Etikettarkiv: Sjukvårdsrådgivningen

En olyckshändelse

Igår halv tolv ringde mobilen och displayen visade ett skolnummer så när jag svarade var det med den förutfattade meningen att det var W som ville hem från skolan för att hon hade huvudvärk med mera likt i måndags.

Jag fick lite av en chock när svarade och möttes av en skrikande och gråtande W som inte kunde prata alls med mig utan bara lät rakt i örat på mig.
Jag fick henne till att lämna över telefonen till sjuksystern som jag efter ett tag förstod att hon befann sig hos.
Systern berättade att hon fallit från ett bord, att hon hade ont, att det kanske var lite svullet kring vänster armbåge och att hon inte fick linda armen för att det gjorde för ont enligt W.

Jag lämnade det jag höll på med och kastade mig iväg med bilen och hämtade en mycket ledsen tjej som hade väldigt ont märktes det när hon skulle försöka sätta sig i bilen och jag råkade komma åt armen när jag skulle sätta på henne bältet.
Trots tårar och jämranden så fick jag ur henne vad som hänt. Hon hade tillsammans med kompisar stått på ett sådant där picknickbord som sitter ihop med bänkar på båda sidorna som brukar finnas i parker i väntan på att slänggungan skulle bli ledig.
När alla hoppade ner så hade det tippat och W hoppade även hon men bordet tippade tillbaka och hon fick då bordskanten i magen och det gjorde att hon tappade balansen och föll rakt ner i marken och landade på vänster arm.

Väl hemma började hon frysa och jag bäddade ner henne i sängen. Hon grät nästan hela tiden och sa att det gjorde ont så jag ringde vårdcentralen när klockan blev ett och växeln där öppnar. Fick knappa in mitt nummer och tänkte då att de snart ringer upp men det gjorde de inte.
W somnade av utmattning och jag ringde igen och gjorde om samma procedur med numret.
Efter att ha fått hem M från förskolan så hade jag fortfarande inte blivit uppringd så då ringde jag barnakuten.
W grät och och grät över att det gjorde ont.
Där fick jag ingen möjlighet till att prata med någon så då ringde jag 1177 och efter att ha ställt ett antal frågor till W som sköterskan i telefonen ville ha svar på så skickade hon iväg ett fax till akuten att vi var på väg dit.

Mitt i mellanmålstid var det här så jag fick snabbt fram lite risgrynsgröt som jag matade W med så att hon skulle ha ätit något och bredde två smörgåsar med leverpastej till M samtidigt som jag slängde ner drickyoghurt, mobilladdare då jag hade jobbigt lite batteritid kvar och plånbok i en väska och sen åkte vi.

Vi anmälde oss klockan tre på akuten och därefter flyter alla tider ihop för mig.
Under de exakt fem timmar som vi tillbringar där sen så får vi varvas väntan med undersökning av sköterska, undersökning av läkare som ser till att vi skickas till röntgen.
Efter en tur i centralsjukhusets labyrintliknande korridorer så röntgas W en första gång.
Hon är då själv inne i röngenrummet och jag och M väntar utanför. Det är med tårar i ögonen som hon kommer ut därifrån för det gjorde tydligen ännu mer ont att ha armen i det läget som hon var tvungen till för att de skulle kunna röntga.
Därefter fick vi gå tillbaka till det akuten och vänta i väntrummet där. Dock satt vi aldrig ute i själva anmälningsrummet och väntade utan vi var i akutkorridorens väntrum men det är ett extremt litet rum med ungefär sex stolar uppställda längs med väggarna.
Det var jobbigt för W att gå för alla rörelser gjorde ont i armen.

Efter en stund kom en sköterska och sa att vi skulle gå tillbaka till röntgen för att ta fler bilder. Då fick jag ta på mig skyddskläder för att vara med W inne och hålla i henne.
Hon skrek för att det gjorde ont när armen las i röntgenläge och tårarna rann.
M stod och tryckte inne den hytten där röntgenpersonalen befinner sig under tiden röntgenbilderna tas.
Av detta blev det samma procedur igen.
Vi gick tillbaka till akuten och sen upprepade det hela och sammanlagt fick vi vara med om fyra röntgensessioner av den vänstra armen och en av den högra.
Den enda skillnaden var att de lät oss slippa den långa promenaden tillbaka till akuten och lät oss sitta i röntgenavdelningens väntrum.

