Etikettarkiv: Sår

När ens hund blir sjuk

Bjuni2016

Vilken vecka det har varit!
Förra måndagen åkte jag och Baileys till Slottsbron för ringträning. Regnet öste ner och vi var endast tre hundägare på plats på grusplanen men det var en bra träningsstund ändå.
Jag är ju verkligen nybörjare på detta med att ställa hund. Det är något som ser så himla enkelt ut när man tittar på andra men det ligger mycket bakom att visa hund.
Den ska stå på bästa sätt för att visa sig på bästa rastypiska vis. Hur den ska stå är inte helt lätt heller att förstå och få till tycker jag men det är ändå enklare än själva momentet visa upp den i rörelse. Längre steg, vilket även jag måste ta för att han ska ta det. Huvudet och hals upp med mera.
Baileys är så intresserad av andra hundar att han skuttar och galopperar. Svettdropparna kommer på mig när jag kämpar med att bryta detta, tänka på hur jag springer, vart vi springer så vi inte springer på någon och en massa massa mer.

Efter träningen åkte vi hem till Lillemor för jag kände att hon skulle kolla på såret som Baileys haft en tid på höger sida av halsen.
Hon rakade av pälsen och det visade sig att det var större än vad jag sett. Jag har hällt på rengöring en tid men det har inte blivit bättre.
En död fästing satt det också i ytterkanten av såret. Antagligen har han kliat på den, jag har inte sett den dumt nog i all päls, och såret har uppkommit.
Vi rengjorde och sen åkte vi hem.

På tisdagsmorgonen var han helt borta. Han ville inte äta, dricka, eller gå ut. Låg bara som om han var sövd nästan.
Vid tvåtiden stod jag inte ut längre och försökte få en tid hos veterinären till honom. Hos den tredje kliniken jag ringde fick vi en tid och sen kastade vi oss iväg.
De rakade honom på benet och tog en massa blodprover, sänkan, rakade mer vid såret och rengjorde lite till men tyckte att jag gjort ett bra jobb med det. Det såg fint ut även om jag själv tycker att det såg och ser äckligt ut även nu.

De kunde inte hitta något fel på honom. Böjde igenom honom men inget fel och inga blodprover visade något. De försökte få i honom mat, godis, vatten men han ville inte ha något.
Då hade han inte ätit eller druckit sen måndag kväll.
Vi fick åka hem med en cortisonkräm att smörja på såret som även var inflammationshämmande och så fortsatte matandet med vatten med spruta för att han inte skulle torka ut.
Så höll det på tills onsdag lunch när jag kom hem från jobbet. W hade skött honom fram tills dess och han hade mest legat och det alltid med såret ned mot golvet, sin bädd eller soffan. Som om han ville ha bort det där obehagliga som han hade på halsen.
I onsdags när jag kom hem så visade han lite tecken på att vara glad. Han blir alltid överlycklig när jag kommer hem och är en glad, pigg och busig hund så att se honom så här har varit så himla tungt och oroligt att inte veta vad felet är.

Sakta blev han bättre och bättre och började äta och dricka igen.
Nu är han nästan som vanligt, tycker inte om när jag smörjer på såret som ser ut att läka men äter och dricker och vill ut och gå.
Han har fler små sår, inte alls som det stora på halsen, så kanske är han överkänslig mot fästingbett eller så har han en streptokocksläng i kroppen som härjar.
Bravecto är jag verkligen glad att jag gett honom. Chansen att en fästing med sjukdom (om jag inte hittar den och tar bort den först) ska hinna smitta honom innan den dör av sig själv pga tabletterna han äter är inte lika stor som om han inte hade dem.

Igår eftermiddags var vi iväg på viltspårskurs i Långserud igen. Kurstillfälle två av fortsättningskursen och sökruta med två vinklar fixade han kanon.
Att han tycker att det är roligt finns ingen tvekan om och igår var det extra kul så klart att se honom pigg och glad jobbandes i skogen efter veckan som gått.
Ikväll åker vi på den sista ringträningen i Slottsbron. Det känns som det gått mer än vecka sen som allt detta hände men nu kör vi på och hoppas på inga fler jobbigheter fysiskt. Mitt självförtroende har fått sig en liten törn, jag känner mig orolig och vetskapen om att allt snabbt kan vända är just nu lite för nära, att ens hund inte får i sig vätska är och kan snabbt bli allvarligt, men så kan man inte gå runt och tänka utan vi tränar på och försöker hålla på allmäntillståndet, få honom att öka i vikt de kilon han gått ner den här veckan, och ha stenkoll på äckliga, totalt menlösa, vidriga fästingar helt enkelt och hoppas på att pälsen växer ut fint tills det är dags för utställningar i juli 🙂

