Etikettarkiv: Operation

Måndag i maj

Måndag igen och maj rusar på. Som vanligt. Maj är alltid extra hektisk och det är mycket men i år maxar vi maj ännu lite mer än tidigare år för med två skolbarn är det lite mer än med ett skolbarn och ett dagisbarn som det varit tidigare år. I alla fall om man har kombinationen två klassfotbollsbarn och som dessutom ägnar sig åt fotboll även som aktivitet. Inte minst blir det skillnad då W är fem år äldre än M och tränar och spelar på annan nivå än M.
Utöver klassfotboll, fotbollsträning och matcher är det alla de andra vanliga återkommande majgrejerna som kalas som avlöser varandra och folk som ska firas, avslutningar gånger 4 för min del med barn och ungdomar och jobb på helger och röda dagar för min del, W har sin stora konsert med Norrstrands musikklasser i slutet av maj, avslutningsmyskväll med handbollen, W ska iväg till Norge i nästa vecka, och så klart vill man också hinna med att greja hemmavid i trädgården med större och små projekt.
Maj är en händelserik månad som sagt men en väldigt rolig en.

Idag har jag hunnit med att bomma Ws besök till badhuset med klassen. två simpass har de inbokat och även om hon kan simma så ska hon så klart vara med och träna behöver man alltid så efter att jag lämnat M och landat hemma fick jag rusha iväg med badkläder till henne. Så kan det gå när man läser mail på annan plats och inte kan anteckna på veckoplaneringen på direkten…
Jag passade på att göra ett ärende när jag ändå var ute och sen har jag suttit och gjort två alfabetstavlor, ett prickigt hjärtan, namntavlor och några Familyhearts vid datorn i köket.
Har även hunnit med att strukturera upp Ws matcher framöver och meddelat via mail för den som hon inte kommer att kunna spela tyvärr då hon är i Oslo på Ariana Grande konsert då.
Tre har fått sig ett samtal då jag nu har tre månader kvar av mitt abonnemang för ipaden och den bonustelefon som jag fick med där för snart två år sen så nu är dessa två uppsagda. Självklart försökte de övertala mig med världens bästa deal och erbjudande enligt dem men nä det blir det inte.
Är less på att inte ha tipp topp täckning nu så nu räcker det minsann och planen är att jag när även mitt mobilabonnemang går ut ansluta mig till samma som L och W har.

Extra roligt idag är att jag har fått mail från Jollyroom och blivit uttagen som testbloggare så nu väntar både jag och kidsen [som iofs inte vet om det ännu] med glädje på paket från dem.

Igår kväll gjorde jag något som jag aldrig tidigare gjort. Satt länge vid datorn och knåpade ihop text och valde ut bilder. En video spelades in före barnen gick och la sig och sen tog det lite tid att föra över och ordna upp allt men tillslut när klockan var prick midnatt klickade jag iväg alltsammans.
Jag har inga stora förhoppningar alls på vad det kan bli av detta, noll egentligen, men chansar man inte och provar så kan det ju absolut inte bli något.
Tänker inte så mycket på det av just den anledningen då jag inte tror att vi har den minsta chans men en liten liten mini förhoppning finns ändå så klart någonstans långt inombords. Hur som så hade vi väldigt kul när vi spelade in videon tillsammans alla fyra, haha.

Idag skulle mamma och pappa kommit hit men planerna ändrades om efter några samtal under helgen. Sen min pappa råkade ut för en fånig olycka för ett par år sen har det hänt så mycket mer och operationer har avlöst varandra och andra saker har tillkommit. Han mår inte bra men hur sjuk han är vet jag inte riktigt men andra sjukdomar har visats sig de här åren och det är sjukhusbesök, mediciner, kontroller och han sa nu att han varken orkar eller vågar resa de 43 milen hit.
De har inte varit här på flera år nu utan barnen och vi har träffat dem vid jul och på sommaren då vi rest ner. Olustig konstig känsla och detta avståndet mellan Värmland och Skåne känns jobbigare än någonsin nu. Efter helgen tänker jag på det mer än jag gjort tidigare, jag var så inställd på att de skulle komma hit nu, och sömnen har därför inte varit den bästa de senaste nätterna. Hoppas på bättring snart efter nästa operation, försöker att tänka positivt och framåt och stryka tankar om att det eventuellt inte blir bättre och att de inte kommer hit mer alls, men det är inte helt lätt.

Nu ska jag kasta mig iväg och beta av ännu ett ärende innan M slutar skolan. Han ville leka med V idag men det passade inte så det blir det imorgon istället.
Får se om han vill leka med någon annan eller om det blir han och jag och kanske en cykeltur i väntan på att W kommer med bussen och det sen är läxor, mat och iväg på klassfotboll som gäller.

Hoppas också på lite bättre väder från och med nu. Vill ha värme och sol så vi kan skippa jackor och slippa se tjejer med fingervantar på händerna på fotbollsträningarna.
Hit med värmen bara!
Ha en fin måndag!


Juni 2014 bjöd på strand- och badpremiär. Nu är vi iofs inga badkrukor alls utan kan bada även om inte solen gassar men som vi längtar efter sommarvärme nu!

bloglovin 2015-05-11 kl 11:53
Annonser via Bloggpartner.se

LYCKA

Idag har W åkt med Solbussen hela dagen. Varit ute i skogen och gjort upp eld, fikat och hittat på en massa saker med klassen.
En perfekt dag då en efterlängtad sol lyst hela dagen lång och vårkänslorna har varit all over the Place.

När hon ringde och sa att hon var tillbaka i skolan och skulle gå till bussen så bad jag henne att ringa igen när hon bytt buss inne i stan.
Jag fick en idé om att vi skulle gå och möta henne när hon kom med bussen och inte på vilket sätt som helst utan med cykel och att M skulle cykla.
Han var skeptisk och när det närmade sig att vi skulle ge oss iväg så tvärstannade han i tvättstugan och vägrade.
Den stora frågan var vad händer om jag ramlar på armen.
Det har nästan gått nio månader sen den tråkiga olyckan i Rottneros park där vi var på vårutflykt tillsammans med förskolan nu och efter operationer och en massa längs vägen så består det nu endast det där med cyklingen som inte vill sig.
M har vägrat att cykla sen läkaren sa att det var ok att han gjorde det. Det spelade ingen roll att han sa det. Att vi har pratat om det, att jag har gått bredvid honom när han suttit på cykeln.
Han har varit rädd för att ramla och bryta armen igen och ha ont och behöva operera sig.
Fröknarna på förskolan har försökt även de att han ska cykla på tvåhjulingen där men han vägrar. Vill inte och det kändes i hjärtat när han stod där idag och uttryckte hur han tänkte.

