Etikettarkiv: Rottneros park

Tbt 13 augusti 2013

Från bloggens arkiv en dag augusti för ca två och ett halvt år sen, det är ju det häftigaste med att blogga, att snabbt och enkelt kunna gå tillbaka och kika, att se och fascineras över hur saker har förändrats, läsa om vad vi hittade på, se hur barnen har vuxit, kolla upp smått som stort av de saker som jag medvetet valt att dela med mig utav här på bloggen och det genom några snabba klick.

Throwback thursday, en titt bakåt, och dagens tillbakablick är från en augustidag i Rottneros park.
Anledningen till vårt Rottnerosbesök den där dagen var de fribiljetter M fick därifrån på grund av olyckan som inträffade i en av parkens klätterställningar när han besökte parken med sin förskola i maj samma år. En jättejobbig incident och jag kan fortfarande flasha bilderna för mig från dagen upptäckte jag i julas när vi var hemma i Skåne och pappa ramlade så illa att hans handled knäcktes och handen var böjd nästan 90 grader åt höger. Då poppade minsann alla bilder med tillhörande känslor från den där majdagen också upp och jag upplevde åter igen hur jag hörde Ms skrik och gråt, gick runt piratskeppet, och såg hur Ms arm var böjd så helt fel, det vassa undertill och blodet där hans ben i armen stuckit sig igenom huden.
TbtRottnerosAug13

Nu var det inte för att jag tänkte på olyckan som jag fastnade för de här bilderna nu. Det var en slump att jag hamnade på dem när jag letade efter ett recept till helgen men jag blev genast så kär i att se mina två finingar tillsammans.
Båda två på samma bild och just det händer verkligen inte ofta nuförtiden.
W florerar väldigt sällan på bild här i bloggen nuförtiden, ibland tycker hon att det är ok att vara med på ett hörn men sannolikheten att M finns bredvid just då är inte stor. Även de där bilderna som jag har hemma för mig själv på alla minneskort och den externa hårddisken, som är tänkta att hamna i fotoböcker någongång i framtiden, är allt mer sällan sådana med båda barnen tillsammans på samma bild tråkigt nog.
De är så olika och långt ifrån varandra överhuvudtaget just nu. Hon på väg att bli ungdom och tjej med allt vad det innebär och han en sjuårig kille med sitt fokus på killkompisar, lek och spel.
Det är bara så det är så att se dessa två små långhåriga lintottar [som jag älskade att M ville ha långt hår!] med sina bruna ögon tillsammans får mitt mammahjärta att känslosvalla en massa♥
Inlägget i dess helhet finns här.

Nu ska jag jobba på här. Förbereda nästa veckas för mig helt nya arbetsuppgift i Väse och sen ta mig an vad mina små fem- och sexåringar ska sjunga senare i eftermiddag.
W är hemma från skolan idag så hon sköter Baileys rastning och L lämnade M på skolan imorse så jag landade på jobbet tidigare än vanligtvis och eftersom M ska gå hem själv till W från fritids så har jag ingen tid att passa heller så idag tänker jag inte stressa härifrån med arbetsuppgifter hängandes i luften. Skön känsla och dessutom skiner solen just nu härligt in genom mitt fönster på kontoret och vetskapen om att det inom ett dygn kommer att vara en sisådär 15-20 grader mindre kallt ute gör mig på gott humör.
Trevlig torsdag!

bloglovin 2016-01-21 kl 13:01
Annonser via Bloggpartner.se

LYCKA

Idag har W åkt med Solbussen hela dagen. Varit ute i skogen och gjort upp eld, fikat och hittat på en massa saker med klassen.
En perfekt dag då en efterlängtad sol lyst hela dagen lång och vårkänslorna har varit all over the Place.

När hon ringde och sa att hon var tillbaka i skolan och skulle gå till bussen så bad jag henne att ringa igen när hon bytt buss inne i stan.
Jag fick en idé om att vi skulle gå och möta henne när hon kom med bussen och inte på vilket sätt som helst utan med cykel och att M skulle cykla.
Han var skeptisk och när det närmade sig att vi skulle ge oss iväg så tvärstannade han i tvättstugan och vägrade.
Den stora frågan var vad händer om jag ramlar på armen.
Det har nästan gått nio månader sen den tråkiga olyckan i Rottneros park där vi var på vårutflykt tillsammans med förskolan nu och efter operationer och en massa längs vägen så består det nu endast det där med cyklingen som inte vill sig.
M har vägrat att cykla sen läkaren sa att det var ok att han gjorde det. Det spelade ingen roll att han sa det. Att vi har pratat om det, att jag har gått bredvid honom när han suttit på cykeln.
Han har varit rädd för att ramla och bryta armen igen och ha ont och behöva operera sig.
Fröknarna på förskolan har försökt även de att han ska cykla på tvåhjulingen där men han vägrar. Vill inte och det kändes i hjärtat när han stod där idag och uttryckte hur han tänkte.

Vi pratade lite om att hans arm är helt frisk nu. Den är som min arm och Ws arm och man kan ramla på den utan att bryta den. Samtidigt så kan man ju fortfarande ramla så olyckligt att man bryter sig igen men den håller att ramla på försökte jag förklara.
Jag hjälpte honom ut på gatan och han stod länge startklar med tramporna rätt inställda för att ge sig iväg.
Jag började gå och han tog sats och cyklade iväg.

Det tog fram till cykelvägen sen började han ropa. Det var jättekul tyckte han.
Han cyklade snabbare, rakt i vattenpölarna, sladdade lite grann, och sa ord som wow och kul och mitt hjärta slog lite extra.

Före olyckan cyklade vi jämnt han och jag. Han lärde sig cykla före han fyllde tre.
Vi cyklade till Ica flera gånger i veckan, till lekparker, tog cykelturer om kvällarna och hem till kompisar.
Det är hur mysigt som helst att cykla på tur småpratandes med den här killen och jag har saknat det.
Till hösten börjar han i nollan och det är klart att det kändes gott att han äntligen kom över den här rädslan innan skolstarten.
Nu ska vi be L höja både sadel och styret och imorgon om vädret tillåter det så ska vi cykla till Ica enligt Ms egna önskemål.