bloglovin 2016-06-27 kl 18:09
Annonser via Bloggpartner.se

Pawz

BPaws1

De allra flesta hundägare funderar nog aldrig på att skaffa skor till sin hund. Iallafall hade inte jag gjort det före Baileys sår uppkom.
Kan tänka mig att det, precis som i mammavärlden där det delas ut åsikter till höger och vänster från en del mammor som höjer sig själv till proffs om vad man bör, inte bör göra, rätt saker, fel saker osv i ämnet barnaskötsel kan vara lite samma med det här kring skor eller ej och vilka skor om ja i hundvärlden. Det är otroligt nog så redan i hundvärlden bland och från en del hundägare precis som jag ibland kunde råka ut för på öppna förskolan eller i andra mamma och barngrupper när barnen var små.
Folk delar med sig av sina åsikter och det är ju bra på ett sätt tycker jag. Senast imorse tog jag emot tips, råd och tankar från två andra mammor och så länge det görs på ett ödmjukt och respektfullt vis så kan det vara guld att få med sig lite ny input att sen fundera vidare på, sortera och välja vad man kanske ska använda av det och prova.

Det är det där andra sättet som t.ex på ringträningen för en tid sen då en äldre dam, ägare till samma slags hundras som jag, på mindre än en minut efter att vi sagt he till varandra började rabbla allt som jag inte ska göra, allt som jag bör göra och när jag svarade på några av de frågor hon flikade in så fick jag genast veta att det var absolut inte det bästa sättet utan jag skulle istället göra enligt hennes mall och modell.
Jag struntade trevligt men bestämt i henne men tänkte en del på situationen därefter. Trots allt är man ibland lite extra sårbar när det kommer till sin allra första hund och i synnerhet om det är en valp, precis likt man kan vara med det allra första barnet.
Allt är nytt och ibland blir man osäker på om man gör rätt.
Det var faktiskt lite skönt när jag några dagar senare pratade med andra Wheatenägare som direkt visste vem kvinnan jag råkat ut för var och fick veta att hon gör så med alla oavsett nyss bliven valpägare eller ej och dessutom fanns det ingen anledning till att göra en del av de saker som så prompt påpekade att jag måste för annars skulle det gå rent åt helvet för min hund. Kanske inte riktgt så illa men det var typ så det kändes efter föreläsningen jag fick av henne.

Hur som så det där med skor på hund…
Man kan säkert få gliringar om man har skor till sin hund som om man enbart skulle ha det av estetiska skäl. Alltså att man använder kläder och skor för att hunden ska se fin eller tuff ut som ett förmänskligande av hunden. Läste några mindre trevliga kommentarer till Laila Bagge när hon hade stylat till sin hund för länge sen.
Konstigt att man inte kan låta folk ta hand om sina egna djur och barn utan att för den skulle vara elak och trycka ner. Det måste sticka i ögonen på folk. Undra vad det är för undertryckt känsla de lever i som i sin tur ger dem tillåtelse till att hela tiden hacka på andra. Så länge inte barn eller djur far illa så behövs inga ingripanden av dessa slag.

Det är nästan så att man får skämmas om man sätter skor på sin hund. Men vi är många som förstår att inga hundtassar kan stå emot glassplitter, vägsalt, hård kyla etc. Många hundar har dessutom skadat sig eller har helt enkelt ömtåligare trampdynor än andra. Då kan det behövas skor. Men vilka ska man köpa?

En tid nu har jag haft skor på Baileys. Inga fancy dojjor som finns att köpa till hund och inte av utseendesjäl [även om jag snöade in lite på detta i det här inlägget inser jag nu].
Den mest uppenbara anledningen till att en hund behöver hundskor är att den helt enkelt har skadat tassen eller någon klo. Om hunden har bandage behöver det dessutom en sko för att skydda det vid promenader och som allt bandage får plats i.
Eftersom Baileys hade ett sår under sin högra framtass som jag inte vet hur det uppkom men som han sen ägnade en natt åt att slicka på och med sin sträva tunga lyckades han slicka upp ett stort sår, rött och skadat och allt hår mellan trampdynorna försvann också.
Att gå med detta såret ute i blött underlag, lera, smuts och bara på asfalt känns inte bra alls. Jag vill ju att det ska läka så fort som möjligt och veterinären ordinerade tratt som jag nämnt tidigare att ha på honom alla stunder som han var ensam för att det skulle få en chans att läka ihop vilket det inte gör om han fortsätter att slicka på det.
Jag letade därmed skor på nätet och hittade Pawz.
När vi var hos veterinären såg jag dessa, de är svåra att undvika då de är färgglada och sticker ut i hyllan. Då köpte jag inga för att jag inte tyckte att såret var så stort men som sagt det blev ju värre därefter.