Vi pratade lite om att hans arm är helt frisk nu. Den är som min arm och Ws arm och man kan ramla på den utan att bryta den. Samtidigt så kan man ju fortfarande ramla så olyckligt att man bryter sig igen men den håller att ramla på försökte jag förklara.
Jag hjälpte honom ut på gatan och han stod länge startklar med tramporna rätt inställda för att ge sig iväg.
Jag började gå och han tog sats och cyklade iväg.

Det tog fram till cykelvägen sen började han ropa. Det var jättekul tyckte han.
Han cyklade snabbare, rakt i vattenpölarna, sladdade lite grann, och sa ord som wow och kul och mitt hjärta slog lite extra.

Före olyckan cyklade vi jämnt han och jag. Han lärde sig cykla före han fyllde tre.
Vi cyklade till Ica flera gånger i veckan, till lekparker, tog cykelturer om kvällarna och hem till kompisar.
Det är hur mysigt som helst att cykla på tur småpratandes med den här killen och jag har saknat det.
Till hösten börjar han i nollan och det är klart att det kändes gott att han äntligen kom över den här rädslan innan skolstarten.
Nu ska vi be L höja både sadel och styret och imorgon om vädret tillåter det så ska vi cykla till Ica enligt Ms egna önskemål.

Idag cyklade vi och mötte storasyster och sen trampade M hem före oss.
När jag kom hem så tog jag min cykel eftersom mitt jädra högerknä gör så ini bängens ont fortfarande och så tog vi en liten tur till eftersom M ville det.

Lycka som sagt och något han säkerligen kommer att berätta lite småstolt på förskolan imorgon ♥

bloglovin 2014-02-17 kl 16:09

De tänkte operera fel arm på mitt barn

Idag är det en vecka sen vi svängde in på Centralsjukhusets parkering strax före halv sju på morgonen.
M var trött och lite spänd i bilen men hojtade hej vilt efter en stund för då hade han sett ett stjärnfall. Han kunde inte hålla tyst med vad han önskade sig.
En stor banan var det han allra helst ville ha. Jag antar att vetskapen om att han inte skulle få äta någon frukost hade en viss del i detta…

Kvart i sju skulle vi befinna oss på avdelning 12 och väl där så klädde han om och fick sen Emlakräm och plåster på båda armarna.
Jag tänkte inget särskilt kring det att sköterskan satte kräm på båda hans armar och inte heller noterade jag att han inte fick något personarmband runt handleden.
Även om jag stålsatte mig, och det är något jag är grymt bra på att göra, så tyckte jag att hela grejen var smått obehaglig redan här.
Bara att vistas i rummet i väntan på att de skulle komma och säga att det vardags att rulla ner till operation var blä rent ut sagt.

W ringde innan hon skulle åka till skolan och ville prata med M.
Jag la luren vid hans öra och han berättade hur det var och de sa söta saker till varandra som att de älskar varandra.
W var även uppe tidigt för att inte missa att vi åkte för hon ville absolut säga hej då och när de kramades så började hon gråta så även hos henne fanns det funderingar och allvar kring det där med en operation.

När vi väl befann oss nere på operation fick vi träffa läkaren som skulle operera M.
En oerhört lugn och trevlig man med en utstrålning där han stod avslappnat i munkjacka bredvid M som låg i sängen utan att säga ett knyst hade en inverkan på mig så jag önskade att han skulle prata i evighet och att vi skulle slippa det där med operation.
Han påminde om Morgan Alling var det enda jag kunde tänka där jag stod mitt emot och försökte ta in vad han sa samtidigt som mina tankar befann sig på den förra operationen och hur M inte ville vakna till efter att ha varit sövd, hamnade på Iva och kräktes massor.
Nervös men stålsatt till max var vad jag var.

Här visade det sig att sköterskan inte hade behövt kleta in M med Emlakräm på båda armarna och den som var chef över sövningen [jag lär mig verkligen inte vad alla de där vitklädda personerna har för titlar] inte heller hade hon satt på M ett armband vilket hon fick en tillsägelse för och rusade iväg för att hämta ett.
När jag kom tillbaka efter ett snabbt byte till operationskläder sa läkaren till mig att M säger att det är höger arm som han ska operera. Ja! Vilken annars liksom?!

Det visar sig att i hans journal står det att det är vänster arm som de ska öppna och ta ut titanstänger ur. Hemska hemska tanke!
När jag bär i M i operationssalen så är allt förberett för att operera vänster arm. De flyttar runt lite saker, et bord m.m., till den andra sidan.
Jag hinner tänka tanken fullt ut och se för mitt inre hur de öppnar fel arm på honom i detalj innan de väl upptäcker att det inte finns något att plocka ur i den.

Tar mig samman, dvs stålsätter mig, och fokuserar på M. Vi leker med en av grejerna som barn får välja mellan i korgen de har inne på op.
Jag pratar på och de drar bort plåster efter plåster, jag skjuter upp en liten kula i ett plastigt flipperspel, de torkar bort Emlakräm, jag skrattar, de sticker honom, vi räknar hur många poäng vi får, de gör allt möjligt med hans arm, M lyckas nästan få 100 poäng och jag hejar på, det piper och blippar lite varstans, M skakar det lilla gröna flipperspelet, jag känner mig tung i huvudet och så samlas de runt huvudet på honom och trots att han protesterar vid att ha masken så nära ansiktet så andas han in.
Ögonen på honom vänder sig lite innan ögonlocken stängs och sen ser han död ut. Igen.
Genast är en trevlig sköterska [eller vad hon nu är] framme hos mig och säger att hon ka följa mig ut följt av att det där gjorde jag bra, de andra instämmer, och sen går vi och jag är barnfri men känner mig som om hjärtat slitits ur min kropp.

L har precis lämnat W på skolan så vi ses i cafeterian för frukost. Jag får bara i mig kaffe men det gånger två.
När det gått en halvtimme så tror jag att de ska ringa men det gör de inte.
När det gått en timme är telefonen fortfarande död och då har det gått längre tid än jag vad jag fick känslan av att det skulle göra när den där Morgan Alling gick igenom operationen med mig.
Enligt röntgenbilderna så såg det bra ut och de skulle öppna i samma hål som tidigare och lyfta och lirka upp stängerna.
Oftast går det lätt att göra sa han och det såg ut som att det skulle bli lätt med M.

