Etikettarkiv: Smärtstillande

Varför får jag inte komma till doktorn


En bild på en alldeles nyklippt M.

Den här veckan blev inte alls så som jag hade föreställt mig den i mitt huvud med tripp till Skåne, lek med kusinerna, bus vid havet och avslappnande känsla i kroppen.

Istället har vi hunnit med både jobb, och påsklovsfotboll gånger 2 so far, grillning, njuta av solen, hoppat studsmatta, ligga och mysa på gräsmattan, en massa fotbollspassningar, klippning av tujahäcken, två härliga cykelturer och besök vid Klarälven i kvällssol, vitsippeplockning, W och farmor har varit i badhuset i en massa timmar igår och jag har tränat ett pulspass samt ett medelpass då sjukdom bland ledarna gjort så att favoriten Cissi tog ett extra pass och då kunde jag inte låta bli att vara med.
Låter som en massa skoj men framförallt så har M varit krasslig. Det är anledningen till att vi inte kom iväg till Skåne.
Kräkningarna i lördags kväll och natt, feber på söndagen, förkyld, ett hostanfall utan dess like, och nu igår så ringde de från förskolan och berättade att han klagade på ont i örat mest hela tiden.

Han klagar nu mer. Jämrar sig och gråter. Säger aj, aj, och håller för örat med sin lilla hand.
Igår ringde jag till vårdcentralen 13.02 [de öppnar telefonmottagningen klockan 13] och 13.47 la jag på.
Känns som hela vårt område är i behov av sjukvård just nu men M fick ingen sjukvård trots att jag stod på mig och påade att han varit förkyld i nästan två veckors tid och allt annat samt det som vi sökte för, alltså smärtan i örat.
Alvedon och nässpray som verkar avsvällande var rådet och så fick jag återkomma om det blev sämre efter natten.

Jag återkom idag. Om man har ett barn som inte sovit särskilt många nätter utan att vakna trots att han nu är fem och ett halvt så vill man faktiskt inte vänta en natt med öronvärk för att se vart det tar vägen. Att laborera med en arbetande mammas sömnbrist efter snart sex nätter är inget att leka med!

Inatt har vi kört Alvedon och nässpray, precis som sköterskan sa. Bullat upp med kuddar och öppnat vädringsluckan för att få det lite svalt i rummet.
Jag har kliat på ryggen för att avleda fokusen på smärtan, tröstat, och hyssjat för att långt senare stappla in till min egen säng igen för en kort slummer innan jag vaknat av gråt från en liten kille som har ont i sitt öra.

Det är för jävligt när jag tänker närmre på det.
Vem känner sitt barn bäst om inte dess föräldrar!
M är ofta ledsen, slår sig, gråter men det är inte ofta han har så ont att han vill iväg till doktorn. Jag förstår att man inte ska ta upp plats och tid för minsta lilla och att det säkert finns de som gör det och utnyttjar systemet osv men när jag ringer och säger som det är och människan sitter med mitt barn journal framför sig på skärmen så kan hon banne mig se att varken jag eller mina barn besöker vår vårdcentral väldigt sällan.

Att han ska haft ont en hel natt och även nu hela förmiddagen så att han knappt ens får i sig någon pannkaka som är favoritmaten känns inte bra alls och när det gäller det beprövade tricket med att ge nässpray som är avsvällande och då kan ge mindre ont i öronen så har han fått det hela tiden på grund av förkylningen och täthet i näsan men ont i örat gör det ändå.

Klockan 13 ska vi vara där och då är jag nog lika sur som jag var imorse när jag ringde och fick tiden av samma sköterska som jag pratade med igår.
Att man ens ska behöva höra sitt gråtande barn som har ont fråga varför tanten sa att han inte fick komma till doktorn när han har så ont.
Nä usch på den!

bloglovin 2014-04-24 kl 11:54
Annonser via Bloggpartner.se

Öppen fraktur

Efter två nätter med obefintligt med sömn för att M haft så ont så ringde jag igår till sjukhuset.
Jag fick prata med en sköterska på ortopedmottagningen och det var ett väldigt bra samtal. Efter vi hade avslutat samtalet så kände jag mig lite starkare i allt det här.
Jag hade fått lite påfyllning av ork till att försöka och kände mig hoppfull om att det kanske skulle bli bättre.

Vad jag däremot inte hade greppat var att det var så illa som det var. Det var ju några väldigt omvälvande dygn minst sagt och jag mår lite dåligt av olyckan fortfarande och jagas av minnesbilden av M där han står på marken med sin arm som ser fruktansvärd ut.
Det där såret som jag trodde han hade, som jag inte såg när olyckan hade hänt för det var under på undersidan av underarmen, och som jag fram tills igår trott var ett skrapsår som han fick när han landade på marken typ, var inget litet skrapsår.