Pawz är en skyddssko i naturgummi som är vattentät och som sitter bra på hundens tass. Den skyddar men ger ändå maximal rörelsefrihet för hunden.
Liten smidigt påkommen sak enligt mig, finns i en massa storlekar och varje storlek har sin egen färg, och finns att köpa hos veterinärer och hos bl.a hos Hööks här i Värmland.

Smidiga om man inte heter Baileys typ, haha.
Han gillar Paws lika lite som han gillar tratten vi tvingar honom att ha på sig de stunder som han är ensam hemma.
Han blir stelbent, haltande, beter sig som om han var stelbent och bara har tre ben typ.
Denna lilla tunna, lättpåsatta, gummisko som sitter på tassen som en lite tunn påse orsakar kaos i hans huvud under promenaderna.
Han kan knappt koncentrera sig på att kissa för det gör han ungefär bara hälften av vad han brukar göra jämfört med när han går på promenad utan en Paws på tassen.
Det ska vara något som är väldigt intressant eller doftar väldigt mycket för att han ska glömma bort att han har en liten sko på tassen om han ska gå normalt, haha.

Helt galet enligt mig att den lilla kan ställa till det så mycket för honom men som med allting annat så vänjer han sig nog tillslut. Det har han gjort vid allting nytt förr eller senare även om det från början inte så särskilt ljust ut men efter en tid går det oftast bra.
Tänker tillbaka på den första tiden då han absolut inte kunde bajsa så länge han gick i koppel. Han var tvungen att vara lös om han skulle göra något, haha. Känns oerhört avlägset nu förtiden.

BPaws2

Pawz finns i många olika storlekar och varje storlek har sin egen färg. Baileys har de blå som sitter bra och han tappar dem inte trots att han tillbringade halva promenaden bland blåbärsriset första gången i hopp om att lyckas få bort den från tassen. Eller liggandes under en lövhög i ren desperation.

Behöver man skydda sin hunds tassar så är Pawz bra och tittar man på reklamvideon om Pawz så ser man hundar springa omkring obekymrat och leka, bada och vara precis som vanligt trots att de använder Paws. De har Pawz på alla fyra tassarna så det är nog bara vår hund som förlorar rörelseförmågan trots at han bara har en liten gummisko på sig 😉

Här finns mer om Pawz för den intresserade.

bloglovin 2015-10-22 kl 15:15

Skoltisdag

MBoktober2015
Mina två små sötloppor i helgen. Perfekt att vara två när man ska träna inkallning och liknande och så var M tvungen att testa på hur det är att sitta i bagaget på lilla bilen 🙂

En innehållsrik natt på allting förutom på sömnfronten. Den där tratten som Baileys ska ha på sig över huvudet när han är ensam hemma samt nattetid då vi inte kollar honom börjar bli något tröttsam. Den är stor, den är överallt, och den är absolut inte go att få uppkörd mot huvudet mitt i natten när han vill ha kontakt och läger sitt huvud över sängkanten i hopp om att jag ska klappa om honom lite grann.
Snart hoppas jag att såret under framtassen på honom ska vara så pass mycket läkt att han inte behöver ha den. Det ser redan mycket bättre ut men han kan fortfarande inte låta bli det och tilläts han att slicka så sickar han snart upp det totalt igen så tratt it is.
Den där andra unggrabben i huset har för visso ingen tratt på sig nattetid men han höll igång och väckte oss inatt ändå.
Det händer inte så ofta nuförtiden [det tänker jag faktiskt på när det väl inträffar tillsammans med orden – hur stod jag ut med så enormt lite sömn, så många uppvakningar, som jag fick under de där 4-5 åren innan det släppte det där med sovandet] men när det händer går ögon och hjärnceller i kors.

