobbet i god tid. Nu har jag skrivit och skickat brev till små körtjejer och ska jag strax beta av dagens sista uppgift innan jag far hem med bilen för att gå den korta promenaden till fritids och hämta hem lillskrutten och hans cykel.

Det är ju fredagen den 13:e idag och även om jag inte tror på någon otur direkt så har jag ändå tänkt tanken att det är just den dagen idag och det därför att förra månadens fredagen den 13 slog M sig rejält på kvällen på ridskolan.
Jag och Ws ridkompis mamma satt som vanligt på läktaren i ridhuset och killarna var i cafeterian. Det har de varit många gånger och den är ju belägen rakt under ridhuset så det är inte avlägset eller långt bort heller.
Plötsligt hör vi skrik och gråt och jag hör att det är M. Ridlektionen har precis börjat så vi hade inte suttit länge alls. När vi kommer in i cafeterian står en pappa bredvid M som håller sig för ansiktet och är helt blodig. Han har blod på händerna och blod från näsan och rakt ner över mun och haka så det går inte att urskilja varifrån det blöder. Kompisen står bredvid och ser smått chockad ut så klart.
Jag blir rädd som tusan och dessutom avskyr jag ju blod så det snurrar mindre skönt i huvudet på mig från då och en stund framöver.
M som är rädd för blod bara skriker och har panik, antagligen påminner detta honom om olyckan med hans arm i Rottneros. Samma känsla finns hos mig.
Jag kopplar på autopiloten försöker stoppa blodet, tar papper, vatten, vi står i köket över vasken, och sen får han lägga sig ner på en soffa. Allt för att kunna lokalisera vart allt blod kommer ifrån.

Efter en stund när det inte blöder lika mycket så ser jag att det blöder från näsan, från läppen som är sprucken och från munnen kring hans enda alldeles nya framtand [han tappade båda framtänder med några dagars mellanrum och det växer extremt sakta ut nya] som bara vuxit ut till hälften.
Killarna har lekt och brottats vilket de aldrig annars brukar göra utan mest sitter och pratar och spelar på iPadsen. Det har varit skojlek från bådas sida men sen så hade M lyckats ramla framåt och hann inte ta emot sig utan landade rakt i betonggolvet med ansiktet nedåt.

När han lugnat ner sig lite mer så ringer jag 1177 och sen följer ett långt samtal med dem. Så långt att hela ridlektionen hinner ta slut.
Samtalet handlar mycket om svullnad, om han har ont i huvudet, mår illa men mest om huruvida hans vuxentand klarat smällen.
Den satt som tur var inte snett men kändes däremot lös men så länge den sitter där den ska så var det, i avsaknad av att det i det här länet inte finns en akuttandläkare efter klockan 18 en fredag, bara att vänta tills på måndag då folktandvården har öppet om inte tillståndet förvärrades under natten för då var det den vanliga akuten som gällde eller under dagtid lördag och söndag för i så fall skulle jag ringa igen och så skulle jag få veta vem det är som tjänstgör som akuttandläkare just den helgen i vårt län och vart man ska åka för ett besök. Minst sagt skumt. Finns det endast en akuttandläkare i Värmland under helgerna och den kan tydligen befinna sig var som helst beroende på vart vederbörande bor eller jobbar så det kan inte 1177 ge svar på en fredagskväll? Såg framför mig hur vi skulle bli tvungna att åka till Torsby eller något annat ställe långt bort nästa dag för jourvård men dock inte förrän jourtandläkaren startar sin arbetsdag typ vilket jag fick klart för mig inte var nattetid i alla fall. Ja konstigt men som tur var så slutade det helt att blöda och även om tanden kändes lös så skulle vi absolut inte röra den eller borsta den förrän tandläkaren på måndagen hade kikat på den.