Idag cyklade vi och mötte storasyster och sen trampade M hem före oss.
När jag kom hem så tog jag min cykel eftersom mitt jädra högerknä gör så ini bängens ont fortfarande och så tog vi en liten tur till eftersom M ville det.

Lycka som sagt och något han säkerligen kommer att berätta lite småstolt på förskolan imorgon ♥

bloglovin 2014-02-17 kl 16:09

De tänkte operera fel arm på mitt barn

Idag är det en vecka sen vi svängde in på Centralsjukhusets parkering strax före halv sju på morgonen.
M var trött och lite spänd i bilen men hojtade hej vilt efter en stund för då hade han sett ett stjärnfall. Han kunde inte hålla tyst med vad han önskade sig.
En stor banan var det han allra helst ville ha. Jag antar att vetskapen om att han inte skulle få äta någon frukost hade en viss del i detta…

Kvart i sju skulle vi befinna oss på avdelning 12 och väl där så klädde han om och fick sen Emlakräm och plåster på båda armarna.
Jag tänkte inget särskilt kring det att sköterskan satte kräm på båda hans armar och inte heller noterade jag att han inte fick något personarmband runt handleden.
Även om jag stålsatte mig, och det är något jag är grymt bra på att göra, så tyckte jag att hela grejen var smått obehaglig redan här.
Bara att vistas i rummet i väntan på att de skulle komma och säga att det vardags att rulla ner till operation var blä rent ut sagt.

W ringde innan hon skulle åka till skolan och ville prata med M.
Jag la luren vid hans öra och han berättade hur det var och de sa söta saker till varandra som att de älskar varandra.
W var även uppe tidigt för att inte missa att vi åkte för hon ville absolut säga hej då och när de kramades så började hon gråta så även hos henne fanns det funderingar och allvar kring det där med en operation.

När vi väl befann oss nere på operation fick vi träffa läkaren som skulle operera M.
En oerhört lugn och trevlig man med en utstrålning där han stod avslappnat i munkjacka bredvid M som låg i sängen utan att säga ett knyst hade en inverkan på mig så jag önskade att han skulle prata i evighet och att vi skulle slippa det där med operation.
Han påminde om Morgan Alling var det enda jag kunde tänka där jag stod mitt emot och försökte ta in vad han sa samtidigt som mina tankar befann sig på den förra operationen och hur M inte ville vakna till efter att ha varit sövd, hamnade på Iva och kräktes massor.
Nervös men stålsatt till max var vad jag var.

Här visade det sig att sköterskan inte hade behövt kleta in M med Emlakräm på båda armarna och den som var chef över sövningen [jag lär mig verkligen inte vad alla de där vitklädda personerna har för titlar] inte heller hade hon satt på M ett armband vilket hon fick en tillsägelse för och rusade iväg för att hämta ett.
När jag kom tillbaka efter ett snabbt byte till operationskläder sa läkaren till mig att M säger att det är höger arm som han ska operera. Ja! Vilken annars liksom?!

Det visar sig att i hans journal står det att det är vänster arm som de ska öppna och ta ut titanstänger ur. Hemska hemska tanke!
När jag bär i M i operationssalen så är allt förberett för att operera vänster arm. De flyttar runt lite saker, et bord m.m., till den andra sidan.
Jag hinner tänka tanken fullt ut och se för mitt inre hur de öppnar fel arm på honom i detalj innan de väl upptäcker att det inte finns något att plocka ur i den.

Tar mig samman, dvs stålsätter mig, och fokuserar på M. Vi leker med en av grejerna som barn får välja mellan i korgen de har inne på op.
Jag pratar på och de drar bort plåster efter plåster, jag skjuter upp en liten kula i ett plastigt flipperspel, de torkar bort Emlakräm, jag skrattar, de sticker honom, vi räknar hur många poäng vi får, de gör allt möjligt med hans arm, M lyckas nästan få 100 poäng och jag hejar på, det piper och blippar lite varstans, M skakar det lilla gröna flipperspelet, jag känner mig tung i huvudet och så samlas de runt huvudet på honom och trots att han protesterar vid att ha masken så nära ansiktet så andas han in.
Ögonen på honom vänder sig lite innan ögonlocken stängs och sen ser han död ut. Igen.
Genast är en trevlig sköterska [eller vad hon nu är] framme hos mig och säger att hon ka följa mig ut följt av att det där gjorde jag bra, de andra instämmer, och sen går vi och jag är barnfri men känner mig som om hjärtat slitits ur min kropp.

L har precis lämnat W på skolan så vi ses i cafeterian för frukost. Jag får bara i mig kaffe men det gånger två.
När det gått en halvtimme så tror jag att de ska ringa men det gör de inte.
När det gått en timme är telefonen fortfarande död och då har det gått längre tid än jag vad jag fick känslan av att det skulle göra när den där Morgan Alling gick igenom operationen med mig.
Enligt röntgenbilderna så såg det bra ut och de skulle öppna i samma hål som tidigare och lyfta och lirka upp stängerna.
Oftast går det lätt att göra sa han och det såg ut som att det skulle bli lätt med M.

Efter en timme och fyrtio minuter och två rejäla muggar med kaffe var jag helt säker på att något gåt väldigt fel.
Föreställde mig alla möjliga otäcka saker och pendlade mellan att M aldrig mer skulle vakna eller att de inte ringde för att de inte hade mitt mobilnummer.
Ganska grava kontraster skulle man ju kunna säga.

