Etikettarkiv: Ortopedmottagningen

Röntgenbilder – maj vs juli

Strax dags att avsluta min något sena lunch här på jobbet och åka och hämta lillkillen på förskolan.
Sjukhusbesök står på programmet idag.
Armen ska ännu en gång genomgå en röntgen och idag ligger min förhoppning om att allt har läkt ihop så bra det bara kan med hjälp av de inopererade titanstängerna att ortopedläkaren säger att det inom kort kommer att bli operation för att ta bort dem.
Inte för att jag vill att M ska genomgå ännu en operation, och jag sjäv ogillar tanken på detta med min olustiga känsla över sjukhus, men en operation måste det bli ju för att ta bort rören ur armen och det är lika bra att få det gjort så snart det bara går.
Jag känner även en längtan efter att sätta en punkt på den här olyckan och det kan jag göra när operationen är avklarad och allt troligtvis är precis som vanligt igen och som det är tänkt att vara eller vad man ska säga.

Vid röntgen den 10 juli fick vi en bra genomgång av armen av tjänstgörande ortopedläkare.
Vi satt alla vid datorskärmen och han visade röntgenbilder från dagen i maj när det hände och hur det såg ut för tillfället och förklarade bra om vad vi såg på bildskärmen.
M reflekterade kring det han såg och vi fick med oss några A4 ark med röntgenbilder tagna ur olika vinklar hem.

Här är två bilder, en från den 30 maj från den vinkeln så man tydligt ser de två ställena som armen av på.
Det ena stället har skelettet liksom flisats av och det är de vassa spetsarna som var de som trängde igenom huden på undersidan av armen och skapade en öppen fraktur.
På den andra bilden ser man de inopererade titanstängerna och man kan även förnimma hur det bildats brosk [tror det var brosk han kallade det] runt om där de öppnat och satt in dem samt där det var hål. Där buktar armen lite grann och gör även idag då, om jag inte minns helt fel, kan bli så vid just själva hålet där något ska läka ihop.
Dessa utbuktningar kommer förmodligen inte vara lika tydliga när det gått en längre tid.

Ms egna reflektioner kring vad som ska ske idag är att det ska bli skönt att röntgas [!!?], han skulle allra helst vilja åka ambulans till röntgen, och ett besök i leksaksaffären för inköp av lego efteråt vore inte helt fel.
De två sistnämnda kommer inte att ske idag har jag sagt men att det ska bli skönt att röntgas kan jag ju inte ta ifrån honom min söta lilla kille 🙂 och jag har lovat att bjuda honom på en gofika när vi är klara på sjukhuset.

bloglovin 2013-08-28 kl 12:21
Annonser via Bloggpartner.se

En oerhört efterlängtad dag idag

Idag är det en mycket efterlängtad dag. En dag som vi räknat ned till. Dagen då allt ska bli som vanligt igen och M ska kunna göra allt det som han gjorde före olyckan hände den 30 maj.

Idag ska armen röntgas och förhoppningsvis ser allt bra ut vilket innebär att den läkt som den ska med hjälp av de inopererade titanstängerna.
Stängerna sitter ju fortfarande kvar och ska göra så ett tag till, ca tre månader från det att de opererade dit dem sägs de behövas och sen blir det ytterligare en operation för att ta bort dem.
Men enligt beräkningarna så ska de två ställena där armen var av på ha läkt ihop så mycket idag att han får hoppa studsmatta fullt, ut, han får springa, han får åka sparkcykel, han får klättra, bära med armen och han får framförallt cykla på sin egen cykel igen och inte åka bakom mamma varenda gång vi ska någonstans.

Det är en underbar tanke och känsla och själv längtar han efter att få cykla igen även om han tror att han måste öva och lära sig det på nytt för att han under dessa sex veckor har glömt bort hur man gör.

