Etikettarkiv: Smärta

Skåne

WilmaSmultron14Juli

Skånesmultron på strå. Inget som upplevs varje dag!

Vi kom hit igår kväll och även om det är långt att resa 45 mil, inte minst för vår lilla fyra månaders Baileys, så gick resan mycket bra.
L körde på och allt flöt på bra så det blev bara två stopp och då gick jag promenader båda gångerna så han skulle få sträcka rejält på benen och göra sina behov.
Han verkar tycka om att lägga sig till ro i sin bur och det hörs sällan något från honom när han åker bil nuförtiden.

Kvällen, natten och morgonen har varit lite röriga. M och W stack iväg till den stora backen längst ner på mamma och pappas gata igår kväll. W med pennyboarden och M med sin ena sparkcykel.
Backen som är en backe som jag som liten har susat nedför på både skateboard och cykel för att den är så himla brant att den lockar till sig vilken fartglad unge som helst är precis lika brant idag. I alla fall om man är sex år gammal.
Det slutade med att W kom hem med en skrikande M i släptåg.
Inget brutet och huvudet var helt på honom men på både armbågar, fot, överarm, axel, knä och handflator var det skrapsår. En del så stora att det har blött igenom plåster inatt.
Ont gjorde det så klart, skrubbsår kan ju verkligen göra hiskeligt ont, så han skrek sig igenom Allsång på Skansen av smärta. Kunde inte sitta ner eller röra sig. Det kom i pulser smärtan, och sen kunde han inte ligga ner för det fanns inget sätt att ligga på som inte gjorde ont så innan han väl somnade var klockan midnatt.
W var ganska trött efter resan men hon kunde ju absolut inte somna när M höll på med sitt. Barnen delar rum och sover i mitt gamla rum när vi bor här nere så sover inte den ene så brukar inte heller den andre göra det tyvärr.

Allt nytt för Baileys med nytt hus, nya människor och allt gjorde att han var mer uppe i varv igår kväll än han annars är men när huset väl blev tyst så somnade han hos mig och L. L är inte van vid att dela place med Baileys så han sov väl inte heller jättebra.
Under natten har inte min mamma mått bra och imorse innan jag vaknade och gick ut för att kissa Baileys hade hon fått åka iväg med ambulans till närmsta sjukhus så nog har det varit en rörig start på vårt första dygn i Skåne denna sommar.

När jag väl hämtat hem mamma från sjukhuset vid lunch så packade vi ihop oss och åkte till kusinerna. Barnen var jätteglada över att ses igen, var ju ända sen i julas de sågs sist, och alla fyra började att tillbringa tre timmar på Miniorerna i Mellbystrand där de tryckt på t-shirts och handdukar, lekt och spelat fotboll bland annat.
L åkte iväg och spelade golf och jag och min svägerska tog en promenad med hundarna följt av kaffe, shopping på obligatoriska Ica Maxi i Mellbystrand så klart då hennes mamma ställde upp och passade hundarna, och sen blev det vin och mat när L anslöt och barnen lekte till en stund efter åtta då vi åkte hem. Dock utan W som som vanligt ville sova över och få umgås med kusin M så mycket som möjligt när de väl ses.

Nu sover vår krigsskadade lillkille på ovanvåningen och även den andre bitiga lilla saken ligger här vid mina fötter och snusar. Mamma och pappa har lagt sig och jag ska försöka övertala L om att vi ska dela iPad och lurar för att se den näst sista av Beck 2015 filmerna som vi har kvar att beta av.
Antar att han inte kommer att se det väldigt romantiska i att tränga ihop sig över en iPad med endast en lur i örat men vad gör man när inte mamma och pappa har appletv och vi glömde att ta med vår…

Imorgon ser vi framemot en dag utan några jobbiga incidenter alls och strand, sand och salta havsbad.

bloglovin 2015-07-15 kl 23:01
Annonser via Bloggpartner.se

Antibiotika & full fart fredag

Efter en plågsam förmiddag igår med en M som låg och vred sig i soffan i vardagsrummet för att han hade så ont i örat och frågade om och om igen när han skulle få komma till doktorn blev klockan äntligen närmare ett så vi kunde åka dit.

Efter lite allmänna frågor så kikade hon först i det örat som inte gjorde ont och sen i det högra. Hon hade max tittat en halv sekund innan hon sa jag förstår att du har ont.
Så öroninflammation var det minsann, precis som jag trodde, och därmed hade vi besparat M ett dygn av smärta med en natt med minimal sömn och en massa gråt om vi hade fått komma dit redan i onsdags.