Då ringde de! Efter en timme och fyrtioen minuter!
Jag och L gick till uppvak och då bara en förälder får vara där inne med barnet så gick L in först då han var tvungen att åka till jobbet strax därefter.
När ja kom in så föreställde jag mig hur M skulle sova likt efter förra operationen då han sov och sov inte ville vakna alls.
Jag hade så fel!
I sängen låg en gallskrikandes kille, det hörde faktiskt ända ut i korridoren men jag kunde inte tänka att det var M som lät för i mitt huvud existerade bara att han inte skulle reagera vilket ju var anledningen till att vi hamnade Iva förra gången.
Han skrek mamma, mamma, mamma, miljoner gånger kändes det som och i panik. Slog vilt omkring sig med ögon stora som tekoppar. Försökte ta sig ur sängen och även om jag försökte hålla om honom och lugna honom, säga att mamma är här, så hjälpte det inte alls.
Han fortsatte att skrika mamma och runt sängen var då jag och två stycken personal. En på var sida om sängen.
M skrek helt galet, slog till mina glasögon så att de inte sprack av den smällen var en sanslös tur, han trasslade in sig i alla slangar, och när han fick syn på bandaget på höger arm började han skrika att han inte vill ha gips.
Förstod att han gick tillbaka och mindes olyckan min lilla stackare.
Jag hann tänka en miljon saker där vid sängen och personalen stod kvar.
M gastade om att han var törstig och fick saft att dricka i sugrör. Just under själva drickandet tystnade han men sen drog han igång igen.
Personalen stannade kvar och jag antar att de undrade lite över hans tillstånd för de ställde frågor om han inte tål morfin och andra saker.
Vad jag vet så tål han det. Fast just då kändes det inte som att jag visste någonting och plötsligt började jag må illa.
M skrek mamma samtidigt som han slog bort mig. Han skrek också att han hade ont om och om igen.
Jag mådde mer och mer illa och när benen började kännas för svaga för att stå på så så blev jag tvungen att säga till personalen även om det kändes som världens nederlag att inte klara av att hålla mig tätt intill M.
På ena sidan av Ms säng fanns en liten soffa.
Det gick snabbt och de drog fram den intill Ms säng och jag hamnade i den med benen i högt läge och fick ett glas saft.
M skrek men det märktes att han visste att jag var där för när jag bytt sida för att lägga mig ner så hittade han inte mig med blicken längre.
Jag låg på soffan och höll min hand på honom och då valde de att ge honom morfin mot smärtan och sen även sömnmedel för att göra om uppvakningen för honom.

De sa att han inte skulle minnas detta men det visade sig sen hemma att han visst kom ihåg en del av det.
Han berättade att jag hade hållit fast honom och att han skrek för att det gjorde ont och han ville inte att jag skulle hålla på hans onda arm.
Efter en kort stund somnade han och jag kände mig piggare igen.
Fick höra att det är väldigt dumt att inte äta frukost men att få ner något den morgonen med en orolig mage var inte att tänka på om jag inte skulle kräkas.

M sov och jag satt bredvid och tittade på honom och lugnet infann sig på utsidan även om jag mest satt och tänkte på hur det skulle gå att väcka honom efter den här första pärsen.
När det blev dags att få honom till att vakna till så tog jag det så lugnt och det fungerade bra.
Han vaknade sakta, konstaterade att han hade ont, att han ville hem, att han var trött och törstig och så var han väldigt hes. Hesheten höll i sig sen resten av dagen.

Efter ytterligare ett tag med lite kontroller fick vi köra sängen tillbaka till avdelning 12.
När vi kom upp dit sa M till samma sköterska som hade satt Emlakräm på honom tack för en trevlig resa och yttrade sig om fåtöljen på rummet som han tyckte var cool.
Roliga kille liksom 🙂

Några timmar vilandes på rummet blev det. M var hungrig och jag matade honom med pannkakor och sylt. Han kräktes inte en enda gång på sjukhuset, varken efter all saft han drack eller maten.
Det var så många saker från olycka och tiden på sjukhuset i maj.
Han visste direkt när vi kom tillbaka till rummet att han inte skulle få åka hem förrän han lyckats kissa.
När orken fanns så kämpade han, precis som i maj, men varje gång jag satte honom på toaletten så blev han lika ledsen för det kom inget.
De tog ultraljud på blåsan och det fanns nästan 2 dl i den och han var kissnödig men det är svårt att få ut det.

13.05 ringde läkaren och pratade med mig.
Han hade en operation till på gång då och om vi ville träffa honom så skulle vi få vänta ytterligare en timme och fick då välja att om M kunde kissa och det kändes bra för oss så fick vi åka hem efter telefonsamtalet.
Jag fick veta att operationen hade gått bra men att det hade vuxit nya ben ovanpå pinnarna.
Barn växer oerhört fort. Det är därför som barn inte får ha pinnar, spikar, skruvar kvar i kroppen för det kan bildas missbildningar och bli som en böj på armen med nya ben ovanpå fick jag veta.
Och om de gör sig illa igen så kan resultatet bli sämre om de finns kvar.
När det gäller vuxna som inte växer mer så brukar man strunta i att operera ut pinnarna.

Ms pinnar var inbäddade med nytt skelett så de hade fått knipsa bort ben för att komma åt pinnarna och få ut dem.
Att han hade ont var som det skulle. Han hade fått antibiotika i de två såren och sen smärtstillande.
I ca tio-fjorton dagar är hans arm extra känslig och kan vid olyckligt fall brytas av på nytt så ingen klättring, hoppning på studsmatta eller liknande på ett tag.
Ungefär samma läge som förra gången kändes det…

Tillslut kunde han kissa och lyckan över det gick inte att ta miste på.
Sköterskan kom för att ta bort nålen och när hon sprutade in vatten för att få bort luften antar jag så sa M tack för den lilla slurken.
Han var vid gott mod när han visste att han skulle få lämna sjukhuset och åka hem 🙂

Jag hade lovat M ett besök på Toys R Us och även om han var trött så gick han själv med ryggsäcken med hunden, snutten och igelkotten i till bilen och ville till leksaksaffären.
Det blev lite Lego men när vi satt i bilen igen så tog krafterna helt slut.
Han började må illa och när vi kom hem så kräktes han.
Innan han slocknade utmattad i soffan och sov i flera timmar sa han att han aldrig i livet mer ville åka till Rottneros för tänk om han bryter armen igen.