Jag minns när vi kom in med ambulansen och de la honom på en sådan där hård och tung platta som de gör innan de vet omfattningen av skadorna på kroppen hur jag såg när de klippte upp det som ambulanspersonalen hade gjort med armen att det var en massa blod runt om men då tänkte jag att det var ett sår och eftersom jag mår dåligt av blod och sjukhus överhuvudtaget så valde jag att titta bort på direkten.

Igår förklarade sköterskan för mig att M har väldigt ont eftersom armen är av på två ställen. Han har även ont för allt de gjort för att få rätt armen, operationen med de insatta titanstängerna, troligtvis så minns han även smärtan från när olyckan inträffade och sen den smärta han hade i väntan operation som ju nästan blev ett helt dygn.
Att han är rädd för att slå i armen eller att någon ska röra vid den så här i början är helt naturligt efter all smärta och minnen av smärta som han haft.

Sen har han även väldigt ont då skadan är en öppen fraktur. När vi träffade läkaren på uppvak efter operationen så vet jag att han pratade om antibiotika, han gav oss ett daterat sjukintyg på att någon måste vara hemma och vårdas nu, och han sa säkert en massa mer men jag måste ha gått in i någonslags bubbla där då när jag satt och tittade på vår nyopererade kille låg där i sängen och sov.
Jag hörde ingenting och förstod ingenting och fick lite av en chock igår när jag hörde sköterskan säga att det är ju en öppen fraktur som M har, dvs att huden är sönder på grund av att armen är bruten.
Jag såg framför mig hur jag om jag hade tittat på armen då där i parken när jag satt med honom i knät och tryckte hans huvud mot mitt medans Hanna satt på andra sidan och höll i den skadade armen så hade jag sett hur benpiporna stack ut.
Nu gjorde jag inte det av den anledningen att jag inte kunde se på hans onaturligt böjda arm vilket var tur för om jag sett detta så hade nog haft svårt för att inte kräkas eller svimma av som jag tänker på det nu och det hade inte hjälpt M.

Igår när jag förstod vad hon sa till mig så vek sig benen och huvudet snurrade på mig.
M har alltså väldigt ont, så mycket mer ont än om armen ”bara” varit bruten.
För att lindra smärtan så ger jag nu två sorters smärtstillande. Supp och flytande, det flytande är riktigt jobbigt för honom att ta tyvärr så det är en kamp, och det ger jag kontinuerligt även dagtid.
Jag har trott att om han inte klagar över smärta så kan jag vänta under dagtid med att ge honom något men det är helt fel tänkt.
Han ska ständigt ha ett jämnt flöde av smärtstillande i kroppen för att han inte ska få smärttoppar.
Morgon, middag, kväll och natt är det som gäller och utöver det så får han på grund av den öppna frakturen antibiotika tre gånger om dagen.

En temp upp till 38 grader är normalt i det läget som han befinner sig i nu men stiger över där så ska vi kontakta ortopeden eller sjukvårdsrådgivningen om det är efter telefontid och åka in för då kan han ha fått en infektion där armen är öppen så att säga.

Det är även normalt att den värsta smärtan kommer nu, efter operation, så den här veckan kommer troligtvis om allt går bra att vara den värsta sen vänder det och det längtar jag efter.
Det är verkligen skitjobbigt när han har ont.
Alldeles nyss skrek han från vardagsrummet där han sitter och småleker med sitt lego just nu. Då hade han lyckats komma åt mitellan så en del av den glidit ner och armen tyngde nedåt och det gjorde ont.

Natten och dagen hitintills har ändå varit så mycket bättre än tidigare dygn. Det hjälpte precis som sköterskan sa att hela tiden se till att han har smärtstillande i kroppen. Han mår så mycket bättre och har inte skrikit av sådan där jättesmärta.
Han är däremot betydligt mer trött och grinig. Ledsen över att inte kunna använda sin arm och göra saker som han brukar göra så humöret pendlar friskt men det är full förståeligt ju och jag försöker att pusha och finnas där. Se till att hitta lite andra lösningar på vissa saker som när vi ritar t.ex vilket inte är helt lätt att göra med en icke så upptränad vänster hand och ett papper som glider iväg…

