Etikettarkiv: Röntgen

Hos veterinären med det onda frambenet

VeterinärBaileys1sept2015
Mina två små grabbar på Ulvsby smådjursklinik i eftermiddags♥

Puh vilken dag det varit. Och natt. Jag bearbetade Baileys onda ben med värsta tänkbara scenarion med brutna ben, benpipor som stack ut, avlivning med mera, natten lång typ efter att han knappt kunnat resa på sig från golvet nedanför sängen där han låg när jag låg med iPaden i ansiktet. Kände mig som en vålnad när jag masade mig till badrummet imorse!

Att jag skulle ringa och få en tid för undersökning hos veterinären var imorse inte längre en fundering. Jag ringde direkt när de öppnade klockan åtta och vi fick en tid halv tre.
Mellan halv nio och halv två innan jag hämtade M på fritids försökte jag beta av så mycket som möjligt. Min jobbmail var översållad med bokningar, diverse speluppdrag och annat och jag blev avbruten flera gånger när jag försökte beta av mailen av att det ringde [hela dagen har det ringt en massa och jag har svarat i mobilen rekordmånga gånger, jisses vad folk vill fråga mig saker och prata med mig just idag]. Den här hösten finns det utan tvekan ett större intresse för att sjunga i kör. Sen vet jag ju inte om de nya barnen kommer att fortsätta men i alla fall är det många som ringer och vill ha med sina barn. Kul.
Hade tänkt förbereda mig inför fredagens två lite tyngre arbetsuppgifter och öva men det hanns inte med så mycket som jag tänkt mig. Varvade mina båda jobb och betade av en litenhög med A4 och A3 tavlor också som kom iväg med posten. Jättekul att printa ut beställningarna och posta dem. Är ju först då som man verkligen ser hur tavlorna ser ut för när de bara är i min dator så är det inte samma sak.

M och jag åkte iväg med en smågnällig Baileys. Han är så ledsen för att han inte fått gå på våra promenader. Sitter vid ytterdörren och gnäller, svassar runt mig, vill så gärna komma ut men det går ju inte om han ska ta det lugnt. Haltandet var dessutom värre och mer idag och så fort han sätter rumpan mot golvet så åker frambenet upp.

M och Baileys underhöll i väntrummet, även om han inte är riktigt sig lik fullt ut så finns det ändå mycket bus, lek och röj kvar i honom. Kul att se dem så kallat kommunicera med varandra, haha, inte en enda gemensam eller enad tanke eller handling där inte.
11,4 kilo väger han tydligen och precis när vi var klara med att väga allt och alla typ så fick vi komma in och han blev undersökt av en veterinär. Hon böjde igenom honom grundligt över hela kroppen. Han gnällde och var uppe i varv. Att kunna tolka om han hade smärta någonstans var helt omöjligt då han gnällde lika mycket när hon tog på hans bakben som framben, hals som mun.
Grundlig var hon men ville att ortopeden skulle göra detsamma och eftersom han höll på med ett ultraljud fick vi sitta kvar i undersökningsrummet.
När han väl kom så gjorde han samma undersökning och böjde och klämde överallt men mest på det onda vänster frambenet.
Han kunde inte känna något konstigt med det.
Man vill ju veta vad det är som gör att han haltar, inte vill stöjda på benet, verkar ha ont men det gick inte att få fakta om det tyvärr.
Istället så skulle vi avvakta och ta det lugnt med honom. Ingen rush och lek, hopp och träning av något slag. Korta promenader i koppel runt vårt område några enstaka gånger per dag och förhoppningsvis så är det en sträckning av ett hopp han gjort eller liknande som kommer att ordna till sig genom vila.
Man vill ha koll på sådant här, de har ju fått in valpar med fel på leder, höfter med mera, så om det inte var bättre om 7-10 dagar så skulle jag höra av mig igen. Samtidigt som detta lugna leverne fortgår så skulle jag ge honom smärtstillande och antiinflammatorisk medicin en gång om dagen ifall det var en inflammation han hade.
Det har jag gjort nu ikväll. Flytande med spruta följt av en halv köttbulle. Inga problem alls faktiskt, han var så duktig.
Nästa steg om han inte skulle bli bättre med vila är att röntga honom. Visst var de skönt att inget var brutet eller att de upptäckte något annat konstigt men jag oroar mig ändå. Tänker var femtonde minut, måtte han bli bättre, och mitt hjärta blöder.
Får se hur vi gör till helgen. Den planerade återträffen med alla fyra brorsorna är då och det är en massa kul påhitt på schemat. Att röja runt fyra små hanunghundar är inget som skulle fungera just nu i alla fall. Han får väl sitta där i sin canvasbur och kika på när syskonen leker, stackaren. Vi får se hur vi gör när lördagen är här.

Nu ska jag packa Ms skolväska, lägga fram hans kläder inför imorgon, packa mina egna väskor, bre en leverpastejsmörgås som Baileys äter till frukost tillsammans med sitt torrfoder, koka två hårdkokta ägg till mina barn som de har önskat ha på mackan imorgon bitti, ladda kaffebryggaren inför imorgon bitti [gör som oftast allt för att få en smidig friktionsfri tidig vardagsmorgon som möjligt] eftersom jag fortfarande inte har beställt några nya nespressokapslar och sen printa och paketera en tavla sen ska ett avsnitt av Gossip Girl få avsluta den här extremt långa dagen.
Over and out.

bloglovin 2015-09-01 kl 23:18
Annonser via Bloggpartner.se

Så var det fredagen den 13 igen

Så var det fredag igen! Konstigt det där att fredagen kan kännas så avlägsen när en ny vecka kickar igång men sen säger det bara swish så är det fredag igen. Antar att det har med att göra hur mycket man har att fylla veckans dagar med och denna veckan har inte varit något undantag från andra veckor och därmed har det inte alls varit svårt att ha att göra från morgon till kväll och även en natt där emellan och få tiden till att gå.
Så skönt med helg även om den nästan fullt ut planerad redan. Roligheter, handbollsmatcher på hemmaplan och därmed även tjänstgöring i kiosken för mig och L framåt lördagseftermiddagen och så som vanligt jobb på söndag för min del.
Och så är det ju melodifestivalfinal imorgon kväll och jag har gjort två stycken någorlunda runda små marängbottnar som just nu förvaras i ugnen i väntan på att fyllas med färska jordgubbar, mjölkchokladtryffel, smält choklad med mera. Kan bli gott!