När jag tänker på det blir jag förbannad. Vem känner inte sitt barn bäst om föräldrarna till barnet! M klagar inte över ont eller beter sig på det sättet som han gjorde om han inte har väldigt ont och är sjuk.
Nästa gång mina barn inte mår bra eller har smärta kommer jag inte att acceptera att vi får vänta ett dygn för att det eventuellt kan gå över.
Det tar inte många sekunder ett läkarbesök, eller ibland så räcker det ju till och med att få komma till en sköterska, och jag kommer att dra upp det här dygnet med smärta i telefonen och stå på mig tills vi får en tid.
När det gäller ens barn får man extra kraft men samtidigt är det tragiskt att man ska behöva slåss för att få besöka sjukvården i Sverige 2014 när det handlar om barn och känslan av maktlöshet känns av en smula för vad vet jag egentligen om sjukvård.
Att behöva fråga en massa för att de eventuellt inte ska missa något, överförklara hur barnet betett sig och mår för att få all tänkbar vård känns som att man måste ha taggarna utåt redan från början för annars skickar de bara hem en eller som i onsdags, inte ens låter oss komma dit.
De må veta mer men det är jag som känner mitt barn bäst och oftast vet när något inte står rätt till.

M fick antibiotika som han ska ta tre gånger om dagen i fem dagar. 15 ml som inte smakar särskilt gott alls men han kämpar på.
Den tillsammans med Alvedon för natten igår gjorde att han faktiskt somnade gott tillslut vid halv tio efter att ha gråtit en hel del men han sov sig genom hela natten och idag säger han att han mår lite bättre och det är så skönt att se honom slippa ha så ont.

Klockan tolv ska W spela matcher mot killarna på årets påsklovsfotboll så nu ska jag plocka fram de nytvättade fotbollskläderna.
Ikväll är det ridning och det ska bli kul. Förra fredagen var det ingen ridlektion då det var långfredag och fredagen före den var W på påskdisco på skolan så nu känns det som en envighet sen vi var där så det ska bli så kul.
Det är extra härligt nu när det inte längre är kallt i ridhuset och man slipper ha en massa varma kläder under ridvästen och kan byta de tjockare ridvantarna mot ett par tunnare.
Förmodligen kommer de även att rida ut en sväng också och att rida i naturen är fantastiskt härligt.

Nu kör vi fredag och full fart mot en förhoppningsvis varm och solig helg utan alltför mycket jobb för min del och framförallt utan sjukdomar.
Trevlig fredag på er!

bloglovin 2014-04-25 kl 10:29

Varför får jag inte komma till doktorn


En bild på en alldeles nyklippt M.

Den här veckan blev inte alls så som jag hade föreställt mig den i mitt huvud med tripp till Skåne, lek med kusinerna, bus vid havet och avslappnande känsla i kroppen.

Istället har vi hunnit med både jobb, och påsklovsfotboll gånger 2 so far, grillning, njuta av solen, hoppat studsmatta, ligga och mysa på gräsmattan, en massa fotbollspassningar, klippning av tujahäcken, två härliga cykelturer och besök vid Klarälven i kvällssol, vitsippeplockning, W och farmor har varit i badhuset i en massa timmar igår och jag har tränat ett pulspass samt ett medelpass då sjukdom bland ledarna gjort så att favoriten Cissi tog ett extra pass och då kunde jag inte låta bli att vara med.
Låter som en massa skoj men framförallt så har M varit krasslig. Det är anledningen till att vi inte kom iväg till Skåne.
Kräkningarna i lördags kväll och natt, feber på söndagen, förkyld, ett hostanfall utan dess like, och nu igår så ringde de från förskolan och berättade att han klagade på ont i örat mest hela tiden.

Han klagar nu mer. Jämrar sig och gråter. Säger aj, aj, och håller för örat med sin lilla hand.
Igår ringde jag till vårdcentralen 13.02 [de öppnar telefonmottagningen klockan 13] och 13.47 la jag på.
Känns som hela vårt område är i behov av sjukvård just nu men M fick ingen sjukvård trots att jag stod på mig och påade att han varit förkyld i nästan två veckors tid och allt annat samt det som vi sökte för, alltså smärtan i örat.
Alvedon och nässpray som verkar avsvällande var rådet och så fick jag återkomma om det blev sämre efter natten.

Jag återkom idag. Om man har ett barn som inte sovit särskilt många nätter utan att vakna trots att han nu är fem och ett halvt så vill man faktiskt inte vänta en natt med öronvärk för att se vart det tar vägen. Att laborera med en arbetande mammas sömnbrist efter snart sex nätter är inget att leka med!

Inatt har vi kört Alvedon och nässpray, precis som sköterskan sa. Bullat upp med kuddar och öppnat vädringsluckan för att få det lite svalt i rummet.
Jag har kliat på ryggen för att avleda fokusen på smärtan, tröstat, och hyssjat för att långt senare stappla in till min egen säng igen för en kort slummer innan jag vaknat av gråt från en liten kille som har ont i sitt öra.

Det är för jävligt när jag tänker närmre på det.
Vem känner sitt barn bäst om inte dess föräldrar!
M är ofta ledsen, slår sig, gråter men det är inte ofta han har så ont att han vill iväg till doktorn. Jag förstår att man inte ska ta upp plats och tid för minsta lilla och att det säkert finns de som gör det och utnyttjar systemet osv men när jag ringer och säger som det är och människan sitter med mitt barn journal framför sig på skärmen så kan hon banne mig se att varken jag eller mina barn besöker vår vårdcentral väldigt sällan.

