Etikettarkiv: Piratskepp

Speltips för regninga sommardagar

Tur att jag tycker att det är roligt att spela spel med barnen för just det känns som en given sysselsättning den här sommaren…

Häromdagen framåt kvällen regnade det dock inte men M hittade ett oöppnat spel under sideboardet i vardagsrummet. Otroligt nog hade det fått stå oöppnat ända sen julafton. Konstigt med tanke på att vi tycker om att spela spel och gör det ganska mycket men det hade hamnat längst in under bänken.

Nytt spel innebär oftast en viss inspelning innan man greppar reglerna och börjar kunna tänka i vinnardrag men det här var ändå ganska lätt att förstå och ju fler gånger vi spelade det desto mer förstod vi hur man skulle göra för att göra extra smarta drag och kunna vinna.
Spel ska enligt mig inte ta för lång tid att spela, de ska inte vara alltför svåra men ändå ge möjlighet till lite klurande som kan ge en vinst och så får de gärna vara färgglada. Det tycker jag om.
Detta var ett sånt så Catan Junior blir juni månads regniga speltips till er som har barn inte alltför stora barn.

bloglovin 2015-06-25 kl 13:32
Annonser via Bloggpartner.se

Lek & Bus

Igår åkte vi på utflykt till Örebro. Tanken var egentligen att vi skulle ägna dagen åt bad på Gustavsvik men att det bara skulle vara jag som badade med barnen en hel dag och L ägnade sig åt att titta på kändes inte särskilt kul så istället blev det ett besök på Lek & Buslandet där det var gött lugnt eftersom Örebroarna inte har sportlov samma vecka som vi. 

Ett klassisk lekställe med ett inringat område fullt med klätterställningar, rutschkanor, bollhav, kanoner, studsmattor, hoppborgar och en hisnande vulkanrutschbana som man kunde kasta sig ut i först om man lyckades med att ta sig upp för vulkanens brant.
Det kunde man bara göra på två ställen på den där det fanns fästen, likt en klättervägg, att sätta fötterna på.
M tog sig otroligt nog upp, flera gånger faktiskt, även om han mattades av efter ett antal upp och ner sessioner.
Första gången han åkte i rutschkanan nerför vulkanen höll han så hårt i kanterna på den att han i stort sett inte hade någon fart alls. Samtidigt som han blundade. Det var läskigt högt alltså. I alla fall så där i början!

Vi blev kvar i fyra och en halv timme och under den tiden lekte barnen så att de var svettiga, vi åt mat, och gjorde egen mjukglass. Barnen drack vatten i mängder och lekte en massa. Jag och L fick även en hel del tid till att sitta ner och inte göra någonting när de var iväg och lekte på egen hand.
Jag lyssnade på avsnitt fem av Jennie, Mary & Stina podcast Het på gröten och bläddrade i veckans söndagsbilagor, drack kaffe och L löste korsord och surfade.
Hade det varit ett uns av skönare sittmöjligheter så tror jag att vi kunnat somna när det var som mest lugnt. I alla fall jag som var väldigt trött hela dagen igår efter en natt med usel sömn. På vägen hem somnade jag till flera gånger och det trots att barnen var som hud och katt i baksätet i flera mil.

En trevlig andra dag på sportlovet hade vi igår och idag kör vi kontrasten till familjenöjen nämligen jobb och M ska va på förskolan. Senare i eftermiddag ska vi träffa Ms dagiskompis och leka men först ska det jobbas lite mer.

Trevlig onsdag på er!