När det gäller mig själv så har jag också längtat efter den här dagen.
Det har varit olika steg från det att det hände den där torsdagen i Rottneros park.
Först chocken och sjukhusvistelsen, oron över att det skulle gå bra, men sen återhämtningens och tillfrisknandets steg.
Oron över att han skulle ramla och slå sönder/upp skadan på nytt. Alla timmar kring hans smärta och sen kräkningarna som blev osv.
I bakhuvudet hos mig kommer det att finnas en oro över fall även efter den här dagen. Att först W faller och får gipsa sin arm och att sen M faller än värre har gjort att jag inte kan komma ifrån att jag tycker att det är otäckt om de ramlar illa t.ex som W gjorde i fredags kväll med sparkcykeln.
Det finns där inom mig och det kommer nog att vara så ett långt tag till. Däremot så ska ja försöka att hålla det inom mig och vara lite cool utåt så att de jag inte ropar till och springer i ilfart fram till barnen varenda gång de faller för det kommer de ju att göra många gånger även i fortsättningen. De flesta gånger går det ju bra som tur är!

M själv pratar mycket om sin arm.
Säger saker som visst var det läskigt mamma när min arm va helt fel och jag fick åka ambulans. Tur att ambulansen kom så fort så jag inte fick sitta där med min arm fel och en massa mer.
Han har väldigt många tankar om olyckan. Fler och mer än jag trodde och han har bearbetat den genom att berätta för flera om hur det gick till m.m.

10.20 idag röntgas han och sen hoppas vi på att det blir glädjeskutt ut från sjukhuset.
Jag är lite nervös men försöker tänka att eftersom han har stängerna kvar så är sannolikheten att skelettet skulle ha läkt fel väldigt liten då de håller allt på plats.
Det värsta som skulle kunna hända är ju att det inte läkt riktigt lika snabbt som läkaren trodde att det skulle göra och då är det väl bara att fortsätta att inte bära, cykla och vara lite aktsam om armen tänker jag.

Den 18 juni tog de bort gipset. Det gjorde ont och M grät och skrek eftersom en del satt fast i blodet som blivit av såren. Gipset satt lite hårt också så sköterskan fick knäcka en del för att få loss det och det antar jag kändes lite obehagligt.
Under fanns en liten stel arm som blev så skör utan det stora gipset.
M vågade knappt röra med den och fortsatte länge att endast använda vänster arm och hand till allt. Han visade sin sår för alla, ville åter ha armen vilandes på kudde, och det har hela tiden gjort ont på honom säger han om man råkar ta rakt över såren.
Jag vet inte hur mycket av det som varit och är smärta. det kan även vara något som sitter djupt i honom från händelsen. En rädsla och minne liksom.

Nu är den dagen ett minne blott och om en stund så gäller nästa fas.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira in årets semester på 🙂

Tisdagen den 18 juni när gipset togs bort. Den kära ambulansigelkotten var självklart!

bloglovin 2013-07-10 kl 09:28

Höger arm vilar

När jag och W kom hem från vår resa i måndags kväll var klockan halv elva och M låg så klart redan och sov i sin säng.
Tidigt på tisdagsmorgonen ropade han från sitt rum och lyckades sen hasa sig ner från sängen där på nätterna ligger som en stel pinne i samma läge på rygg och sover med armen uppbullad på en kudde.

Han kom in i sovrummet och sa pappa, pappa, pappa, när han var framme vid sängkanten fick han syn på att jag låg där och stegen stannade tvärt av och han slutade att säga pappa mitt i ordet och efter någon sekund sa han mamma och lutade sig över mig.
Han ville kramas och gosa och det kändes alldeles underbart i hjärtat på mig att vara nära honom.

Den mysiga kärleken höll i sig i några timmar under gårdagen sen var allt som vanligt igen. Tänk vad fort det går. Trots och tvärtemot beteende blandades med att han var ledsen över gipset som begränsade honom.
Han har fortfarande ont då och då. När jag frågar var så visar han där armbågen sitter under gipset och sen ca tio centimeter ner och upp från armbågen.