Efter en timme och fyrtio minuter och två rejäla muggar med kaffe var jag helt säker på att något gåt väldigt fel.
Föreställde mig alla möjliga otäcka saker och pendlade mellan att M aldrig mer skulle vakna eller att de inte ringde för att de inte hade mitt mobilnummer.
Ganska grava kontraster skulle man ju kunna säga.

Då ringde de! Efter en timme och fyrtioen minuter!
Jag och L gick till uppvak och då bara en förälder får vara där inne med barnet så gick L in först då han var tvungen att åka till jobbet strax därefter.
När ja kom in så föreställde jag mig hur M skulle sova likt efter förra operationen då han sov och sov inte ville vakna alls.
Jag hade så fel!
I sängen låg en gallskrikandes kille, det hörde faktiskt ända ut i korridoren men jag kunde inte tänka att det var M som lät för i mitt huvud existerade bara att han inte skulle reagera vilket ju var anledningen till att vi hamnade Iva förra gången.
Han skrek mamma, mamma, mamma, miljoner gånger kändes det som och i panik. Slog vilt omkring sig med ögon stora som tekoppar. Försökte ta sig ur sängen och även om jag försökte hålla om honom och lugna honom, säga att mamma är här, så hjälpte det inte alls.
Han fortsatte att skrika mamma och runt sängen var då jag och två stycken personal. En på var sida om sängen.
M skrek helt galet, slog till mina glasögon så att de inte sprack av den smällen var en sanslös tur, han trasslade in sig i alla slangar, och när han fick syn på bandaget på höger arm började han skrika att han inte vill ha gips.
Förstod att han gick tillbaka och mindes olyckan min lilla stackare.
Jag hann tänka en miljon saker där vid sängen och personalen stod kvar.
M gastade om att han var törstig och fick saft att dricka i sugrör. Just under själva drickandet tystnade han men sen drog han igång igen.
Personalen stannade kvar och jag antar att de undrade lite över hans tillstånd för de ställde frågor om han inte tål morfin och andra saker.
Vad jag vet så tål han det. Fast just då kändes det inte som att jag visste någonting och plötsligt började jag må illa.
M skrek mamma samtidigt som han slog bort mig. Han skrek också att han hade ont om och om igen.
Jag mådde mer och mer illa och när benen började kännas för svaga för att stå på så så blev jag tvungen att säga till personalen även om det kändes som världens nederlag att inte klara av att hålla mig tätt intill M.
På ena sidan av Ms säng fanns en liten soffa.
Det gick snabbt och de drog fram den intill Ms säng och jag hamnade i den med benen i högt läge och fick ett glas saft.
M skrek men det märktes att han visste att jag var där för när jag bytt sida för att lägga mig ner så hittade han inte mig med blicken längre.
Jag låg på soffan och höll min hand på honom och då valde de att ge honom morfin mot smärtan och sen även sömnmedel för att göra om uppvakningen för honom.

De sa att han inte skulle minnas detta men det visade sig sen hemma att han visst kom ihåg en del av det.
Han berättade att jag hade hållit fast honom och att han skrek för att det gjorde ont och han ville inte att jag skulle hålla på hans onda arm.
Efter en kort stund somnade han och jag kände mig piggare igen.
Fick höra att det är väldigt dumt att inte äta frukost men att få ner något den morgonen med en orolig mage var inte att tänka på om jag inte skulle kräkas.

M sov och jag satt bredvid och tittade på honom och lugnet infann sig på utsidan även om jag mest satt och tänkte på hur det skulle gå att väcka honom efter den här första pärsen.
När det blev dags att få honom till att vakna till så tog jag det så lugnt och det fungerade bra.
Han vaknade sakta, konstaterade att han hade ont, att han ville hem, att han var trött och törstig och så var han väldigt hes. Hesheten höll i sig sen resten av dagen.

Efter ytterligare ett tag med lite kontroller fick vi köra sängen tillbaka till avdelning 12.
När vi kom upp dit sa M till samma sköterska som hade satt Emlakräm på honom tack för en trevlig resa och yttrade sig om fåtöljen på rummet som han tyckte var cool.
Roliga kille liksom 🙂

Några timmar vilandes på rummet blev det. M var hungrig och jag matade honom med pannkakor och sylt. Han kräktes inte en enda gång på sjukhuset, varken efter all saft han drack eller maten.
Det var så många saker från olycka och tiden på sjukhuset i maj.
Han visste direkt när vi kom tillbaka till rummet att han inte skulle få åka hem förrän han lyckats kissa.
När orken fanns så kämpade han, precis som i maj, men varje gång jag satte honom på toaletten så blev han lika ledsen för det kom inget.
De tog ultraljud på blåsan och det fanns nästan 2 dl i den och han var kissnödig men det är svårt att få ut det.

13.05 ringde läkaren och pratade med mig.
Han hade en operation till på gång då och om vi ville träffa honom så skulle vi få vänta ytterligare en timme och fick då välja att om M kunde kissa och det kändes bra för oss så fick vi åka hem efter telefonsamtalet.
Jag fick veta att operationen hade gått bra men att det hade vuxit nya ben ovanpå pinnarna.
Barn växer oerhört fort. Det är därför som barn inte får ha pinnar, spikar, skruvar kvar i kroppen för det kan bildas missbildningar och bli som en böj på armen med nya ben ovanpå fick jag veta.
Och om de gör sig illa igen så kan resultatet bli sämre om de finns kvar.
När det gäller vuxna som inte växer mer så brukar man strunta i att operera ut pinnarna.

Ms pinnar var inbäddade med nytt skelett så de hade fått knipsa bort ben för att komma åt pinnarna och få ut dem.
Att han hade ont var som det skulle. Han hade fått antibiotika i de två såren och sen smärtstillande.
I ca tio-fjorton dagar är hans arm extra känslig och kan vid olyckligt fall brytas av på nytt så ingen klättring, hoppning på studsmatta eller liknande på ett tag.
Ungefär samma läge som förra gången kändes det…

Tillslut kunde han kissa och lyckan över det gick inte att ta miste på.
Sköterskan kom för att ta bort nålen och när hon sprutade in vatten för att få bort luften antar jag så sa M tack för den lilla slurken.
Han var vid gott mod när han visste att han skulle få lämna sjukhuset och åka hem 🙂

Jag hade lovat M ett besök på Toys R Us och även om han var trött så gick han själv med ryggsäcken med hunden, snutten och igelkotten i till bilen och ville till leksaksaffären.
Det blev lite Lego men när vi satt i bilen igen så tog krafterna helt slut.
Han började må illa och när vi kom hem så kräktes han.
Innan han slocknade utmattad i soffan och sov i flera timmar sa han att han aldrig i livet mer ville åka till Rottneros för tänk om han bryter armen igen.