Nu ska jag ta itu med papper och annat kring olyckan.
Jag behöver ett särskilt intyg från läkarsekreteraren för att försöka få tillbaka de 1400 kronor som jag köpte tågbiljetter för till min morbrors begravning som vi skulle åkt ner till Skåne för att delta vid idag, jag måste prata med min chef eftersom M är så kallat sjukskriven och behöver vård och jag inte kan arbeta just nu, och jag tänkte även kolla med vårt försäkringsbolag hur det fungerar med resor till sjukhuset, mediciner, utebliven inkomst då jag är hemma osv.
Jag har ingen aning som sådant men det kan vara värt att kolla upp när man faktiskt varje månad betalar något som heter försäkring…

Min fina M igår när vi satt ute och pratade och vilade en stund i våra gamla utemöbler. Zlatanband i håret för att få bort det från ansiktet då det efter de här dygnen är allt annat än fräscht av mediciner som hamnat fel och en massa annan smuts och klet. Så snart smärtan släpper lite mer ska vi klä in armen i plastkassar och tvätta håret på honom…

 

bloglovin 2013-06-04 kl 13:02

Mardrömsslut på en härlig dag

Ni som följer mig på Instagram [@husnrnio] vet att det idag stod utflykt till Rottneros park på Ms förskoleavdelning.
Halv nio lastade vi på cyklarna våra två ryggsäckar och kameraväskan och trampade iväg. Cirka en halvtimme senare satt vi på bussen som kördes av en förskolekompis pappa.

M hade sett framemot den här dagen massor och det tog inte särskilt lång stund på bussen innan han började fråga om vi inte var framme snart. Som tur är så var det inte den där desperata ÄR VI FRAMME SNART eftersom han älskar att åka buss men frågan ställdes några gånger till mig och även till en av fröknarna som satt precis bakom oss.

I stort sett alla barnen tog Rottnerosparken med storm och sprang i full karriär rakt fram så snart vi kom innanför grindarna.
Hela förmiddagen ägnades åt lek. Jag fanns vid Ms sida den mesta av tiden och det av den anledningen att han hade kul och jag hade kul och det hade vi tillsammans.
När jag inte var fysiskt nära honom så hade jag honom under uppsikt vilket var när jag tröttnade på att flotta mig fram och tillbaka över vattnet med piratskeppen.
Då kollade jag honom i stort sett hela tiden.

De tre sista bilderna i min kamera [jag fotade ivrigt under förmiddagen] innan det som gjorde att utflykten tog slut för vår del var på M när han gick på kojstigen och kikade in i en läskig koja och när det var lunchdags och vi hittade vår plats med att sitta kungligt i fina stolar med krona som dekoration och äta vår matsäck.

Efter lunch och lek och klättring i en väldigt grönskande skog gick vi uppför backen mot piratskeppet och planen var att stanna en liten stund där och leka och sen gå och köpa glass samt spana lite i souvenirshopen.
Nu hände det som gör att jag har svårt att inte använda ordet OM, om, om, OM, om…..

Jag börjar prata med en mamma och ser hur M går iväg och börjar leka på skeppet. Han går runt på andra sidan skeppet.
Jag tänker att jag borde ta upp kameran och gå iväg och leka och fota. Jag tänker tanken en gång till. Mamman går iväg till sitt barn och jag går iväg för att vara med M.
Ett barn gråter och jag stannar till där. Då hör jag ett skrik som får mitt hjärta att stanna, eller om det är ett jättehulkande och gråtande.
Jag vet inte riktigt men jag vet direkt att det är M varpå jag springer runt skeppet, vilket går snabbt för jag är i änden och det är bara att runda hörnet så är jag framme.
På marken, vid sidan om piratskeppet, om det var mitt i klätternätet eller utanför minns jag inte står M och gråter och i samma sekund som jag tänker något om att nu blir det lite tröstande så ser jag att hans arm är böjd helt fel.
Den ser ut som något jag sett i en skämtfilm, som om någon kört över den och den har böjt sig lite hur som helst.

Tänker tanken om att det här kan inte vara sant det jag ser. Det måste vara ett skämt, vilket tar en halv sekund tror jag, sen ser jag mig omkring och de fröknar jag ser då ser liksom skärrade ut, skrämda osv. Då kommer tanken om att vi måste till sjukhus och det snabbt – tänk om han aldrig mer kan använda sin högerarm – och sen ropar jag på H som är vän och sjuksköterska och har sina två barn på samma avdelning.
Samtidigt så börjar jag gå med M mot henne men utan att hålla i armen för den kan jag inte ens titta på så läskigt tyckte jag att det såg ut.
H tar snabbt ta om Ms arm och jag ringer 112.
Hon sätter sig på en bänk i närheten med honom och han skriker och gråter och hon håller om och tröstar samtidigt som hon försöker hålla armen i samma läge som den hamnat i hela tiden.