Antibiotikan som han fått med anledning av att det var ett öppet armbrott tog han sista i måndags så nu är det bara flytande Ipren Ibuprofen och Alvedonsuppar som gäller. Dessa får han samtidigt för maximalt smärtstillande.

Igår försökte jag ringa till ortopedmottagingen för att rådgöra lite kring Ms tillstånd just nu och för att höra ungefär när i tid de tänker sig att det är dags att ta bort gipset och röntga honom. Jag vet att vi fick lite info om allt på sjukhuset men just nu är det suddigt i huvudet på mig.
Allt som hänt den senaste tiden har jag gjort mig mer trött än vanligt och information flyter ihop lite grann för mig och jag måste kolla lappar, iPhone med anteckningar, veckobrev från skolan m.m. flera gånger för att ha koll på dagarna och vad som ska göras, tas med till skolan m.m.
Jag vill inte bomma något för W så att hon ska bli drabbad bara för att jag inte är i tipp topp för tillfället.

Mitt röriga huvud och min sega kropp tog sig i alla fall ut i spåret igår kväll. Det är så otroligt skönt och välbehövligt just nu för mig att koppla bort allt och bara fokusera på musiken som dunkar i lurarna, flåset, att sätta det ena benet framför det andra och hålla på så varv efter varv.
Terapi helt enkelt.
Oftast blir det tre varv men igår blev det fem och sen hem vilket gav en sträcka på 8,05 km. Även om jag inte strävar efter att springa fort så är det ändå kul att se när resultatet bättrar på sig och det gjorde det igår. 53,04 minuter tog kilmetrarna och även om benet inte kändes helt ok framförallt under de två första varven så släppte det sen nästan helt och det vara bara att sätta det ena benet framför det andra och kämpa på.

Nu är det telefondags!
Ortopedmottagningen, läkarsekreteraren, försäkringskassan, en kollega för att lösa ett jobbuppdrag och sen ett mail till försäkringsbolaget och ett till Sj för att försöka få tillbaka de pengar jag köpt biljetter för som vi inte kunde utnyttja dagarna efter att M skadat sig.

Trevlig onsdag på er!

Det är alltid vänster som gäller nu. Den gipsade armen ligger alltid bara bredvid och vilar…

bloglovin 2013-06-12 kl 09:03

Öppen fraktur

Efter två nätter med obefintligt med sömn för att M haft så ont så ringde jag igår till sjukhuset.
Jag fick prata med en sköterska på ortopedmottagningen och det var ett väldigt bra samtal. Efter vi hade avslutat samtalet så kände jag mig lite starkare i allt det här.
Jag hade fått lite påfyllning av ork till att försöka och kände mig hoppfull om att det kanske skulle bli bättre.

Vad jag däremot inte hade greppat var att det var så illa som det var. Det var ju några väldigt omvälvande dygn minst sagt och jag mår lite dåligt av olyckan fortfarande och jagas av minnesbilden av M där han står på marken med sin arm som ser fruktansvärd ut.
Det där såret som jag trodde han hade, som jag inte såg när olyckan hade hänt för det var under på undersidan av underarmen, och som jag fram tills igår trott var ett skrapsår som han fick när han landade på marken typ, var inget litet skrapsår.

Jag minns när vi kom in med ambulansen och de la honom på en sådan där hård och tung platta som de gör innan de vet omfattningen av skadorna på kroppen hur jag såg när de klippte upp det som ambulanspersonalen hade gjort med armen att det var en massa blod runt om men då tänkte jag att det var ett sår och eftersom jag mår dåligt av blod och sjukhus överhuvudtaget så valde jag att titta bort på direkten.

Igår förklarade sköterskan för mig att M har väldigt ont eftersom armen är av på två ställen. Han har även ont för allt de gjort för att få rätt armen, operationen med de insatta titanstängerna, troligtvis så minns han även smärtan från när olyckan inträffade och sen den smärta han hade i väntan operation som ju nästan blev ett helt dygn.
Att han är rädd för att slå i armen eller att någon ska röra vid den så här i början är helt naturligt efter all smärta och minnen av smärta som han haft.

