Etikettarkiv: Springa

Gå bort present – Chokladbukett

I söndag svar jag på vad man skulle kunna kalla en avskedsmiddag hemma hos en vän. Att ha med sig något är ju supertrevligt när man blir bortbjuden och allra helst till någon man tycker mycket om.

Eftersom värdinnan ska flytta och redan hade en smula ångest över allt som skulle med flyttbilen så blev det blommor och choklad. Två saker som inte behöver packa med!
Tulpaner står sig en vecka [perfekt timing till flytten] om man sköter om dem bra och lite extra god choklad kan vara ett måste när man flyttpackar men istället för att ge detta rakt upp och ner så det blev en chokladbukett med underbart ljus rosa tulpaner och lyxig Ferrero Rocher.

Extra fint blir det om man slår in buketten med matchande silkespapper och binder ett band om alltsammans. I mitt fall rosa silkespapper och rosa sidenband.

Detta behövs till en chokladbukett:
1 bukett blommor.
Rund choklad t.ex Ferrero Rocher eller andra runda choklad med papper
Grillpinnar eller blompinnar
Hushållssnöre
Silkespapper
Sidenband

Gör så här:
Tryck fast varje choklad på den spetsiga delen av en grillpinne.
Öppna blombuketten och plocka ihop blommor varvat med pinnarna med choklad på.
Bind i hop chokladbuketten med en bit hushållssnöre.
Vira silkespapper runt hela och knyt ett sidenband runt.

Hur skönt är det inte med fredag och dessutom sportlovsfredag!!
Torsdagskvällen bjöd på en upprepning av onsdagskvällen för min del. Trodde jag skulle koka upp. Somnade med ryggen mot M i hans säng halv åtta och vaknade tio för att gå och lägga mig i sängen på vårt lila kontor. Orkade inte kolla någon temp men var öm både i och utanpå kroppen och kände mig kokhet.
Imorse mådde jag så mycket bättre igen även om det inte var helt hundra.
Klarade i alla fall av dagens speluppdrag med två Alvedon i kroppen och har sen hållit mig i samma skick hitintills.

Hann till skolan i tid till när M slutade tio över ett. Lillkillen känner sig inte helt ok han heller. Så trött, ont i pannan och huvudet efter en krock på gympan igår, lite småförkyld så han blev glad över att han slapp fritids idag och fick komma hem och ta det lugnt.
Själv har jag dammsugit och tömt vår överfulla tvättkorg på tvätt. Torktumlaren snurrar för fullt.
Lilla toaletten ska städas och så ska jag slänga ihop lite snabb mat och sen bär det iväg till ridskolan.
Hoppas på en kväll utan upprepningar av feber eller vad det nu är som tar sig sådana uttryck för mig.
Känns i alla fall lovande att jag inte känner mig deckad just nu. Ws ridkompis mamma kommer sent så jag har lovat att finnas till hands även för henne om det skulle behövas vid sadlande och tränsande och som det är just nu så går det bra.
Älskar ju fredagskvällarna i stallet så den känslan kan övervinna det mesta annat.
Tror att lite mer sömn för min del gör mig gott och med gårdagskvällens extremt tidiga sovning som gav mig några fler timmars sömn kanske var tillräckligt att skrämma bort febern. Hoppas att förkylningen ska ge vika hel också. Börjar bli sugen på att prova om mitt knä kanske skulle kunna klara av ett par varvs joggande. Troligtvis så gör det inte det men det finns ändå en liten liten förhoppning om att mitt onda som kom för lite mer än ett år sen nu berodde på att mina veckomil var för många och att knät inte pallade för så mycket springande.
Om jag springer med måtta så kanske det skulle gå…. Ja som sagt en liten miniförhoppning finns långt inombords.

Nä, mat, Panodil och sen lite hästkärlek på det!
Önskar er en mysig fredagskväll!

bloglovin 2015-02-20 kl 15:57
Annonser via Bloggpartner.se

Min skatt & jag


Kärlek ♥♥

Min skatt & jag på väg hem från skolan.
De där promenaderna vi tar till skolan om morgnarna och hem från skolan. De är så mycket värda. Om jag inte har ett möte eller något annat tidigt inbokat som jag måste passa tiden till väljer jag utan tvekan att promenera till skolan istället för att ta bilen även om det innebär att jag får gå tillbaka hem igen och hämta den när vi sagt hej då istället för att kunna åka direkt.
Nu klaffar det ca 2-3 morgnar och samma på eftermiddagen så det är inte varje dag men de stunderna betyder så mycket.

Vi vaknar till av att den kalla morgonluften, M pratar om sådant han funderar på, vi går genom skogen på vägen hem. Han visar sitt och kompisarnas tempel med stubben som är dess tron som de leker vid varannan fredag när klassen besöker skogen.
Ibland springer vi, skrattar, möter en hund och han uttalar sin längtan efter den hund som vi pratat om att vi skulle vilja ha i vår familj, han tar min hand då och då och så går vi så hand i hand och ser fröken susa in på parkeringen långt där borta och M undrar högt över vilka lappar som ska sitta på tavlan idag som berättar vad de ska göra under skoldagen.