Att han ska haft ont en hel natt och även nu hela förmiddagen så att han knappt ens får i sig någon pannkaka som är favoritmaten känns inte bra alls och när det gäller det beprövade tricket med att ge nässpray som är avsvällande och då kan ge mindre ont i öronen så har han fått det hela tiden på grund av förkylningen och täthet i näsan men ont i örat gör det ändå.

Klockan 13 ska vi vara där och då är jag nog lika sur som jag var imorse när jag ringde och fick tiden av samma sköterska som jag pratade med igår.
Att man ens ska behöva höra sitt gråtande barn som har ont fråga varför tanten sa att han inte fick komma till doktorn när han har så ont.
Nä usch på den!

bloglovin 2014-04-24 kl 11:54

Ett kort stopp

Igår var en brutalt oförståelig dag.
Att en nybliven mamma och pappa ska behöva säga farväl till sitt barn är ju så fel att det inte finns ord för det.
För stort och för hemskt att ta in och jag kan bara skrapa lite grann på ett uns av det som dessa två har och tvingats att genomgå.
Detta lilla uns räcker för att det ska skära likt sylvassa knivar inombords.

En liten människa gjorde ett kort stopp på jorden och medans vardagen rullade på precis som vanligt med jobb, fiskpinnar och mos, telefonförsäljare som vägrar ta ett nej och uppröjning av trädgården så valde denna lilla människa att säga sitt hej då.
Brutalt, orättvist, fel och så smärtande. Ett svek av livet.

En ledsam eftermiddag och kväll igår och då fanns jag ändå bara bredvid som många andra.
Att jag mött liknande i jobbet flera gånger är en helt annan sak. Då har jag min arbetsroll att gömma mig bakom och hanterar situationen så som är ett måste för att kunna jobba.
Igår fanns vi bara där. På en sån vacker begravning innehållandes så mycket smärta men framförallt hjärta. Fin musik, ett ljust avsked, ett bildspel med en söt liten pojke.
Samtidigt så tydligt och hemskt att det inte går att andas när jag tänker på det.
Livet sviker ibland. Skärande smärtsamt och alla tankar finns där till en mamma och pappa som gjorde allt för sin ängel som de fick låna en kort stund.


En bild från i våras under eftermiddag på Skutberget.
bloglovin 2013-08-23 kl 09:29

Illamående, ont, känslor & bloggkommentar

Mycket känns lugnare kring Ms arm och skada så här lite drygt två veckor efter att han tog bort gipset.
Listan över vad han inte får göra fram tills dagen då armen ska röntgas finns spikad. Det råder försiktighet för att den läker för fullt på insidan och att ramla på den efter en sådan här skada innan den är läkt ihop som den ska skulle kunna innebära att börja om på ruta ett.

M själv är medveten om vad han får och inte får. Han kämpar på. Längtar och räknar ner tills röntgendagen är här och då han förhoppningsvis ska få agera fullt ut igen.
Ibland blir han ledsen som i tisdags när jag lämnade honom i andra änden av förskolan då den här veckan innebär sammanslagning av avdelningarna på grund av semestertider och han såg den stora klätterställningen men som han inte får klättra i men överlag så går det bra med aktiviteterna och lekarna.

Men så finns det en hel del annat också kring olyckan och som jag först börjat att tänka mer på de senaste dagarna. I torsdags hände det två saker på förskolan. Sådant som lätt händer när man leker och är med många barn samtidigt så ingen värdering eller något konstigt i det men vid båda incidenterna var armen inblandad och efter den ena grejen hade M fått ligga och vila i soffan med hunden och en kudde under armen.

Vid läggdags i torsdags kväll klagade M över att han hade ont. Dels kring handleden där de öppnat och stuckit in titanstängerna men även runt armbågen där de gjort detsamma.
Han var så enormt trött från det att jag hämtade honom tills han la sig och så sa han en gång att han mådde illa och harklade/småhostade lite men mer än så var det inte.

På natten var jag uppe och stoppade om honom och han fick en kudde att vila högerarmen på. Det har han inte velat ha på över veckas tid då så det kändes lite annorlunda men jag tänkte inte mer på det.

På fredagsmorgonen var han trött och satt med armen vilandes i soffan och sen kräktes han två gånger. Han klagade på att det gjorde ont vid läggdags på kvällen och jag var uppe på natten och bäddade om honom med armen men inget mer. Helgen fortlöpte på bästa sätt förutom att jag råkade ta honom hårt över höger handled när jag för trettionde gången sa till honom att sluta bråka med W varpå det gjorde jätteont så klart och han mådde illa och grät floder.

I tisdags var han på förskolan några timmar. Bytet av avdelningen gjorde honom extra blyg när jag skulle lämna honom. Han är en riktigt blyg kille. Gränsen är hårfin anser jag på hur mycket som är ok att pusha på honom. Han är en egen individ och har sitt eget sätt att tänka på och han visar tydligt med kroppsspråket hur han känner i och för vissa situationer. En viss övertalning kan jag köra med och försöka men det är en viss som sagt.

När fröken B dök upp i kapprummet var det som om himlen sprack upp.
Hon skulle haft semester men ändrade planer gjorde att hon jobbade en dag till före sin semester.
M känner henne, jag känner henne. Han är trygg och jag är trygg för jag vet att hon vet vad som gäller för M efter olyckan. Så gött kändes det!