På måndagen röntgades M och tanden var lös men förhoppningsvis är den det för att den bara vuxit ut till hälften ännu för så kan det vara innan rötterna fått fäste fullt ut [eller vilka ord de nu använde sig av].
Anledningen till att det blödde så mycket ur munnen var förutom den spruckna läppen att en liten bit av tandköttet hade ryckt bort och det såg därför också ut som att det var från tanden det kom blod.
Lite tragiskt var att på onsdagen därefter ringde de från fritids och sa att M hade ramlat framstupa i lekhallen och slagit i tanden och att det blödde.
Det blev röntgen på folktandvården igen men än en gång tror de att han hade turen med sig och tanden sitter där den ska även om den är lös. Blodet den här gången kom från ännu ett sår på tandköttet på ett annat ställe och för att förhindra infektion i tandköttet och kring tänderna skulle vi badda med en bakterielösning på tops i hans mun morgon och kväll och till att börja med inte borsta den lösa framtanden.
Det har vi gjort och det har gått bra och nu är försäkringsbolagen uppdaterade både via fritids och vårt eget så nu har vi koll och rätt att få eventuella följder tillrättade efter 18 års ålder om det skulle behövas för det är tydligen först mellan 20-25 som en mun och dess tänder är helt färdigvuxna och man kan se om det syns något på tanden och runt om men då gäller ju inte den fria tandvården längre så det kan ju bli kostsamt men det slipper vi att tänka på nu.
Han ska dock tillbaka och röntgas igen om en månad ungefär för att de vill hålla lite koll på tanden.

Ja nu hoppas vi på en lugn fredagen den 13 kväll. L ska ut med arbetskollegor och innebandykompisar så det är jag och barnen som fredagsmyser i soffan tillsammans efter stallet. Amigo, melodifestivalförberedelser med Malin på Barnkanalen, Let´s dance eller tjejfilm med W blir det också. Känns som ett skönt slut på veckans vardag.
Men först lite mer jobb och sen mat och till ridskolan…
Happy fredag på er!

 Den finaste lilla långhåriga och tandlösa sexåringen som finns ♥

 

bloglovin 2015-03-13 kl 13:41

Hemma med barn

Inatt kom M in och pickade mig på axeln. Det behövs bara en enda pickning och jag är klarvaken.
Han var törstig. Megatörstig tydligen hinkade i sig fyra glas vatten. Om vi äter pizza till kvällsmat så vaknar han oftast en gång på natten för att dricka vatten. Samma gäller för mig så detta är en tradition.
Han är numera grym med nattsömnen och sover nästan alla nätter i sin egen säng. Efter olyckan med armen som nu i maj är två år sen den hände så har det bara gått åt rätt håll.
Med en bruten arm på flera ställen och ett rejält gips så kunde han inte röra sig i sängen den första tiden. Han låg liksom där han låg och var så illa tvungen att sova i sin egen säng. Dessutom åt han en massa smärtstillande och annat så han var ganska dämpad och sov mycket förutom när han hade riktigt ont.
M är ett barn som alltid har sovit lite, låtit mycket, gråtit och stundtals varit enormt frustrerad, haft både kolik, atopiskt eksem och en drös med falsk krupp som liten och efter närmare fem år så trodde jag inte att det skulle vända, jag vande mig liksom vid hur det var, men se det gjorde det.
Han vill gärna gosa med mig men trivs bäst med att sova i sin egen säng. Han älskar sin säng och sitt rum så mycket, hihi. Visst kan han drömma mardrömmar och komma till oss, ibland vill han att jag följer med till hans rum och stoppar om honom och ibland vill han sova kvar intill mig. Inget jag trivs med men om det händer en, ibland två gång i veckan nu så är det knappt något jag lägger märke till ens.
Att somna själv om kvällarna i sin säng har vi tränat på tidigt så det gör han oftast. Ingen bok, iPad eller tv på och oftast bara de svaga ljusbollarna som hänger i ena änden av gardinstången tända.

Nu snöade jag visst in på det här vilket inte var meningen. I alla fall så kom han inatt och vi var i badrummet och drack. Han ovanligt mycket och som om han höll att dö av törst och jag tyckte att han kändes varm då men följde med honom till hans säng och stoppande om honom varpå han somnade om.
Imorse vaknade han och sa att han kände sig konstig. Klagade över huvudvärk men kändes inte varm som inatt. Klagade över magont men åt frukost utan problem.

Han tog på sig överdragen och gick ut i förväg men när jag kom ut så kom han tillbaka. Mådde inte alls bra sa han och det syntes tydligt på honom att det inte stämde även om han så gärna ville till skolan.

Så vi är hemma idag. Det är ju vab fast ändå inte eftersom jag alltid är ledig på måndagar efter helgjobb. Som en vanlig ledig dag helt enkelt.
Nu sitter M och spelar Batman 2 på Wii U, har lite ont i huvudet men bara minimalt, vill inte äta något och inte dricka men är ändå pigg. Någon feber har han inte. Skumt minst sagt för något är det. Får avvakta och se vad det kan tänkas bli. Konstigt att han inte vill äta något, inte ens en banan eller digestivekex som annars i stort sett alltid går bra.