Sen har han även väldigt ont då skadan är en öppen fraktur. När vi träffade läkaren på uppvak efter operationen så vet jag att han pratade om antibiotika, han gav oss ett daterat sjukintyg på att någon måste vara hemma och vårdas nu, och han sa säkert en massa mer men jag måste ha gått in i någonslags bubbla där då när jag satt och tittade på vår nyopererade kille låg där i sängen och sov.
Jag hörde ingenting och förstod ingenting och fick lite av en chock igår när jag hörde sköterskan säga att det är ju en öppen fraktur som M har, dvs att huden är sönder på grund av att armen är bruten.
Jag såg framför mig hur jag om jag hade tittat på armen då där i parken när jag satt med honom i knät och tryckte hans huvud mot mitt medans Hanna satt på andra sidan och höll i den skadade armen så hade jag sett hur benpiporna stack ut.
Nu gjorde jag inte det av den anledningen att jag inte kunde se på hans onaturligt böjda arm vilket var tur för om jag sett detta så hade nog haft svårt för att inte kräkas eller svimma av som jag tänker på det nu och det hade inte hjälpt M.

Igår när jag förstod vad hon sa till mig så vek sig benen och huvudet snurrade på mig.
M har alltså väldigt ont, så mycket mer ont än om armen ”bara” varit bruten.
För att lindra smärtan så ger jag nu två sorters smärtstillande. Supp och flytande, det flytande är riktigt jobbigt för honom att ta tyvärr så det är en kamp, och det ger jag kontinuerligt även dagtid.
Jag har trott att om han inte klagar över smärta så kan jag vänta under dagtid med att ge honom något men det är helt fel tänkt.
Han ska ständigt ha ett jämnt flöde av smärtstillande i kroppen för att han inte ska få smärttoppar.
Morgon, middag, kväll och natt är det som gäller och utöver det så får han på grund av den öppna frakturen antibiotika tre gånger om dagen.

En temp upp till 38 grader är normalt i det läget som han befinner sig i nu men stiger över där så ska vi kontakta ortopeden eller sjukvårdsrådgivningen om det är efter telefontid och åka in för då kan han ha fått en infektion där armen är öppen så att säga.

Det är även normalt att den värsta smärtan kommer nu, efter operation, så den här veckan kommer troligtvis om allt går bra att vara den värsta sen vänder det och det längtar jag efter.
Det är verkligen skitjobbigt när han har ont.
Alldeles nyss skrek han från vardagsrummet där han sitter och småleker med sitt lego just nu. Då hade han lyckats komma åt mitellan så en del av den glidit ner och armen tyngde nedåt och det gjorde ont.

Natten och dagen hitintills har ändå varit så mycket bättre än tidigare dygn. Det hjälpte precis som sköterskan sa att hela tiden se till att han har smärtstillande i kroppen. Han mår så mycket bättre och har inte skrikit av sådan där jättesmärta.
Han är däremot betydligt mer trött och grinig. Ledsen över att inte kunna använda sin arm och göra saker som han brukar göra så humöret pendlar friskt men det är full förståeligt ju och jag försöker att pusha och finnas där. Se till att hitta lite andra lösningar på vissa saker som när vi ritar t.ex vilket inte är helt lätt att göra med en icke så upptränad vänster hand och ett papper som glider iväg…

Nu ska jag ta itu med papper och annat kring olyckan.
Jag behöver ett särskilt intyg från läkarsekreteraren för att försöka få tillbaka de 1400 kronor som jag köpte tågbiljetter för till min morbrors begravning som vi skulle åkt ner till Skåne för att delta vid idag, jag måste prata med min chef eftersom M är så kallat sjukskriven och behöver vård och jag inte kan arbeta just nu, och jag tänkte även kolla med vårt försäkringsbolag hur det fungerar med resor till sjukhuset, mediciner, utebliven inkomst då jag är hemma osv.
Jag har ingen aning som sådant men det kan vara värt att kolla upp när man faktiskt varje månad betalar något som heter försäkring…