Det är mysigt och rofyllt och på vägen hem får vi en stund tillsammans före mat, storasysters läxor och andra bestyr tar över och M får berätta om sin dag i skolan och på fritids och jag kan ha full fokus på att bara lyssna på honom.
Så enkelt men det är det här som sätter guldkant på mina dagar.
Jag är så tacksam för att just denna lilla människa finns i min närhet. Jag älskar dig så.

Full fart denna onsdag och jag ska nu försöka få till en snabb leverans från England på två, tre och fyrstämda arrangemang av Frozen. Om de inte har noterna för leverans där måste de beställas från Usa och då tar det mellan 20-40 dagar vilket är på tok för lång tid.
Hoppas på Notlagrets goda service och möjlighet att trolla fram lite magisk Disneyfeeling över landsgränserna så att detta går snabbt det bara kan.
Happy onsdag!

bloglovin 2014-11-19 kl 11:20

Byter löpning mot pass

Efter att ha ägnat en kort stund åt att googla om löparknä, fått en summering utav arbetskamrater om helgens Nyhetsmorgon där de ägnat sig åt just löparknä, träffat Karin som bland annat rullade en av dagisbarnens sopborsteskaft längs mitt lår och det gjorde så in i satans ont och framförallt ha provat att springa inte bara en gång utan ett tiotal gånger av varierat slag i längd med olika många dagar/veckors vila mellan löparpassen och då även med ett nyinköpt knäskydd på mitt högerknä i bra skor så klart så inser jag att jag kommer inte längre med min löpning för stunden.
Det suger rent ut sagt. Känns så nedrans pissigt och tungt.
Jag vill bara ut i skogen men jag har troligtvis löparknä säger de flesta till mig.

Det är ju vår för fasiken, jag behöver egentid, jag vill röra på mig, jag älskar att springa till dunkande hög musik i öronen, att få avsluta en lång dag med jobb och full fokus på barnen och deras behov, läxor, lek och annat, matlagning, tvätt och städning med bara mig själv flåsandes i skogen.
Jag vill också gå ner några kilon i vikt och att kunna göra det genom att springa som har blivit en härlig drog för mig är ju kanon. Eller framförallt så vill jag kunna fortsätta att njuta va god mat, och en massa gott nybakat och nu när våren och snart sommaren är här även god alkoholhaltig dryck som jag tycker smakar extra ljuvligt utomhus med kvällssolen som sällskap utan att gå upp i vikt och det kan jag om jag rör på mig och just löpning förbränner en massa. I alla fall när man springer lite längre.

Fy tusan så tungt det känns och tårarna har runnit några gånger och många gånger har jag svurit och misslyckandet känts stort.

Men det går inte att gräma sig mer över detta. Det är som det är och kanske hade jag hamnat i detta även om jag inte hade varit dum som många säger och sprungit flera mil i veckan och under mörkrets inbrott långa stunder och kilometer på asfalt som är hårt som attans som underlag ju. Eller så hade jag fått vara med om detta i alla fall. Det vet jag inte.

För att inte tänka så mycket på löpning har jag nu köpt träningskort och under en och en halv veckas tid har jag kört medel och pulspass i grupp.
Oftast roliga pass, vissa roligare och mer peppande än andra beroende på vilken ledare och musik det är. Flera riktigt jobbigt svettiga pass beroende på hur mycket man tar i och jobbar själv. Vart sjutton är mina magmuskler liksom eller min benstyrka…!?
Jjag har fått en annan mjukhet i kroppen känner jag. Jag använder hela min kropp och rör på hela mig, inte alls som med löpningen där jag konstant upprepar samma rörelse även om underlaget i skogen inte är helt plant alltid, och även om jag stretchar en hel del efter att ha sprungit så har jag inte stretchat lika mycket, omfattande och alla dessa kroppsdelar som efter ett pass i grupp och en ledarledd stretchning.
Känslan är skön och jag inbillar mig även att jag känner mig lite starkare. Den enorma träningsvärken som kom som ett brev på posten efter mitt allra första pass finns inte där nu i samma grad som morgonen den 24 efter att jag kvällen före hade svettats i mitt allra första träningspass.

Jag har blivit erbjuden massage, ledarledd uppvärmning, att gå igenom och förhoppningsvis utveckla mitt löparsteg samt att springa tillsammans med den troligtvis nya tekniken i ett försök i att förhoppningsvis komma tillrätta med mitt problem. Det sägs vara muskulärt och sitta i höften hos mig.
Jag kan ingeting om detta och använder säkert inte ens rätt termer men alla är olika och reagerar olika.
Som det är nu så kan jag inte springa alls. Det känns inte bra för att sen gå över i att göra ont.
Jag har viljan att springa långt, jag behöver inte springa särskilt snabbt, det är inte ett mål hos mig, men jag har en enorm envishet som gör att jag kan nöta samma varv i skogen trots att det krävs fem varv för att komma upp i en mil i längd. Inga problem men det är mitt högerben som inte pallar det just nu och det känns tungt.