Själv har jag dammat i stort set överallt och dammsugit alla golven rena från dammtussar, brödsmulor och smuts. Jisses som jag vantrivs när golven här hemma är fulla med löst lort som släpas runt under strumporna i hela huset.
Passar på att tvätta handdukar och sängkläder riktigt hett också när jag ändå har ångan uppe.

Nu ska jag kolla upp med tjejernas föräldrar gällandes skjutsning till kvällens handbollsträning på Gjutaren för W. Det har verkligen löst sig bra med samarbete vid hämtning och lämning och ikväll jobbar L till halv åtta vilket är perfekt för då kan han hämta dem när han ändå är ute på vift.

Har en drös andra mail att skicka också och en specialbeställning på en tavla att göra men sen funderar jag på om M orkar så kanske vi tar en cykeltur och letar upp några ankor att ge påsen med bröd som annars bara ska slängas. Vore extra mysigt idag då solen skiner från en klarblå himmel och frisk luft kan bara göra gott tänker jag allra helst då jag i eftermiddag ska sitta med W och plugga inför hennes prov på fredag.

Funderar också på att kika lite efter en eller två poster till att komplettera samlingen på väggen i vardagsrummet med.
Dessa två är två favoriter, beställda från fotografiska för ett halvår sen ca så om de fortfarande finns kvar vet jag inte, men att ändra om och komplettera kan man ju alltid göra…

bloglovin 2015-03-09 kl 11:22

En gång om året röntgas han

Det verkar som att månadsskiftet maj-juni är förpestade med lite olyckshändelser i Ms liv.
Igår hade vi en fantastisk morgon på fotbollsplanen. M tränade och jag tittade på i strålande sol pratandes med den mamma som vi köpte Ms nya cykel utav kvällen före.
Tiden gick jättefort och det var en mycket glad fotbolls- och cykelkille som trampade hemåt.

Inbjudan från kompis om lek i poolen likt så som lördags eftermiddagen spenderades tackades ja till och när jag släppt av de två stora tjejerna för sjöbad åkte vi dit.
Allt var lugnt, eller lugnt var det ju inte utan en massa bad och tjoande, hopp från trappsteg ett till fem på rutschkanan ner i poolen precis som dagen före, och L kom från Världens fest men så efter lunch när det badas igen skriker M fasansfullt från poolen.
Ett sånt skrik som sticker ut i mängden och förmedlar rejäl smärta.
Må hända att jag är skadad efter olycka för nästan exakt ett år sen men har man en gång sett sitt barns arm vriden i alla möjliga konstiga och onaturliga positioner och allt som följde därefter på sjukhuset så finns det kvar på näthinnan.

Han kunde inte gå och jag släpade honom upp ur vattnet. Försökte vara lugn och betedde mig som att det inte alls var allvarligt men så här i efterhand kan jag säga att jag vågade inte titta riktigt noga på benet och foten där smärtan kom från.
Som tur var så behövde jag inte det heller för precis som förra året även där så fanns ju Hanna med. Hon kollade, L kollade och foten lindades och sen var det kylklamp på, flytande Alvedon mot smärtan och foten i högt läge.
M skrek hela tiden och ville bara sitta hos mig skrek han.
När jag satt där i stolen under altanen med honom så mådde jag så illa. Det snurrade och jag fick svälja flera gånger. Såg nya operationer framför mig och gips med tillhörande lång återhämtning innan allt var som vanligt igen.

Vi satt kvar så några timmar och sen fick jag hjälp med att stuva in honom i bilen och väl hemma så halvlåg han i soffan, klagade, grät, skrek.
När L lindade av bandaget så såg det inget vidare ut varpå jag ringde 1177 och hon sa att vi skulle åka in och försökte få till ett smidigt mottagande på akuten genom att faxa vad som hade hänt och att vi var på väg dit.

Akuten var tydligen ett överbelastat ställe den här helgen och vi fick sitta i anmälningsväntrummet för det fanns inte plats där inne.
M varvade total tystnad med tårar rinnandes nedför kinderna som han torkade bort så fort någon tittade på honom med att säga att han var rädd.