Imorse cyklade M till skolan och jag gick bredvid. Underbart väder med strålande sol även om det var kallt så att fingervantarna åkte på. Våren är verkligen efterlängtad den här gången.
Väl hemma igen fredagsdammsög jag huset på båda våningsplanen, körde en lightvariant av dammtorkning, plockade här och var, packade ner de jackor som är för små för W som G och S ska få, och sen hann jag också med att hänga undan Ls gigantiska hög med skjortor och kavajer som har en tendens enligt mig till att lagras på hög i tvättstugan eller under trappen där han hänger de på tork efter tvätt vintertid.
Om man är effektiv och snabb tar det inte särskilt lång tid att basicstäda så jag kom iväg till jobbet i god tid. Nu har jag skrivit och skickat brev till små körtjejer och ska jag strax beta av dagens sista uppgift innan jag far hem med bilen för att gå den korta promenaden till fritids och hämta hem lillskrutten och hans cykel.

Det är ju fredagen den 13:e idag och även om jag inte tror på någon otur direkt så har jag ändå tänkt tanken att det är just den dagen idag och det därför att förra månadens fredagen den 13 slog M sig rejält på kvällen på ridskolan.
Jag och Ws ridkompis mamma satt som vanligt på läktaren i ridhuset och killarna var i cafeterian. Det har de varit många gånger och den är ju belägen rakt under ridhuset så det är inte avlägset eller långt bort heller.
Plötsligt hör vi skrik och gråt och jag hör att det är M. Ridlektionen har precis börjat så vi hade inte suttit länge alls. När vi kommer in i cafeterian står en pappa bredvid M som håller sig för ansiktet och är helt blodig. Han har blod på händerna och blod från näsan och rakt ner över mun och haka så det går inte att urskilja varifrån det blöder. Kompisen står bredvid och ser smått chockad ut så klart.
Jag blir rädd som tusan och dessutom avskyr jag ju blod så det snurrar mindre skönt i huvudet på mig från då och en stund framöver.
M som är rädd för blod bara skriker och har panik, antagligen påminner detta honom om olyckan med hans arm i Rottneros. Samma känsla finns hos mig.
Jag kopplar på autopiloten försöker stoppa blodet, tar papper, vatten, vi står i köket över vasken, och sen får han lägga sig ner på en soffa. Allt för att kunna lokalisera vart allt blod kommer ifrån.

Efter en stund när det inte blöder lika mycket så ser jag att det blöder från näsan, från läppen som är sprucken och från munnen kring hans enda alldeles nya framtand [han tappade båda framtänder med några dagars mellanrum och det växer extremt sakta ut nya] som bara vuxit ut till hälften.
Killarna har lekt och brottats vilket de aldrig annars brukar göra utan mest sitter och pratar och spelar på iPadsen. Det har varit skojlek från bådas sida men sen så hade M lyckats ramla framåt och hann inte ta emot sig utan landade rakt i betonggolvet med ansiktet nedåt.

När han lugnat ner sig lite mer så ringer jag 1177 och sen följer ett långt samtal med dem. Så långt att hela ridlektionen hinner ta slut.
Samtalet handlar mycket om svullnad, om han har ont i huvudet, mår illa men mest om huruvida hans vuxentand klarat smällen.
Den satt som tur var inte snett men kändes däremot lös men så länge den sitter där den ska så var det, i avsaknad av att det i det här länet inte finns en akuttandläkare efter klockan 18 en fredag, bara att vänta tills på måndag då folktandvården har öppet om inte tillståndet förvärrades under natten för då var det den vanliga akuten som gällde eller under dagtid lördag och söndag för i så fall skulle jag ringa igen och så skulle jag få veta vem det är som tjänstgör som akuttandläkare just den helgen i vårt län och vart man ska åka för ett besök. Minst sagt skumt. Finns det endast en akuttandläkare i Värmland under helgerna och den kan tydligen befinna sig var som helst beroende på vart vederbörande bor eller jobbar så det kan inte 1177 ge svar på en fredagskväll? Såg framför mig hur vi skulle bli tvungna att åka till Torsby eller något annat ställe långt bort nästa dag för jourvård men dock inte förrän jourtandläkaren startar sin arbetsdag typ vilket jag fick klart för mig inte var nattetid i alla fall. Ja konstigt men som tur var så slutade det helt att blöda och även om tanden kändes lös så skulle vi absolut inte röra den eller borsta den förrän tandläkaren på måndagen hade kikat på den.