Kanske kan jag komma åter till löpningen, kanske inte.
Jag orkar inte med alltför många hemmaövningar etc, i alla fall som jag tänker nu, vilket kanske ligger mig i fatet, vi får väl se hur jag ska jobba med höften, låret, eller vad det nu är jag ska jobba md för att kanske få bukt med mina problem men däremot så klarar mitt knä av ett medelpass där jag kämpar som attan utan att ge mig minsta känning [ifall jag inte är dum att göra som i tisdags och prova på att springa och efter 2,6 km knappt kan gå] och det får jag vara glad för.
Nu kör jag på passen för att få motion och bli starkare i hela kroppen. Det finns en hel del saker lockar och det vore skitkul om jag fortsätter så här och kanske skulle fixa att gå på ett intensivpass i sommar. Jag tänker också prova på spinning så småningom. Kanon att kunna köra all möjlig träning på ett och samma ställe.
Möjligheten finns även att boka gyminstruktör med allt vad det innebär men där är jag långt ifrån ännu. Känns alldeles för läskigt för lilla mig.

Detta och att ta den hjälp som erbjudits mig ska jag hålla fast vid i psyket sen får tiden utvisa om det blir mer löpning eller ej men ett klart är att jag inte ska springa. Man ska absolut inte springa när man har löparknä.
Det blir bara värre om man pressar sig och med tisdagens smärta och känsla av ledsamhet i färskt minne ska jag försöka hålla mig ifrån skogen från och med nu.
Jag har dock sen en och en halv vecka tillbaks då jag provade mitt första pass mest för att se hur knät svarade på detta betat av sju stycken medelpass och om en liten stund blir det ett åttonde pass och av dessa är det endast ett som gjort ont och det berodde ju på att jag sprang samma dag så lite motion blir det nog ändå även om det inte är löpning jag ägnar mig åt. Just nu i alla fall men någonstans långt inombords hoppas kunna göra igen…


Provar nya skor för inomhusbruk, Nike Flex Supreme. Köpta på Stadium där de just nu har 25% på allt.

bloglovin 2014-04-03 kl 19:59

Grabblek & löparknä

Onsdag och redan mitt i sportlovsveckan.
Efter att ha blivit motarbetad på jobbet fram till strax för 14 [ibland går verkligen ingenting smidigt utan varenda liten uppgift tar tre gånger så lång tid som i vanliga fall och kräver även tre gånger så mycket energi och koncentration, suck] så bommade jag igen och åkte mot till förskolan.
Där möttes jag av en glad kille och blev genast lite bättre till mods.
Förra måndagen tog han ju steget fullt ut och övervann sin rädsla för att eventuellt ramla och bryta armen igen och cyklade efter tio månaders uppehåll.
Idag hade han gått ett steg längre och bestämt sig för att cykla på den röda tvåhjulingen. Den som har trampor på framdäcket och bara två hjul, precis som en vanlig cykel.
Han har sen han bröt armen vägrat att cykla på allt med två hjul i rädsla över att bryta armen igen och ha ont.
Den röda tvåhjulingen på förskolan har han sagt att han kommer att cykla på sin allra sista dag där. Mest för att ha gjort det liksom men nu hade han cyklat redan idag och det varv på varv på de fina vägarna som förskolan har målade på asfalten.
Han hade ropat att fröken skulle titta på honom och när jag kom fick jag också stå och titta när han avverkade flera varv i snabb fart.

I bilen på vägen hem pratade han inte om något annat än den röda cykeln. Han berättade att först hade han tänkt att han ville göra det när fröken hade föreslagit att han skulle cykla men sen hade hjärnan i honom tänkt att han inte törs.
Man jag törs och är modig som gjorde det sa han 😀
Superkul och det var verkligen en milstolpe i denna lilla femåringens liv att våga och sen släppa allt och tycka att det var så kul att cykla ♥

Efter mellanmål hoppade vi på cyklarna och mötte upp kompisen Viggo, hans lillasyster och mamma Karin i lekpark.
Det blev grabblek och jag blir lika förvånad varje gång nu förtiden som jag ser M leka med en av sina dagiskompisar för det är verkligen killekar.
Inte alls så som W lekte i den åldern även om hon kunde busa och härja även hon.
Här är det yviga gester, jaga och brottas, springa, höga röster, skratt som jag knappt känner igen, och mer bus än vad som är ok.
Mariekexen flög all världens väg. I och för sig så fick jag ett jobbsamtal och såg inte riktigt hur det gick till när M öppnade matlådan som kexen låg i [inte helt lätt kanske i all iver] men det var fler mariekex som blev fågelmat än vad som fanns att stoppa i munnen.
Jag ska kanske inte säga något för jag råkade spilla ut en hel mugg med kaffe på en av bänkarna så jag var inte mycket bättre jag idag men en trevlig lekstund fick vi till i alla fall.