Tillslut fick vi träffa en sjuksköterska, M fick något att dricka mot det onda och sen en doktor och så kom det en annan sjuksköterska och körde M i rullstol till röntgen.
Han kände igen sakerna på röntgen och vid detta laget hade han börjat prata lite grann. Hon som röntgade hakade direkt på när han mumlade om Grevens skelett i julkalendern Mysteriet på Greveholm och skrev ut två av röntgenbilderna till honom.
Han fick en isglass när han låg på sängen och väntade på röntgensvaren, en sköterska körde lite rally med honom på vägen tillbaka och såg att han hade med sig en igelkott och det verkar vara igelkottar som gäller för ambulansåkning för hon frågade direkt om han fått den i ambulansen och fick igång en liten konversation med honom.

Själv var jag nervös som sjutton över att något skulle vara brutet. Det var det enda som malde i huvudet på mig, måtte det inte vara brutet, om och om igen.
Det var det inte! Inte ens en spricka fanns.
Mellan två skelettdelar i foten var det mörkt på röntgenbilden och det ska det vara men möjligtvis att det var något lite mer än vad vanligtvis men det var inget att tänka något mer på när det inte var mer sa doktorn.

Eftersom M inte kunde gå alls på foten så ordinerades kryckor. Det tog ett tag innan de provat fram ett par tillräckligt låga för honom och sen fick han öva lite grann i korridoren på akuten innan jag körde honom i rullstoll till bilen.
Kryckorna skulle han använda så länge det gjorde så ont att han inte kunde gå på foten.
Imorse åkte vi till förskolan en timme före avresan till Rottneros. Beslutet om att inte åka med tog vi igår i bilen på vägen hem från sjukhuset. M grät och grät. Han ville åka med och leka och var så ledsen för att han inte kunde göra någonting. Inte ens cykla på sin nya cykel klarade han av.
Lite funderingar kring hur han skulle göra på förskolan pratade vi med fröknarna om. Han är en funderande liten kille och det fanns allt från om vad han skulle göra när de andra barnen leker ute om dagarna till om de är ok att leka med plus plus sittandes vid ett bord till tankar kring att han behöver hjälp vid toalettbesök.

Idag har det varit kämpigt. Jag har burit honom mycket från en punkt till en annan. Han har ätit dåligt, varit trött och hängig men så nu för knappt två timmar sen så piggade han på sig och det markant.
Han kan nu stödja på foten. Han kan stå på den och tar sig fram med kryckorna mycket säkrare.
Så glad över att han mår bättre och att foten håller på att läka som han själv säger 🙂
Ingen är gladare än jag att det gick så bra som det gick. Så sanslöst skönt och istället för Rottneros så har jag lovat att det blir Liseberg frampå. Jag har fått ett litet erbjudande gällande besök i Göteborg så det kommer troligtvis att bli två dagar med skoj där längre fram och det får kompensera dagens Rottnerosresa även om han gärna hade varit med dit tillsammans med kompisarna idag.

Efter en bedrövlig natt då W kom och väckte mig precis när jag somnat och jag sen sov i hennes säng till halv två varpå Ms hosta eskalerade så att han vaknade och då hade ont så jag låg där en timme och när jag vaknar nästa gång hinner jag precis fram med hinken innan all Lepheton och Alvedon kommer upp följt av mer vakenhet så klart så är jag mer död än levande just nu men ska se till att få mig en stunds egentid.
Hanna och barnen var hit med en lego Star Wars så nu ska grabbarna i huset bygga ihop den och W leker med nya grannen.
Själv ska jag ut i skogen tror jag och sen blir det glosplugg inför onsdagens engelskaprov. Därefter lär jag slockna vare sig jag vill eller ej.

bloglovin 2014-06-02 kl 19:15

LYCKA

Idag har W åkt med Solbussen hela dagen. Varit ute i skogen och gjort upp eld, fikat och hittat på en massa saker med klassen.
En perfekt dag då en efterlängtad sol lyst hela dagen lång och vårkänslorna har varit all over the Place.