Min tappra modiga lilla fantastiska pojke!
Nu har vi äntligen satt punkt för denna långa upplevelse som för dig som är den känsliga och funderande lilla människa som du är har tyckt varit stundtals så jobbig.
Mitt hjärta stannade ett litet tag den där dagen i parken när jag rundade hörnet av piratskeppet och såg dig stå där med din arm böjd åt helt fel håll.
Jag älskar dig från månen och tillbaka ♥

bloglovin 2013-10-11 kl 12:02

Brev från överläkaren

I fredags kom det efterlängtade brevet från centralsjukhuset med svar på förra veckans röntgenbilder.
Jag var inställd på att vi som precis vid alla de andra gångerna som M röntgats skulle träffa en läkare efter att bilderna tagits och då få veta status direkt.
Så var det inte förra gången och jag har väntat lite spänt på att få detta brevet.
Jag längtar ju självklart inte efter att de ska söva och operera M igen men eftersom det är ett måste och något som bara ska ske så är det ju skönt att det såg bra ut på bilderna och att vi nu är på väg till att få ett avslut på denna olyckan.

Bästa svaret alltså från den läkaren som opererade M och fascinerande att det fungerar så som det gör inne i kroppen! Att skelettet nu har läkt ihop igen! Det är lite svårt att tro när man ser röntgenbilderna från den 30 maj när olyckan precis hade inträffat…

Nu väntar vi på nästa brev innehållandes tid för avstämning och träff inför operation samt tid för operation.


Röntgenbilder tagna den 30 maj och 10 juli med de inopererade titanstängerna väl synliga.

bloglovin 2013-09-07 kl 16:31

Från Herrgårdsbutiken

Lördagens besök i Rottneros Park bjöd även på lite shopping.
I den mysiga Herrgårdsbutiken där det finns inredningssaker, lokala konsthantverk, svenstillverkade leksaker, fina saker till trädgården och en hel del mer kunde jag inte motstå att köpa det söta runda fågelhuset.

Taket låser man enkelt genom att vrida på taket så att det fastnar i gängorna på insidan.
Inuti huset är det ett runt nät som man lätt lyfter upp när man ska fylla på mat. Nätet håller maten på plats och gör den lite svårare för stora fåglar att roffa åt sig maten. Huset har små sittpinnar i svart som fåglarna kan slå sig ner på.
Det fanns i svart och vitt i butiken.
Jag kunde inte heller motstå en vit jordglob av modell mindre som ni ser…

En mysig lite annorlunda butik med vackert rutigt golv i grått och vitt som man inte får missa att strosa runt i när man besöker Rottneros park!

bloglovin 2013-08-14 kl 14:59

Snurra min värld

Det har hänt något.
Något ligger i luften och puttrar, eller är det bara tankar som snurrar, osäkerhet för nytt, rädsla, ett stort steg som ska tas, eller bara trötthet efter att vår familj haft fem veckors semester och sommarlov tillsammans med många fina sommardagar men ett liv inpå varandra.
Jag vet inte men de senaste två dagarna har varit känslomässigt tuffa och energin läcker ut som ett såll.
Det går fort när det svänger här och jag hinner inte med. Långt ifrån. Vaknade dessutom som ett vrak i morse efter en natt med alldeles för lite sömn.

Jag drömde drömmar och M tog över hela min existens i sängen och drog av mig halva håret varvat med vakenhet.
Nätterna har gått så mycket bättre efter olyckan.
Jag trodde väl aldrig att en olycka skulle behövas för att få honom att sova i sin egen säng. Nästan fem år gammal nu och ärligt talat total sömnbrist för mig från och till.
Nu har det börja gå utför igen. Han vaknar, kommer, drar i mig, jag kan inte sova, går med honom till hans säng, han är rädd, jag får ont i ryggen av att försöka ligga längst ut på sängkanten i hopp om att han somnar snabbt osv.

Tonåring kan läggas till detta.
Hur kan man ens vara tonåring när man är under tio år gammal?
Närmre på detta tänker jag inte gå in just nu men som sagt det är känslomässigt tufft och mitt bryta ihop och komma igen fungerar inte riktigt för jag hinner inte komma igen typ.

Ikväll har jag sprungit efter tre veckors uppehåll.
Tre veckor med utflykter, soliga dagar, målning både här och där och trädäcksbygge bland annat.
Jag chokade kroppen genom att röra på mig antar jag för även om det var tungt så va det ändå inte riktigt så tungt som jag föreställt mig.
Jag har en vilja av stål och tog mig runt och hem mina 5,2 km som är mitt minimum på sträcka när jag ger mig ut. Lite sämre tid än när jag var igång men det gör inget. Jag är ju inte igång nu så tiden struntar jag i.
Däremot så kände jag mig hög efter bara tio steg i spåret.
Herregud vad jag älskar att springa i skogen, det mjuka underlaget, dofterna, solen som skymtar igenom trädkronorna, i kortärmad tröja för att det fortfarande finns en gnutta sommarvärme i luften.
Att jag hållit upp i tre veckor är ofattbart. Detta är ju det jag måste göra för att må lite bättre, orka lite mer, få skaka av mig allt grubbel, och för att få bättre kondition, inte gå upp i vikt, och typ ett 100-tal fler orsaker.
Jag vill inte att sommaren ska vara slut!