M hade haft några bra timmar på tisdagen. B hade florerat i bakgrunden för att han skulle vara kring de nya fröknarna och de barnen som han inte kände. Toalettbesöken hade gått bra och även uteleken.

Igår när jag hämtade var det skillnad.
Vid själva hämtningen gick det bra men jag fick med mig två fulla påsar med kläder.
M hade alltså haft mer än en olycka gällande toalettbesöken under gårdagens timmar på förskolan.
Före olyckan var han den skötsammaste kille som fanns när det gällde toalettbesök och hygien.
Han klarade själv av det. Torka sig, knäppa byxor, och tvätta händerna noga med tvål efteråt.
En självklarhet för honom och han hade åsikter om att det måste vara spolat på toan och tillräckligt med tvål osv.

När olyckan hände så kunde han inte längre klara av detta själv.
Smärtan i den nyopererade armen var för stor och det var den under en lång tid.
Olyckan i sig och all smärta därikring kan bli till ett trauma för barn och det är inte ovanligt att de då tar ett steg tillbaka i utvecklingen efteråt. Inte heller är olika uttryckssätt ovanligt. Händelsen kan sitta kvar både fysiskt men även psykiskt med minnesbilder, minnen från hur det kändes, smärta m.m.
Ms mage slogs dessutom ut helt av all smärtlindring och antibiotika som han åt under lång tid efter operationen något som var jobbigt för honom.

Nu när det inte gör ont hela tiden, smärtan finns där om någon tar på honom på de utsatta ställena eller om han råkar slå mot armen i något, så har detta med toalettbesöken fortsatt att inte fungera om han inte blir konstant påminnd och ibland krävs det även att någon följer med honom och assisterar honom.

Gårdagens flera toalettmissöden gjorde honom så ledsen på kvällen. Han grät för det. Han hade troligtvis även lekt massor under dagen vilket ju är förståeligt men han klagade över att det gjorde ont i armen och när jag tog runt den med min hand för att känna så den inte buktar ut eller liknande så kommer reaktionen att han mår han illa och småhostar.

Inatt vaknade jag av att han skrek. Jag hittade honom liggandes på på sidan på golvet med armen under sig.
Han hade ramlat ur sängen vilket jag inte kan minnas att han gjort någon gång tidigare. Tårar över att det gjorde ont i armen föll och han hostade så jag var helt säker på att han skulle kräkas men tillslut somnade han.

Imorse ville han inte sitta i soffan medans jag packar det sista innan vi ska åka om han inte fick ha en kudde under armen. Det gjorde ont annars sa han och han mådde illa igen.
Idag har jag ringt och fått lite råd kring detta. Klart att jag funderar och hellre ringa en gång för mycket anser jag.
Illamåendet är hopkopplat med den skakade armen alltså, minnen, rädsla osv.
Mycket känslor är det som bubblar nu och han frågade även om fröken B skulle vara på förskolan idag när vi var på väg dit. När jag sa att det nog skulle gå bra eftersom han träffat de andra fröknarna nu så sa han bara att han inte känner dem.

Det var med blandade känslor som jag lämnade honom. Eller lämnade och lämnade. Han stod bakom mig och tryckte framför såväl fröknar som barn för att tillslut svälja, ta mod till sig, och krama och pussa mig hej då.
Idag kunde jag inte låta något passera med tanke på hur han mådde imorse och efter gårdagen utan upplyste en fröken på min väg ut om att han behöver påminnelse om dagens toalettbesök och kanske även hjälp samt vad han inte får göra.

När min telefonen ringt idag så har jag hoppat till och trott att det hänt något med armen eller att han har för ont eller liknande. Det känns så otroligt skönt att det snart är semester som gäller för oss så jag kan ha honom hemma. Snart är det röntgendags och den dagen är den mest efterlängtade just nu!
Då hoppas vi att doktorn ska säga att nu är den där lilla armen så bra läkt att det är cykling, studsmattehoppning, spring och bus, inlinesåkning och klättring som gäller hela sommaren.

iPhonebild från imorse på liten känslig icke så välmående M.

Och så till DIG som så kallat anonymt KOMMENTERAR på min blogg vill jag bara säga –
att jag skrev ett långt svar till dig inatt efter att jag jag lyft upp min son, känt igenom hans skadade arm, och tröstat honom medans han låg med armen på sin kudde samtidigt som jag funderade på om han skulle kräkas – ja han kan tydligen kräkas på grund av det han känner, smärta m.m och upplever kring sin skadade arm  –  men jag valde att trycka på delete.

Jag påminde mig själv om att jag inte sysslar med ursäkter. Jag behöver inte be om ursäkt eller stå till svars för någonting av det jag skrivit i mina inlägg.
Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, [har jag någongång påstått det i mina inlägg!], men för att jag utgår ifrån att de flesta läsare har någonslags förmåga till att förstå att varken jag eller flera andra bloggare delar med sig av allt i en blogg.