Nu är natten förträngd. En mugg kaffe cirkulerar i blodet och jag har även använt den halvtimmes långa morgonpromenaden med Baileys till att vakna till på.
Nu ska jag och M cykla bort till skolan. Där ska jag få ära att vara med i två och en halv timme och sen blir det utvecklingssamtal, Ms första i årskurs ett, och sen ska jag hem och jobba några timmar innan M och en kompis ska hämtas på fritids.
M är så glad över att jag ska få vara med och att han har älskad idrott på schemat idag ör honom också på ett strålande humör.
Jag älskar att vara med honom, hans kompisar och framförallt vara med på lektionerna i skolan så det är ömsesidiga känslor idag.
Ha en fin dag!

bloglovin 2015-10-20 kl 07:54

Illamående, ont, känslor & bloggkommentar

Mycket känns lugnare kring Ms arm och skada så här lite drygt två veckor efter att han tog bort gipset.
Listan över vad han inte får göra fram tills dagen då armen ska röntgas finns spikad. Det råder försiktighet för att den läker för fullt på insidan och att ramla på den efter en sådan här skada innan den är läkt ihop som den ska skulle kunna innebära att börja om på ruta ett.

M själv är medveten om vad han får och inte får. Han kämpar på. Längtar och räknar ner tills röntgendagen är här och då han förhoppningsvis ska få agera fullt ut igen.
Ibland blir han ledsen som i tisdags när jag lämnade honom i andra änden av förskolan då den här veckan innebär sammanslagning av avdelningarna på grund av semestertider och han såg den stora klätterställningen men som han inte får klättra i men överlag så går det bra med aktiviteterna och lekarna.

Men så finns det en hel del annat också kring olyckan och som jag först börjat att tänka mer på de senaste dagarna. I torsdags hände det två saker på förskolan. Sådant som lätt händer när man leker och är med många barn samtidigt så ingen värdering eller något konstigt i det men vid båda incidenterna var armen inblandad och efter den ena grejen hade M fått ligga och vila i soffan med hunden och en kudde under armen.

Vid läggdags i torsdags kväll klagade M över att han hade ont. Dels kring handleden där de öppnat och stuckit in titanstängerna men även runt armbågen där de gjort detsamma.
Han var så enormt trött från det att jag hämtade honom tills han la sig och så sa han en gång att han mådde illa och harklade/småhostade lite men mer än så var det inte.

På natten var jag uppe och stoppade om honom och han fick en kudde att vila högerarmen på. Det har han inte velat ha på över veckas tid då så det kändes lite annorlunda men jag tänkte inte mer på det.

På fredagsmorgonen var han trött och satt med armen vilandes i soffan och sen kräktes han två gånger. Han klagade på att det gjorde ont vid läggdags på kvällen och jag var uppe på natten och bäddade om honom med armen men inget mer. Helgen fortlöpte på bästa sätt förutom att jag råkade ta honom hårt över höger handled när jag för trettionde gången sa till honom att sluta bråka med W varpå det gjorde jätteont så klart och han mådde illa och grät floder.

I tisdags var han på förskolan några timmar. Bytet av avdelningen gjorde honom extra blyg när jag skulle lämna honom. Han är en riktigt blyg kille. Gränsen är hårfin anser jag på hur mycket som är ok att pusha på honom. Han är en egen individ och har sitt eget sätt att tänka på och han visar tydligt med kroppsspråket hur han känner i och för vissa situationer. En viss övertalning kan jag köra med och försöka men det är en viss som sagt.

När fröken B dök upp i kapprummet var det som om himlen sprack upp.
Hon skulle haft semester men ändrade planer gjorde att hon jobbade en dag till före sin semester.
M känner henne, jag känner henne. Han är trygg och jag är trygg för jag vet att hon vet vad som gäller för M efter olyckan. Så gött kändes det!

M hade haft några bra timmar på tisdagen. B hade florerat i bakgrunden för att han skulle vara kring de nya fröknarna och de barnen som han inte kände. Toalettbesöken hade gått bra och även uteleken.

Igår när jag hämtade var det skillnad.
Vid själva hämtningen gick det bra men jag fick med mig två fulla påsar med kläder.
M hade alltså haft mer än en olycka gällande toalettbesöken under gårdagens timmar på förskolan.
Före olyckan var han den skötsammaste kille som fanns när det gällde toalettbesök och hygien.
Han klarade själv av det. Torka sig, knäppa byxor, och tvätta händerna noga med tvål efteråt.
En självklarhet för honom och han hade åsikter om att det måste vara spolat på toan och tillräckligt med tvål osv.

När olyckan hände så kunde han inte längre klara av detta själv.
Smärtan i den nyopererade armen var för stor och det var den under en lång tid.
Olyckan i sig och all smärta därikring kan bli till ett trauma för barn och det är inte ovanligt att de då tar ett steg tillbaka i utvecklingen efteråt. Inte heller är olika uttryckssätt ovanligt. Händelsen kan sitta kvar både fysiskt men även psykiskt med minnesbilder, minnen från hur det kändes, smärta m.m.
Ms mage slogs dessutom ut helt av all smärtlindring och antibiotika som han åt under lång tid efter operationen något som var jobbigt för honom.