Jag får svara på en miljon frågor på larmcentralen men håller mig ändå pratbar och hamnar inte i obrukbart tillstånd trots att hjärtat bankar så jag tror att det ska stanna.
Vi är på en lekpark och M får absolut inte flyttas och ambulansen kan inte ta sig ner så jag skickar iväg en fröken till huvudentrén för att möta upp ambulansen som utgår från Sunne och en går ner och kollar en grind nere vid den första lekparken om ifall de kan köra in där men det går inte.
Det kommer en anställd [vilken position hon har vet jag inte men hon anländer med golfbil], ställer frågor, jag ringer snabbt till L och meddelar vad som hänt och ringer sen tillbaka till 112 enligt överenskommelse för att avstyra förslaget med grinden.
Fröken B frågar jag om hon kan gå till bussen och hämta Ms gosehund som han satt fast med bälte och som skulle sitta där tills vi hade lekt klart och skulle åka hem.
När jag kommer till H och M så har hon ordnat fram suppar av någon förälder och jag börjar trycka in dem i rumpan på en stående M. Varje rörelse gör att han skriker till av smärta.
När jag lyckas få i honom en del av dem så lyfter hon upp honom i mitt knä men fortsätter att stå och sitta bredvid hållandes hans skadade arm i samma läge och sen tror jag att ambulanspersonalen kommer.

Frågor från ambulanspersonalen poppar upp medans de samtidigt kollar pulsen, sätter nål för att kunna ge honom morfin. De ger honom även något mot illamåendet han känner och sen ringer L varpå jag ger över min telefon till Hanna och sitter fortfarande med M i knät.
De försöker rätt armen rätt och sen förstår jag bara att den där grejen som de ska ha runt armen [eller vad det nu är] den passar inte utan är alldeles för stor för M så de frågar om tidningar.
De gör en massa och jag håller bara om Ms kropp trycker mitt huvud mot hans och mumlar i hans öra känns det som samtidigt som jag ser hur folk samlas runt om och inte vet riktigt vad de ska göra.
Allt stannar av liksom och känslan av att luften laddas med någonslags tung stämning är påtaglig.
Fröken B kommer med Ms hund som vi trycker ihop oss med och sen är det plötsligt dags för mig att lyfta honom rakt upp och gå så till en golfbil som ska ta oss upp till ambulansen.
Jag går som om jag skitigt ner mig för att hålla honom så stilla som möjligt och en från ambulansen går mittemot mig och håller hon också i M.
Vi åker i bilen sittandes precis som vi bar och sen lyfter jag honom upp på britsen i ambulansen.
Hanna hjälper mig att rodda med vad jag behöver ha med från våra olika väskor och resten tar hon med sig hem.
M undrar vart jag ska så berättar att jag går in på sidan och sen säger han tydligen hej då till fröken B där han ligger och har ont.

Just här känns det som att luften ska gå ur mig och det enda jag kan tänka på är att jag kommer att spy av att åka ambulans.
Inget av det hände.
Jag höll ihop, kände inte det minsta illamående, ringde jobbsamtal för att lyckas nå fram till ungdomarna som jag skulle haft körövning med ikväll och sen uppsjungning medans Ms slumrade lite grann av morfinet.
När han sen var vaken så varvade han gråt med att fråga hur ambulansen såg ut där som inte han såg.
Så otroligt duktig och tapper liten kille för det måste ha gjort så nedrans förbaskat ont.

På sjukhuset blev det undersökning av doktorer för att fastställa vad som gällde. Därefter väntan på röntgen och sen tog de röntgenbilder på honom.
Mer väntan och väntan och väntan. Massor av gråt, massor av hunger och gråt för det.
Tillslut fick vi i alla fall träffa en doktor och veta att armen är av på två ställen.
Trots att barns skelett är väldigt mjukt och att det oftast blir en böjning/uttänjning med sprickor så var det inte det.
M landade så illa att skelettet är helt av på två ställen av och enda sättet till att få detta att börja läka är att operera honom.
Då opererar de in skenor eller rör [jag minns ärligt talat inte vad de sa] som håller ihop allting inuti armen och så gipsar de utanpå.