Dock så väljer jag att förtydliga lite grann ändå och det så här.
Denna olycka. En upplevelse som dragit med sig så mångt mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig och vad som står att läsa på den här bloggen.
Fysiskt och absolut psykiskt och det både för mitt barn men även för mig och övriga i familjen och ja han mådde illa efter två händelser i torsdags som jag inte tänker gå in på, han mår även illa när jag håller hon runt själva armen och efter nattens fall och det är tydligen normalt i det han befinner sig i nu. Precis som jag skrivit men något som jag inte förstod just då.

Jag tar gärna kamp för det jag tror på vare sig det sker här i bloggen eller in real life, handlar om att hålla barn borta från förskolan i 48-72 timmar efter sista symptom på magsjuka, eller att Ikeas familjeparkeringar tillhör de bilförare som har barn i bilen och inga andra. Sådan är jag!

Du verkar läsa min blogg/Instagram väldigt noga men har ändå lyckats missa en del. Bilåkning och glass innebär inte caféhäng inomhus. Man behöver inte gå in någonstans med barnet för att ge det möjlighet till att äta glass. Men som sagt han är inte magsjuk. Han har bara ont och känner ett stort obehag och är känslig och detsamma känner jag.

Jag tänker slå bort tanken på att det finns sådana som du som ägnar tid åt att anonymt och fegt sitta vid en dator och haspla ur dig saker. Jag skriver den här bloggen exakt så som jag vill. Jag gör som jag vill här och det är så skönt att bara ha det att förhålla sig till. Det är ju trots allt så oerhört valfritt att följa en blogg!

Jag tror mig veta vilka som menar illa, känner igen det på flera mils avstånd av erfarenhet, och till dig som nu väljer att läsa min blogg och att skriva elaka kommentarer, till dig vill jag bara säga synd att du tycker så men det här är min blogg och här skriver jag. Passar den inte dig men så sluta att läs!
Sen är det klart att med lite koll av ip-nummer och installering av nya plugins ikväll på bloggen så kanske det dyker upp lite intressant info. Vi kanske till och med kan pratas vid irl för visst gömmer man sig inte bakom en datorskärm med påhittad mailadress och skriver sådant som man inte kan stå för och säga direkt till en person…!
Det försöker jag lära min snart tioåriga dotter och det hamnar under kategorin internet-vett hemma hos oss.

bloglovin 2013-07-04 kl 13:05

En natt med smärta

Natten har varit en enda lång pina.
Den första natten hemma var en bra natt i jämförelse med de två därefter.
Natten till igår var jag uppe en massa gånger. Han hade ont, hade hamnat fel i sängen så att armen smärtade, täcket hade åkt av, fick Alvedon osv.
I natt var det än värre.

Han har haft så ont. Skrikit rakt ut att det gör ont i armen, inte kunnat sova, fått panodilsupp, Ibuprofen, vägrat ta smärtstillande för att han kväljs av det då det smakar illa och är äckligt att svälja, somnat en liten stund, vaknat och skrikit, L har försökt lägga rätt honom med armen vilandes på en kudde så att handen och fingrarna kommer uppåt för att avlasta smärtan.

Imorgon har jag och barnen tågbiljetter som tar oss till Laholm där mina föräldrar ska hämta oss för att på onsdag närvara vid min morbrors begravning och ta avsked.
På torsdag eftermiddag har jag bokat tåg hem till oss. Detta gjorde jag dagen innan olyckan inträffade och jag har fram tills nu hoppats att vi ska kunna genomföra detta då jag verkligen vill vara med på begravningen men som det ser ut nu med nätterna och att M har så ont så tvingas jag nog avstå från det.
Det är ofantligt tråkigt att bo så långt bort som Värmland är i jämförelse med Skåne.
Ett alternativ skulle vara att jag själv tar bilen och kör tidigt på onsdag morgon och sen hem igen på kvällen samma dag men samtidigt så vet jag att jag inte är i bästa tillstånd till att orka med ca tio timmar på vägarna just nu med alldeles för lite sömn och allt därtill för att orka med att göra det.

Klockan nio nu ska jag ringa ortopedmottagningen för att höra vad de säger om att det gör så ont i armen. Rådfråga om vi ska ge honom något annat mot smärtan, om vi ska göra på något annat sätt, om det verkligen ska göra så här ont på honom.
Hoppas på att få bra hjälp för så här kan vi inte ha det och även om M just nu sitter lugnt i soffan och ser på tv och inte klagar alls över att det gör ont så kommer det fort det där och det är så jobbigt att inte kunna hjälpa honom att bli kvitt smärtan.

Kaffe och jordgubbar till frukost gör gott denna måndag. Måste bara ha mer kaffe!

bloglovin 2013-06-03 kl 08:32

Efterlängtat moment

Igår var en efterlängtad dag. Både uttalat men även om jag ser tillbaka på hur de senaste dagarna har varit från och till såväl dagtid som vissa nätter så var det tydligt att igår var av betydelse för W.

Igår hade tid på Centralsjukhuset för röntgen samt träff med läkare på Ortopedmottagningen.
Det stod ingenting om huruvida gipset skulle sitta kvar eller ej när röntgenbilderna skulle tas men när vi kom dit så tyckte han som skulle ta bilderna att vi borde ha fått träffa någon som tog bort det.
Det kändes en kort stund som om han skulle skicka oss vidare men sen beslutade han sig för att avlägsna gipset själv och vilken känsla det var förstod jag på W.