Nu när det inte gör ont hela tiden, smärtan finns där om någon tar på honom på de utsatta ställena eller om han råkar slå mot armen i något, så har detta med toalettbesöken fortsatt att inte fungera om han inte blir konstant påminnd och ibland krävs det även att någon följer med honom och assisterar honom.

Gårdagens flera toalettmissöden gjorde honom så ledsen på kvällen. Han grät för det. Han hade troligtvis även lekt massor under dagen vilket ju är förståeligt men han klagade över att det gjorde ont i armen och när jag tog runt den med min hand för att känna så den inte buktar ut eller liknande så kommer reaktionen att han mår han illa och småhostar.

Inatt vaknade jag av att han skrek. Jag hittade honom liggandes på på sidan på golvet med armen under sig.
Han hade ramlat ur sängen vilket jag inte kan minnas att han gjort någon gång tidigare. Tårar över att det gjorde ont i armen föll och han hostade så jag var helt säker på att han skulle kräkas men tillslut somnade han.

Imorse ville han inte sitta i soffan medans jag packar det sista innan vi ska åka om han inte fick ha en kudde under armen. Det gjorde ont annars sa han och han mådde illa igen.
Idag har jag ringt och fått lite råd kring detta. Klart att jag funderar och hellre ringa en gång för mycket anser jag.
Illamåendet är hopkopplat med den skakade armen alltså, minnen, rädsla osv.
Mycket känslor är det som bubblar nu och han frågade även om fröken B skulle vara på förskolan idag när vi var på väg dit. När jag sa att det nog skulle gå bra eftersom han träffat de andra fröknarna nu så sa han bara att han inte känner dem.

Det var med blandade känslor som jag lämnade honom. Eller lämnade och lämnade. Han stod bakom mig och tryckte framför såväl fröknar som barn för att tillslut svälja, ta mod till sig, och krama och pussa mig hej då.
Idag kunde jag inte låta något passera med tanke på hur han mådde imorse och efter gårdagen utan upplyste en fröken på min väg ut om att han behöver påminnelse om dagens toalettbesök och kanske även hjälp samt vad han inte får göra.

När min telefonen ringt idag så har jag hoppat till och trott att det hänt något med armen eller att han har för ont eller liknande. Det känns så otroligt skönt att det snart är semester som gäller för oss så jag kan ha honom hemma. Snart är det röntgendags och den dagen är den mest efterlängtade just nu!
Då hoppas vi att doktorn ska säga att nu är den där lilla armen så bra läkt att det är cykling, studsmattehoppning, spring och bus, inlinesåkning och klättring som gäller hela sommaren.

iPhonebild från imorse på liten känslig icke så välmående M.

Och så till DIG som så kallat anonymt KOMMENTERAR på min blogg vill jag bara säga –
att jag skrev ett långt svar till dig inatt efter att jag jag lyft upp min son, känt igenom hans skadade arm, och tröstat honom medans han låg med armen på sin kudde samtidigt som jag funderade på om han skulle kräkas – ja han kan tydligen kräkas på grund av det han känner, smärta m.m och upplever kring sin skadade arm  –  men jag valde att trycka på delete.

Jag påminde mig själv om att jag inte sysslar med ursäkter. Jag behöver inte be om ursäkt eller stå till svars för någonting av det jag skrivit i mina inlägg.
Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, [har jag någongång påstått det i mina inlägg!], men för att jag utgår ifrån att de flesta läsare har någonslags förmåga till att förstå att varken jag eller flera andra bloggare delar med sig av allt i en blogg.

Dock så väljer jag att förtydliga lite grann ändå och det så här.
Denna olycka. En upplevelse som dragit med sig så mångt mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig och vad som står att läsa på den här bloggen.
Fysiskt och absolut psykiskt och det både för mitt barn men även för mig och övriga i familjen och ja han mådde illa efter två händelser i torsdags som jag inte tänker gå in på, han mår även illa när jag håller hon runt själva armen och efter nattens fall och det är tydligen normalt i det han befinner sig i nu. Precis som jag skrivit men något som jag inte förstod just då.

Jag tar gärna kamp för det jag tror på vare sig det sker här i bloggen eller in real life, handlar om att hålla barn borta från förskolan i 48-72 timmar efter sista symptom på magsjuka, eller att Ikeas familjeparkeringar tillhör de bilförare som har barn i bilen och inga andra. Sådan är jag!