W har legat förkyld idag. Halsont halva dagen och ögon som inte såg så pigga ut men hon kände sig bättre framåt eftermiddagen.
M däremot har haft världens skrik och gråtfest här ikväll.
Efter några timmar på förskolan och före det en tidig morgon så är det väl klart att han är trött men vid läggdags var han riktigt hes och när han somnat och jag stod kvar och lyssnade på honom så var andningen tyngre än vad den ska vara för normalt läge vilket oftast brukar betyda att den falska kruppen är på väg att blomma ut tyvärr.
Har svamlat färdigt, går och lägger mig, och hoppas på att jag har fel!

bloglovin 2013-08-13 kl 22:03

En modig liten klättrare tillbaka på brottsplatsen

Hela sommaren har de legat där de där fribiljetterna vi fick från Rottneros Park en tid efter det att olyckan inträffade.
Jag har haft som plan att vi skulle besöka parken någon gång efter röntgen den 10 juli som var den röntgen som skulle innebära att det var fritt fram för lek igen och före semesterns slut och M skulle tillbaka till förskolan.

I lördags åkte vi till Rottneros Park allesammans. Jag pratade med M på fredagen om detta. Först var han lite tveksam. Sa att det nog inte är så bra att han klättrar i piratskeppet för då bryter han nog nacken [!!??] eller båda armarna eller ett ben och får åka ambulans igen.
När jag sa att det nog inte kommer att bli så för vi är försiktiga och hjälper honom att klättra upp för det där nätet där det hände om han vill det så undrade han om han fick ta med sig hunden. Det var väldigt viktigt att han var med ifall det skulle hända en olycka igen.

Han tänkte nog lite mer än vad jag trott på att vi faktiskt skulle åka dit. Själv tänkte jag lite grann på det under bilfärden dit men det blev mer kännbart när vi väl gick uppför backen och det där piratskeppet skymtade framför oss.
M tog täten till klätternätet och visade W och L. Jag själv stod och tittade på och förundrades över att det inte alls var högt.
Jag vet att när jag befann mig i någonslags chock och försökte hantera känslorna och rädslan genom att stänga av och agera mekaniskt pratandes med 112 att jag först sa att det var tio meter högt nätet som M föll ifrån. Sen ändrade jag mig till sju meter för att sen förstå att det var bara ca en och en halv meter.
Nu såg de där ca en och en halv meterna väldigt lågt ut. Dessutom var marken full med sådant mjukdämpande flis.
Att det ens är möjligt att ramla från det nätet så att armen på en liten kille med så böjligt och mjukt skelett går av på två ställen samt att benen sticker ut på undersidan av armen borde ju vara omöjligt!!!
Så himla svårt att förstå för mig men olyckan hamnar väl under det som brukar kallas maximal otur antar jag.

W klättrade upp först och när hon sen stod i skeppet så började M att klättra.
Ganska försiktigt och allvarligt tog han sig upp mot W.
När han närmade sig henne så tog hon honom i handen så att han tog sig över kanten och sen var segern vunnen.
Ytterligare en gång till klättrade han uppför nätet men sen räckte det.
Klätterställningen vid lekparken längre ner i parken har ett liknande klätternät och i det klättrade han när vi var där med förskolan men i lördags ville han inte det.
Jag tror att han kommer att ha en försiktig inställning till sådana där klätternät en tid framöver.

Barnen lekte i skeppet men M var lite som han la band på sig.
Han tog det lugnt, stod och styrde men såg fundersam och allvarlig ut. Inte alls så som han lekt vid den andra lekparken eller i träbanan i skogen och när W ville gå vidare så hakade han på direkt utan det vanliga tjatet om att han vill leka mer.

Enligt M hade det varit en bra dag i parken.
Han hade haft kul och det hade ju inte hänt något den här gången. Det var oerhört skönt för mig att vara tillbaka där det hände.
Må hända att det låter fjantigt och så klart finns det värre saker att råka ut för men de där bilderna som spelas upp i mitt huvud när jag går runt skeppet och ser M stå där med sin arm så onaturligt konstigt böjd och med de efterföljande dygnen så fulla av smärta för honom, rädsla och oro från oss alla jagade mig ibland både dag och natt den närmsta tiden efter det hade inträffat.

Någonslags reaktion och urladdning kom dock från Ms sida efter dagen för vid Bolibompatid i lördags kväll blev han ledsen. Han ville ligga nära mig i soffan, sa att han var ledsen men kunde inte förklara varför.
Tårarna föll och han grät i omgångar, länge och okontrollerat, men kunde inte säga vad det var han var ledsen över.
En gråt som inte liknar något som han annars tar till. Varken när han slagit sig, är arg eller ledsen över att någon sak gått sönder osv.
Vår lilla kille som trots att det kändes läskigt och han faktiskt hade skadat sig illa i det där nätet ändå tog mod till sig och klättrade upp för det!
Den finaste lilla modiga prins som finns är vad han är ♥

Den 28 augusti blir det åter igen röntgen av Ms arm.
Om allt ser bra ut då och allt på insidan har läkt ihop som det ska så kommer vi att få tid för en sista operation då titanstängerna som hållit ihop skelettet så att det ska kunna läka samman kommer att avlägsnas.
Det ska bli otroligt skönt när allt det här är över!

bloglovin kl 12:11

En oerhört efterlängtad dag idag

Idag är det en mycket efterlängtad dag. En dag som vi räknat ned till. Dagen då allt ska bli som vanligt igen och M ska kunna göra allt det som han gjorde före olyckan hände den 30 maj.

Idag ska armen röntgas och förhoppningsvis ser allt bra ut vilket innebär att den läkt som den ska med hjälp av de inopererade titanstängerna.
Stängerna sitter ju fortfarande kvar och ska göra så ett tag till, ca tre månader från det att de opererade dit dem sägs de behövas och sen blir det ytterligare en operation för att ta bort dem.
Men enligt beräkningarna så ska de två ställena där armen var av på ha läkt ihop så mycket idag att han får hoppa studsmatta fullt, ut, han får springa, han får åka sparkcykel, han får klättra, bära med armen och han får framförallt cykla på sin egen cykel igen och inte åka bakom mamma varenda gång vi ska någonstans.

Det är en underbar tanke och känsla och själv längtar han efter att få cykla igen även om han tror att han måste öva och lära sig det på nytt för att han under dessa sex veckor har glömt bort hur man gör.