Utanför Lek & Buslandet fanns tre stycken enorma dinosaurier som var fascinerande stora och mycket verklighetstrogna. De såg så riktiga ut att M inte vågade gå fram till dem ensam från början då han trodde att de skulle börja leva 🙂

bloglovin 2014-02-26 kl 09:58

De tänkte operera fel arm på mitt barn

Idag är det en vecka sen vi svängde in på Centralsjukhusets parkering strax före halv sju på morgonen.
M var trött och lite spänd i bilen men hojtade hej vilt efter en stund för då hade han sett ett stjärnfall. Han kunde inte hålla tyst med vad han önskade sig.
En stor banan var det han allra helst ville ha. Jag antar att vetskapen om att han inte skulle få äta någon frukost hade en viss del i detta…

Kvart i sju skulle vi befinna oss på avdelning 12 och väl där så klädde han om och fick sen Emlakräm och plåster på båda armarna.
Jag tänkte inget särskilt kring det att sköterskan satte kräm på båda hans armar och inte heller noterade jag att han inte fick något personarmband runt handleden.
Även om jag stålsatte mig, och det är något jag är grymt bra på att göra, så tyckte jag att hela grejen var smått obehaglig redan här.
Bara att vistas i rummet i väntan på att de skulle komma och säga att det vardags att rulla ner till operation var blä rent ut sagt.

W ringde innan hon skulle åka till skolan och ville prata med M.
Jag la luren vid hans öra och han berättade hur det var och de sa söta saker till varandra som att de älskar varandra.
W var även uppe tidigt för att inte missa att vi åkte för hon ville absolut säga hej då och när de kramades så började hon gråta så även hos henne fanns det funderingar och allvar kring det där med en operation.

När vi väl befann oss nere på operation fick vi träffa läkaren som skulle operera M.
En oerhört lugn och trevlig man med en utstrålning där han stod avslappnat i munkjacka bredvid M som låg i sängen utan att säga ett knyst hade en inverkan på mig så jag önskade att han skulle prata i evighet och att vi skulle slippa det där med operation.
Han påminde om Morgan Alling var det enda jag kunde tänka där jag stod mitt emot och försökte ta in vad han sa samtidigt som mina tankar befann sig på den förra operationen och hur M inte ville vakna till efter att ha varit sövd, hamnade på Iva och kräktes massor.
Nervös men stålsatt till max var vad jag var.

Här visade det sig att sköterskan inte hade behövt kleta in M med Emlakräm på båda armarna och den som var chef över sövningen [jag lär mig verkligen inte vad alla de där vitklädda personerna har för titlar] inte heller hade hon satt på M ett armband vilket hon fick en tillsägelse för och rusade iväg för att hämta ett.
När jag kom tillbaka efter ett snabbt byte till operationskläder sa läkaren till mig att M säger att det är höger arm som han ska operera. Ja! Vilken annars liksom?!

Det visar sig att i hans journal står det att det är vänster arm som de ska öppna och ta ut titanstänger ur. Hemska hemska tanke!
När jag bär i M i operationssalen så är allt förberett för att operera vänster arm. De flyttar runt lite saker, et bord m.m., till den andra sidan.
Jag hinner tänka tanken fullt ut och se för mitt inre hur de öppnar fel arm på honom i detalj innan de väl upptäcker att det inte finns något att plocka ur i den.

Tar mig samman, dvs stålsätter mig, och fokuserar på M. Vi leker med en av grejerna som barn får välja mellan i korgen de har inne på op.
Jag pratar på och de drar bort plåster efter plåster, jag skjuter upp en liten kula i ett plastigt flipperspel, de torkar bort Emlakräm, jag skrattar, de sticker honom, vi räknar hur många poäng vi får, de gör allt möjligt med hans arm, M lyckas nästan få 100 poäng och jag hejar på, det piper och blippar lite varstans, M skakar det lilla gröna flipperspelet, jag känner mig tung i huvudet och så samlas de runt huvudet på honom och trots att han protesterar vid att ha masken så nära ansiktet så andas han in.
Ögonen på honom vänder sig lite innan ögonlocken stängs och sen ser han död ut. Igen.
Genast är en trevlig sköterska [eller vad hon nu är] framme hos mig och säger att hon ka följa mig ut följt av att det där gjorde jag bra, de andra instämmer, och sen går vi och jag är barnfri men känner mig som om hjärtat slitits ur min kropp.