Du verkar läsa min blogg/Instagram väldigt noga men har ändå lyckats missa en del. Bilåkning och glass innebär inte caféhäng inomhus. Man behöver inte gå in någonstans med barnet för att ge det möjlighet till att äta glass. Men som sagt han är inte magsjuk. Han har bara ont och känner ett stort obehag och är känslig och detsamma känner jag.

Jag tänker slå bort tanken på att det finns sådana som du som ägnar tid åt att anonymt och fegt sitta vid en dator och haspla ur dig saker. Jag skriver den här bloggen exakt så som jag vill. Jag gör som jag vill här och det är så skönt att bara ha det att förhålla sig till. Det är ju trots allt så oerhört valfritt att följa en blogg!

Jag tror mig veta vilka som menar illa, känner igen det på flera mils avstånd av erfarenhet, och till dig som nu väljer att läsa min blogg och att skriva elaka kommentarer, till dig vill jag bara säga synd att du tycker så men det här är min blogg och här skriver jag. Passar den inte dig men så sluta att läs!
Sen är det klart att med lite koll av ip-nummer och installering av nya plugins ikväll på bloggen så kanske det dyker upp lite intressant info. Vi kanske till och med kan pratas vid irl för visst gömmer man sig inte bakom en datorskärm med påhittad mailadress och skriver sådant som man inte kan stå för och säga direkt till en person…!
Det försöker jag lära min snart tioåriga dotter och det hamnar under kategorin internet-vett hemma hos oss.

bloglovin 2013-07-04 kl 13:05

Vårdcentralen med liten skadad hand

Jag ringde sjukvårdsrådgivningen imorse på väg till jobbet och när jag hade förklarat vad som hade hänt och gjort ett försök till att beskriva hur såret i Ms handflata såg ut så bokade de en tid till oss på vårdcentralen inne i stan.

M frågade om han fick lägga sig på sängen medans vi väntade på att doktorn skulle komma.
Där låg han och vilade och ställde lite frågor om vad doktorn skulle kunna tänkas göra med honom [som jag inte hade en aning om egentligen].
När doktorn kom så gick det otroligt bra trots att det var en främmande person och dessutom så var han väldigt nära M fysiskt vilket inte är något som lillebror tycker särskilt mycket om.

Doktorn tittade på såret och konstaterade att M var svullen på höger hand. Han ville jämföra med Ms vänstra hand men M berättade för honom att den handen var det inget som gjorde ont på 🙂
Han tryckte runt såret, försökte dela lite på det för att se hur djupt det var och M fick visa om han kunde böja på fingrarna.
Det tyckte han var jättejobbigt. Det gör säkert ont då. Sen det hela hände igår så har inte M böjt på fingrarna på höger hand. Han har inte använt handen överhuvudtaget utan gör allt med vänster och håller höger lite stelt framför sig.
Han vill inte använda den.

Vi fick veta att svullnaden berodde nog bara på att det var lite grann infekterat i ytterkanterna av såret och sen kallade han på en sjuksköterska som hällde på rengöring, vilket gick bra, men sen duttade hon med en tuss i såret och det var inte skönt för då började M skrika och dra undan handen.
Tillslut satte hon på något som skulle få sitta i två dagar och sen skulle vi eventuellt gå till vårdcentralen på hemmaplan för att lägga om det hela på nytt om det inte visar sig att han får feber, mer ont eller blir mer svullen för då ska vi söka hjälp direkt.

M frågade om han fick någon sak så det blev en tur till deras rum med småsaker i där han valde en fin tatuering. På vägen hem stannade vi på Ica och köpte kanelbullar som vi mumsade på till eftermiddagsfika.
Nu ska jag skaka av mig den enorma seghet och trötthet som knockade mig för en stund sen och göra ett försök till att få gjort lite vettiga saker innan kvällen är här.

iPhonebilder

bloglovin 2012-06-03 kl 16:03

Mysförmiddag & skadad liten hand

Igår hade jag och barnen en mysig morgon och förmiddag vid sidan av fotbollsplanen.
Även om det var ett jäkla stress innan vi väl kom iväg med all packning. Rullmackor, extra kläder, vattenflaskor, kaffe och en massa mer så när vi väl var på plats så infann sig ett lugn.
Jag som alltid är på väg till nästa grej, antingen sysiskt eller i tankarna, passade på att koppla av.
Det fanns liksom inte något annat man kunde göra än att dra fleecejackan upp över öronen i blåsten sätta sig på filten och duka upp våra mackor, kaffe, apelsindricka, drickyoughurt, kanelbullar, njuta av solen, diskutera livet med M samtidigt som vi hejade på W och hennes lag.
Otroligt skönt och mysigt!