Hon sa flera gånger att armen var så lätt att bära. Den flög liksom omkring i luften och vägde ingenting.
Samtidigt så kunde hon inte räta ut den och den första bilden skulle tas med så rak arm som möjligt vilket inte gick och då hade hon ändå bara haft armen gipsad böjd i åtta dagar.
Bildern kunde tas iallafall trots en viss böjning och W var duktig och sträckte så mycket hon bara förmådde med hjälp av mig som höll hennes hand och hjälpte till att trycka den lite försiktigt i så rakt läge som möjligt.

De andra två bilderna gick bra och sen tog vi hissen upp till Ortopedmottagningen där vi fick vänta i 45 minuter.
I handen hade hon en del av sitt gips som hon ville spara och den långa lindan som hade suttit om gipset och som flera av kompisarna, och även jag, skrivit och ritat på.
Gipset var fascinerande hårt, jag förstår att hon har ett rött märke vid handleden där gipset klämt lite för mycket hela tiden för det var verkligen som sten det där.

När vi suttit i väntrummet och stirrat på någon menlös dagsåpa på tv4 på tvn som för övrigt var så mörk i bildinställningarna att det såg ut som att den var inspelade utan belysning och endast nattetid, och för övrigt gick den endast ut på att operera och att hångla, så kom doktorn och ett stort leende spred sig i Ws ansikte när hon fick se vem det var.
Otroligt nog samma läkare som eftre sköterskan tog emot henne på akuten.
En ung, supertrevlig, sanslöst pedagogisk och bra med barn, söt och skånsk doktor. Han äför övrigt bäldigt lik någon som är med i Gabba Gabba på Barnkanalen för W frågade honom om han varit på tv vid förra mötet.
Igår frågade hon honom om han inte hade en bror som kanske varit med 🙂

Favoritdoktorn undersökte hennes arm noga och frågade hur det kändes och om hon kunde göra si eller så, om det gjorde ont där eller där, flera gånger.
Hon kunde inte räta ut armen ännu och inte heller få ihop överarm och underarm som hon kan med höger.
Rörligheten i handleden däremot fungerade bra och hon kunde utan problem vända handflatan upp eller nej fullt ut utan att det kändes kring armbågen där skadan var.

Vi fick se på röntgenbilderna både de som togs förra tisdagen och de nya.
Han förklarade och förstorade upp och det kändes bra.
Sen så sa han plötsligt att skulle gå iväg och diskutera några saker med en kollega och så lämnade han oss.
Då sjönk modet en del och det kändes inte lika självklart längre att allt var ok som vi börjat hoppas på.
W la sig på sjukhussängen och vi pratade om att det finns ju en liten risk att det kan vara så att det blir en ny gipsning av armen.

Efter en stund kom han tillbaka och det med det glädjande beskedet att hon inte behöver gipsas igen!
Man ser fortfarande en mörk skugga vid sidan om skelettet kring armbågens ytterkant men denna utgjutelse [han sa något mer men jag kommer inte ihåg ordet] kräver ingen gipsning för att fortsätta läka fint nu.

Hon skulle själv bedömma hur pass mycket aktivitet och träning som känns ok. Hon kommer att ha lite ont i början men den smärtan ska försvinna allt eftersom och rörligheten ska komma tillbaka bara hon börjar använda armen igen.
Om hon fortfarande har ont efter två veckor så ska vi höra av oss så nu tar vi och försöker ha en normal vardag så får vi se hur det känns om två veckor.

En normal vardag med en arm som gör ont men som man inte tänker på är inte helt lätt.
Det var betydligt enklare att tänka på den när gipset fanns där som en påminnelse om aktsamhet… Jag har t.ex lyckats med att både kasta en påse med cheeseburgare mot henne som landade rakt på det onda stället på armen, nästan lägga mig på den när jag skulle sträcka mig över henne och gå emot den i flygande fläng.
Kanske borde vi binda ett rött band om vänster arm på henne så kanske jag kan lyckas komma ihåg att hon faktiskt har ont där. Tror dock inte att den idén skulle tas emot så väl… 😉

Idag packade hon ned gipset i skolväskan för att visa, låta kompisarna se, och få prova det typ och det tyckte jag var ett bra avslut på denna olyckshändelse.

iPhonebilder från gårdagen

bloglovin 2013-05-16 kl 13:49

En sådan där dag igen

W ringde från skolan bara minuten efter jag hade publicerat det förra inlägget.
Hon mådde på samma sätt som för en vecka sen plus halsont och ville hem. Efter att jag frågat ut henne grundligt om dagen, om det kanske hänt något, om hon ätit, och om armen lät jag henne komma hem.
Jag försökte in i det längsta att förmå henne att vara kvar de 70 minuterna som återstod av skoldagen men det gick inte bra.

Väl hemma bäddade hon ner sig i sin säng, såg trött, sliten och ledsen ut, och klagade inte en enda gång över att jag beslutat att hon inte fick ha varken dator eller iPad idag.