Min tappra modiga lilla fantastiska pojke!
Nu har vi äntligen satt punkt för denna långa upplevelse som för dig som är den känsliga och funderande lilla människa som du är har tyckt varit stundtals så jobbig.
Mitt hjärta stannade ett litet tag den där dagen i parken när jag rundade hörnet av piratskeppet och såg dig stå där med din arm böjd åt helt fel håll.
Jag älskar dig från månen och tillbaka ♥

bloglovin 2013-10-11 kl 12:02

Waterfall braid, opererad arm, bloggning & ögonblick

Redan onsdag! Allt rusar verkligen på!

M är på förskolan och jag har lunchrast på jobbet.
Jag kommer på mig själv med att tänka lite extra på M från och till även idag.
En timme efter att jag hämtat honom igår så sa han att han hade ont i armen.
Det är ju inte konstigt om det känns mer smärta efter första dagen tillbaka och tillsammans med alla kompisar och många timmars lek. Det hade inte hänt något men då risken att skada armen är större nu så nära efter operationen så är det klart att både jag och även M själv då och då tänker mer på den där armen för tillfället.
Han var dock väldigt glad över att vara tillbaka igår efter några dagar i lugnt tillstånd med flytande och suppar mot smärta så det kändes bra.

I ryggsäcken igår hade han, på eget initiativ, pinnarna som fram tills i fredags satt inuti hans höger arm.  När jag pratade med en av förknarna vid lämningen såg jag hur han gick omkring bland kompisarna och visade dem. Jag tyckte inte att han sa något och det gjorde han troligtvis inte heller för han är lite extra blyg så där om morgonen. Han gick bara runt och visade upp dem för sina vänner och hoppades nog att de förstod vad det var och det tyder på att detta är en ganska stor grej för honom ♥

Som sagt, dagarna fortsätter att rusa på, och jag har inte så mycket nytt att dela med mig av till er på bloggfronten idag heller.
Därmed inte sagt att det inte är fullt upp för det är det och det av väldigt blandat slag.
I måndags kväll var det någonslags kaos hemma och något liknande upprepade sig även igår morse och någon mer gång under eftermiddagen. Strax före lunch igår fick jag ett telefonsamtal från en sköterska och jag pratade även med fler därefter.
Det är inte helt lätt med allt och vardagarna ibland. Tidiga morgnar med trötthet. Alla morgonbestyr som lätt blir stressiga, tider att passa, heldagar på bortaplan i skola och på arbete, läxor, aktiviteter, syskonbråk, mer läxor, ständigt småsnoriga och lite hösttrötta och sen en massa mer däremellan.
Somliga dagar är lite mer tungrodda och grubbliga än andra och mörkt är det dessutom ute både när jag går upp, när jag kikar ut genom fönstret när jag sitter vid köksbordet och gör läxor tillsammans med W och när jag går och lägger mig. Det må vara mysigt med mörker och tända ljus och hösten är ju så vacker i all sin färgprakt men jag är sannerligen en vår och sommarmänniska ut i fingerspetsarna.

Även om det är lite lugnt på bloggen just nu så är det som sagt inte det minsta lugnt in the real life. Däremot så väljer jag vad jag vill dela med mig utav på bloggen, den är ju fortfarande och kommer alltid att vara bara några ögonblick, små som stora, av mina dagar, och när det är fullt upp med annat och följderna av det ger en massa funderingar och tankar som maler så tenderar det att bli lite tomt här inne.
Vissa saker platsar inte här även om jag har god lust att ibland skriva bara för den sköna känslan av att skriva av mig om både det ena och det andra, ventilera, och kanske även få tips och andra synvinklar på saker.
När det gäller barnen så kommer de att florera mindre i detalj här på bloggen i takt med att de blir äldre. Så är det redan med W.
De finns ju med massor ändå men just detaljer, vissa tankar ord och handling, en del med- och motgångar skriver jag inte längre om när det gäller W.
Hon är så stor nu och det finns så många runt omkring henne, både vänner, skolkamrater, lärare och andra, som läser här då och då och jag har varken rätt eller lust att lämna ut hennes privatliv.
När hon finns med är det nu oftast av en mer allmän karaktär, eller på och med sådant som hon själv vill och tyckt är ok. Ibland är inläggen med fokus på mig som mamma till barnen och då kanske man kan tänka vidare därifrån men alla tolkningar behöver inte vara de som stämmer.
Jag vet flera som läser bloggen som jag inte skulle ha några problem med att skriva ut vissa saker i mer detalj till, min mamma bland annat, några vänner, en del släkt, men så är ni ju många andra också som kikar in här varje dag, vilket jag är så oerhört glad över, men så länge bloggen är olåst stannar det vid planet personligt men inte privat och som hos de flesta bloggare så är bloggen bara en liten del av min och vår vardag.
Ett litet ögonblick av dygnets tjugofyra timmar. Små som stora ögonblick. Inte mindre äkta för det men dock milslångt ifrån allt som ständigt pågår, sker, tänks eller är i görningen.
Det som förvånar mig en smula är att en del verkar tro att det som visas på bloggen är det som sen fortgår resten av det dygnet.
Att vi lever i ett enda sockerrus av rosa lycka och halkar omkring i vardagen på bananskal typ.
De flesta inläggen är ju lösryckta delar av ett helt dygn, något som sker eller skett just då, som jag väljer att dela med mig av i ord och bild. Inte något som vi kanske gör eller befinner oss i tre timmar efter att inlägget väl publicerades.
Självklart för mig och för de flesta som bloggar själv tror jag men kanske inte för en del läsare.
Som sagt, allt är äkta, men det är däremot en sån extremt liten del av våra dagar och vårt liv.