På måndagen röntgades M och tanden var lös men förhoppningsvis är den det för att den bara vuxit ut till hälften ännu för så kan det vara innan rötterna fått fäste fullt ut [eller vilka ord de nu använde sig av].
Anledningen till att det blödde så mycket ur munnen var förutom den spruckna läppen att en liten bit av tandköttet hade ryckt bort och det såg därför också ut som att det var från tanden det kom blod.
Lite tragiskt var att på onsdagen därefter ringde de från fritids och sa att M hade ramlat framstupa i lekhallen och slagit i tanden och att det blödde.
Det blev röntgen på folktandvården igen men än en gång tror de att han hade turen med sig och tanden sitter där den ska även om den är lös. Blodet den här gången kom från ännu ett sår på tandköttet på ett annat ställe och för att förhindra infektion i tandköttet och kring tänderna skulle vi badda med en bakterielösning på tops i hans mun morgon och kväll och till att börja med inte borsta den lösa framtanden.
Det har vi gjort och det har gått bra och nu är försäkringsbolagen uppdaterade både via fritids och vårt eget så nu har vi koll och rätt att få eventuella följder tillrättade efter 18 års ålder om det skulle behövas för det är tydligen först mellan 20-25 som en mun och dess tänder är helt färdigvuxna och man kan se om det syns något på tanden och runt om men då gäller ju inte den fria tandvården längre så det kan ju bli kostsamt men det slipper vi att tänka på nu.
Han ska dock tillbaka och röntgas igen om en månad ungefär för att de vill hålla lite koll på tanden.

Ja nu hoppas vi på en lugn fredagen den 13 kväll. L ska ut med arbetskollegor och innebandykompisar så det är jag och barnen som fredagsmyser i soffan tillsammans efter stallet. Amigo, melodifestivalförberedelser med Malin på Barnkanalen, Let´s dance eller tjejfilm med W blir det också. Känns som ett skönt slut på veckans vardag.
Men först lite mer jobb och sen mat och till ridskolan…
Happy fredag på er!

 Den finaste lilla långhåriga och tandlösa sexåringen som finns ♥

 

bloglovin 2015-03-13 kl 13:41

Morgonstund

Jag somnade verkligen på några sekunder lite efter klockan tolv inatt. Var trött redan när min privata chaufför [sambon, haha] skjutsade mig till Herrhagen klockan fem så det var inte konstigt att det inte rådde några insomningsbesvär efter några glas vin och en massa skratt…
Det blev en sån trevlig kväll tillsammans med god mat, vin, perfekt kladdiga amerikanska brownies till efterrätt och en massa massa prat.
Urtrist är ett milt uttryck över att denna fantastiska nyfunna vän på lördag lämnar stan för jobb och boende i Göteborg.

Idag finns en lite skön känsla i kroppen. Kanske är det för att det är sista veckan före sportlovet då det åtminstone kommer att bli några dagar ledigt tillsammans med barnen för min del. Färre tidiga morgnar med tider att passa, lite roliga påhitt, och några sköna dagar. lite Kanske är det för att ljuset märkbart är på väg tillbaka. Morgnarna är inte lika mörka lika länge längre och dagarna blir synligt längre för varje dag. Att ana ett uns av slut på vintern med mörker och kyla är rent av magiskt.
Kanske är det för att jag inte grubblar och tänker så mycket idag. Vänder och vrider på ord, det får andra göra om de vill det, och tolka och prata bäst de vill. Det lilla jag delar med mig av från mitt privatliv här är inte så mycket men sant så som jag känner.
Kanske är det för att jag fick en uppfriskande promenad till skolan tillsammans med vår lilla sexåring som var tvungen att gå på alla små isfläckar han kunde hela vägen dit och promenaden tog därför så mycket längre tid än va den hade behövt göra så jag hann med att få en syrekick utan dess like och känner mig nu riktigt pigg. Eller så är det för att jag idag inte lika snorig som igår morse.
Helt enkelt så känns det bra idag!

Dagens goda frukost är uppäten och nu ska jag fylla på muggen med kaffe och fylla i papperna som vi ska ha med oss till skolsköterskan senare i eftermiddag då det vankas hälsokontroll av M och sen måste jag ringa folktandvården och boka in röntgen av Ms tänder då han råkade ut för en liten olycka i fredags kväll på cementgolvet i ridskolans cafeteria.

Fin måndag på er!

bloglovin 2015-02-16 kl 09:29

En gång om året röntgas han

Det verkar som att månadsskiftet maj-juni är förpestade med lite olyckshändelser i Ms liv.
Igår hade vi en fantastisk morgon på fotbollsplanen. M tränade och jag tittade på i strålande sol pratandes med den mamma som vi köpte Ms nya cykel utav kvällen före.
Tiden gick jättefort och det var en mycket glad fotbolls- och cykelkille som trampade hemåt.

Inbjudan från kompis om lek i poolen likt så som lördags eftermiddagen spenderades tackades ja till och när jag släppt av de två stora tjejerna för sjöbad åkte vi dit.
Allt var lugnt, eller lugnt var det ju inte utan en massa bad och tjoande, hopp från trappsteg ett till fem på rutschkanan ner i poolen precis som dagen före, och L kom från Världens fest men så efter lunch när det badas igen skriker M fasansfullt från poolen.
Ett sånt skrik som sticker ut i mängden och förmedlar rejäl smärta.
Må hända att jag är skadad efter olycka för nästan exakt ett år sen men har man en gång sett sitt barns arm vriden i alla möjliga konstiga och onaturliga positioner och allt som följde därefter på sjukhuset så finns det kvar på näthinnan.