Vi har fått olika besked blandat med smärtstillande och lite flyttar.
Jag åkte hem och träffade en gråtande W som var orolig och packade ihop för att kunna stanna på sjukhuset med M.
Under tiden hade de fått flytta upp till tolvan som är barnavdelningen på sjukhuset.
Nio kissade M och då hade det gått tolv och en halv timme sen han gjorde det sist. Han har gråtit massor över att han är hungrig, sagt att han vill ha macka, och vi har försökt att peppa honom till att det snart blir dags att rulla iväg och laga armen.
Vi trodde verkligen att det skulle bli ikväll då narkosläkaren kom på besök och pratade med och ställde frågor till oss.
När hon var ca 22.15 så fick personalen här veta att det inte blev förrän imorgon och efter en macka, lite vatten och smärtstillande sover nu M.
Han sover dock oroligt och den nedrans droppställingen klarar inte av att han rör på sig det minsta. Den har tjutit hur många gånger som helst och då måste jag larma och så kommer de och stänger av den och startar den igen och lägger rätt Ms hand.
Nu sist tyckte även nattsköterskan att det blev lite väl störande så nu har hon provat att linda fast alltsammans med bandage så nu ska han förhoppningsvis kunna röra sig utan att det tjuter här.

Hur morgondagen ser ut vet jag inte men nu ska jag försöka sova vilket inte alls känns lätt.
Tanken om att om jag bara varit och lekt med honom så hade det aldrig hänt, om jag klättrat med honom, eller om jag gått dit tidigare för att ta kort och då hade lyckats fånga honom osv.
Sen vet jag ju egentligen att man inte kan tänka så för man kan inte vaka över sina barn 24/7. Men de tankarna och alla undantryckta känslor från dagen som har en tendens till att poppa upp när jag blundar och allt spelas upp igen bakom ögonlocken är lite jobbiga just nu.
Hoppas han får sova gott resten av natten och inte ha så ont varje gång han vaknar. Skit för olyckor! På tisdag har jag och M bokat tåg hem till skåne för att delta vid och ta avsked av min morbror. Biljetterna är redan betalda och allt praktiskt är klart men hur det blir nu får vi se och vet nog säkert först när det i stort sett är tisdag. Det kommer att göra ont i armen även efter operation och gipsning sa de här.
En dag i taget!

Det finns säkert både stavfel och skumma ord och formuleringar i det jag skrivit ovan men jag sitter här i mörkret i rum femton på tolvan och kan inte sova så jag kan likaså skriva och blogga lite. Men klockan är mycket och tankar och känslor fladdrar iväg med mig efter dagen och hellre blogga med lite osammanhängande och fladdrig text än bryta ihop nu typ…

Sista bilden föreställer den ena av två stunder som han skrattat sen kring ett idag.
Det ena var när de rengjorde slangen som han har fastsatt i vänster arm och det sprutade vatten när de gjorde det, den andra när han lite hög på smärtstillande fick två stycken svärd gjorda av figurballonger här på barnavdelningen och lyckades prova den det ena svärdet lite kort innan det gjorde ont igen.

bloglovin 2013-05-31 kl 01:18

Räddad av Xylocain

Igår när W skulle iväg och spela poolspel så skulle jag tejpa över örhängena på henne.
Då föreslog hon att vi istället skulle ta av dem eftersom det inte är läkeörhängena som hon har i längre utan vanliga.
Jag tänkte inte mer på det utan nappade på hennes idé och tog ur örhängena.

Efter några timmar på fotbollsplan så åkte vi hem, åt lunch, fikade och sen duschade W. Efter det så kom hon med örhängena i handen och ville att jag skulle sätta i dem åt henne.
Jag tog det ena örhänget och skulle trycka det genom hålet i örat men det gick inte.
Jag kom inte igenom och W skrek som en galning.
Hon har extremt låg smärttröskel och är livrädd för smärta.
Jag fick försöka två gånger men sen var det kört.  Hon gick inte med på att jag skulle prova mer och eftersom hon inte stod stilla när jag försökte de första gångerna så lyckades jag inte då.

Av detta blev det världens grej. Hon ville ha i örhängena men jag fick inte försöka på henne.
Hon skrek och pendlade mellan alla möjliga känslostadier och det var kaos under en lång tid.
Jag tyckte väl ett tag att hon skulle kunna bita ihop den lilla stunden det skulle ta för mig att få i dem om hon nu ville ha hål i öronen och allra helst när vi kämpat så den där dagen på Väla i somras

Det låter som en lätt situation kanske. Bara att säga att antingen så trycker jag dit dem och igenom den lilla hinna som uppstått eller så får hon helt enkelt skippa örhängen och hålen växa igen.
Så enkelt är det inte när man vill men inte vågar och har en vilja av stål och är envis som en åsna.