Jag är så glad över allt som bloggen ger mig. Älskar verkligen att skriva och hålla på med bilder. Dokumentera, inspirera och låta mig inspireras av andra. Snöa in på vissa saker, samla på mig en receptbank med egna noteringar om det jag bakat eller lagat, notera saker som barnen gjort och sagt och gjort och ha möjligheten att gå tillbaka i denna lättillgängliga dagbok som bloggen blivit efter flera års bloggande.
Det är fantastiskt och ger mig fortfarande så pass mycket glädje att jag inte tänker sluta att blogga som det känns just nu.
Bloggandet och bloggen har ju även givit mig och W, som är oerhört medveten om just detta och tycker om bloggen, ett helt fantastiskt händelserikt år 2012 och 2013 genom vår resa med Bloggbussen som resulterade i en vinstresa och titeln Sveriges bästa Barnsligt-Skoj-bloggare och fler resor.
Däremot så kanske det blir lite lugnare här inne då och då och det är väl oftast när livet kommer emellan så att säga. När dagarna fylls mycket av sådant som inte platsar på bloggen och som tar tid och energi och som just nu gör mig lite down och slut men så får det väl vara när det är så helt enkelt.

Mina barn är mitt allt, som ständigt finns i mina tankar när jag inte är nära dem och jag gör allt för dem men ibland är det slitsamt. Jag tror inte på försköning av just detta faktum att det är tufft i mammarollen ibland. Varken i bloggen eller inför dem.
Just har vi en retsam femåring som även tar efter sin storasysters något tweenieaktiga beteende och som influerats av ord och annat utifrån. Så ser det ut nu och när det blandas med tidiga morgnar, jobb, ny skola och nya rutiner, läxor, aktiviteter för stora tjejen och en massa mer så blir det lätt lite för mycket.

Nu har jag ältat färdigt här och ska fortsätta med dagen som inte är slut på många timmar ännu. Viva la vida ska transponeras till en lägre tonart. Det är mitt första to do just nu!

Bilderna hänger inte alls ihop med texten men då inlägget ändå är rörigt så varför inte liksom… Förra måndagen var W hos frisören för allra första gången. Jag har klippt topparna på henne och det har jag nog gjort för sista gången för jag hörde henne berätta att jag minsann klipper snett. Oops där! Nu vill hon att vi ska köpa äkta frisörschampo och balsam för så underbart lent som hennes hår var efter tvättning, klippning, plattning, flätning och lite färg i en slinga har det aldrig varit. Hon påpekade det i nästan en hel veckas tid.

Själv har jag övat på att göra en Waterfall braid som Yosefin gjorde på W efter klippningen. Inte helt lätt att göra på mig själv men på W fick jag till det. Dock inte lika fin som den hon hade på måndagen men med lite mer övning så kanske den sitter där en dag. En underbart fin fläta är det!

Om ni undrar varför M sitter i frisörstolen så lyckades han charma sig till lite mer färg i sitt hår trots att hans frisör inte ens jobbade den dagen vi var där. Blyg som han är så måste jag ge honom cred som lyckades få till den där färgade hårslingan 🙂

bloglovin 2013-10-09 kl 12:59

5 år gammal och operationsdagen är här

Det är ca en och en halv vecka sen som vi firade här hemma på morgonen med paket, tårta, fem tända ljus, flagga, ballonger och girlanger. Då fyllde den finaste killen jag vet fem år vilket är totalt ofattbart för mig att han nu är hela fem år gammal!

Att det är fem år sen den där kvällen då han valde att komma ut. Han hade bestämt sig för att den 23, dagen efter Ls födelsedag, skulle han ut och han lyckades med en minuts marginal till nästa dygn.

Det senaste året har gått så fort och utvecklingen har rusat framåt. Suget efter att börja skolan finns vilket inte är så konstigt med en storasyster som han ser upp till och vill göra likadant som och han frågar ofta när det är hans tur att börja i skolan men han älskar att vara på förskolan och leka med alla kompisar.
Han är fortfarande en mycket blyg och försiktig pojke kring människor som han inte känner men han har nog ändå blivit en smula modigare än tidigare.

Han säger så många fina underbara saker som smälter mitt hjärta samtidigt som det i honom har blommat fram en riktig liten retsticka det senaste året. Oerhört tacksamt är det att retas med storasyster som tänder på alla cylindrarna på direkten och skrik och bråk hörs lång väg när de är igång.
Men när det bara är han och jag är det lugna puckar. Han delar med sig av alla sina tankar och funderingar på livet. Jag förundras. När han tar min hand och pussar den och tittar på mig utan att säga något för ord behövs liksom inte då så smälter mitt hjärta.
Fantastiska fina lilla barn vad du gör mig lycklig♥

Favoritpaketet på födelsedagen var så klart Lego City polisstationen.
Många gånger har jag fått höra tack från honom för den.
När jag och L hade byggt ihop hela stationen så satt han och tittade på den och sen kom det – mamma när jag ser det här blir jag så glad att det glänser i mina ögon ♥

Önskan om ett barnkalas för kompisarna på förskolan med flera finns så det ska jag försöka att få till en eftermiddag inom kort är tanken.
M spånar på lite olika teman på kalaset [vart han nu fått det ifrån för jag har inte pratat om något sådant] och han har nämnt allt ifrån Legokalas, Tomas tåg till piratkalas.
Jag funderar på att vara någonstans där det finns lite mer plats än här hemma men än så länge är det bara på funderingsstadiet. W hade sitt första kompiskalas när hon hade fyllt fem så självklart ska även M få ha det om han vill.

Idag är jag uppe extra tidigt.
Jag har sovit mindre bra i natt och det känns som att jag mest legat och vridit på mig och inte sovit alls.
Anledningen är dagen idag så klart.
Strax ska jag väcka M och sen är det påklädning, tandborstning och sen packar vi in oss, ryggsäcken och ambulansigelkotten och hunden i bilen och åker mot centralsjukhuset.

Det är en efterlängtad dag idag även om jag känner ett visst obehag.
6.45 ska vi befinna oss på barndagvården och under dagen idag blir det operation.
Idag är dagen då vi ska avsluta och sätta punkt för det som hände den 30 maj i Rottneros park.
En efterlängtad dag känner jag för det ska bli oerhört skönt att få avsluta allt som har med olyckan att göra.
Att inte ha något mer framför oss utan kunna vända blad fullt ut.

De ska öppna i armen och ta ut de titanstänger som sitter från armbågen ungefär och ner till handleden i höger arm som behövdes finnas där för att armen som var helt av på två ställen skulle kunna läka ihop. Ingen svår eller stor operation väntar och det kunde ju varit värre som M själv säger – han kunde ju brutit huvudet!?