Han kunde inte gå och jag släpade honom upp ur vattnet. Försökte vara lugn och betedde mig som att det inte alls var allvarligt men så här i efterhand kan jag säga att jag vågade inte titta riktigt noga på benet och foten där smärtan kom från.
Som tur var så behövde jag inte det heller för precis som förra året även där så fanns ju Hanna med. Hon kollade, L kollade och foten lindades och sen var det kylklamp på, flytande Alvedon mot smärtan och foten i högt läge.
M skrek hela tiden och ville bara sitta hos mig skrek han.
När jag satt där i stolen under altanen med honom så mådde jag så illa. Det snurrade och jag fick svälja flera gånger. Såg nya operationer framför mig och gips med tillhörande lång återhämtning innan allt var som vanligt igen.

Vi satt kvar så några timmar och sen fick jag hjälp med att stuva in honom i bilen och väl hemma så halvlåg han i soffan, klagade, grät, skrek.
När L lindade av bandaget så såg det inget vidare ut varpå jag ringde 1177 och hon sa att vi skulle åka in och försökte få till ett smidigt mottagande på akuten genom att faxa vad som hade hänt och att vi var på väg dit.

Akuten var tydligen ett överbelastat ställe den här helgen och vi fick sitta i anmälningsväntrummet för det fanns inte plats där inne.
M varvade total tystnad med tårar rinnandes nedför kinderna som han torkade bort så fort någon tittade på honom med att säga att han var rädd.

Tillslut fick vi träffa en sjuksköterska, M fick något att dricka mot det onda och sen en doktor och så kom det en annan sjuksköterska och körde M i rullstol till röntgen.
Han kände igen sakerna på röntgen och vid detta laget hade han börjat prata lite grann. Hon som röntgade hakade direkt på när han mumlade om Grevens skelett i julkalendern Mysteriet på Greveholm och skrev ut två av röntgenbilderna till honom.
Han fick en isglass när han låg på sängen och väntade på röntgensvaren, en sköterska körde lite rally med honom på vägen tillbaka och såg att han hade med sig en igelkott och det verkar vara igelkottar som gäller för ambulansåkning för hon frågade direkt om han fått den i ambulansen och fick igång en liten konversation med honom.

Själv var jag nervös som sjutton över att något skulle vara brutet. Det var det enda som malde i huvudet på mig, måtte det inte vara brutet, om och om igen.
Det var det inte! Inte ens en spricka fanns.
Mellan två skelettdelar i foten var det mörkt på röntgenbilden och det ska det vara men möjligtvis att det var något lite mer än vad vanligtvis men det var inget att tänka något mer på när det inte var mer sa doktorn.

Eftersom M inte kunde gå alls på foten så ordinerades kryckor. Det tog ett tag innan de provat fram ett par tillräckligt låga för honom och sen fick han öva lite grann i korridoren på akuten innan jag körde honom i rullstoll till bilen.
Kryckorna skulle han använda så länge det gjorde så ont att han inte kunde gå på foten.
Imorse åkte vi till förskolan en timme före avresan till Rottneros. Beslutet om att inte åka med tog vi igår i bilen på vägen hem från sjukhuset. M grät och grät. Han ville åka med och leka och var så ledsen för att han inte kunde göra någonting. Inte ens cykla på sin nya cykel klarade han av.
Lite funderingar kring hur han skulle göra på förskolan pratade vi med fröknarna om. Han är en funderande liten kille och det fanns allt från om vad han skulle göra när de andra barnen leker ute om dagarna till om de är ok att leka med plus plus sittandes vid ett bord till tankar kring att han behöver hjälp vid toalettbesök.

Idag har det varit kämpigt. Jag har burit honom mycket från en punkt till en annan. Han har ätit dåligt, varit trött och hängig men så nu för knappt två timmar sen så piggade han på sig och det markant.
Han kan nu stödja på foten. Han kan stå på den och tar sig fram med kryckorna mycket säkrare.
Så glad över att han mår bättre och att foten håller på att läka som han själv säger 🙂
Ingen är gladare än jag att det gick så bra som det gick. Så sanslöst skönt och istället för Rottneros så har jag lovat att det blir Liseberg frampå. Jag har fått ett litet erbjudande gällande besök i Göteborg så det kommer troligtvis att bli två dagar med skoj där längre fram och det får kompensera dagens Rottnerosresa även om han gärna hade varit med dit tillsammans med kompisarna idag.

Efter en bedrövlig natt då W kom och väckte mig precis när jag somnat och jag sen sov i hennes säng till halv två varpå Ms hosta eskalerade så att han vaknade och då hade ont så jag låg där en timme och när jag vaknar nästa gång hinner jag precis fram med hinken innan all Lepheton och Alvedon kommer upp följt av mer vakenhet så klart så är jag mer död än levande just nu men ska se till att få mig en stunds egentid.
Hanna och barnen var hit med en lego Star Wars så nu ska grabbarna i huset bygga ihop den och W leker med nya grannen.
Själv ska jag ut i skogen tror jag och sen blir det glosplugg inför onsdagens engelskaprov. Därefter lär jag slockna vare sig jag vill eller ej.

bloglovin 2014-06-02 kl 19:15

Brev från överläkaren

I fredags kom det efterlängtade brevet från centralsjukhuset med svar på förra veckans röntgenbilder.
Jag var inställd på att vi som precis vid alla de andra gångerna som M röntgats skulle träffa en läkare efter att bilderna tagits och då få veta status direkt.
Så var det inte förra gången och jag har väntat lite spänt på att få detta brevet.
Jag längtar ju självklart inte efter att de ska söva och operera M igen men eftersom det är ett måste och något som bara ska ske så är det ju skönt att det såg bra ut på bilderna och att vi nu är på väg till att få ett avslut på denna olyckan.