Efter utelek på förskolan, ett par timmars lekparkslek, och sen lite cykeltur på det så är det en trött kille ikväll.
W är trött även hon efter att ha åkt buss till badhuset där hon stämt träff med farmor K och sen badat i flera timmar.
Jag är också trött och framförallt så är jag less på mitt högra knä.
Löpturen igår kväll blev kattskit. Efter en kort sträcka fick jag avbryta och gå hem.
Jag hade hoppats på att två veckors vila efter mitt kanske något dumdristiga beteende att springa 12,5 km på asfalt från att inte ha sprungit alls på ett bra tag skulle ha fått det onda att försvinna men jag hade fel och problemet kvarstår och det förbaskat nog i samma styrka också.
Det gör sjukt ont över höger knä. Smärtan kommer från utsidan och går som knivar in över knät varje gång jag sätter ned benet i marken.
Att springa går inte alls trots att jag är världsbäst på att pusha mig genom och ignorera smärta.

Pratade med Karin om det under grabbarnas lekstund idag. Hon visade lite löpteknik, trodde inte att det handlade om inflammation och när L drog i benet på mig igår åt alla möjliga håll så trodde han inte att det var korsbanden det handlade om.
Löparknä pratade om Karin om så nu ska jag googla det. Hon visade även lite löpteknik för mig i slow motion och en del av det kändes inte främmande alls men även om jag tycker att jag gör åt det rätta hållet, eller i alla fall inte helt fel, så vet jag ju inte om jag har gjort det. Jag vet inte heller om smärtan kommer av att jag gått för hårt ut, eller om det handlar om många månaders tidigare löpning med fel teknik [jag har ju sprungit några mil varje vecka under ganska lång tid så det handlar ju om en hel del löpning], eller om det är en kombination och till den kan även läggas att hon tyckte att jag trampade på fötternas utsida. Alltså går snett lite grann. Är då mina skor helt fel som jag har nu.
Eller ska man som jag hörde någon påstå att man inte ska bry sig om att ha pronerande skor utan istället neutrala för att stärka benet och foten själv.
Fanns en massa mer som att det sitter från höften och en del övningar på det.
En djungel med andra ord och just nu, efter att ha nästan tjutit mellan åtta och tolv igår kväll för att jag inte kunde ta min så efterlängtade joggingtur, så är jag inte riktigt där ännu att tänka på övningar och liknande.
Det känns som en djungel som sagt och jag vill bara få känna euforin över att det inte längre är någon snö, att det börjar bli ljusare om kvällarna, att jag kan få ge mig ut och springa, få min egentid, med musik, känna mig rörlig och piggare i kroppen. Jag vill bara ut och springa!
Gah!
Knäckt som sagt just nu…
Imorgon, eller någon annan dag längre fram, kanske detta har smält in och så får jag se vart och hur jag går vidare.

Nu ska jag kika på något kreativt bygge som M skapat i lego i allrummet och sen finns det en bunt med saker som ska hinnas med innan jag låter underbara på Mia Skäringer svepa mig bort från tankar om löpning.


Suddigt men en bild från idag på de där busiga grabbarna ständigt i full fart!

bloglovin 2014-02-26 kl 19:42

Löpning & må gott

I april 2013 fick det räcka med lathet och förtappad kropp beslutade jag mig för.
Jag började att jogga i motionsspåret i vårt område. Trots att det tog emot från den tredje till den elfte gången så fortsatte jag.
Jag har en enorm envishet och styrkan i mitt huvud i kombination med hög musik gör att jag ofta kan pressa mig vidare.
Det började till slut att bli kul. Inte vara lika tungt. Som en drog, ett måste att få komma ut i spåret även om det innebar att jag sprang varv efter varv, samma väg om och om igen.
Det gick olika bra olika gånger så klart och jag njöt lika mycket av att märka att jag blev smidigare, starkare, att det gick lite snabbare som att jag fick välbehövlig egentid med mig själv och mina tankar, fick andas frisk luft och fylla lungorna med syre och uppleva en fantastiskt natur.
I samma veva började jag att äta något mindre portioner lite mer av grönsaker på tallriken istället för potatis, pasta, sås och sådant i veckorna, slutade med godis och snacks på vardagarna och drack mer vatten.
Martina Haag sa på sin föreläsning här i Karlstad att när man börjar avverka några mil i veckan så märks det på kläderna.
Jag sprang ca 4-5 gånger i veckan och sammanlagt blev det kring 3 mil plus, minus, några kilometer.
I början av december visade vågen minus 20 kilo. Otroligt mycket när man tänker på det i tyngd. Att släpa på 20 kilo är ganska mycket.
Samtidigt så kan jag inte riktigt förstå vart dessa kilona satt på min kropp även om jag vet att jag var rund för jag kan inte se att det saknas 20 kilo på min kropp även om jag kan se att kläder passar i lite mindre storlekar än de gjorde tidigare.

Alla kroppar är olika och det händer mycket med kroppen ju äldre man blir. Jag är snart 40 och har så klart inte en tjugoårings kropp längre.
Anlag och annat spelar in och jag kan känna igen delar av min kropp när jag ser min mamma t.ex.
Nu handlar det inte så mycket om vikten för mig men däremot styrkan jag kände i kroppen då, smidigheten, att kläder satt betydligt mer gött på mig. Sådant kändes bra och jag älskade att utmana mig själv hela tiden. Tävlade endast mot mig själv.