Vi har pratat lite grann under eftermiddagen. Jag har fått i henne nudlar och kvällsmat och nu har vi ätit mjukglass. Illamåendet finns inte kvar och jag vet att det inte är någon magsjuka som detta mående har sitt ursprung i just nu.
Det är ett tillstånd som infinner sig hos henne just nu och jag har försökt att prata och dra ur henne om hur dagen idag verkligen har varit.
Små saker har kommit fram som gör henne ledsen. Andra saker som får henne att tycka att det är tungt. Jämförelse av dagar och annat.

Sen har hon gipset som hon inget hellre än vill bli av med för att kunna vara som vanligt igen.
Hon vill vara med fullt ut på raster. Hinna vara med på alla raster vilket hon inte gör nu för att det tar för lång tid att lirka jackan över armen [nu använder hon ändå min fleecejacka i skolan för att ha något som går att få över armen överhuvudtaget] och ta på sig skorna, kunna vara med vid gungan och inte bara stå och se på m.m.
Skräcken för henne är att det inte ser bra ut på onsdag eftermiddag när vi har tid för röntgen och ett möte med ortopedläkaren.
Om hon behöver gipsas om tänker hon säga nej säger hon när hon uttrycker sina egna tankar om detta.

Ett samtal till lärare D har det blivit idag och jag ska även få iväg ett mail till honom om en liten annan grej som kom fram när vi gjorde läxorna tidigare idag.
Bara det där med läxor är tungt att göra med gips trots att det är vänster arm som är gipsad.
W spänner sig nästan alltid när hon skriver länge och än mer nu när hon inte kan hålla pappret still med hjälp av vänster hand.
Efter att ha klarat ett och ett halvt läxhäfte så gjorde vi så att hon sa svaren på frågorna och jag skrev det som hon sa. Då slappnade hon av lite grann och orkade fokusera lite bättre på uppgifterna en stund till.

Älskade barn ♥

Själv tog jag mig ut på en löptur idag.
Behövde rensa huvudet och eftersom det kändes ganska ok i vänster bens benhinna efter en dags vila efter mina 10,3-11 km [nedrans gpsapp som kollapsade när jag väl sätter en mil] i lördags kväll så gav jag mig ut strax efter 15.
Det gjorde betydligt mer ont när jag väl joggade men jag bet ihop, så klart, och tog det lugnt, försökte jogga med små steg, vilket tog mig i alla fall 5,23 km på 35 minuter med min överflödiga kilomassa och småonda ben och jag älskar verkligen skogen och att springa så det vore ju en jävla skit att inte kunna springa nu när jag kommit igång.

Nu är jag så trött att jag nästan kände mig svimfärdig här innan.
Är så matt efter alla dessa år av nätter med störd sömn och det gnager av oro i mig för att jag tänker på W och hennes mående. Ikväll ligger bryt-ihop-och-kom-igen-sen nära till hands känner jag.
Det får helt enkelt blir en tidig kväll för oss alla, förhoppningsvis med två barn som somnar gott i sina sängar och som sover där sen hela natten utan att väcka vare sig själva eller mig.
L åkte till Sunne på utbildningsdagar i morse och kommer inte hem förrän imorgon kväll så nu ska jag rycka upp mig, stänga igen datorn, och lägga minstingen och därefter stora tjejen.

Trevlig kväll på er!

bloglovin 2013-05-13 kl 19:53

Dagar och nätter med gips

Så här ser nätterna ut för W.
Hon sover på rygg med kuddar runt omkring sig som hjälper henne att få till en skön sovställning och två av dessa är obligatoriska att ha som armstöd för att hon ska kunna vila armen behagligt och kunna slappna av och lyckas somna.

De två första nätterna var hon uppe flera gånger. Hade ont i armen och gipset var så tungt och otympligt att ha där.
Hon kände sig så låst och grät både över att det gjorde ont men också för att gipset bara var i vägen.

Onsdagen var en dag med mycket ont som vi försökte bedöva med hjälp av alvedon.
Inte blev det bättre av att M inte tänkte sig för och knuffade till henne på den onda armen när de bråkade vid några tillfällen och i skolan hade det varit små incidenter med klasskompisar som gjorde ont men inget som var meningen att vara illa. De tänkte sig inte bara för att hon har det där gipset där vilket man ju kan förstå på ett sätt.

Torsdagen flöt på med betydligt mindre smärta men armen var fortfarande väldigt tung och otymplig.
L band ihop en av mina scarfar till ett stöd att vila armen i för annars gick hon ständigt och höll i den med höger arm. Gipset vägde bly och hon klagade över att det var så tungt.
När jag frågade om hon inte kunde så att säga bära armen utan stöd fick jag ett blankt nej till svar och hela torsdagen hade hon scarfen knuten runt halsen med armen hängandes i.
Gipset skaver vid knölen på handleden säger hon och det var även i torsdags som det började att klia ordentligt under gipset.
Klådan har fortsatt och är outhärdlig ibland. Hon står och hoppar upp och ner och grinar nästan för att det kliar så mycket.
Nu har hon lite olika ganska mjuka saker som hon kliar med så har hon bara dessa till hands så går det lite bättre.