Bästa svaret alltså från den läkaren som opererade M och fascinerande att det fungerar så som det gör inne i kroppen! Att skelettet nu har läkt ihop igen! Det är lite svårt att tro när man ser röntgenbilderna från den 30 maj när olyckan precis hade inträffat…

Nu väntar vi på nästa brev innehållandes tid för avstämning och träff inför operation samt tid för operation.


Röntgenbilder tagna den 30 maj och 10 juli med de inopererade titanstängerna väl synliga.

bloglovin 2013-09-07 kl 16:31

Vi väntar på nästa steg


iPhonepics från sjukhusbesöket i onsdags.

Det är redan fredag och veckan försvann verkligen i ett nafs! Konstigt det där hur det kan kännas som så himla långt till helgen på måndag morgon, och även under tisdag och onsdag, men så när väl fredagen är här så tycker jag att hela veckan har gått i kanonfart. Det är ju i och för sig inte så konstigt för vi har fyllt den rejält med både klassfotboll, läxläsning, städning, jobb, förskola, skola, lek, hämtning av W båd här och där m.m.

Veckans besvikelse är att vi inte fick träffa någon ortopedläkare i onsdags efter röntgen.
Jag vill liksom vara på väg mot operation och ett slut, blir färdig, och givetvis så hade vi ju troligtvis inte fått något datum i onsdags men ännu en punkt hade jag kunnat bocka av.
Nu var barnortopedläkarna iväg på konferens i några dagar så vi får snällt invänta brev eller telefonsamtal under kommande vecka och det med den notisen från sköterskan som vi pratade med att om vi inte hört något alls under nästa vecka så ska jag ringa sekreteraren till den läkare som opererade M den 31 maj för att få klarhet i om hur det ligger till.

Bara att vänta alltså och om allt läkt bra så blir det träff och kartläggning inför operation och sen en tid för operation.
M var i alla fall mycket duktig på röntgen. Endast en bild behövdes tas om och trots att hon som röntgade honom var så iskall om händerna att han ryckte till så fort hon snuddade vid honom och att hon klämde ganska mycket där de öppnat och gått in nere vid handleden så att han tyckte att det var obehagligt och att hon pratade norska med honom vilket han inte förstod ett skvatt av så satt han stilla så att bilderna kunde tas.
Om lite drygt tre veckor fyller han hela fem år vår prins och det vore ju gött om operationen inte blir just då. Dock så brukar det ju inte vara särskilt lätt att få snabba tider inom sjukvården så detta kan jag nog bara stryka från mina tankar.

Regnet har smattrat på ganska rejält från och till idag så jag har bestämt att när jag hämtat M på förskolan så blir det en tur till Bergvik för oss i väntan på att vi ska hämta W som är hemma hos en klasskompis i eftermiddag.

Trevlig fredag på!

bloglovin 2013-08-30 kl 12:47

En oerhört efterlängtad dag idag

Idag är det en mycket efterlängtad dag. En dag som vi räknat ned till. Dagen då allt ska bli som vanligt igen och M ska kunna göra allt det som han gjorde före olyckan hände den 30 maj.

Idag ska armen röntgas och förhoppningsvis ser allt bra ut vilket innebär att den läkt som den ska med hjälp av de inopererade titanstängerna.
Stängerna sitter ju fortfarande kvar och ska göra så ett tag till, ca tre månader från det att de opererade dit dem sägs de behövas och sen blir det ytterligare en operation för att ta bort dem.
Men enligt beräkningarna så ska de två ställena där armen var av på ha läkt ihop så mycket idag att han får hoppa studsmatta fullt, ut, han får springa, han får åka sparkcykel, han får klättra, bära med armen och han får framförallt cykla på sin egen cykel igen och inte åka bakom mamma varenda gång vi ska någonstans.

Det är en underbar tanke och känsla och själv längtar han efter att få cykla igen även om han tror att han måste öva och lära sig det på nytt för att han under dessa sex veckor har glömt bort hur man gör.

När det gäller mig själv så har jag också längtat efter den här dagen.
Det har varit olika steg från det att det hände den där torsdagen i Rottneros park.
Först chocken och sjukhusvistelsen, oron över att det skulle gå bra, men sen återhämtningens och tillfrisknandets steg.
Oron över att han skulle ramla och slå sönder/upp skadan på nytt. Alla timmar kring hans smärta och sen kräkningarna som blev osv.
I bakhuvudet hos mig kommer det att finnas en oro över fall även efter den här dagen. Att först W faller och får gipsa sin arm och att sen M faller än värre har gjort att jag inte kan komma ifrån att jag tycker att det är otäckt om de ramlar illa t.ex som W gjorde i fredags kväll med sparkcykeln.
Det finns där inom mig och det kommer nog att vara så ett långt tag till. Däremot så ska ja försöka att hålla det inom mig och vara lite cool utåt så att de jag inte ropar till och springer i ilfart fram till barnen varenda gång de faller för det kommer de ju att göra många gånger även i fortsättningen. De flesta gånger går det ju bra som tur är!

M själv pratar mycket om sin arm.
Säger saker som visst var det läskigt mamma när min arm va helt fel och jag fick åka ambulans. Tur att ambulansen kom så fort så jag inte fick sitta där med min arm fel och en massa mer.
Han har väldigt många tankar om olyckan. Fler och mer än jag trodde och han har bearbetat den genom att berätta för flera om hur det gick till m.m.

10.20 idag röntgas han och sen hoppas vi på att det blir glädjeskutt ut från sjukhuset.
Jag är lite nervös men försöker tänka att eftersom han har stängerna kvar så är sannolikheten att skelettet skulle ha läkt fel väldigt liten då de håller allt på plats.
Det värsta som skulle kunna hända är ju att det inte läkt riktigt lika snabbt som läkaren trodde att det skulle göra och då är det väl bara att fortsätta att inte bära, cykla och vara lite aktsam om armen tänker jag.