Under december och fram till nu har jag knappt sprungit någonting.
Det har blivit några rundor då och då men ingen kontinuitet. Jag avskyr vintern med snö is och kyla och även om jag vet att man med hjälpmedel kan springa även då så vill jag det inte.
Jag har dessutom svårt att komma igång igen efter rejäla förkylningar vilket jag har haft några stycken.
Jag är en otålig människa som lätt kör för fort fram och vill gå från noll till hundra på direkten vilket inte fungerar för kroppen så klart och istället ger smärta som följs av vila. Otålig vila i mitt fall.

Eftre nyår förändrade jag en stor sak i mitt liv och det tillsammans med noll motion, en massa god julmat och godis, snacks  och vin utspritt på veckans alla dagar har gjort att jag gått upp i vikt. Det känns på kläderna även om jag inte vägt mig.
Idag vägde jag mig för första gången sen i början av december. Sex kilo plus visade vågen.
Jag har lite av en målvikt i mitt huvud och det är en bit kvar till den men det är inte det viktigaste. Når jag dit så är det en bonus bara.
Det jag vill nu är att börja springa igen. Jag vill orka mer igen. Känna mig stark och pigg i huvudet av att vara ute och flåsa i mig en massa frisk luft som jag endast gör när jag springer.
Målet är inte att springa milen under 60 minuter även om det vore kul så klart men det kommer när det kommer om det kommer och jag får möjlighet att fortsätta och benen pallar med. Jag tränar inte backar, intervaller, styrka med någon tanke på tid eller en speciell längd.
Målet nu är att springa igen. Några gånger i veckan, några mil, och få må gott. Det finns inte mycket som slår en perfekt löpmil en vårkväll i skogen!

Än är det dock långt kvar tills våren är här och mörkret gett vika. Jag funderar lite på att prova på Friskis igen och gruppass. Efter att W kom till världen hängde jag på Friskis flera gånger i veckan och jag gillar gruppträningen och den allsidiga träning det ger på kroppen så länge det är bra ledare och bra musik.
Det jag tycker mindre om är all tid det tar i ren förflyttning. Att behöva transportera mig till andra sidan av stan, infinna mig tio minuter för passets början, köra passet och sen åka hem igen och duscha och dessutom måste man passa ett klockslag.
Min löpning kan jag anpassa efter familjen. När läxorna är klara och barnens behov mättade så kan jag bara snöra på mig skorna och ge mig ut. Klockan kan vara tolv på dagen eller nio på kvällen.

Igår och idag har jag sprungit igen.
Gatorna är består av bar asfalt och det är några plusgrader i luften. Med bra musik och reflexväst på så fungerar det att springa för mig även när det inte är ljust ute.
Igår blev det en sakta tur på 7,2 km och idag provade jag på att springa uppför Skåreberget och hittade en liten runda hem igen som gav en sträcka på 5,3 km.
Nu längtar jag efter mer och jag har några små mål som dunkar i huvudet på mig under löpturerna. Om det blir något mer av dem än tankar återstår att se. Även om det blir fler löpturer den här veckan.
Enligt Smhi så ska det snöa i flera dagar frampå och temperaturen ska sjunka igen till flera minusgrader och det betyder ingen löpning för mig.
Kanske ska jag prova Friskis ändå. Det känns lite lockande…
Hur som helst så är god mat med såser och diverse tillbehör, smarriga kakor, bakverk och rött vin en passion och stor del av mitt liv och något jag tänker fortsätta att njuta utav och jag vet att det fungerar så länge man inte äter det varje dag och så länge man motionerar.

Jag mår helt enkelt bättre på alla sätt och vis. Blir mer stresstålig, är en bättre och gladare mamma, njuter av min egentid, känner mig starkare och mer positiv och nöjd. Livet blir helt enkelt lite lättare utav alla de där svettiga stunderna med löparskorna på fötterna så hit med våren nu!

bloglovin 2014-02-11 kl 21:01

Löpning & framtänder

Jag har kommit igång med löpningen igen och har sen två veckor tillbaka tagit mig ut på tre pass i veckan.
Det är jobbigt men faktiskt roligt också. Att jag inte har fått ont i benen av att springa på asfalt ännu trots att det blivit flera turer på detta hårda underlag känns grymt härligt.

Förra veckan sprang jag milen på 64 minuter vilket är två minuter bättre än mitt tidigare bästa på denna distans och jag slog även mitt rekord i längd och tog en sträcka som slutade på 13,3 km.
Inga häpnadsväckande siffror men för mig är det rekord och det känslan är happy!