När hon ringde och sa att hon var tillbaka i skolan och skulle gå till bussen så bad jag henne att ringa igen när hon bytt buss inne i stan.
Jag fick en idé om att vi skulle gå och möta henne när hon kom med bussen och inte på vilket sätt som helst utan med cykel och att M skulle cykla.
Han var skeptisk och när det närmade sig att vi skulle ge oss iväg så tvärstannade han i tvättstugan och vägrade.
Den stora frågan var vad händer om jag ramlar på armen.
Det har nästan gått nio månader sen den tråkiga olyckan i Rottneros park där vi var på vårutflykt tillsammans med förskolan nu och efter operationer och en massa längs vägen så består det nu endast det där med cyklingen som inte vill sig.
M har vägrat att cykla sen läkaren sa att det var ok att han gjorde det. Det spelade ingen roll att han sa det. Att vi har pratat om det, att jag har gått bredvid honom när han suttit på cykeln.
Han har varit rädd för att ramla och bryta armen igen och ha ont och behöva operera sig.
Fröknarna på förskolan har försökt även de att han ska cykla på tvåhjulingen där men han vägrar. Vill inte och det kändes i hjärtat när han stod där idag och uttryckte hur han tänkte.

Vi pratade lite om att hans arm är helt frisk nu. Den är som min arm och Ws arm och man kan ramla på den utan att bryta den. Samtidigt så kan man ju fortfarande ramla så olyckligt att man bryter sig igen men den håller att ramla på försökte jag förklara.
Jag hjälpte honom ut på gatan och han stod länge startklar med tramporna rätt inställda för att ge sig iväg.
Jag började gå och han tog sats och cyklade iväg.

Det tog fram till cykelvägen sen började han ropa. Det var jättekul tyckte han.
Han cyklade snabbare, rakt i vattenpölarna, sladdade lite grann, och sa ord som wow och kul och mitt hjärta slog lite extra.

Före olyckan cyklade vi jämnt han och jag. Han lärde sig cykla före han fyllde tre.
Vi cyklade till Ica flera gånger i veckan, till lekparker, tog cykelturer om kvällarna och hem till kompisar.
Det är hur mysigt som helst att cykla på tur småpratandes med den här killen och jag har saknat det.
Till hösten börjar han i nollan och det är klart att det kändes gott att han äntligen kom över den här rädslan innan skolstarten.
Nu ska vi be L höja både sadel och styret och imorgon om vädret tillåter det så ska vi cykla till Ica enligt Ms egna önskemål.

Idag cyklade vi och mötte storasyster och sen trampade M hem före oss.
När jag kom hem så tog jag min cykel eftersom mitt jädra högerknä gör så ini bängens ont fortfarande och så tog vi en liten tur till eftersom M ville det.

Lycka som sagt och något han säkerligen kommer att berätta lite småstolt på förskolan imorgon ♥

bloglovin 2014-02-17 kl 16:09

Grön & grann

Igår packade jag upp granen ur sin kartong. Vi kör ju med plastgran sen några år tillbaka och nu har jag faktiskt börjat vänja mig vid det och tycker att det är helt ok.
Första året hade jag känslan av att det var helt. Ingen härlig julgransdoft när man kom ner i vardagsrummet och inga stickiga och krispiga barr. Ingen riktig jul med andra ord.

Nu är det bara gött att slippa alla jäkla barr. Att slippa tänka på att vattna granen vareviga dag. Att försöka bära ut granen när julen är över utan att barra ner hela huset eller slippa plocka ut stickiga barr ur barnens fötter.
Dessutom slipper man även att forsla bort granen till tippen när man dansat ut julen. Just detta var skillnad när vi bodde i förra huset för då slängde vi ut julgranen efter julen till hästarna och de hade jättekul med den i hagen.
Slet och drog i den och skalade den totalt ren från barr och gnagde på den så det var alltid bara en tunn och klen stam kvar när de ansåg sig färdiga med den 🙂

När jag hade fått lamporna på plats så fick jag hjälp av M.
W orkade bara med att hänga upp fem julkulor sen hade hon tröttnat. M däremot kämpade på. Kämpa är verkligen rätt ord för han hade fått för sig att de flesta julkulorna måste hänga högt upp i granen.
Han sträckte på sig och hämtade Ws pall som han flyttade runt granen.
När jag var där uppe och bytte om till stallkläder så kom det där braket som man inte vill höra.
M skrek som tusan och jag rusade ner.
Ws pall hade vällt när M balanserade inne i hörnet vid väggen och han hade i fallet slagit i huvudet i tavellisten så det gjorde grymt ont.
Granen stod däremot otroligt nog kvar upprätt. det var endast toppstjärnan som hade hängt sig i rycket som blev.

Påse med is på huvudet och vila i soffan en stund och så var det ok sen som tur var.
Jag blev faktiskt lite rädd där ett tag när jag sprang nerför trappen. Fallet i Rottneros som resulterade i en bruten arm har fått mig att tänka lite mer på när barnen ramlar. Det behövs ju verkligen så otroligt lite för att de ska lyckas landa fel och bryta något. Det behöver ju inte ens vara ett högt fall om det vill sig illa.