Det enda som störde friden var att när jag och M skulle gå till bilen med lite saker mellan de båda matcherna så snubblade han.
En sådan där rejäl snubbling där han liksom gleden bit mot asfalten och det med ena armen rakt ut eftersom han tog emot sig.
Resultatet av det blev att mitt i höger handflata så skrapade han upp ett rejält sår som blödde mycket och såg lite köttigt ut.
M är ett skrikigt barn som skriker när han gjort illa sig men även i många andra situationer. Han hörs och igår hördes han något fruktansvärt.
Han var nog både rädd och hade ont.

Vi tog oss till kiosken där jag baddade med rengörande servetter och jisses vad han skrek. Det gick inte att prata med honom. Han satt bara på stoeln och skrek och när jag försökte tvätta på såret så skrek han så ingen i närheten kunde säga ett ord till varandra.
Jag kämpade på ett tag med de där servetterna och sen satte jag på ett plåster över för att inget annat smuts skulle hamna i såret.

Under eftermiddagen sa han att det kändes bättre. Från att ha varit en kille som klarat allt själv så kunde han nu inte göra något med höger hand.
Han gick hela eftermiddagen och kvällen igår och höll sin hand lite vid sidan om eller rakt fram för att den inte skulle komma åt någonstans. Kämpade på med vänster när vi åt och när han lekte så använde han vänster hand hela tiden.
Han tvättade sig efter vi hade ätit men de små fingrarna på höger hand kunde han inte tvätta. Så fort man rörde vid honom på höger så blev han ledsen, rädd och skrek.

Vid läggdags igår så slet jag av plåstret för att se hur såret såg ut.
L var med och han tyckte inte alls det såg bra ut.
Det hade blivit en grå massa vid sidan och det var helt öppet, mitt i höger handflata är det, blodigt och ingen vacker syn.
Vi hällde i Asolsprit och kämpade med att få honom att sticka igenom sin hand i pyjamasärmen så han fick på sig nattkläderna.
Han skrek och skrek men jag fick honom lugn tillslut och han somnade.
Själv har jag sovit dåligt inatt och på väg till jobbet om en stund ska jag ringa sjukvårdsrådgivningen. Det känns som att någon måste ta en titt på det här och eftersom det är söndag så är det väl Gripen inne i stan som gäller och där får man endast en tid om man ringer rådgivningen.

Även om det inte är allvarligt så att det är farligt så gör det väldigt ont i mitt mammahjärta. Min fina lilla kille som är så glad att han har blivit bra på balansen igen och kan cykla utan att jag håller i hela tiden vill ju ut och cykla varje dag.
Nu kan han inte säger han för han kan inte hålla med sin lilla hand i styret 🙁

Nä nu ska jag försöka komma iväg och ringa under tiden jag sitter i bilen.
Ha en fin söndag!

bloglovin kl 08:58

Dag sex – Det gör ont & ser äckligt ut

Igår kväll när W hade tagit Alvedonen så började hon gråta.
Det gjorde ont i halsen och hon stod i köket med tårarna trillandes nedför kinderna och höll händerna om sin hals.
Under veckan som gått så har hon nästan inte alls sagt de där orden – det gör ont i halsen. Det har gått så otroligt sanslöst bra allting. Hon har till och med kommit igång med maten bra även om hon fortfarande inte äter riktigt samma mängd som tidigare.

Eftersom det har gått så bra så har W velat göra allt som hon gör i vanliga fall dvs leka med kompisar.
De första dagarna var de här hemma inomhus men både i fredags och igår var de ute och cyklade, gick iväg på utflykt och hoppade lite i studsmattan m.m.
Det är så svårt att få W att förstå att hon måste ta det lugnt även om hon själv tycker att hon mår bra och det har varit mycket tjat de senaste dagarna om att hon vill än det ena än det andra.

Igår gjorde det så ont att jag inte fick tillåtelse till att borsta tänderna på henne för hon var rädd att jag skulle komma åt det onda i halsen.
Imorse kom hon upp till oss och var ledsen och sa att det gjorde ont i halsen. 
Nu har hon fått smärtstillande. Det har vi gett henne hela tiden då man ska ge smärtstillande regelbundet även om det inte verkar göra så ont exakt just då.