Den 18 juni tog de bort gipset. Det gjorde ont och M grät och skrek eftersom en del satt fast i blodet som blivit av såren. Gipset satt lite hårt också så sköterskan fick knäcka en del för att få loss det och det antar jag kändes lite obehagligt.
Under fanns en liten stel arm som blev så skör utan det stora gipset.
M vågade knappt röra med den och fortsatte länge att endast använda vänster arm och hand till allt. Han visade sin sår för alla, ville åter ha armen vilandes på kudde, och det har hela tiden gjort ont på honom säger han om man råkar ta rakt över såren.
Jag vet inte hur mycket av det som varit och är smärta. det kan även vara något som sitter djupt i honom från händelsen. En rädsla och minne liksom.

Nu är den dagen ett minne blott och om en stund så gäller nästa fas.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira in årets semester på 🙂

Tisdagen den 18 juni när gipset togs bort. Den kära ambulansigelkotten var självklart!

bloglovin 2013-07-10 kl 09:28

Öppen fraktur

Efter två nätter med obefintligt med sömn för att M haft så ont så ringde jag igår till sjukhuset.
Jag fick prata med en sköterska på ortopedmottagningen och det var ett väldigt bra samtal. Efter vi hade avslutat samtalet så kände jag mig lite starkare i allt det här.
Jag hade fått lite påfyllning av ork till att försöka och kände mig hoppfull om att det kanske skulle bli bättre.

Vad jag däremot inte hade greppat var att det var så illa som det var. Det var ju några väldigt omvälvande dygn minst sagt och jag mår lite dåligt av olyckan fortfarande och jagas av minnesbilden av M där han står på marken med sin arm som ser fruktansvärd ut.
Det där såret som jag trodde han hade, som jag inte såg när olyckan hade hänt för det var under på undersidan av underarmen, och som jag fram tills igår trott var ett skrapsår som han fick när han landade på marken typ, var inget litet skrapsår.

Jag minns när vi kom in med ambulansen och de la honom på en sådan där hård och tung platta som de gör innan de vet omfattningen av skadorna på kroppen hur jag såg när de klippte upp det som ambulanspersonalen hade gjort med armen att det var en massa blod runt om men då tänkte jag att det var ett sår och eftersom jag mår dåligt av blod och sjukhus överhuvudtaget så valde jag att titta bort på direkten.

Igår förklarade sköterskan för mig att M har väldigt ont eftersom armen är av på två ställen. Han har även ont för allt de gjort för att få rätt armen, operationen med de insatta titanstängerna, troligtvis så minns han även smärtan från när olyckan inträffade och sen den smärta han hade i väntan operation som ju nästan blev ett helt dygn.
Att han är rädd för att slå i armen eller att någon ska röra vid den så här i början är helt naturligt efter all smärta och minnen av smärta som han haft.

Sen har han även väldigt ont då skadan är en öppen fraktur. När vi träffade läkaren på uppvak efter operationen så vet jag att han pratade om antibiotika, han gav oss ett daterat sjukintyg på att någon måste vara hemma och vårdas nu, och han sa säkert en massa mer men jag måste ha gått in i någonslags bubbla där då när jag satt och tittade på vår nyopererade kille låg där i sängen och sov.
Jag hörde ingenting och förstod ingenting och fick lite av en chock igår när jag hörde sköterskan säga att det är ju en öppen fraktur som M har, dvs att huden är sönder på grund av att armen är bruten.
Jag såg framför mig hur jag om jag hade tittat på armen då där i parken när jag satt med honom i knät och tryckte hans huvud mot mitt medans Hanna satt på andra sidan och höll i den skadade armen så hade jag sett hur benpiporna stack ut.
Nu gjorde jag inte det av den anledningen att jag inte kunde se på hans onaturligt böjda arm vilket var tur för om jag sett detta så hade nog haft svårt för att inte kräkas eller svimma av som jag tänker på det nu och det hade inte hjälpt M.

Igår när jag förstod vad hon sa till mig så vek sig benen och huvudet snurrade på mig.
M har alltså väldigt ont, så mycket mer ont än om armen ”bara” varit bruten.
För att lindra smärtan så ger jag nu två sorters smärtstillande. Supp och flytande, det flytande är riktigt jobbigt för honom att ta tyvärr så det är en kamp, och det ger jag kontinuerligt även dagtid.
Jag har trott att om han inte klagar över smärta så kan jag vänta under dagtid med att ge honom något men det är helt fel tänkt.
Han ska ständigt ha ett jämnt flöde av smärtstillande i kroppen för att han inte ska få smärttoppar.
Morgon, middag, kväll och natt är det som gäller och utöver det så får han på grund av den öppna frakturen antibiotika tre gånger om dagen.

En temp upp till 38 grader är normalt i det läget som han befinner sig i nu men stiger över där så ska vi kontakta ortopeden eller sjukvårdsrådgivningen om det är efter telefontid och åka in för då kan han ha fått en infektion där armen är öppen så att säga.

Det är även normalt att den värsta smärtan kommer nu, efter operation, så den här veckan kommer troligtvis om allt går bra att vara den värsta sen vänder det och det längtar jag efter.
Det är verkligen skitjobbigt när han har ont.
Alldeles nyss skrek han från vardagsrummet där han sitter och småleker med sitt lego just nu. Då hade han lyckats komma åt mitellan så en del av den glidit ner och armen tyngde nedåt och det gjorde ont.