Nu gick det som sagt bra och vår plastgran lyser så fint i vardagsrummet.
All julbelysning är det mysigaste med denna mörka årstid!

bloglovin 2013-12-07 kl 12:39

Brev från överläkaren

I fredags kom det efterlängtade brevet från centralsjukhuset med svar på förra veckans röntgenbilder.
Jag var inställd på att vi som precis vid alla de andra gångerna som M röntgats skulle träffa en läkare efter att bilderna tagits och då få veta status direkt.
Så var det inte förra gången och jag har väntat lite spänt på att få detta brevet.
Jag längtar ju självklart inte efter att de ska söva och operera M igen men eftersom det är ett måste och något som bara ska ske så är det ju skönt att det såg bra ut på bilderna och att vi nu är på väg till att få ett avslut på denna olyckan.

Bästa svaret alltså från den läkaren som opererade M och fascinerande att det fungerar så som det gör inne i kroppen! Att skelettet nu har läkt ihop igen! Det är lite svårt att tro när man ser röntgenbilderna från den 30 maj när olyckan precis hade inträffat…

Nu väntar vi på nästa brev innehållandes tid för avstämning och träff inför operation samt tid för operation.


Röntgenbilder tagna den 30 maj och 10 juli med de inopererade titanstängerna väl synliga.

bloglovin 2013-09-07 kl 16:31

Röntgenbilder – maj vs juli

Strax dags att avsluta min något sena lunch här på jobbet och åka och hämta lillkillen på förskolan.
Sjukhusbesök står på programmet idag.
Armen ska ännu en gång genomgå en röntgen och idag ligger min förhoppning om att allt har läkt ihop så bra det bara kan med hjälp av de inopererade titanstängerna att ortopedläkaren säger att det inom kort kommer att bli operation för att ta bort dem.
Inte för att jag vill att M ska genomgå ännu en operation, och jag sjäv ogillar tanken på detta med min olustiga känsla över sjukhus, men en operation måste det bli ju för att ta bort rören ur armen och det är lika bra att få det gjort så snart det bara går.
Jag känner även en längtan efter att sätta en punkt på den här olyckan och det kan jag göra när operationen är avklarad och allt troligtvis är precis som vanligt igen och som det är tänkt att vara eller vad man ska säga.

Vid röntgen den 10 juli fick vi en bra genomgång av armen av tjänstgörande ortopedläkare.
Vi satt alla vid datorskärmen och han visade röntgenbilder från dagen i maj när det hände och hur det såg ut för tillfället och förklarade bra om vad vi såg på bildskärmen.
M reflekterade kring det han såg och vi fick med oss några A4 ark med röntgenbilder tagna ur olika vinklar hem.

Här är två bilder, en från den 30 maj från den vinkeln så man tydligt ser de två ställena som armen av på.
Det ena stället har skelettet liksom flisats av och det är de vassa spetsarna som var de som trängde igenom huden på undersidan av armen och skapade en öppen fraktur.
På den andra bilden ser man de inopererade titanstängerna och man kan även förnimma hur det bildats brosk [tror det var brosk han kallade det] runt om där de öppnat och satt in dem samt där det var hål. Där buktar armen lite grann och gör även idag då, om jag inte minns helt fel, kan bli så vid just själva hålet där något ska läka ihop.
Dessa utbuktningar kommer förmodligen inte vara lika tydliga när det gått en längre tid.

Ms egna reflektioner kring vad som ska ske idag är att det ska bli skönt att röntgas [!!?], han skulle allra helst vilja åka ambulans till röntgen, och ett besök i leksaksaffären för inköp av lego efteråt vore inte helt fel.
De två sistnämnda kommer inte att ske idag har jag sagt men att det ska bli skönt att röntgas kan jag ju inte ta ifrån honom min söta lilla kille 🙂 och jag har lovat att bjuda honom på en gofika när vi är klara på sjukhuset.

bloglovin 2013-08-28 kl 12:21

En modig liten klättrare tillbaka på brottsplatsen

Hela sommaren har de legat där de där fribiljetterna vi fick från Rottneros Park en tid efter det att olyckan inträffade.
Jag har haft som plan att vi skulle besöka parken någon gång efter röntgen den 10 juli som var den röntgen som skulle innebära att det var fritt fram för lek igen och före semesterns slut och M skulle tillbaka till förskolan.