Tillslut beslutade hon att hålen skulle få växa igen. Hon sa till och med att ibland var jobbigt att ha örhängen för tröjan fastnade.
Om det var en ursäkt för att motivera att hon inte vågade eller ej visste jag inte riktigt då.

När W sen skulle lägga sig pratade jag med en vän och nämnde problemet. På kort tid hade jag fått en lösning och inte bara det.
Hanna kom till och med hit med Xylocain, jag smorde på Ws öron, och efter tio minuter och hon hade torkat bort salvan så tryckte jag igenom örhängena.
W var snopen. Hade inte ens uppfattat att jag gjort det och att det efter bara någon sekund var det klart och hon hade båda örhängena på plats igen.

Det var en mycket glad tjej som somnade i sin säng sen.
Hon kände sig modig och var så glad över att ha örhängens på plats igen. Det märktes att hon visst ville ha hål i öronen och att det var rädslan för smärta som talade när hon sa att det inte spelade någon roll längre.

Idag vaknade hon så glad över att ha örhängen och hon skulle hon berätta för hela klassen om bästa sjuksköterskan Hanna. Om hon inte fanns så skulle det aldrig ha blivit så bra. Tack!
Hon har även bestämt sig för att aldrig någonsin mer ta av sig örhängena säger hon nu 😀
Det tror jag däremot inte kommer att gälla när vi åker till Stockholm till helgen och jag har lovat henne att hon ska få köpa ett par nya…

Glad måndagstjej…

bloglovin 2012-09-17 kl 10:57

Måndag

God morgon på er!
Här skiner solen i massor redan vilket gör mig stressad som sjutton då jag har hur mycket som helst att göra vid datorn idag 🙁

W är ledig från skolan och M från dagis så vi har en lugn morgon vilket behövs efter natten känner jag.
Jag måste ha varit helt död inatt för när M kom kunde jag inte agera alls utan bara lyfte honom över mig själv så han fick ligga i vår säng.
Tänkte tanken om att så här ska jag inte göra en halv sekund och tanken därpå var att det är nog morgon redan så då gör det ingenting.

Det var inte morgon för en stund senare, då jag fortfarande inte hade somnat för att M låg och kraffsade på mig och vände och vred sig, kom W gråtandes för att det gjrode ont i halsen.
Då tittade jag på klockan som visade tre!

När jag kom upp igen efter att ha gett W smärtstillande så låg M och sov så gott på min sida av sängen.
Jag knuffade bort honom och hoppades på att få sova gott resten av natten.
Vaknade av att L skulle upp till jobbet men somnade om ytterligare en liten stund men då vaknade jag med besked.
M skrek som en galning [hans skrik kommer att bli mitt fall en dag] för att han inte hittade sin lilla Cars bil som han tydligen haft med sig när han kom inatt.
Det var bara att vända upp och ned på samtliga sängkläder…

Nu har jag fått i mig dagens första kopp kaffe sittandes i mysdress. W har ätit frukost och M sitter i soffan framför tvn och vägrar äta något idag för han vill till dagis.
Han har inte varit på dagis sen i onsdags och han längtar verkligen. Går runt och säger jag vill till dagis hela tiden.
Äta frukost tänker han inte göra för det vill han göra på dagis.

Idag ska jag som sagt jobba vid datorn. Jag och W ska även sitta med en hel del läxor av blandad karaktär som hon ska ha med sig till skolan imorgon efter att ha varit borta därifrån en vecka. Vi måste till Apoteket och köpa mer smärtstillande och i eftermiddag är det den sista musikalövningen för W innan helgens uppvisning.
Så som vanligt så finns det saker att hitta på även idag…

Det finns en stor längtan i mig att allt ska bli som vanligt igen kring W.
Hon har mått fascinerande bra efter operationen och det har känts så gott.
Det är först nu som det börjat göra ont i halsen på henne och då är det mest på den ena sidan som det smärtar.
Att få henne att förstå att hon måste ta det lugnt för att hon har två sår som läker är inte lätt.
Igår bröt hon ihop totalt när jag först inte tillät henne att gå iväg till en lekpark när klockan var nästan halv nio och sen fick hon inte sova över med kompisen.
Hon skrek och grät och fick så mycket mer ont i halsen av det. Vi försökte göra lite läxor och hon sa saker som inte var snälla alls för att hon var så arg på mig.
Att förstå att det bara hade gått sex dagar sen hon opererade sig gick inte alls. Jag visste inte heller riktigt om hon spelade teater med det hon sa eller verkligen menade det hon sa och gjorde.
Tiden mellan kvart över åtta och halv tio var en ren pärs och när hon sen väl sov så var jag helt slut.
Jag längtar tills det har gått två veckor, sårskorporna är borta, och allt är som vanligt igen.
W är viljestark och det är minst sagt jobbigt just nu.