L har precis lämnat W på skolan så vi ses i cafeterian för frukost. Jag får bara i mig kaffe men det gånger två.
När det gått en halvtimme så tror jag att de ska ringa men det gör de inte.
När det gått en timme är telefonen fortfarande död och då har det gått längre tid än jag vad jag fick känslan av att det skulle göra när den där Morgan Alling gick igenom operationen med mig.
Enligt röntgenbilderna så såg det bra ut och de skulle öppna i samma hål som tidigare och lyfta och lirka upp stängerna.
Oftast går det lätt att göra sa han och det såg ut som att det skulle bli lätt med M.

Efter en timme och fyrtio minuter och två rejäla muggar med kaffe var jag helt säker på att något gåt väldigt fel.
Föreställde mig alla möjliga otäcka saker och pendlade mellan att M aldrig mer skulle vakna eller att de inte ringde för att de inte hade mitt mobilnummer.
Ganska grava kontraster skulle man ju kunna säga.

Då ringde de! Efter en timme och fyrtioen minuter!
Jag och L gick till uppvak och då bara en förälder får vara där inne med barnet så gick L in först då han var tvungen att åka till jobbet strax därefter.
När ja kom in så föreställde jag mig hur M skulle sova likt efter förra operationen då han sov och sov inte ville vakna alls.
Jag hade så fel!
I sängen låg en gallskrikandes kille, det hörde faktiskt ända ut i korridoren men jag kunde inte tänka att det var M som lät för i mitt huvud existerade bara att han inte skulle reagera vilket ju var anledningen till att vi hamnade Iva förra gången.
Han skrek mamma, mamma, mamma, miljoner gånger kändes det som och i panik. Slog vilt omkring sig med ögon stora som tekoppar. Försökte ta sig ur sängen och även om jag försökte hålla om honom och lugna honom, säga att mamma är här, så hjälpte det inte alls.
Han fortsatte att skrika mamma och runt sängen var då jag och två stycken personal. En på var sida om sängen.
M skrek helt galet, slog till mina glasögon så att de inte sprack av den smällen var en sanslös tur, han trasslade in sig i alla slangar, och när han fick syn på bandaget på höger arm började han skrika att han inte vill ha gips.
Förstod att han gick tillbaka och mindes olyckan min lilla stackare.
Jag hann tänka en miljon saker där vid sängen och personalen stod kvar.
M gastade om att han var törstig och fick saft att dricka i sugrör. Just under själva drickandet tystnade han men sen drog han igång igen.
Personalen stannade kvar och jag antar att de undrade lite över hans tillstånd för de ställde frågor om han inte tål morfin och andra saker.
Vad jag vet så tål han det. Fast just då kändes det inte som att jag visste någonting och plötsligt började jag må illa.
M skrek mamma samtidigt som han slog bort mig. Han skrek också att han hade ont om och om igen.
Jag mådde mer och mer illa och när benen började kännas för svaga för att stå på så så blev jag tvungen att säga till personalen även om det kändes som världens nederlag att inte klara av att hålla mig tätt intill M.
På ena sidan av Ms säng fanns en liten soffa.
Det gick snabbt och de drog fram den intill Ms säng och jag hamnade i den med benen i högt läge och fick ett glas saft.
M skrek men det märktes att han visste att jag var där för när jag bytt sida för att lägga mig ner så hittade han inte mig med blicken längre.
Jag låg på soffan och höll min hand på honom och då valde de att ge honom morfin mot smärtan och sen även sömnmedel för att göra om uppvakningen för honom.

De sa att han inte skulle minnas detta men det visade sig sen hemma att han visst kom ihåg en del av det.
Han berättade att jag hade hållit fast honom och att han skrek för att det gjorde ont och han ville inte att jag skulle hålla på hans onda arm.
Efter en kort stund somnade han och jag kände mig piggare igen.
Fick höra att det är väldigt dumt att inte äta frukost men att få ner något den morgonen med en orolig mage var inte att tänka på om jag inte skulle kräkas.

M sov och jag satt bredvid och tittade på honom och lugnet infann sig på utsidan även om jag mest satt och tänkte på hur det skulle gå att väcka honom efter den här första pärsen.
När det blev dags att få honom till att vakna till så tog jag det så lugnt och det fungerade bra.
Han vaknade sakta, konstaterade att han hade ont, att han ville hem, att han var trött och törstig och så var han väldigt hes. Hesheten höll i sig sen resten av dagen.