Fascinerande med löpning är att det kan pendla så mycket. Under dessa sex tillfällen som jag varit ute [sju med igår] så är det ett som varit ren jäkla pina.
I torsdags sprang jag milen på asfalt och jag led mer eller mindre. Mina fria happy löpartankar infann sig inte fullt ut.
Det var tungt och det enda som malde i huvudet var att hur fanken kan en sträcka kännas så lång när man springer den och sen när man kollar på pulsklockan så är det inte alls långt!?
Varken musik eller försök till peppande tankar hjälpte men jag kämpade på tills det hade passerat 10 km innan jag gav upp vilket ju så klart var skönt efteråt även om inte det där vanliga lilla ruset kom då heller.

När jag sprang 13,3 så hade jag bestämt mig för att ta mig bort till Café Råtorp innan jag fick vända.
Det var långt dit men visade sig att från vägen jag börjar springa på och dit endast var 5,5 km. Konstigt kort med tanke på just det att det är så lång sträcka!
I lördags blev den tur i spåret i skogen och skillnaden mellan att springa på asfalt och i skogen är enorm. Det kändes minsann i benen att jag trampade runt på det ganska lösa gruset de har lagt runt hela spåret.
Veckan slutade i alla fall på totalt 28,72 km i total sträcka och det var några kilometer mer än vad jag hade räknat med så jag var nöjd.

Igår hade jag bestämt löparträff med Lottis så kvart i åtta när L kommit hem från jobbet åkte jag dit.
Det blev en tur på elljusspåret där de bor.
Jisses vilken skillnad på det spåret och det här hemma!
Här var det backar upp och backar ner. Små lite sega varvades med branta intensiva och allt på ett underlag som inte var lika lättflytande som asfalt.
När vi kom ut på asfalten igen och var på väg hem så kändes det hårt och inte alls skönt att springa på så jag tror att jag ska försöka att hålla mig till att springa i skogen så mycket som möjligt av veckans pass.
Dock så är det ju inte möjligt när det blir på kvällstid då det är kolsvart i vår skog. Då är det upplysta gator och bland villor som gäller men åtminstone ett av veckans pass ska jag försöka att få till när det är ljust och kan vara ute på mjukare underlag.
Jag vill absolut inte få ont nu när jag sakta men säkert börjar att komma igång igen efter två månaders stillasittande.
Kul var det i alla fall och något som jag gärna gör om.

När jag väl kom i säng efter att ha packat ihop allt till barnen inför idag så la jag mig med iPaden i sängen och tittade på Ensam mamma söker.
Inte världens mest fängslande program inser jag mer och mer men har jag sett så här långt på det så måste jag ju nu se slutspurten också och få veta vem de där mammorna väljer av killarna som återstår.
Igår orkade jag tydligen inte med att se hela programmet för när man vaknar skrikandes aj och det känns som att framtänderna är av på grund av att jag somnat liggandes med iPaden i knät så att den faller handlöst framåt och dess kant smäller i tänderna så inser man ju att det nog är dags att sova istället…

Nu är lunchen slut och snart ska M hämtas på förskolan [vänjer mig inte vid det ordet, i mitt huvud kommer det nog alltid att heta dagis, det känns liksom lite mer lekfullt och mjukt] och sen inväntar vi att W ska komma hem från skolan så veckans engelska glosor kan betas av innan tisdagsledigheten råder fullt ut.
L åkte till Uppsala tidigt i morse så därmed är deras möjligheter att vid ett beslut av nej från mig eliminerade att omprövas utav att gå till pappa med samma fråga vilket ibland kan ge en lugn kväll så det hoppas jag på.

Trevlig tisdag på er och snart så kommer den utlovade utlottningen från The Walt Disney Nordic Company att dyka upp här.

bloglovin 2013-11-19 kl 12:39

Testar vänsterbenet & godaste kvällsmålet

Om jag klarade av att gå nerför trappen hemma utan att det gjorde ont i vänster ben, på sidan och fram i benhinnan, så var det idag jag satt som dag för att prova springa igen.
Jag har nu vilat benet i åtta dagar.
De första av dessa dagarna gjorde det så ont att jag fick ta hjälp av trappräcket när jag gick upp och ner i trappen för att underlätta smärtan lite grann.
Jag vet att jag på ren vilja sprang mina 5,23 km de fem dagarna innan jag insåg att en paus var ett måste. Envis är jag och har jag väl bestämt mig för något så genomför jag oftast det….

Det kändes lite ovant att ge sig ut men samtidigt otroligt härligt inombords när jag snörade på mig skorna.
Lite nervöst också, både för att jag inte visste hur mycket jag skulle orka, om energin skulle ta slut direkt, men mest för att jag verkligen önskade att det inte skulle kännas i vänster ben.
Det här med att springa, även om det inte går särskilt snabbt för mig än så länge, har blivit något som jag mår bra utav av flera anledningar och den största anledningen är faktiskt inte att bli fastare i hullet eller att vågen ska visa mindre.
Det är energin och orken som kommer av att jag rör på mig. Smidigheten i kroppen [är faktiskt en grym skillnad på min smidighet vid stretchning nu jämfört med när jag började springa] och sen älskar jag skogen, jag njuter av att vara ute på egen hand utan någon som ropar på mig och kräver något. Det är bara jag och musiken och tankarna kommer och går och lite upprensning blir det i huvudet. Sen är naturen otroligt vacker just nu.