När det gäller mig själv så har jag också längtat efter den här dagen.
Det har varit olika steg från det att det hände den där torsdagen i Rottneros park.
Först chocken och sjukhusvistelsen, oron över att det skulle gå bra, men sen återhämtningens och tillfrisknandets steg.
Oron över att han skulle ramla och slå sönder/upp skadan på nytt. Alla timmar kring hans smärta och sen kräkningarna som blev osv.
I bakhuvudet hos mig kommer det att finnas en oro över fall även efter den här dagen. Att först W faller och får gipsa sin arm och att sen M faller än värre har gjort att jag inte kan komma ifrån att jag tycker att det är otäckt om de ramlar illa t.ex som W gjorde i fredags kväll med sparkcykeln.
Det finns där inom mig och det kommer nog att vara så ett långt tag till. Däremot så ska ja försöka att hålla det inom mig och vara lite cool utåt så att de jag inte ropar till och springer i ilfart fram till barnen varenda gång de faller för det kommer de ju att göra många gånger även i fortsättningen. De flesta gånger går det ju bra som tur är!

M själv pratar mycket om sin arm.
Säger saker som visst var det läskigt mamma när min arm va helt fel och jag fick åka ambulans. Tur att ambulansen kom så fort så jag inte fick sitta där med min arm fel och en massa mer.
Han har väldigt många tankar om olyckan. Fler och mer än jag trodde och han har bearbetat den genom att berätta för flera om hur det gick till m.m.

10.20 idag röntgas han och sen hoppas vi på att det blir glädjeskutt ut från sjukhuset.
Jag är lite nervös men försöker tänka att eftersom han har stängerna kvar så är sannolikheten att skelettet skulle ha läkt fel väldigt liten då de håller allt på plats.
Det värsta som skulle kunna hända är ju att det inte läkt riktigt lika snabbt som läkaren trodde att det skulle göra och då är det väl bara att fortsätta att inte bära, cykla och vara lite aktsam om armen tänker jag.

Den 18 juni tog de bort gipset. Det gjorde ont och M grät och skrek eftersom en del satt fast i blodet som blivit av såren. Gipset satt lite hårt också så sköterskan fick knäcka en del för att få loss det och det antar jag kändes lite obehagligt.
Under fanns en liten stel arm som blev så skör utan det stora gipset.
M vågade knappt röra med den och fortsatte länge att endast använda vänster arm och hand till allt. Han visade sin sår för alla, ville åter ha armen vilandes på kudde, och det har hela tiden gjort ont på honom säger han om man råkar ta rakt över såren.
Jag vet inte hur mycket av det som varit och är smärta. det kan även vara något som sitter djupt i honom från händelsen. En rädsla och minne liksom.

Nu är den dagen ett minne blott och om en stund så gäller nästa fas.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira in årets semester på 🙂

Tisdagen den 18 juni när gipset togs bort. Den kära ambulansigelkotten var självklart!

bloglovin 2013-07-10 kl 09:28

Illamående, ont, känslor & bloggkommentar

Mycket känns lugnare kring Ms arm och skada så här lite drygt två veckor efter att han tog bort gipset.
Listan över vad han inte får göra fram tills dagen då armen ska röntgas finns spikad. Det råder försiktighet för att den läker för fullt på insidan och att ramla på den efter en sådan här skada innan den är läkt ihop som den ska skulle kunna innebära att börja om på ruta ett.

M själv är medveten om vad han får och inte får. Han kämpar på. Längtar och räknar ner tills röntgendagen är här och då han förhoppningsvis ska få agera fullt ut igen.
Ibland blir han ledsen som i tisdags när jag lämnade honom i andra änden av förskolan då den här veckan innebär sammanslagning av avdelningarna på grund av semestertider och han såg den stora klätterställningen men som han inte får klättra i men överlag så går det bra med aktiviteterna och lekarna.

Men så finns det en hel del annat också kring olyckan och som jag först börjat att tänka mer på de senaste dagarna. I torsdags hände det två saker på förskolan. Sådant som lätt händer när man leker och är med många barn samtidigt så ingen värdering eller något konstigt i det men vid båda incidenterna var armen inblandad och efter den ena grejen hade M fått ligga och vila i soffan med hunden och en kudde under armen.

Vid läggdags i torsdags kväll klagade M över att han hade ont. Dels kring handleden där de öppnat och stuckit in titanstängerna men även runt armbågen där de gjort detsamma.
Han var så enormt trött från det att jag hämtade honom tills han la sig och så sa han en gång att han mådde illa och harklade/småhostade lite men mer än så var det inte.

På natten var jag uppe och stoppade om honom och han fick en kudde att vila högerarmen på. Det har han inte velat ha på över veckas tid då så det kändes lite annorlunda men jag tänkte inte mer på det.

På fredagsmorgonen var han trött och satt med armen vilandes i soffan och sen kräktes han två gånger. Han klagade på att det gjorde ont vid läggdags på kvällen och jag var uppe på natten och bäddade om honom med armen men inget mer. Helgen fortlöpte på bästa sätt förutom att jag råkade ta honom hårt över höger handled när jag för trettionde gången sa till honom att sluta bråka med W varpå det gjorde jätteont så klart och han mådde illa och grät floder.

I tisdags var han på förskolan några timmar. Bytet av avdelningen gjorde honom extra blyg när jag skulle lämna honom. Han är en riktigt blyg kille. Gränsen är hårfin anser jag på hur mycket som är ok att pusha på honom. Han är en egen individ och har sitt eget sätt att tänka på och han visar tydligt med kroppsspråket hur han känner i och för vissa situationer. En viss övertalning kan jag köra med och försöka men det är en viss som sagt.

När fröken B dök upp i kapprummet var det som om himlen sprack upp.
Hon skulle haft semester men ändrade planer gjorde att hon jobbade en dag till före sin semester.
M känner henne, jag känner henne. Han är trygg och jag är trygg för jag vet att hon vet vad som gäller för M efter olyckan. Så gött kändes det!