Efter ytterligare ett tag med lite kontroller fick vi köra sängen tillbaka till avdelning 12.
När vi kom upp dit sa M till samma sköterska som hade satt Emlakräm på honom tack för en trevlig resa och yttrade sig om fåtöljen på rummet som han tyckte var cool.
Roliga kille liksom 🙂

Några timmar vilandes på rummet blev det. M var hungrig och jag matade honom med pannkakor och sylt. Han kräktes inte en enda gång på sjukhuset, varken efter all saft han drack eller maten.
Det var så många saker från olycka och tiden på sjukhuset i maj.
Han visste direkt när vi kom tillbaka till rummet att han inte skulle få åka hem förrän han lyckats kissa.
När orken fanns så kämpade han, precis som i maj, men varje gång jag satte honom på toaletten så blev han lika ledsen för det kom inget.
De tog ultraljud på blåsan och det fanns nästan 2 dl i den och han var kissnödig men det är svårt att få ut det.

13.05 ringde läkaren och pratade med mig.
Han hade en operation till på gång då och om vi ville träffa honom så skulle vi få vänta ytterligare en timme och fick då välja att om M kunde kissa och det kändes bra för oss så fick vi åka hem efter telefonsamtalet.
Jag fick veta att operationen hade gått bra men att det hade vuxit nya ben ovanpå pinnarna.
Barn växer oerhört fort. Det är därför som barn inte får ha pinnar, spikar, skruvar kvar i kroppen för det kan bildas missbildningar och bli som en böj på armen med nya ben ovanpå fick jag veta.
Och om de gör sig illa igen så kan resultatet bli sämre om de finns kvar.
När det gäller vuxna som inte växer mer så brukar man strunta i att operera ut pinnarna.

Ms pinnar var inbäddade med nytt skelett så de hade fått knipsa bort ben för att komma åt pinnarna och få ut dem.
Att han hade ont var som det skulle. Han hade fått antibiotika i de två såren och sen smärtstillande.
I ca tio-fjorton dagar är hans arm extra känslig och kan vid olyckligt fall brytas av på nytt så ingen klättring, hoppning på studsmatta eller liknande på ett tag.
Ungefär samma läge som förra gången kändes det…

Tillslut kunde han kissa och lyckan över det gick inte att ta miste på.
Sköterskan kom för att ta bort nålen och när hon sprutade in vatten för att få bort luften antar jag så sa M tack för den lilla slurken.
Han var vid gott mod när han visste att han skulle få lämna sjukhuset och åka hem 🙂

Jag hade lovat M ett besök på Toys R Us och även om han var trött så gick han själv med ryggsäcken med hunden, snutten och igelkotten i till bilen och ville till leksaksaffären.
Det blev lite Lego men när vi satt i bilen igen så tog krafterna helt slut.
Han började må illa och när vi kom hem så kräktes han.
Innan han slocknade utmattad i soffan och sov i flera timmar sa han att han aldrig i livet mer ville åka till Rottneros för tänk om han bryter armen igen.

Min tappra modiga lilla fantastiska pojke!
Nu har vi äntligen satt punkt för denna långa upplevelse som för dig som är den känsliga och funderande lilla människa som du är har tyckt varit stundtals så jobbig.
Mitt hjärta stannade ett litet tag den där dagen i parken när jag rundade hörnet av piratskeppet och såg dig stå där med din arm böjd åt helt fel håll.
Jag älskar dig från månen och tillbaka ♥

bloglovin 2013-10-11 kl 12:02

En modig liten klättrare tillbaka på brottsplatsen

Hela sommaren har de legat där de där fribiljetterna vi fick från Rottneros Park en tid efter det att olyckan inträffade.
Jag har haft som plan att vi skulle besöka parken någon gång efter röntgen den 10 juli som var den röntgen som skulle innebära att det var fritt fram för lek igen och före semesterns slut och M skulle tillbaka till förskolan.