Natten och dagen hitintills har ändå varit så mycket bättre än tidigare dygn. Det hjälpte precis som sköterskan sa att hela tiden se till att han har smärtstillande i kroppen. Han mår så mycket bättre och har inte skrikit av sådan där jättesmärta.
Han är däremot betydligt mer trött och grinig. Ledsen över att inte kunna använda sin arm och göra saker som han brukar göra så humöret pendlar friskt men det är full förståeligt ju och jag försöker att pusha och finnas där. Se till att hitta lite andra lösningar på vissa saker som när vi ritar t.ex vilket inte är helt lätt att göra med en icke så upptränad vänster hand och ett papper som glider iväg…

Nu ska jag ta itu med papper och annat kring olyckan.
Jag behöver ett särskilt intyg från läkarsekreteraren för att försöka få tillbaka de 1400 kronor som jag köpte tågbiljetter för till min morbrors begravning som vi skulle åkt ner till Skåne för att delta vid idag, jag måste prata med min chef eftersom M är så kallat sjukskriven och behöver vård och jag inte kan arbeta just nu, och jag tänkte även kolla med vårt försäkringsbolag hur det fungerar med resor till sjukhuset, mediciner, utebliven inkomst då jag är hemma osv.
Jag har ingen aning som sådant men det kan vara värt att kolla upp när man faktiskt varje månad betalar något som heter försäkring…

Min fina M igår när vi satt ute och pratade och vilade en stund i våra gamla utemöbler. Zlatanband i håret för att få bort det från ansiktet då det efter de här dygnen är allt annat än fräscht av mediciner som hamnat fel och en massa annan smuts och klet. Så snart smärtan släpper lite mer ska vi klä in armen i plastkassar och tvätta håret på honom…

 

bloglovin 2013-06-04 kl 13:02

Till våran kompis

I fredags kväll när vi kom hem från sjukhuset låg det ett stort kuvert i brevlådan med texten till våran kompis M skrivet på utsidan.
Barnen på Ms förskoleavdelning hade målat varsin teckning till honom under fredagen. En sån fin och bra gest.

Under den tiden som det tog från att olyckan hände tills dess att vi stuvade in M i ambulansen var det ganska många barn, och vuxna, som på lite avstånd tog del av det som hände.
Barn reagerar ju så olika på upplevelser och kanske var det någon som hann se att Ms arm såg väldigt konstig ut innan han var på plats på bänken med Hannas armar runt sig medans jag pratade med SOS alarm, garanterat hörde de hans skrik som var smärtsamma, kände av stämningen, en del föräldrar gick iväg om jag minns det rätt och jag hörde även någon som stod och tittade på M fråga sin mamma om vad det var som hände.
Att det kommer ambulanspersonal och som sen böjer rätt Ms arm vilket ju så klart gör att ha skriker ännu mer och sen att se en kompis åka iväg med ambulansen kan ju också kicka igång många frågor från barn.

På förskolan har de pratat om olyckan och även bearbetat det genom att rita teckningar till M.
När vi öppnade kuvertet i fredags kväll blev han så glad. Han tittade på varje teckning, kommenterade vad de ritat. En hade inte skrivit sitt namn men han sa direkt att han visste vem det var för hon ritar så fina blommor alltid.
Kompisen V som funnits med ända sen förra förskolan hade ritat på M och sig själv och den teckningen tittade han länge på.

När jag la honom i hans säng den kvällen ville han se på teckningarna igen så vi begrundade var och en av dem en bra stund liggandes i sängen.
Han sa så goa saker som att de är fina, att hans kompisar är snälla, att han vill tillbaka till förskolan. Någon teckning vet jag inte vad den föreställer och då sa M att det är säkert jag och min arm som en killkompis ritat.
Det var några som han undrade varför inte de ritat till honom eftersom de inte fanns med i kuvertet men efter att ha pratat om att några säkert var lediga i fredags och att det berodde på det så kändes det ok.

Igår kväll var det samma sak.
M ville titta på sina teckningar innan han skulle sova och jag antar att det blir samma ikväll.
Det kändes extra bra att se hur glad han blev för teckningarna.
Han som är så blyg och försiktig, som tar åt sig så väldigt lätt av det mesta, som hellre backar än tar ett steg framåt med och bland alla utom de få som han anser sig känna väl och är trygg med och litar på visar så fint både med ord och sina ögon att han tycker om kompisarna på förskolan.

När M känner sig färdig med tittandet på dem har de och kuvertet med hälsningen på sin självklara plats i hans minneslåda.

Nu har det snart gått två dagar sen vi kom hem och dessa dagarna har sett ut ungefär på samma vis båda två.
Under natten vaknar han och ropar. Det kan vara att han halkat ned i sängen och ligger dumt så att det gör ont i armen, eller att täcket åkt av honom, eller så är det för att han vill ha vatten eller så gör det för ont i armen.
Inatt var jag uppe hur många gånger som helst och det kändes verkligen i morse när jag åkte iväg till jobbet. Trött och med samma huvudvärk som jag haft i några dagar nu.
Mot smärtan får han Alvedon eller Panodil som han inte kan ta om han inte får skölja ner det med något drickbart efteråt.
Vi har även fått Ibuprofen för att hjälpa mot smärtan och sen ska han äta antibiotika tre gånger om dagen för att det utöver att skelettet var brutet på två ställen så hade han även ett sår som var fullt av smuts och som de fick rengöra och sen sy.