M hade haft några bra timmar på tisdagen. B hade florerat i bakgrunden för att han skulle vara kring de nya fröknarna och de barnen som han inte kände. Toalettbesöken hade gått bra och även uteleken.

Igår när jag hämtade var det skillnad.
Vid själva hämtningen gick det bra men jag fick med mig två fulla påsar med kläder.
M hade alltså haft mer än en olycka gällande toalettbesöken under gårdagens timmar på förskolan.
Före olyckan var han den skötsammaste kille som fanns när det gällde toalettbesök och hygien.
Han klarade själv av det. Torka sig, knäppa byxor, och tvätta händerna noga med tvål efteråt.
En självklarhet för honom och han hade åsikter om att det måste vara spolat på toan och tillräckligt med tvål osv.

När olyckan hände så kunde han inte längre klara av detta själv.
Smärtan i den nyopererade armen var för stor och det var den under en lång tid.
Olyckan i sig och all smärta därikring kan bli till ett trauma för barn och det är inte ovanligt att de då tar ett steg tillbaka i utvecklingen efteråt. Inte heller är olika uttryckssätt ovanligt. Händelsen kan sitta kvar både fysiskt men även psykiskt med minnesbilder, minnen från hur det kändes, smärta m.m.
Ms mage slogs dessutom ut helt av all smärtlindring och antibiotika som han åt under lång tid efter operationen något som var jobbigt för honom.

Nu när det inte gör ont hela tiden, smärtan finns där om någon tar på honom på de utsatta ställena eller om han råkar slå mot armen i något, så har detta med toalettbesöken fortsatt att inte fungera om han inte blir konstant påminnd och ibland krävs det även att någon följer med honom och assisterar honom.

Gårdagens flera toalettmissöden gjorde honom så ledsen på kvällen. Han grät för det. Han hade troligtvis även lekt massor under dagen vilket ju är förståeligt men han klagade över att det gjorde ont i armen och när jag tog runt den med min hand för att känna så den inte buktar ut eller liknande så kommer reaktionen att han mår han illa och småhostar.

Inatt vaknade jag av att han skrek. Jag hittade honom liggandes på på sidan på golvet med armen under sig.
Han hade ramlat ur sängen vilket jag inte kan minnas att han gjort någon gång tidigare. Tårar över att det gjorde ont i armen föll och han hostade så jag var helt säker på att han skulle kräkas men tillslut somnade han.

Imorse ville han inte sitta i soffan medans jag packar det sista innan vi ska åka om han inte fick ha en kudde under armen. Det gjorde ont annars sa han och han mådde illa igen.
Idag har jag ringt och fått lite råd kring detta. Klart att jag funderar och hellre ringa en gång för mycket anser jag.
Illamåendet är hopkopplat med den skakade armen alltså, minnen, rädsla osv.
Mycket känslor är det som bubblar nu och han frågade även om fröken B skulle vara på förskolan idag när vi var på väg dit. När jag sa att det nog skulle gå bra eftersom han träffat de andra fröknarna nu så sa han bara att han inte känner dem.

Det var med blandade känslor som jag lämnade honom. Eller lämnade och lämnade. Han stod bakom mig och tryckte framför såväl fröknar som barn för att tillslut svälja, ta mod till sig, och krama och pussa mig hej då.
Idag kunde jag inte låta något passera med tanke på hur han mådde imorse och efter gårdagen utan upplyste en fröken på min väg ut om att han behöver påminnelse om dagens toalettbesök och kanske även hjälp samt vad han inte får göra.

När min telefonen ringt idag så har jag hoppat till och trott att det hänt något med armen eller att han har för ont eller liknande. Det känns så otroligt skönt att det snart är semester som gäller för oss så jag kan ha honom hemma. Snart är det röntgendags och den dagen är den mest efterlängtade just nu!
Då hoppas vi att doktorn ska säga att nu är den där lilla armen så bra läkt att det är cykling, studsmattehoppning, spring och bus, inlinesåkning och klättring som gäller hela sommaren.

iPhonebild från imorse på liten känslig icke så välmående M.

Och så till DIG som så kallat anonymt KOMMENTERAR på min blogg vill jag bara säga –
att jag skrev ett långt svar till dig inatt efter att jag jag lyft upp min son, känt igenom hans skadade arm, och tröstat honom medans han låg med armen på sin kudde samtidigt som jag funderade på om han skulle kräkas – ja han kan tydligen kräkas på grund av det han känner, smärta m.m och upplever kring sin skadade arm  –  men jag valde att trycka på delete.

Jag påminde mig själv om att jag inte sysslar med ursäkter. Jag behöver inte be om ursäkt eller stå till svars för någonting av det jag skrivit i mina inlägg.
Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, [har jag någongång påstått det i mina inlägg!], men för att jag utgår ifrån att de flesta läsare har någonslags förmåga till att förstå att varken jag eller flera andra bloggare delar med sig av allt i en blogg.

Dock så väljer jag att förtydliga lite grann ändå och det så här.
Denna olycka. En upplevelse som dragit med sig så mångt mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig och vad som står att läsa på den här bloggen.
Fysiskt och absolut psykiskt och det både för mitt barn men även för mig och övriga i familjen och ja han mådde illa efter två händelser i torsdags som jag inte tänker gå in på, han mår även illa när jag håller hon runt själva armen och efter nattens fall och det är tydligen normalt i det han befinner sig i nu. Precis som jag skrivit men något som jag inte förstod just då.

Jag tar gärna kamp för det jag tror på vare sig det sker här i bloggen eller in real life, handlar om att hålla barn borta från förskolan i 48-72 timmar efter sista symptom på magsjuka, eller att Ikeas familjeparkeringar tillhör de bilförare som har barn i bilen och inga andra. Sådan är jag!

Du verkar läsa min blogg/Instagram väldigt noga men har ändå lyckats missa en del. Bilåkning och glass innebär inte caféhäng inomhus. Man behöver inte gå in någonstans med barnet för att ge det möjlighet till att äta glass. Men som sagt han är inte magsjuk. Han har bara ont och känner ett stort obehag och är känslig och detsamma känner jag.