I dagsläget ser man tydligt på Ms arm vart de har öppnat när de opererade in dem.
Det är mörka cirklar som är lite upphöjda. Han har även ett tydligt ärr där skelettet stack ut genom armen på honom och ärr får vi nog leva med men det är inget jag bryr mig om.
Jag vill bara att allt ska gå bra och får jag önska så vill jag att uppvakningen efter operationen ska gå bättre än sist och att vi får komma direkt upp på dagvården efter uppvaksavdelningen och skippar intensivvårdsavdelningen den här gången.
Inga komplikationer eller andra saker utom kontroll. Jag ogillar att sätta mig i bilen och åka till sjukhuset och inte ha kontroll fullt ut.
Väntan under tiden när man inte vet hur det har gått. Inte veta hur han reagerar efteråt. Hur länge vi blir kvar osv.

L jobbar och skjutsar W till skolan så det är jag och M som håller ställningarna idag och jag må låta klen men jag känner mig nästan lite illamående över att det nu snart är dags att åka.
Jag räknar med att vara ridskolan med W ikväll så hur det än är när klockan närmar sig 18 så får nog L ta över då och jag få ett välbehövligt break från allt vad sjukhus heter.

Nu ska jag gå upp och väcka min fina kille som igår när jag låg bredvid honom och sjöng godnattsångerna sa att han inte alls ville operera sig om han var tvungen att blunda för då blir allting så mörkt och han blir rädd. Älskade barn♥

Njut av fredagen alla fina!

bloglovin 2013-10-04 kl 05:32

Ledig måndag

Är du och jag lediga idag frågade M mig alldeles nyss när vi kissade morgonkisset som idag blev försenat med en sisådär två och en halv timme.
Japp så gött. Vår lediga måndag och idag är det en helt vanlig måndag dessutom. W är i skolan, L på jobbet och jag femåringen är hemma helt allena.

Det firar vi med att inte ha gjort oss i ordning ett endaste dugg ännu.
Jag sitter i min one piece som jag av en slump hittade i ett hörn i klädkammaren för någon kväll sedan och sen dess bott i varje kväll. Så sanslöst skönt och varm plagg det är!
M måndagsmyser i sin nya pyjamas med Super Mario tryck på som han valde ut helt själv på KappAhl i lördags.

Nu ska vi hjälpas åt att göra lite frukost och sen har M bestämt sig för att spela Nintendo Wii och själv ska jag ta itu med några tavelbeställningar som jag halkat efter med under den gångna helgen.
Dammsugning står också på schemat och jag borde ta mig an de massiva högarna med tvätt också idag och det innan W kommer med bussen från skolan för då börjar den vanliga kampen kring veckans läxor.

Lika bra att köra igång fullt ut! Men först frukost…
Trevlig måndag på er & resultaten av utlottningen kommer att dyka upp senare idag när jag randomat fram de tre vinnarna så på återseende då hoppas jag.

bloglovin 2013-09-30 kl 09:18

Brev från överläkaren

I fredags kom det efterlängtade brevet från centralsjukhuset med svar på förra veckans röntgenbilder.
Jag var inställd på att vi som precis vid alla de andra gångerna som M röntgats skulle träffa en läkare efter att bilderna tagits och då få veta status direkt.
Så var det inte förra gången och jag har väntat lite spänt på att få detta brevet.
Jag längtar ju självklart inte efter att de ska söva och operera M igen men eftersom det är ett måste och något som bara ska ske så är det ju skönt att det såg bra ut på bilderna och att vi nu är på väg till att få ett avslut på denna olyckan.

Bästa svaret alltså från den läkaren som opererade M och fascinerande att det fungerar så som det gör inne i kroppen! Att skelettet nu har läkt ihop igen! Det är lite svårt att tro när man ser röntgenbilderna från den 30 maj när olyckan precis hade inträffat…

Nu väntar vi på nästa brev innehållandes tid för avstämning och träff inför operation samt tid för operation.


Röntgenbilder tagna den 30 maj och 10 juli med de inopererade titanstängerna väl synliga.

bloglovin 2013-09-07 kl 16:31

Vi väntar på nästa steg


iPhonepics från sjukhusbesöket i onsdags.

Det är redan fredag och veckan försvann verkligen i ett nafs! Konstigt det där hur det kan kännas som så himla långt till helgen på måndag morgon, och även under tisdag och onsdag, men så när väl fredagen är här så tycker jag att hela veckan har gått i kanonfart. Det är ju i och för sig inte så konstigt för vi har fyllt den rejält med både klassfotboll, läxläsning, städning, jobb, förskola, skola, lek, hämtning av W båd här och där m.m.

Veckans besvikelse är att vi inte fick träffa någon ortopedläkare i onsdags efter röntgen.
Jag vill liksom vara på väg mot operation och ett slut, blir färdig, och givetvis så hade vi ju troligtvis inte fått något datum i onsdags men ännu en punkt hade jag kunnat bocka av.
Nu var barnortopedläkarna iväg på konferens i några dagar så vi får snällt invänta brev eller telefonsamtal under kommande vecka och det med den notisen från sköterskan som vi pratade med att om vi inte hört något alls under nästa vecka så ska jag ringa sekreteraren till den läkare som opererade M den 31 maj för att få klarhet i om hur det ligger till.

Bara att vänta alltså och om allt läkt bra så blir det träff och kartläggning inför operation och sen en tid för operation.
M var i alla fall mycket duktig på röntgen. Endast en bild behövdes tas om och trots att hon som röntgade honom var så iskall om händerna att han ryckte till så fort hon snuddade vid honom och att hon klämde ganska mycket där de öppnat och gått in nere vid handleden så att han tyckte att det var obehagligt och att hon pratade norska med honom vilket han inte förstod ett skvatt av så satt han stilla så att bilderna kunde tas.
Om lite drygt tre veckor fyller han hela fem år vår prins och det vore ju gött om operationen inte blir just då. Dock så brukar det ju inte vara särskilt lätt att få snabba tider inom sjukvården så detta kan jag nog bara stryka från mina tankar.

Regnet har smattrat på ganska rejält från och till idag så jag har bestämt att när jag hämtat M på förskolan så blir det en tur till Bergvik för oss i väntan på att vi ska hämta W som är hemma hos en klasskompis i eftermiddag.