Min fina M igår när vi satt ute och pratade och vilade en stund i våra gamla utemöbler. Zlatanband i håret för att få bort det från ansiktet då det efter de här dygnen är allt annat än fräscht av mediciner som hamnat fel och en massa annan smuts och klet. Så snart smärtan släpper lite mer ska vi klä in armen i plastkassar och tvätta håret på honom…

 

bloglovin 2013-06-04 kl 13:02

En natt med smärta

Natten har varit en enda lång pina.
Den första natten hemma var en bra natt i jämförelse med de två därefter.
Natten till igår var jag uppe en massa gånger. Han hade ont, hade hamnat fel i sängen så att armen smärtade, täcket hade åkt av, fick Alvedon osv.
I natt var det än värre.

Han har haft så ont. Skrikit rakt ut att det gör ont i armen, inte kunnat sova, fått panodilsupp, Ibuprofen, vägrat ta smärtstillande för att han kväljs av det då det smakar illa och är äckligt att svälja, somnat en liten stund, vaknat och skrikit, L har försökt lägga rätt honom med armen vilandes på en kudde så att handen och fingrarna kommer uppåt för att avlasta smärtan.

Imorgon har jag och barnen tågbiljetter som tar oss till Laholm där mina föräldrar ska hämta oss för att på onsdag närvara vid min morbrors begravning och ta avsked.
På torsdag eftermiddag har jag bokat tåg hem till oss. Detta gjorde jag dagen innan olyckan inträffade och jag har fram tills nu hoppats att vi ska kunna genomföra detta då jag verkligen vill vara med på begravningen men som det ser ut nu med nätterna och att M har så ont så tvingas jag nog avstå från det.
Det är ofantligt tråkigt att bo så långt bort som Värmland är i jämförelse med Skåne.
Ett alternativ skulle vara att jag själv tar bilen och kör tidigt på onsdag morgon och sen hem igen på kvällen samma dag men samtidigt så vet jag att jag inte är i bästa tillstånd till att orka med ca tio timmar på vägarna just nu med alldeles för lite sömn och allt därtill för att orka med att göra det.

Klockan nio nu ska jag ringa ortopedmottagningen för att höra vad de säger om att det gör så ont i armen. Rådfråga om vi ska ge honom något annat mot smärtan, om vi ska göra på något annat sätt, om det verkligen ska göra så här ont på honom.
Hoppas på att få bra hjälp för så här kan vi inte ha det och även om M just nu sitter lugnt i soffan och ser på tv och inte klagar alls över att det gör ont så kommer det fort det där och det är så jobbigt att inte kunna hjälpa honom att bli kvitt smärtan.

Kaffe och jordgubbar till frukost gör gott denna måndag. Måste bara ha mer kaffe!

bloglovin 2013-06-03 kl 08:32

Efterlängtat moment

Igår var en efterlängtad dag. Både uttalat men även om jag ser tillbaka på hur de senaste dagarna har varit från och till såväl dagtid som vissa nätter så var det tydligt att igår var av betydelse för W.

Igår hade tid på Centralsjukhuset för röntgen samt träff med läkare på Ortopedmottagningen.
Det stod ingenting om huruvida gipset skulle sitta kvar eller ej när röntgenbilderna skulle tas men när vi kom dit så tyckte han som skulle ta bilderna att vi borde ha fått träffa någon som tog bort det.
Det kändes en kort stund som om han skulle skicka oss vidare men sen beslutade han sig för att avlägsna gipset själv och vilken känsla det var förstod jag på W.

Hon sa flera gånger att armen var så lätt att bära. Den flög liksom omkring i luften och vägde ingenting.
Samtidigt så kunde hon inte räta ut den och den första bilden skulle tas med så rak arm som möjligt vilket inte gick och då hade hon ändå bara haft armen gipsad böjd i åtta dagar.
Bildern kunde tas iallafall trots en viss böjning och W var duktig och sträckte så mycket hon bara förmådde med hjälp av mig som höll hennes hand och hjälpte till att trycka den lite försiktigt i så rakt läge som möjligt.