I lördags åkte vi till Rottneros Park allesammans. Jag pratade med M på fredagen om detta. Först var han lite tveksam. Sa att det nog inte är så bra att han klättrar i piratskeppet för då bryter han nog nacken [!!??] eller båda armarna eller ett ben och får åka ambulans igen.
När jag sa att det nog inte kommer att bli så för vi är försiktiga och hjälper honom att klättra upp för det där nätet där det hände om han vill det så undrade han om han fick ta med sig hunden. Det var väldigt viktigt att han var med ifall det skulle hända en olycka igen.

Han tänkte nog lite mer än vad jag trott på att vi faktiskt skulle åka dit. Själv tänkte jag lite grann på det under bilfärden dit men det blev mer kännbart när vi väl gick uppför backen och det där piratskeppet skymtade framför oss.
M tog täten till klätternätet och visade W och L. Jag själv stod och tittade på och förundrades över att det inte alls var högt.
Jag vet att när jag befann mig i någonslags chock och försökte hantera känslorna och rädslan genom att stänga av och agera mekaniskt pratandes med 112 att jag först sa att det var tio meter högt nätet som M föll ifrån. Sen ändrade jag mig till sju meter för att sen förstå att det var bara ca en och en halv meter.
Nu såg de där ca en och en halv meterna väldigt lågt ut. Dessutom var marken full med sådant mjukdämpande flis.
Att det ens är möjligt att ramla från det nätet så att armen på en liten kille med så böjligt och mjukt skelett går av på två ställen samt att benen sticker ut på undersidan av armen borde ju vara omöjligt!!!
Så himla svårt att förstå för mig men olyckan hamnar väl under det som brukar kallas maximal otur antar jag.

W klättrade upp först och när hon sen stod i skeppet så började M att klättra.
Ganska försiktigt och allvarligt tog han sig upp mot W.
När han närmade sig henne så tog hon honom i handen så att han tog sig över kanten och sen var segern vunnen.
Ytterligare en gång till klättrade han uppför nätet men sen räckte det.
Klätterställningen vid lekparken längre ner i parken har ett liknande klätternät och i det klättrade han när vi var där med förskolan men i lördags ville han inte det.
Jag tror att han kommer att ha en försiktig inställning till sådana där klätternät en tid framöver.

Barnen lekte i skeppet men M var lite som han la band på sig.
Han tog det lugnt, stod och styrde men såg fundersam och allvarlig ut. Inte alls så som han lekt vid den andra lekparken eller i träbanan i skogen och när W ville gå vidare så hakade han på direkt utan det vanliga tjatet om att han vill leka mer.

Enligt M hade det varit en bra dag i parken.
Han hade haft kul och det hade ju inte hänt något den här gången. Det var oerhört skönt för mig att vara tillbaka där det hände.
Må hända att det låter fjantigt och så klart finns det värre saker att råka ut för men de där bilderna som spelas upp i mitt huvud när jag går runt skeppet och ser M stå där med sin arm så onaturligt konstigt böjd och med de efterföljande dygnen så fulla av smärta för honom, rädsla och oro från oss alla jagade mig ibland både dag och natt den närmsta tiden efter det hade inträffat.

Någonslags reaktion och urladdning kom dock från Ms sida efter dagen för vid Bolibompatid i lördags kväll blev han ledsen. Han ville ligga nära mig i soffan, sa att han var ledsen men kunde inte förklara varför.
Tårarna föll och han grät i omgångar, länge och okontrollerat, men kunde inte säga vad det var han var ledsen över.
En gråt som inte liknar något som han annars tar till. Varken när han slagit sig, är arg eller ledsen över att någon sak gått sönder osv.
Vår lilla kille som trots att det kändes läskigt och han faktiskt hade skadat sig illa i det där nätet ändå tog mod till sig och klättrade upp för det!
Den finaste lilla modiga prins som finns är vad han är ♥

Den 28 augusti blir det åter igen röntgen av Ms arm.
Om allt ser bra ut då och allt på insidan har läkt ihop som det ska så kommer vi att få tid för en sista operation då titanstängerna som hållit ihop skelettet så att det ska kunna läka samman kommer att avlägsnas.
Det ska bli otroligt skönt när allt det här är över!

bloglovin 2013-08-13 kl 12:11