W var trött och hungrig och hade ont och jag frågade om smärtstillande men det hade de ju så klart inte på röntgen.
Jag frågade också vad det berodde på att vi fick röntga så många gånger. Min tanke var att W inte hade lyckats vara tillräckligt stilla så att det blev dåliga bilder och läkaren inte kunde tyda dem.
Så var det inte.
Bilderna var bra och W skötte sig jättebra även om det gjorde ont, och hon bröt ihop totalt efter en tids väntan och de kom ut och sa för fjärde gången att hon skulle in igen och ta bilder, men de ville se mer av armen.
Det innebar ju att det inte såg bra ut tänkte jag och usch så jobbig den känslan var som infann sig då när detta gick upp för mig. Jag var hela tiden inställd på att kombinationen av att W verkar ha låg smärttröskel och det kanske inte gjorde riktigt så ont som det lät som på henne i kombination med alla gånger som jag själv ramlat från träd, med cykel, osv när jag var liten men aldrig brutit något så troligtvis var det inget nu heller för oftast så går det ju bra liksom var det jag hade tänkt ända tills då.

L kom och det blev lite lättare att vara fler om detta. Jag kunde gå på toaletten och andas ut, han lekte med M i lekhörnan [som trots att det var tråkigt skötte sig exemplariskt under alla timmarna och till och med började känna sig lite varm i kläderna i sjukhusmiljön så att han pratade med några av alla de sköterskor vi träffade på] så att jag kunde sitta med W.
W fick order om att inte äta något då de fortfarande inte visste vad de skulle bli tvungna att göra och när hungern satte in så blev det extra jobbigt för henne.
Hon var så hungrig. Jag sympatiserade med henne medans L såg till att M fick mat i sig från sjukhuscafeterian.

Efter en femte röntgen med mig bredvid hållandes om henne och lutandes henne bakåt för att det skulle bli bra på bild fick vi veta att röntgenläkaren var nöjd och vi fick då gå tillbaka till akuten och vänta.
En stund efter sju fick vi följa med in i ett rum och W hamnade på sängen. Då visste vi fortfarande ingenting men när vi kommit in dit och jag tittade mig omkring så var det ganska tydligt vad som var på g.
Det fanns gipsrullar, bandage, konstiga vattenbad typ och en garderob som vämmade över av kryckor m.m. Alltså alla tecken på vad som komma skulle.

En läkare som påminnde lite om Morgan Alling tyckte jag men det bör jag egentligen ha osagt för jag har världens sämsta förmåga att känna igen folk kom in och han var supertrevlig och i en god stämning fick sen veta att W har som ett stort blåmärke på skelettet i vänster arm som måste få hjälp att läka ihop.
Om det hade varit jag eller L som fallit lika illa så hade vi brutit våra armar berättade han för vårt skelett är hårt men barns skelett är så mjukt att det kan bli så här istället.
Jag vet inte om det var just ett blåmärke men istället för att krångla till det med en massa ord som ingen förstår så var det det ordet han använde sig av och han pratade så bra direkt till W så att hon skulle förstå hur det var med hennes arm.

Med hjälp av L som fick hålla hennes arm i luften gipsade han den sen och på gipset hamnade ett bandage.
Hon skulle vara riktigt försiktig med armen fram tills idag för gipset tar ett tag på sig för att torka riktigt. Inga svettiga sporter, inget badande, ingen gymnastik och inte heller cykling, studsmattehoppning m.m.
Det fanns en hel del saker hon funderade högt på som hon inte skulle ägna sig åt när armen var gipsad kan man säga…

I 7-10 dagar ska gipset sitta på och sen blir det ett besök på ortopeden för att ta bord det och röntga armen igen.
Först då kan man se hur det har läkt och beroende på resultatet av de bilderna så vet vi om hon måste gipsas på nytt.
Vi fick möjlighet till att ställa frågor både jag och L och W innan Morgan Alling sa hej då till oss och vi kunde andas ut lite grann.

När vi satt kvar i rummet i väntan på att gipset skulle stelna det där allra första innan vi hade tillåtelse till att gå därifrån så kände jag hur trött jag var och när vi sen totalt fem timmar efter att vi kom dit lämnade akuten bakom oss och kom ut i kvällssolen så fanns det inte särskilt mycket energi kvar egentligen men hem kom vi och det tillsammans med två Happy meal och glass.

Jag gav W flytande Panodil när hon skulle sova efter att ha konstaterat att hon får sova i ett linne för det var det enda vi lyckades kränga över gipset och den ganska stora knöl som är på armbågen.
Inatt har hon varit uppe två gånger till mig. Haft lite grann ont och även varit orolig för hur dagen idag skulle bli.

Imorse följde jag med henne till skolan och informerade hennes lärare om alltsammans. Hon behöver ju hjälp med allting. Att ta på sig jackan fungerar inte på egen hand, att få på skorna, att ta mat i matsalen, dela maten osv.
Två kompisar skulle hjälpa henne sa de och efter att jag även pratat om ytterligare en tråkig skolsak som kom fram igår tillsammans med alla tårar lämnade jag henne och det kändes ändå bra.
Hon var vid gott mod och hade fått smärtstillande på morgonen.