Ha en fin måndag! 

Fotat med min iPhone

bloglovin 2012-05-21 kl 09:42

Operation del två – Var jag duktig mamma

För att jag själv ska minnas måndagens operation och även för Ws skull så vill jag skriva ned lite om hur vår dag var. Vad W sa och tänkte och hur jag själv upplevde det hela och bloggen är just nu den perfekta minnesbanken för sådant även om det nu några dygn senare kan tänkas bli lite hoppande hit och dit från dagen under tiden jag skriver men här kommer iallafall resten av operationsdagen dvs del två om detta. Den första delen av operationsdagen hittar ni här.

Medans jag åt ostmackorna och drack kaffet så sov W fortfarande efter narkosen.
Plötsligt slog hon upp ögonen och stirrade jättestort rakt genom mig. Hon såg livrädd ut.
Jag la min arm på henne och började upprepa mamma är här, lugn gumman m.m.
Då var klockan 15.25 och sköterskan kom och pratade med henne och sa att hon skulle spotta ut svalgtuben.
W försökte nog göra det men lyckades inte så jag tog tag i den och drog försiktigt ut den. Den var betydligt längre än jag trott. Man såg ju bara själva början på den, den där pluggen, att den sen gick ned i halsen hade jag inte förstått men det måste den ju göra om den ska hålla tungan på plats.

Jag pratade lugnande med henne och hon slappnade av vilket syntes tydligt i ögonen på henne.
Hennes första mening kom och den var väldigt sluddrig och otydlig. Jag förstod först inte vad hon sa.
Var jag duktig mamma.
Hon upprepade det gång på gång, säkert tio gånger, men hon kunde inte säga d utan det blev nutnig hela tiden. Det störde henne det märktes.
Tillslut sjönk hon ned mot kudden igen när jag sa att det är bara nu direkt efter som det blir så sen kommer hon kunna prata som vanligt igen.
Hon låg där och sen kom det fler ord. Mamma jag älskar dig. Sen var hon tyst en liten stund. Har de gjort rätt. Vila. Ser allt ut som vanligt? Vila. Är tungan kvar? Vila.
Jag satt lutad över henne och höll i hennes ena hand och strök med den andra över hennes hår.
Mamma jag kan inte säga D sa hon och sen började hon säga det som hon skulle upprepa sen resten av kvällen så många gånger – jag vill inte vila, jag vill åka hem, vad är klockan, jag är hungrig och vill ha äppelpaj.

Vi blev kvar på uppvaket i nästan tre timmar. Doktorn skulle komma och gå igenom operationen men han hade så mycket att det beslutades att han istället skulle besöka oss på avdelning 16 lite senare.
En sköterska stod bredvid W när jag gick och hämtade Tarzan i omklädningsskåpet.
Medans vi låg på uppvaket så piggnade W till allteftersom.
Hon vilade korta stunder, vi pratade, sköterskorna kom och tittade till henne och när det gått två timmar så var hon såpass pigg att hon låg i sängen och målade i sin bok.

Tillslut fick jag gå och byta om och ta med alla våra saker. Under tiden passade de henne extra.
De gjorde ett ultraljud för att kolla hur mycket kiss hon hade i blåsan, 2 dl, vilket tydligen var ok så därefter körde jag och en sköterska W i en fullastad säng med grejer upp till avdelning 16.
Att åka runt i sängen tyckte hon var kul vilket syns på en av bilderna nedan.
Där uppe fick vi ett rum som vi delade med en äldre kvinna.
W var hungrig och sa att hon inte hade ont men före klockan sju fick hon varken äta eller dricka så jag försökte att peppa henne.
Eftersom jag inte ätit något mer än de där ostmackorna så hjälpte en sköterska till och sitta hos W medans jag rusade genom halva sjukhuset ned till kiosken för att köpa något ätbart innan den stängde halv sju.
När W sen fick en Piggelin så passade jag på att äta en inte alltför god laxsallad som var det enda som fanns kvar att köpa vid den tiden. 
Hon var så sugen på den där Piggelinen men blev besviken när hon väl började äta på den.
Det smakade inte alls som vanligt och inte gott.
Hon kämpade på och fick i sig halva.

Därefter satt vi och pratade. Hon spelade på iPaden som jag dessutom lyckades fixa så att vi kunde koppla upp oss på min telefons internet, målade och vi bläddrade i Juliatidningen.
Hela tiden frågade hon om när hon fick komma hem.