Trevlig fredag på!

bloglovin 2013-08-30 kl 12:47

Röntgenbilder – maj vs juli

Strax dags att avsluta min något sena lunch här på jobbet och åka och hämta lillkillen på förskolan.
Sjukhusbesök står på programmet idag.
Armen ska ännu en gång genomgå en röntgen och idag ligger min förhoppning om att allt har läkt ihop så bra det bara kan med hjälp av de inopererade titanstängerna att ortopedläkaren säger att det inom kort kommer att bli operation för att ta bort dem.
Inte för att jag vill att M ska genomgå ännu en operation, och jag sjäv ogillar tanken på detta med min olustiga känsla över sjukhus, men en operation måste det bli ju för att ta bort rören ur armen och det är lika bra att få det gjort så snart det bara går.
Jag känner även en längtan efter att sätta en punkt på den här olyckan och det kan jag göra när operationen är avklarad och allt troligtvis är precis som vanligt igen och som det är tänkt att vara eller vad man ska säga.

Vid röntgen den 10 juli fick vi en bra genomgång av armen av tjänstgörande ortopedläkare.
Vi satt alla vid datorskärmen och han visade röntgenbilder från dagen i maj när det hände och hur det såg ut för tillfället och förklarade bra om vad vi såg på bildskärmen.
M reflekterade kring det han såg och vi fick med oss några A4 ark med röntgenbilder tagna ur olika vinklar hem.

Här är två bilder, en från den 30 maj från den vinkeln så man tydligt ser de två ställena som armen av på.
Det ena stället har skelettet liksom flisats av och det är de vassa spetsarna som var de som trängde igenom huden på undersidan av armen och skapade en öppen fraktur.
På den andra bilden ser man de inopererade titanstängerna och man kan även förnimma hur det bildats brosk [tror det var brosk han kallade det] runt om där de öppnat och satt in dem samt där det var hål. Där buktar armen lite grann och gör även idag då, om jag inte minns helt fel, kan bli så vid just själva hålet där något ska läka ihop.
Dessa utbuktningar kommer förmodligen inte vara lika tydliga när det gått en längre tid.

Ms egna reflektioner kring vad som ska ske idag är att det ska bli skönt att röntgas [!!?], han skulle allra helst vilja åka ambulans till röntgen, och ett besök i leksaksaffären för inköp av lego efteråt vore inte helt fel.
De två sistnämnda kommer inte att ske idag har jag sagt men att det ska bli skönt att röntgas kan jag ju inte ta ifrån honom min söta lilla kille 🙂 och jag har lovat att bjuda honom på en gofika när vi är klara på sjukhuset.

bloglovin 2013-08-28 kl 12:21

Illamående, ont, känslor & bloggkommentar

Mycket känns lugnare kring Ms arm och skada så här lite drygt två veckor efter att han tog bort gipset.
Listan över vad han inte får göra fram tills dagen då armen ska röntgas finns spikad. Det råder försiktighet för att den läker för fullt på insidan och att ramla på den efter en sådan här skada innan den är läkt ihop som den ska skulle kunna innebära att börja om på ruta ett.

M själv är medveten om vad han får och inte får. Han kämpar på. Längtar och räknar ner tills röntgendagen är här och då han förhoppningsvis ska få agera fullt ut igen.
Ibland blir han ledsen som i tisdags när jag lämnade honom i andra änden av förskolan då den här veckan innebär sammanslagning av avdelningarna på grund av semestertider och han såg den stora klätterställningen men som han inte får klättra i men överlag så går det bra med aktiviteterna och lekarna.

Men så finns det en hel del annat också kring olyckan och som jag först börjat att tänka mer på de senaste dagarna. I torsdags hände det två saker på förskolan. Sådant som lätt händer när man leker och är med många barn samtidigt så ingen värdering eller något konstigt i det men vid båda incidenterna var armen inblandad och efter den ena grejen hade M fått ligga och vila i soffan med hunden och en kudde under armen.

Vid läggdags i torsdags kväll klagade M över att han hade ont. Dels kring handleden där de öppnat och stuckit in titanstängerna men även runt armbågen där de gjort detsamma.
Han var så enormt trött från det att jag hämtade honom tills han la sig och så sa han en gång att han mådde illa och harklade/småhostade lite men mer än så var det inte.

På natten var jag uppe och stoppade om honom och han fick en kudde att vila högerarmen på. Det har han inte velat ha på över veckas tid då så det kändes lite annorlunda men jag tänkte inte mer på det.

På fredagsmorgonen var han trött och satt med armen vilandes i soffan och sen kräktes han två gånger. Han klagade på att det gjorde ont vid läggdags på kvällen och jag var uppe på natten och bäddade om honom med armen men inget mer. Helgen fortlöpte på bästa sätt förutom att jag råkade ta honom hårt över höger handled när jag för trettionde gången sa till honom att sluta bråka med W varpå det gjorde jätteont så klart och han mådde illa och grät floder.

I tisdags var han på förskolan några timmar. Bytet av avdelningen gjorde honom extra blyg när jag skulle lämna honom. Han är en riktigt blyg kille. Gränsen är hårfin anser jag på hur mycket som är ok att pusha på honom. Han är en egen individ och har sitt eget sätt att tänka på och han visar tydligt med kroppsspråket hur han känner i och för vissa situationer. En viss övertalning kan jag köra med och försöka men det är en viss som sagt.

När fröken B dök upp i kapprummet var det som om himlen sprack upp.
Hon skulle haft semester men ändrade planer gjorde att hon jobbade en dag till före sin semester.
M känner henne, jag känner henne. Han är trygg och jag är trygg för jag vet att hon vet vad som gäller för M efter olyckan. Så gött kändes det!

M hade haft några bra timmar på tisdagen. B hade florerat i bakgrunden för att han skulle vara kring de nya fröknarna och de barnen som han inte kände. Toalettbesöken hade gått bra och även uteleken.

Igår när jag hämtade var det skillnad.
Vid själva hämtningen gick det bra men jag fick med mig två fulla påsar med kläder.
M hade alltså haft mer än en olycka gällande toalettbesöken under gårdagens timmar på förskolan.
Före olyckan var han den skötsammaste kille som fanns när det gällde toalettbesök och hygien.
Han klarade själv av det. Torka sig, knäppa byxor, och tvätta händerna noga med tvål efteråt.
En självklarhet för honom och han hade åsikter om att det måste vara spolat på toan och tillräckligt med tvål osv.