Vid halv elva idag ringde hon för att det gjorde så ont i armen.
Jag fick iväg henne till skolsyster och pratade även med henne så att hon fick en alvedon mot smärtan.
En timme senare åkte L och hämtade henne för hon orkade inte vara kvar i skolan. Jag pratade med hennes lärare som sa att det såg ut som hon hade ont i armen så nu ligger hon hemma i sängen och vilar sig med mer alvedon i kroppen.
En olyckshändelse som sker så lätt och visst kunde det varit så mycket värre än det här men det är jobbigt att höra och se W ha så ont och jag hoppas så innerligt att allt ska se bra ut om tio dagar när det är dags för nästa sjukhusbesök.
Att se ens barn fara illa får livet att stanna upp lite grann och det gör så ont i mammahjärtat.

Vår fina tjej

Ett långt inlägg men ett inlägg skrivet i första hand för Ws och min egen skull för att ha dokumenterat gårdagens händelse.

bloglovin 2013-05-08 kl 14:15
Annonser via Bloggpartner.se

Mysförmiddag & skadad liten hand

Igår hade jag och barnen en mysig morgon och förmiddag vid sidan av fotbollsplanen.
Även om det var ett jäkla stress innan vi väl kom iväg med all packning. Rullmackor, extra kläder, vattenflaskor, kaffe och en massa mer så när vi väl var på plats så infann sig ett lugn.
Jag som alltid är på väg till nästa grej, antingen sysiskt eller i tankarna, passade på att koppla av.
Det fanns liksom inte något annat man kunde göra än att dra fleecejackan upp över öronen i blåsten sätta sig på filten och duka upp våra mackor, kaffe, apelsindricka, drickyoughurt, kanelbullar, njuta av solen, diskutera livet med M samtidigt som vi hejade på W och hennes lag.
Otroligt skönt och mysigt!

Det enda som störde friden var att när jag och M skulle gå till bilen med lite saker mellan de båda matcherna så snubblade han.
En sådan där rejäl snubbling där han liksom gleden bit mot asfalten och det med ena armen rakt ut eftersom han tog emot sig.
Resultatet av det blev att mitt i höger handflata så skrapade han upp ett rejält sår som blödde mycket och såg lite köttigt ut.
M är ett skrikigt barn som skriker när han gjort illa sig men även i många andra situationer. Han hörs och igår hördes han något fruktansvärt.
Han var nog både rädd och hade ont.

Vi tog oss till kiosken där jag baddade med rengörande servetter och jisses vad han skrek. Det gick inte att prata med honom. Han satt bara på stoeln och skrek och när jag försökte tvätta på såret så skrek han så ingen i närheten kunde säga ett ord till varandra.
Jag kämpade på ett tag med de där servetterna och sen satte jag på ett plåster över för att inget annat smuts skulle hamna i såret.

Under eftermiddagen sa han att det kändes bättre. Från att ha varit en kille som klarat allt själv så kunde han nu inte göra något med höger hand.
Han gick hela eftermiddagen och kvällen igår och höll sin hand lite vid sidan om eller rakt fram för att den inte skulle komma åt någonstans. Kämpade på med vänster när vi åt och när han lekte så använde han vänster hand hela tiden.
Han tvättade sig efter vi hade ätit men de små fingrarna på höger hand kunde han inte tvätta. Så fort man rörde vid honom på höger så blev han ledsen, rädd och skrek.

Vid läggdags igår så slet jag av plåstret för att se hur såret såg ut.
L var med och han tyckte inte alls det såg bra ut.
Det hade blivit en grå massa vid sidan och det var helt öppet, mitt i höger handflata är det, blodigt och ingen vacker syn.
Vi hällde i Asolsprit och kämpade med att få honom att sticka igenom sin hand i pyjamasärmen så han fick på sig nattkläderna.
Han skrek och skrek men jag fick honom lugn tillslut och han somnade.
Själv har jag sovit dåligt inatt och på väg till jobbet om en stund ska jag ringa sjukvårdsrådgivningen. Det känns som att någon måste ta en titt på det här och eftersom det är söndag så är det väl Gripen inne i stan som gäller och där får man endast en tid om man ringer rådgivningen.

Även om det inte är allvarligt så att det är farligt så gör det väldigt ont i mitt mammahjärta. Min fina lilla kille som är så glad att han har blivit bra på balansen igen och kan cykla utan att jag håller i hela tiden vill ju ut och cykla varje dag.
Nu kan han inte säger han för han kan inte hålla med sin lilla hand i styret 🙁

Nä nu ska jag försöka komma iväg och ringa under tiden jag sitter i bilen.
Ha en fin söndag!

bloglovin 2012-06-03 kl 08:58