Tillslut kom doktorn och tittade henne i halsen. Allt såg bra ut och operationen hade gått bra.
Jag fick veta vad hon skulle ta för smärtstillande och hur vi skulle dosera.
W tyckte om doktorn och tackade honom med sin svaga röst.
Han sa att om allt gick bra nu, om hon hade fått i sig lite mer glass och lyckats kissa, så skulle vi få åka hem runt niotiden.
Det var bara att vänta igen…

W lyckades kissa och sen vandrade vi ut i tvrummet en stund.
Spelade två spel vilket var skönt för då gick tiden lite fortare. W blev snabbt trött igen så då gick vi tillbaks till sängen.
Vid niotiden kom sköterskan och frågade hur hon mådde och sen beslutades det eftersom vi bor i stan att vi skulle få åka hem trots att klockan var så mycket.

Den snälla sköterskan sa att W fick ta med sig landstingets nattlinne hem, hon tyckte det var så mjukt och skönt, och hon fick även en ny narkosspruta [eller vad sjutton det heter] som hon nog skulle visa för klassen tror jag.
Slangen i armen togs bort och hon fick plåster på.
Bandaget skulle kastas men det ville hon att sköterskan skulle linda på igen vilket hon gjorde.
Sen började vi vandra mot utgången.
Jag med min fullproppade väska och W med sin Tarzan under armen.
Utanför sjukhuset gjorde hon segertecken och sen bar det iväg hemåt i bilen som var ganska ensam på parkeringen nu till skillnad från när vi kom till sjukhuset runt lunchtid.

Sen i måndags har W sovit bredvid mig i dubbelsängen.
Förstan natten lät hon ganska mycket dock inte riktigt lika mycket som före operationen men när de tagit bort körtlarna bakom näsan så kan följden bli att de blir som förkylda i början.
Sen natt två så har hon sovit utan att höras ett knyst. Inget snarkande eller andra ljud och det är så otroligt ovant att jag inte kunnat sova utan måste kolla så hon verkligen andas.

Det har gått så otroligt bra. Hon har klagat över ont i halsen i samband med att hon tagit Alvedonen, Iprenen samt resterande av Kåvepeninkuren som doktorn ville att hon skulle avsluta efter operationen. Annars har det inte gjort ont alls.
Nu har det gått fyra dygn så nu kan jag börja andas ut lite grann när det gäller blödningar och ambulans till sjukhuset.
Den information vi fått är att det brukar vara värst med smärta efter ett par dagar och sen klingar det av successivt.
I vissa fall återkommer smärtan efter en dryg vecka men eftersom hon inte haft ont hitintills så tror jag nog att hon ska klara sig ifrån även det.
Det är dock viktigt att man ger smärtstillande och inflammationshämmande som Iprenen är regelbundet även om hon inte tycker att det gör särskilt ont.

Nu kämpar vi med maten. Jag tycker att W gått ner mycket i vikt men så sakteliga ska väl även detta gå bra.
I onsdags kväll åt hon riktig mat för första gången, mosad potatis med fiskbullar, och igår hamburgare så nu går det framåt tror jag och det känns otroligt gott.
Inatt ska hon sova i sin egen säng igen och det ser hon framemot sa hon imorse.

Eventuellt kan det uppstå blödningar i samband med att skorporna i halsen lossnar så det är det, och infektionssymptom som vi ska hålla koll på nu.

Det var en väldigt annorlunda dag i måndags. Något som jag inte alls kunnat föreställa mig och även om det var en väldigt enkel operation så var det en operation med narkos och allt vad det innebär.
Jag hade huvudvärk i två dygn efteråt förmodligen av alla spänningar under måndagen men nu är det gjort och det känns så otroligt skönt.

W har en mycket ljusare röst efter operationen vilket är vanligt att man får. 
Jag känner inte igen henne när hon ropar på mig, har svårt att skilja hennes röst från kompisens, och även hon själv tycker att det låter så annorlunda när hon pratar. Hon gillar det inte riktigt men det är det värt mot att slippa ha alla besvären som dessa enorma halsmandlar inneburit för W och oss hela den här våren.
Så Underbart!

iPhonebilder…

Idag är det den allra sista dagen på Bloggbussen tävlingen.
Att få åka tillsammans med W på ett sådant äventyr efter den här våren vore så otroligt fantastiskt!
Så snälla ni – rösta så mycket ni kan fram till klockan 24.00 🙂
STORT TACK till er alla ♥

Rösta på min blogg i Bloggbussen 2012!

bloglovin 2012-05-18 kl 18:04