Det kändes sisådär idag. Smärtan var nästan obefintlig men det kändes inte helt fritt i benet heller. Jag kunde inte bara springa på utan det fanns något där som störde och jag trixade lite med stegen då och då och önskade bara att jag skulle kunna springa på och känna helt stark.
Men som sagt det fungerade så nu hoppas jag att det inte gör ont imorgon när jag kliver ur sängen utan att detta är ett steg åt rätt håll.
Trots energi kvar så valde jag att springa mina 5,23 idag och jag höll ett ok tempo tycker jag med tanke på att jag inte sprungit på ett tag och försökte att ta det lugnt.
Jag hade kunnat ta ett varv till och var väldigt taggad mot slutet av musiken men det vore samtidigt dumt att dra på mer så här på direkten. Skulle vara typiskt mig att göra en sådan sak så här efter ett uppehåll på grund av smärta… men idag lyckades jag lägga band på mig och än så länge kan jag förflytta mig i huset utan att grimasera av ondo.

Litet kvällsmellanmål fick det bli en stund efter turen.
Kunde absolut inte låta bli att öppna påsen och smaka på en del av det tunnbrödet som W bakat på Ransäters hembygdsgård under deras Värmlandsresa med klassen idag.
Så ljuvligt gott med lite mild kaviar på tillsammans med ett glas kall oboy!

W har för övrigt haft en toppendag med besök både på vackra Ransäters hembygdsgård, där hon hade med sig både tunnbröd och en egentovad boll hem, och sen hade de så klart även besökt Selma Lagerlöfs hem Mårbacka.
Medans jag och M var på jobbet och hade avslutning med 10, 11 och 12-åringarna i en av körerna så har W ägnat sig åt vattenkrig tillsammans med tre kompisar och sen har de legat i varmt bubbelbad i en tunna utomhus så den här dagen började med samma glada känsla som den slutade med och det är gott att få vara med om.

Nu ska jag se om jag kan lyckas få tag i tågbiljetter till nästa veckas två resor och därefter har jag några tavlor som borde göras. Men först ska tvättmaskinen tömmas på innehåll.

Trevlig tisdagkväll på er!

bloglovin 2013-05-28 kl 21:19

Min bff efter en mil

Min bästa vän sen ett par veckor tillbaks har varit Ipren gel som jag hittade på vår lilla Icabutik en lördagskväll när det gjorde extra ont och som jag så klart inte kunde motstå i hopp om att slippa den nedrans smärtan jag känt framförallt på vänster bens benhinnor [eller heter det benhinna? Har man en eller flera benhinnor på varje ben undrar en som har noll koll?].

Jag har smort och smort och visst har det känts lite mindre vid varje nedtramp på skogsspåret under mina löparturer men helt borta har smärtan inte varit men överkomlig för en som är envis som synden typ.
Jag tror att det onda kom av min ihärdiga joggning på hård asfalt innan skogsspåret blev fritt från is för tidigare år när jag dragit igång med motionen så har jag inte fått så här ont som jag haft nu.

Den här veckan har jag trappat ned med gelen och det har faktiskt inte känts som tidigare utan fungerat ok så kanske börjar det lugna ner sig nu med det onda när jag endast kutar runt i skogen.
Kutar är i och för sig helt fel ord för mig, jag springer inte alls fort, men jag kämpar på och oftast blir det tre varv vilket innebär i längd ca 5,7 km från vårt hus, de tre varven och tillbaka.
Av detta så går jag snabbt nästan 0,4 km för att ta mig ner till spåret och få upp känslan av smidighet innan jag börjar knata fram i joggingtakt.

Ibland blir det bara två varv men jag har försökt att hålla mig klar i huvudet och vara nöjd med även det istället för att se det som ett nederlag att det inte blev mer vilket jag lätt skulle ha gjort för några år sedan.
Bara att jag tar mig ut och rör på mig trots både vardagar och helger med arbete, två barn i vitt skilda åldrar som kräver och behöver helt olika stimulans och hjälp, ett hem som det kan plockas i från morgon till kväll och en massa egna projekt av olika storlek och slag här hemma anser jag gott nog för mig.

Igår eftermiddag hade jag inte tänkt ta mig ut då jag varit ute fem dagar på raken men så passade det med alla andra så det blev en tur och det ångrar jag inte.
Jag har under alla tidigare turer tagit mig runt på ren jäkla envishet men så igår hände det något. Det var så annorlunda alla andra turer att jag sprang med ett leende på läpparna.
Jag älskar skogen, det mjuka underlaget, att det på de tre leriga ställena nu börjar torka upp så man slipper att ta stigen vid sidan om spåret, doften av skog och lugnet som oftast råder där när jag springer för det verkar vara på sådana tider som ingen annan nästan gör det.