Igår var en annorlunda morgon för då kom W upp till oss klockan nio och ville berätta att gipset hade slutat att vara tungt.
Hon hade inga problem att lyfta armen längre, den var lätt, och hon behövde inte ha scarfen som stöd en enda gång igår.
Det var en betydligt gladare tjej igår som även orkade med att åka till en klasskompis film och discokalas på kvällen även om hon inte fick på sig sin svarta kofta som hon hade tänkt att ha.
Det är en hel del kläder som går totalt bort just nu. Det går inte att få tröjor och annat över armen och det krånglar till det en del vid dagarnas klädval.

Allt verkar gå åt rätt håll nu och vi räknar ner dagarna tills det är dags för att ta bort gipset.
Från centralsjukhuset ska det komma en kallelse och om allt stämmer så blir det senast på fredag i nästa vecka som gipset ska tas bort och nya röntgenbilder ska tas för att se hur det har läkt.
Fram tills dess får vi försöka hålla humöret uppe.
Det är inte helt lätt då W blir irriterad över att inte kunna vara självgående, eller så är det mest mig som hon blir irriterad på när jag är på henne om saker.
När vi var på Ikea i torsdags så ville hon göra som kompisen gjorde och ligga och gunga i en hängmatta som hängde på en stålställning med en stor bom under sig.
Ja sa nej då jag såg framför mig hur hängmattan vippade runt och hon slog armen rakt i bommen under den och en ny gipsning krävdes.
Hon blev så arg över att inte få göra som vanligt och när hon reste sig ur hängmattan som hon redan hade hunnit sätta sig i [men som tur var inte lägga sig ner i] så fastnade hon, snubblade till, och föll rakt framåt varpå jag kastade mig fram för att hinna fånga upp henne innan hon slog i marken.
Hon blir hela tiden sur för att jag säger att hon inte ska göra det ena eller andra. Hon är antagligen även sur för att hon inte kan göra vissa saker just nu och känner sig begränsad och trivs inte med det.
Sen behöver hon hjälp med saker och det är inte alltid som jag tar på henne linnet på bästa sätt osv.
Lite knöligt och småbökigt är det så vi längtar verkligen efter nästa vecka och hoppas att allt ser bra ut på röntgenbilderna. Allra helst med tanke på att det nästa lördag är en heldag med klassen med lekar och mat m.m. som står på agendan.

bloglovin 2013-05-11 kl 10:35

Lite yr i huvudet på britsen

Då har jag varit och träffat en läkare då.
Obehagligt och utelämnande. Lika bra att inse, vad jag redan visste, nämligen att jag inte vänjer mig vid att gå till doktorn. Jag avskyr det.

Tycker inte om det sterila vita, tystnaden, väntan tillsammans med andra sjuka, alla frågor och utelämmande med fokus på bara mig själv.
Jag är i centrum och det för att jag inte mår bra.
Tack och lov för att jag inte behöver söka läkarhjälp oftare än jag gjort hitintills. Jag går och drar mig i det längsta för att gå dit men nu, med lite påtryckningar från goda vänner, så tog jag mod till mig och bokade den där tiden för två veckor sen.
Jag var nära att avboka den men det gjorde jag inte.

Resultatet av dagens undersökning blev en remiss till sjukgymnast, remiss till röntgen och utskrivning av värktabletter.
Cortisonsprutor var det prat om men då visade jag ganska tydligt med att hålla på att ramla av britsen av svimning så det är inte aktuellt än så länge. Det var även så att där som läkaren trodde var ursprunget till smärtan var det svårt att få till en cortisonspruta rätt.
En röntgen kan, beroende på vad den visar, leda till operation i vad jag kallar värsta fall, men i så fall får det diskuteras då.
Just nu höll jag även på att svimma vid tanken på operation så läkaren valde att inte hålla sig kvar alltför länge även vid det ämnet.

Jag har ont när jag gör dagliga saker som att lyfta en gryta med höger arm, jag har int när jag svänger på ratten vid bilkörning, när jag knäpper bältet, när jag lyfter M och en massa mer saker.
Jag kan inte heller utan värktabletter sova på höger sida för att det gör ont men under tiden som jag var förkyld med feber och halsont åt jag en hel del Ibumetin vilket gjorde att smärtan i armen var betydligt mindre under den tiden så nu tänker jag äta tabletter och hoppas att min mage pallar med det och invänta röntgen och den där sjukgymnasttiden.
Att gå till en sjukgymnast har jag aldrig gjort och även om det inte känns lika jobbigt som att uppsöka läkarvård så är det inget jag ser framemot.

Får väl inse att jag blir äldre eller nått och jag hellre lite ont så länge det är hanterbart än hälsar på hos doktorn…  

Självklart uppskattar jag svensk läkarvård oerhört och är så tacksam men för att göra det krävs inte att jag själv besöker dem. 

Nu ska jag jobba några timmar och presentera min verksamhet för mina arbetsgivare.
Trevlig kväll på er!

bloglovin 2012-02-06 kl 17:59