Oftast hjälper det och en stund därefter så klagar han inte över att det gör ont längre.
Under dessa två dagar så tycker jag han gjort framsteg med att vänja sig vid att armen är gipsad och sitter där den gör.
Han går runt, tar det lite extra försiktigt så han inte ska ramla, har mitellan på hela dagarna vilket han tycker är skönt.
Armen är fortfarande så tung att han inte orkar bära upp den utan att hålla i den eller ha mitellan på.
Han kommer och säger till när han får för ont även dagtid.
Vi får hjälpa honom att dela maten i smådelar så kan han antingen picka upp den med gaffel eller ibland tar han med den vänstra handen.
På toaletten behöver han hjälp med torkningen och jag hjälper honom att tvätta den vänstra handen efter toabesöken och sen spritar vi lite på fingertopparna som sticker vid gipsets kant på höger.
Fingrarna är fortfarande svullna och gör ont så man måste vara försiktig vid beröring.

Han kan inte åka i sin bilstol i bilen då den är formad så att den trycker på den onda armen utan sitter på en bilkudde nu och får hjälp i och ur bilen.
Han är också väldigt trött av sig och det känns som en vanlig dag är alldeles för lång för honom som han har det just nu.
I eftermiddags somnade han vid sidan om fotbollsplanen. Han är ju inte precis känd för att sova mycket den här killen så denna trötthet är lite ovant att uppleva.

Jag tror att så fort det slutat att göra så ont så kommer det bli stor skillnad för honom men just nu så gör det ont både om någon råkar komma åt hans arm men även efter några timmar utan smärtstillande.
Ikväll gör det tyvärr extra ont och han säger att det exploderar i armen på honom trots att han fått en dos med Alvedon.
Det började i fingrarna men känns nu över hela armen och han vill att jag ska ringa till dem på sjukhuset som lagade hans arm så de kan hjälpa honom.
Han gråter och skriker till då och då och sträcker sin friska arm mot mitt hår för att gosa lite.
Vi får väl se vad det blir av det här ikväll.
Hoppas innerligt att det onda är hanterbart så vi slipper göra ett sjukhusbesök.

bloglovin 2013-06-02 kl 18:20

Mamma jag är rädd

M sover just nu lugnt i sin säng tillsammans med alla sina gosedjur och sin ambulansigelkott och med suppar och morfin som hjälp och med droppet fortfarande inkopplat.

Natten har varit tung och lång.
M har ryckt till i sömnen flera gånger vilket oftast har lett till att droppet satts ur funktion och börjat tjuta, och jag har tryckt på larmknappen, och då har någon sköterska kommit och fixat i ordning allt.
Vid varje ryck har han även klagat på att det gör ont i armen och varit olika grader av ledsen och gråtit.

Klockan tre blev smärtan för jobbig och jag försökte få i honom flytande alvedon vilket inte gick så bra utan den smakade så illa att det mesta hamnade kring halsen på honom. Tre suppar blev det istället och sen morfin i nålen.
Vid halv tre började han gråta hejdlöst men inte för att det gjorde ont utan för att han var så ledsen över det som hänt. Han rabblade då upp hela olyckan och hur det gick till.
Jag lyssnade mest och försökte att inte ställa ledande frågor och det lät som att han hade koll på hur allt hade skett. Tidigare under dagen igår sa han bara att trampade fel och snubblade med foten på nätet.
Nu var det detaljrikt och om det är så som han säger så kan det hända att en dagiskompis kanske tänker lite på gårdagen så jag tänker att det kanske är bra om de pratar på förskolan med barnen så att de får gå igenom gårdagen och inte mår dåligt av det som hände.

Vid fyra somnade han i alla fall och sov sen till halv sju.
Själv sov jag mellan fyra och sex. Tankar malde och bilden av den otäcka armen dök upp hela tiden för mitt inre blandat med tankar om hur det ska gå och bli.

Idag har vi träffat en läkare som tillslut efter ett väldigt bra hanterande av vår lilla kille, som svarar på tilltal men tittar bort mest hela tiden och se ledsen ut i både ansikte och ögon, kunde röra lite på varje finger på den skadade armen.
Detta andra gips som han har nu sitter från knogarna upp till axeln på höger arm.
I morse ville han gå på toaletten men det gick absolut inte att genomföra trots att vi var flera som skulle bära, stötta och hålla i den skadade armen.
Smärtan är så hög at han klarade inte av det och han har så mycket känslor och tankar att han var så ledsen över att han inte kunde gå på toa som han ville.

Under kvällen och natten har han sagt så många saker till mig och jag har varit gråtfärdig så många gånger.
Mamma kan du sjunga en sång till för mig och jag försökte verkligen trots att rösten varken fanns eller höll vid halv fyra.
Mamma jag är rädd har han viskat fram. Mamma varför hände det så här, mamma jag kommer inte kunna cykla mer.
Mamma du är så fin, Mamma jag vill hem.
Det gör ont i mammahjärtat och jag är trött och lite yr men med kaffe och cola, smörgåsar och en förmåga att köra på så går det ändå bra just nu.

Nu väntar vi på att klockan ska närma sig elva så vi får förbereda oss för operation då titanstänger/rör ska opereras in för att hålla ihop skelettet och ge möjlighet till läkning och armen ska gipsas.
Om sen resten av dagen går bra, om M äter, och inte har alltför ont så får vi komma hem ikväll sa doktorn.
Det är bara att vänta, hoppas, stryka honom över håret och prata lugnande med honom men medan jag gör det ser jag hans otäckt böjda arm igår framför mig och tänker på hur doktorn i morse försökte få honom till att böja på ett finger efter ett med vetskapen om att hans arm är helt av på två ställen. Det kunde varit så mycket värre, jag vet, men detta räcker och blir över och jag hoppas att allt ska gå bra och bli helt bra.
Sån jävla otur att falla och landa så här.

bloglovin 2013-05-31 kl 10:39