De andra två bilderna gick bra och sen tog vi hissen upp till Ortopedmottagningen där vi fick vänta i 45 minuter.
I handen hade hon en del av sitt gips som hon ville spara och den långa lindan som hade suttit om gipset och som flera av kompisarna, och även jag, skrivit och ritat på.
Gipset var fascinerande hårt, jag förstår att hon har ett rött märke vid handleden där gipset klämt lite för mycket hela tiden för det var verkligen som sten det där.

När vi suttit i väntrummet och stirrat på någon menlös dagsåpa på tv4 på tvn som för övrigt var så mörk i bildinställningarna att det såg ut som att den var inspelade utan belysning och endast nattetid, och för övrigt gick den endast ut på att operera och att hångla, så kom doktorn och ett stort leende spred sig i Ws ansikte när hon fick se vem det var.
Otroligt nog samma läkare som eftre sköterskan tog emot henne på akuten.
En ung, supertrevlig, sanslöst pedagogisk och bra med barn, söt och skånsk doktor. Han äför övrigt bäldigt lik någon som är med i Gabba Gabba på Barnkanalen för W frågade honom om han varit på tv vid förra mötet.
Igår frågade hon honom om han inte hade en bror som kanske varit med 🙂

Favoritdoktorn undersökte hennes arm noga och frågade hur det kändes och om hon kunde göra si eller så, om det gjorde ont där eller där, flera gånger.
Hon kunde inte räta ut armen ännu och inte heller få ihop överarm och underarm som hon kan med höger.
Rörligheten i handleden däremot fungerade bra och hon kunde utan problem vända handflatan upp eller nej fullt ut utan att det kändes kring armbågen där skadan var.

Vi fick se på röntgenbilderna både de som togs förra tisdagen och de nya.
Han förklarade och förstorade upp och det kändes bra.
Sen så sa han plötsligt att skulle gå iväg och diskutera några saker med en kollega och så lämnade han oss.
Då sjönk modet en del och det kändes inte lika självklart längre att allt var ok som vi börjat hoppas på.
W la sig på sjukhussängen och vi pratade om att det finns ju en liten risk att det kan vara så att det blir en ny gipsning av armen.

Efter en stund kom han tillbaka och det med det glädjande beskedet att hon inte behöver gipsas igen!
Man ser fortfarande en mörk skugga vid sidan om skelettet kring armbågens ytterkant men denna utgjutelse [han sa något mer men jag kommer inte ihåg ordet] kräver ingen gipsning för att fortsätta läka fint nu.

Hon skulle själv bedömma hur pass mycket aktivitet och träning som känns ok. Hon kommer att ha lite ont i början men den smärtan ska försvinna allt eftersom och rörligheten ska komma tillbaka bara hon börjar använda armen igen.
Om hon fortfarande har ont efter två veckor så ska vi höra av oss så nu tar vi och försöker ha en normal vardag så får vi se hur det känns om två veckor.

En normal vardag med en arm som gör ont men som man inte tänker på är inte helt lätt.
Det var betydligt enklare att tänka på den när gipset fanns där som en påminnelse om aktsamhet… Jag har t.ex lyckats med att både kasta en påse med cheeseburgare mot henne som landade rakt på det onda stället på armen, nästan lägga mig på den när jag skulle sträcka mig över henne och gå emot den i flygande fläng.
Kanske borde vi binda ett rött band om vänster arm på henne så kanske jag kan lyckas komma ihåg att hon faktiskt har ont där. Tror dock inte att den idén skulle tas emot så väl… 😉

Idag packade hon ned gipset i skolväskan för att visa, låta kompisarna se, och få prova det typ och det tyckte jag var ett bra avslut på denna olyckshändelse.

iPhonebilder från gårdagen

bloglovin 2013-05-16 kl 13:49