I lördags åkte vi till Rottneros Park allesammans. Jag pratade med M på fredagen om detta. Först var han lite tveksam. Sa att det nog inte är så bra att han klättrar i piratskeppet för då bryter han nog nacken [!!??] eller båda armarna eller ett ben och får åka ambulans igen.
När jag sa att det nog inte kommer att bli så för vi är försiktiga och hjälper honom att klättra upp för det där nätet där det hände om han vill det så undrade han om han fick ta med sig hunden. Det var väldigt viktigt att han var med ifall det skulle hända en olycka igen.

Han tänkte nog lite mer än vad jag trott på att vi faktiskt skulle åka dit. Själv tänkte jag lite grann på det under bilfärden dit men det blev mer kännbart när vi väl gick uppför backen och det där piratskeppet skymtade framför oss.
M tog täten till klätternätet och visade W och L. Jag själv stod och tittade på och förundrades över att det inte alls var högt.
Jag vet att när jag befann mig i någonslags chock och försökte hantera känslorna och rädslan genom att stänga av och agera mekaniskt pratandes med 112 att jag först sa att det var tio meter högt nätet som M föll ifrån. Sen ändrade jag mig till sju meter för att sen förstå att det var bara ca en och en halv meter.
Nu såg de där ca en och en halv meterna väldigt lågt ut. Dessutom var marken full med sådant mjukdämpande flis.
Att det ens är möjligt att ramla från det nätet så att armen på en liten kille med så böjligt och mjukt skelett går av på två ställen samt att benen sticker ut på undersidan av armen borde ju vara omöjligt!!!
Så himla svårt att förstå för mig men olyckan hamnar väl under det som brukar kallas maximal otur antar jag.

W klättrade upp först och när hon sen stod i skeppet så började M att klättra.
Ganska försiktigt och allvarligt tog han sig upp mot W.
När han närmade sig henne så tog hon honom i handen så att han tog sig över kanten och sen var segern vunnen.
Ytterligare en gång till klättrade han uppför nätet men sen räckte det.
Klätterställningen vid lekparken längre ner i parken har ett liknande klätternät och i det klättrade han när vi var där med förskolan men i lördags ville han inte det.
Jag tror att han kommer att ha en försiktig inställning till sådana där klätternät en tid framöver.

Barnen lekte i skeppet men M var lite som han la band på sig.
Han tog det lugnt, stod och styrde men såg fundersam och allvarlig ut. Inte alls så som han lekt vid den andra lekparken eller i träbanan i skogen och när W ville gå vidare så hakade han på direkt utan det vanliga tjatet om att han vill leka mer.

Enligt M hade det varit en bra dag i parken.
Han hade haft kul och det hade ju inte hänt något den här gången. Det var oerhört skönt för mig att vara tillbaka där det hände.
Må hända att det låter fjantigt och så klart finns det värre saker att råka ut för men de där bilderna som spelas upp i mitt huvud när jag går runt skeppet och ser M stå där med sin arm så onaturligt konstigt böjd och med de efterföljande dygnen så fulla av smärta för honom, rädsla och oro från oss alla jagade mig ibland både dag och natt den närmsta tiden efter det hade inträffat.

Någonslags reaktion och urladdning kom dock från Ms sida efter dagen för vid Bolibompatid i lördags kväll blev han ledsen. Han ville ligga nära mig i soffan, sa att han var ledsen men kunde inte förklara varför.
Tårarna föll och han grät i omgångar, länge och okontrollerat, men kunde inte säga vad det var han var ledsen över.
En gråt som inte liknar något som han annars tar till. Varken när han slagit sig, är arg eller ledsen över att någon sak gått sönder osv.
Vår lilla kille som trots att det kändes läskigt och han faktiskt hade skadat sig illa i det där nätet ändå tog mod till sig och klättrade upp för det!
Den finaste lilla modiga prins som finns är vad han är ♥

Den 28 augusti blir det åter igen röntgen av Ms arm.
Om allt ser bra ut då och allt på insidan har läkt ihop som det ska så kommer vi att få tid för en sista operation då titanstängerna som hållit ihop skelettet så att det ska kunna läka samman kommer att avlägsnas.
Det ska bli otroligt skönt när allt det här är över!

bloglovin 2013-08-13 kl 12:11