När man har genomgått en sådan här operation ska man vara hemma i en dryg vecka för att hinna återhämta sig ordentligt. Man ska inte anstränga sig under läkningstiden men man får vara ute.
Man ska inte träna på tio dagar.

I vissa fall kan det uppstå en blödning i samband med att skorporna i halsen lossnar. Är det bara en liten stirmma blod så ska man undvika heta drycker och mat men fortsätter blödningen så ska man kontakta öron, näsa, halskliniken.

Idag fick jag titta i halsen trots att det gör ont efteråt när hon gapat.
Det ser inte fräscht ut alls. Vita stora fält som är den läkande skorporna [sista bilden till vänster] och som alltså fortfarande sitter kvar.

Nu ska jag köpa hem mer Ipren och jag har pratat med W om vad som gäller nu. Det har ju endast gått sex dagar och för att allt ska läka och gå bra så är det lugna lekar som gäller idag.
Hon hade inga problem att ta till sig detta då det gjorde ont imorse.
Frågan är om det blir lite svårare nu när Alvedonen och Ipren och verkat och det inte gör lika ont längre…

Tre bilder fotade med min iPhone. Före operation, samma dag som operation och idag som är dag sex efter operation.
Äckligt som sjutton tycker jag själv men värt att ha dokumenterat detta tycker jag. W ville själv se idag hur det såg ut i halsen på henne. 

Här har jag skrivit om operationenFörsta inlägget och andra inlägget.

bloglovin 2012-05-20 kl 10:02

Vända på dygnet & Inotyol runt munnen

Sista dagen på jullovet idag.
Imorgon börjar skolan igen för W. Idag har hon mjukstartat med att vara på fritids mellan åtta och två.
Inga långa stunder men det där med att vända dygnet rätt och få till sovtiderna efter tre veckors jullov är inte det enklaste och igår kväll fick vi verkligen ett smakprov på just hur svårt det kan vara att gå och lägga sig lite tidigare än vanligt i kombination med det lilla pirr som infinner sig när man ska träffa de flesta klasskompisarna efter ett lov.
Jag tror att det blivit för lite sömn, en dag i högt tempo med en massa intryck och sen ovanpå detta ett litet bråk eller tråkigt missförstånd med bästa kompisen som gör att W ikväll varit sur, gråtmild och extremt trött.

M har varit detsamma han om man stryker de sura känslorna och bråket med kompisen.
Han är bara extremt trött. Så trött att jag fick muta honom med iPaden före middagen för att han inte skulle somna sittandes i soffan.
Han hostar något extremt, det har bara blivit värre, under dagen idag.
Det är som att hans lilla kropp viker sig ut och in så om det inte sker ett under inatt, vilket jag hoppas på för just nu känns det inte som att jag pallar med ännu en natt i vaket tillstånd, så får han nog bli hemma från förskolan imorgon tyvärr.
Han har ingen feber och är pigg om man bortser från förkylningen men det är hostan som ställer till det för honom.
Jag avskyr verkligen att han måste få det så jobbigt av minsta lilla förkylningsbacill. Det känns riktigt tungt i mammahjärtat.
Idag har han även fått ont runt munnen, blivit röd, och torr. Troligtvis som en följd av kylan och att han slickat sig runt munnen. Det behövs inte mycket av den varan för att hans torra eksemhud ska bli ettt problem.
Själv har jag just nu bedrövliga händer. De spricker och går sönder lite varstans och att diska eller överhuvudtaget ha dem i vatten är en pina from hell.
Men vår lilla hostande kille har inte så ont att han inte vill ha sitt kvällste och även om han hade ett tjockt lager med mjukgörande salva runt munnen så smakade Lipton yellow label gott ikväll 🙂

Nu ska jag försöka komma i säng och hoppas på att morgondagen är en dag då vi alla är lite piggare.
Jag längtar varje kväll efter att krypa ner i sängen [och då menar jag inte för att M kommer och ”myser” med mig framåt ett/två!] och läsa.
Att ligga med en pocketbok över näsan och läsa någon annans ord är just nu för mig det mest avkopplande som finns.
Jag ligger nästan alltid vaken alldeles för länge men det är avkopplande och rogivande och sådant är ju även det bra för själen…

Godnatt från mig! 

Kvällens tedrickare med Inotyol runt hela munnen…
Alla bilder och texter på HUSnrNIO.se är skyddade av lagen om upphovsrätt. Du får inte
använda mina bilder och text, varken för personligt bruk eller i kommersiella sammanhang. Stöld av bilder kommer att polisanmälas! Ingen är anonym på nätet.
bloglovin 2012-01-10 kl 21:32