Jag tänker slå bort tanken på att det finns sådana som du som ägnar tid åt att anonymt och fegt sitta vid en dator och haspla ur dig saker. Jag skriver den här bloggen exakt så som jag vill. Jag gör som jag vill här och det är så skönt att bara ha det att förhålla sig till. Det är ju trots allt så oerhört valfritt att följa en blogg!

Jag tror mig veta vilka som menar illa, känner igen det på flera mils avstånd av erfarenhet, och till dig som nu väljer att läsa min blogg och att skriva elaka kommentarer, till dig vill jag bara säga synd att du tycker så men det här är min blogg och här skriver jag. Passar den inte dig men så sluta att läs!
Sen är det klart att med lite koll av ip-nummer och installering av nya plugins ikväll på bloggen så kanske det dyker upp lite intressant info. Vi kanske till och med kan pratas vid irl för visst gömmer man sig inte bakom en datorskärm med påhittad mailadress och skriver sådant som man inte kan stå för och säga direkt till en person…!
Det försöker jag lära min snart tioåriga dotter och det hamnar under kategorin internet-vett hemma hos oss.

bloglovin 2013-07-04 kl 13:05

En hälsning från Rottneros Park & kommunens regler

En kort tid efter olyckan med M hade hänt i Rottneros Park kom det ett brev.
Jag var så uppe i allting kring M att jag inte noterade brevet. Jag kan inte minnas att jag öppnade någon post alls under de typ två första veckorna.
All fokus låg på att se till att M inte hade ont, ge honom antibiotika och smärtstillande var femte till sjätte timme, att hjälpa honom med vanliga vardagsbestyr som att äta, toalettbesök, klä på sig, ta hand om honom på natten när han hade hasat ner i sängen så han låg dumt och armen värkte räckte liksom.
Att jag sen drömde mardrömmar om det som hänt och anklagade mig själv för att jag inte var där intill honom just då när han klättrade för då hade det kanske aldrig hänt åt liksom upp mig lite grann på insidan så någon post hade jag inte en tanke på.

Det var först i förra veckan när M återvände till förskolan på onsdagen efter ca tre veckor hemma som jag började att fungera lite mer som vanligt igen och då hittade jag brevet.

Det var en handskriven hälsning till M från personalen i Rottneros Park. De tyckte jättesynd om honom på grund av skadan som blev vid besöket hos dem och hoppades att han skulle vilja komma tillbaka och hälsa på och besöka och leka i parken igen.
I kuvertet fanns det fyra inträdesbiljetter samt glassbiljetter och kaffebiljetter.

Nu kan ju jag tänka att när något sådant ändå så pass allvarligt sker så kanske man tänker på konsekvenserna som kan tänkas bli med anmälningar, skriverier, all möjlighet till att älta i sociala medier och så vidare men anledningen till olyckan hade ingenting med någon brist i den lekparken där det inträffade att göra utan det var ren jäkla otur att det gick så illa som det gick.
Just därför så kändes det som en väldigt fin och glädjande gest att skicka brevet med dess biljetter för att öppna för, och pusha oss, att vi ska åka dit igen där det hände vilket jag tror kan vara bra för M att göra redan i sommar och även för mig vore ett sånt besök bra.

Att åka till Rottneros Park är ett ständigt återkommande inslag av utflykt för barnen, en förälder samt förskolepersonalen på Ms avdelning så i maj nästa år så sitter vi troligtvis på bussen dit igen och för att det inte ska blir för dramatiskt och stort då, M berättar ju själv om hur han klättrade och föll, han försöker visa hur hans arm såg ut efter det hänt och hur ont han hade, kan det vara bra att ha varit där och lekt och haft roligt själva före den resan.

I sommar blir det alltså en dag i Rottneros Park för oss och jag ska banne mig klättra i det där nätet och leka i den där lekparken där det hände för att visa M att det bara var ren otur att det blev som det blev.

En annan sak jag fått lära mig av den här händelsen är att i Karlstad kommun måste ett barn vara frånvarande minst 21 dagar från barnomsorgen för att man ska få en del av kommande fakturas avgift reducerad och det finns inga speciella regler, policy eller något finstilt som säger något om anledningen till frånvaron.
21 dagar är det som gäller oavsett om det beror på att barnet har råkat drabbats av vattenkoppor som avlöses av tredagarsfeber och halsfluss eller trippla magsjukor eller om frånvaron faktiskt beror på en allvarlig olycka som skedde under förskoletid där det finns läkarintyg på att barnet inte ska/kan vistas i den allmänna barnomsorgen utan måste vårdas i hemmet.

Ms sådant intyg gällde i 18 dagar [man räknar inte med den dagen som olyckan skedde på]. Dessa dagar var jag hemma och vårdade honom.
Det var alltså 3 dagar för kort för att vi skulle få en något lägre kommande faktura!

Han fick även ett nytt läkarintyg gällande i ytterligare 12 dagar om det skulle visa sig att han inte orkade med att vara på förskolan av trötthet, smärta, eller om det inte skulle fungera bra för honom att vara där med den risken som råder nu fram tills han är röntgad nästa gång för nu får han inte bära tungt, inte gunga, klättra, cykla eller ramla för att armen kan skadas allvarligt innan den är läkt på insidan.
Det intyget har vi inte behövt använda oss av vilket ju känns gott!
Det är inte heller det att vi inte kan betala och jag kan tänka vidare varför sådana regler finns men ändå så kan jag tycka att det känns rent ut sagt B att man ska behöva betala när det hänt en allvarlig olycka på plats, under förskoletid, med följden att han måste vårdas hemma och som gör att barnet inte befinner sig i barnomsorgen alls på hela 18 dagar.

Vad man däremot ska är att anmäla olyckan till kommunens försäkringsbolag så noteras att den skedde under förskoletid ska den minsann.
Men det är bara att betala och vara glad…!

bloglovin 2013-06-26 kl 08:02