När olyckan hände så kunde han inte längre klara av detta själv.
Smärtan i den nyopererade armen var för stor och det var den under en lång tid.
Olyckan i sig och all smärta därikring kan bli till ett trauma för barn och det är inte ovanligt att de då tar ett steg tillbaka i utvecklingen efteråt. Inte heller är olika uttryckssätt ovanligt. Händelsen kan sitta kvar både fysiskt men även psykiskt med minnesbilder, minnen från hur det kändes, smärta m.m.
Ms mage slogs dessutom ut helt av all smärtlindring och antibiotika som han åt under lång tid efter operationen något som var jobbigt för honom.

Nu när det inte gör ont hela tiden, smärtan finns där om någon tar på honom på de utsatta ställena eller om han råkar slå mot armen i något, så har detta med toalettbesöken fortsatt att inte fungera om han inte blir konstant påminnd och ibland krävs det även att någon följer med honom och assisterar honom.

Gårdagens flera toalettmissöden gjorde honom så ledsen på kvällen. Han grät för det. Han hade troligtvis även lekt massor under dagen vilket ju är förståeligt men han klagade över att det gjorde ont i armen och när jag tog runt den med min hand för att känna så den inte buktar ut eller liknande så kommer reaktionen att han mår han illa och småhostar.

Inatt vaknade jag av att han skrek. Jag hittade honom liggandes på på sidan på golvet med armen under sig.
Han hade ramlat ur sängen vilket jag inte kan minnas att han gjort någon gång tidigare. Tårar över att det gjorde ont i armen föll och han hostade så jag var helt säker på att han skulle kräkas men tillslut somnade han.

Imorse ville han inte sitta i soffan medans jag packar det sista innan vi ska åka om han inte fick ha en kudde under armen. Det gjorde ont annars sa han och han mådde illa igen.
Idag har jag ringt och fått lite råd kring detta. Klart att jag funderar och hellre ringa en gång för mycket anser jag.
Illamåendet är hopkopplat med den skakade armen alltså, minnen, rädsla osv.
Mycket känslor är det som bubblar nu och han frågade även om fröken B skulle vara på förskolan idag när vi var på väg dit. När jag sa att det nog skulle gå bra eftersom han träffat de andra fröknarna nu så sa han bara att han inte känner dem.

Det var med blandade känslor som jag lämnade honom. Eller lämnade och lämnade. Han stod bakom mig och tryckte framför såväl fröknar som barn för att tillslut svälja, ta mod till sig, och krama och pussa mig hej då.
Idag kunde jag inte låta något passera med tanke på hur han mådde imorse och efter gårdagen utan upplyste en fröken på min väg ut om att han behöver påminnelse om dagens toalettbesök och kanske även hjälp samt vad han inte får göra.

När min telefonen ringt idag så har jag hoppat till och trott att det hänt något med armen eller att han har för ont eller liknande. Det känns så otroligt skönt att det snart är semester som gäller för oss så jag kan ha honom hemma. Snart är det röntgendags och den dagen är den mest efterlängtade just nu!
Då hoppas vi att doktorn ska säga att nu är den där lilla armen så bra läkt att det är cykling, studsmattehoppning, spring och bus, inlinesåkning och klättring som gäller hela sommaren.

iPhonebild från imorse på liten känslig icke så välmående M.

Och så till DIG som så kallat anonymt KOMMENTERAR på min blogg vill jag bara säga –
att jag skrev ett långt svar till dig inatt efter att jag jag lyft upp min son, känt igenom hans skadade arm, och tröstat honom medans han låg med armen på sin kudde samtidigt som jag funderade på om han skulle kräkas – ja han kan tydligen kräkas på grund av det han känner, smärta m.m och upplever kring sin skadade arm  –  men jag valde att trycka på delete.

Jag påminde mig själv om att jag inte sysslar med ursäkter. Jag behöver inte be om ursäkt eller stå till svars för någonting av det jag skrivit i mina inlägg.
Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, [har jag någongång påstått det i mina inlägg!], men för att jag utgår ifrån att de flesta läsare har någonslags förmåga till att förstå att varken jag eller flera andra bloggare delar med sig av allt i en blogg.

Dock så väljer jag att förtydliga lite grann ändå och det så här.
Denna olycka. En upplevelse som dragit med sig så mångt mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig och vad som står att läsa på den här bloggen.
Fysiskt och absolut psykiskt och det både för mitt barn men även för mig och övriga i familjen och ja han mådde illa efter två händelser i torsdags som jag inte tänker gå in på, han mår även illa när jag håller hon runt själva armen och efter nattens fall och det är tydligen normalt i det han befinner sig i nu. Precis som jag skrivit men något som jag inte förstod just då.

Jag tar gärna kamp för det jag tror på vare sig det sker här i bloggen eller in real life, handlar om att hålla barn borta från förskolan i 48-72 timmar efter sista symptom på magsjuka, eller att Ikeas familjeparkeringar tillhör de bilförare som har barn i bilen och inga andra. Sådan är jag!

Du verkar läsa min blogg/Instagram väldigt noga men har ändå lyckats missa en del. Bilåkning och glass innebär inte caféhäng inomhus. Man behöver inte gå in någonstans med barnet för att ge det möjlighet till att äta glass. Men som sagt han är inte magsjuk. Han har bara ont och känner ett stort obehag och är känslig och detsamma känner jag.

Jag tänker slå bort tanken på att det finns sådana som du som ägnar tid åt att anonymt och fegt sitta vid en dator och haspla ur dig saker. Jag skriver den här bloggen exakt så som jag vill. Jag gör som jag vill här och det är så skönt att bara ha det att förhålla sig till. Det är ju trots allt så oerhört valfritt att följa en blogg!

Jag tror mig veta vilka som menar illa, känner igen det på flera mils avstånd av erfarenhet, och till dig som nu väljer att läsa min blogg och att skriva elaka kommentarer, till dig vill jag bara säga synd att du tycker så men det här är min blogg och här skriver jag. Passar den inte dig men så sluta att läs!
Sen är det klart att med lite koll av ip-nummer och installering av nya plugins ikväll på bloggen så kanske det dyker upp lite intressant info. Vi kanske till och med kan pratas vid irl för visst gömmer man sig inte bakom en datorskärm med påhittad mailadress och skriver sådant som man inte kan stå för och säga direkt till en person…!
Det försöker jag lära min snart tioåriga dotter och det hamnar under kategorin internet-vett hemma hos oss.

bloglovin 2013-07-04 kl 13:05