Nu tror jag inte för en sekund att gårdagens lätthet kommer att råda konstant i fortsättningen för mig men igår var det fantastiskt att springa och om de hemma hade kunnat låta mig få ha Spotify ifred så jag slapp krångla ur telefonen ur den fjantiga lilla armväskan jag springer runt med för att försöka återta rollen som härskare över musiken samtidigt som jag försökte hålla koll på att jag inte snubblade över någon rot eller annat på marken så hade jag nog kört på längre än jag gjorde.
Resultatet igår blev ändå vårens längsta dvs 7,14 km och det innebär 4 varv.

Ikväll slog jag det. Att samma känsla som igår skulle infinna sig måste ju vara en på miljonen typ och efter ett flåsigt samtal hem för att kolla att det var ok fortsatte jag att springa. Jag var tvungen att passa på när det väl kändes ok och faktum är att det kändes ok varv efter varv utan att jag använt Ipren gel i förberedande syfte.

Kvällens eufori ledde till att jag därmed sprungit min allra första mil någonsin. Till och med lite grann mer än en mil blev det och det minus den lilla sträcka jag går i början av turen.
Det känns sanslöst gött och fascinerande.
Jag trodde inte det om mig själv och visst går det inte fort, det är långt kvar tills en mil blir på tiden 60 minuter kan jag ju säga, men jag är ingen snabbspringare. I alla fall inte som det känns nu. Jag gillar att springa och att göra det i skogen och jag springer hellre långt än snabbt och det gör jag när tillfälle ges från hemmets vrå.
Sen har jag ju kämpat ganska rejält i några veckor nu. Jag gav mig ut på den första turen den 4 april och jag har tvingat mig och med hjälp av envishet och vilja av stål och svetten har skvalat och mitt ansikte är knalligt tomatfärgat när jag anländer hem igen.

Nu hoppas jag kunna fortsätta så här [även om det just nu känns riktigt mört i benen och jag faktiskt har plockat fram Iprengelen ikväll för att jag är lite fundersam på hur jag ska känna imorgon bitti när det är dags att kliva ur sängen för att bege mig mot jobbet] och hålla mig frisk, komma ut på några springturer i veckan och kanske även bättra på konditionen så att tiden sjunker lite grann och det får gärna bli sträckan en mil fler gånger.
Att gå på sporadiska promenader och sen plötsligt springa en massa kilometer har jag svårt att tro att man kan göra men alla är ju olika men när det gäller mig så krävs det att jag håller igång nu och inte kommer av mig i springandet för att kunna ta milen en gång till frampå och det vill jag ju absolut göra.
Det är faktiskt en tanke som är väldigt annorlunda för mig men grymt lockande lite konstigt nog 🙂

Nu ska jag i säng.
M sover sen länge tillbaka vilket inte är konstigt alls efter en morgon som började 4.30 idag.
W sover också nu med sin gipsade arm vilandes mot en kudde, L åkte vid åtta imorse till huvudstaden för att lyssna på Bruce Springsteen så han lär väl inte komma hem förrän söndagsmorgonen nalkas och då ska jag upp och iväg för ett jobbpass så med tanke på att även min lördag startade 4.30 imorse så är det väl lika bra att jag går och lägger mig nu.
God natt!

bloglovin 2013-05-11 kl 22:50

Motionsmånaden är här

Så kom den månaden som kallas vårmånaden även om det inte är vår ute enligt mig då det är minus på nätterna och svinkallt på morgonen och även under dagen då vinden viner.
Med april månad brukar iallafall mina tankar om att börja röra på mig anlända. Att jag ska röra på mig innebär att springa/jogga i ett tempo som passar mig. Det vill säga väääldigt lugnt i början.

Förra våren var jag igång men drabbades av en rejäl och seg förkylning och kom väl aldrig riktigt igång igen efter den. Året innan det gick det väl lite bättre men framförallt så är det våren och sommaren 2010 som det var riktigt gött och jag fick in en rutin i springandet som passade mig bra och som ökade mitt välmående markant.

Jag vet att denna motion inte kommer att göra några enorma under med min förfallna kropp men lite smidigare kommer jag att bli och framförallt må så mycket bättre av att andas en massa frisk luft och över att få lämna hemmet ensam för en liten stund och det räcker bra för mig just nu. Dessutom är denna motionsform den enda som passar mig då jag arbetar ganska oregelbundna tider, för jämnan har massor att plocka och fixa med hemmakring, en sambo som jobbar mycket och har lite intressen som han vill utöva, och framförallt två barn. Jag varken vill eller kan åka iväg till t.ex Friskis och Svettis som jag hängde på flera gånger i veckan före att W föddes.
Jag får helt enkelt ge mig ut sådana tider som det passar sig. När det blir över en stund liksom och det räcker bra för mig.

Jag går först i raskt tempo, med mina mått mätt, måste få upp lite mjukhet och värme i kroppen. Jag har av otålighet provat att springa direkt men då dör jag fortare än kvickt och stör mig på mig själv.
Jag joggar sakta men i ett tempo som just nu känns ok för mig. Flåsar likt en galning känns det som men har en vilja och envishet utan dess like.
I söndags hade jag sällskap och det gick väl sisådär. Var svårt att hitta mitt eget tempo som krävs för en längre uthållighet. I onsdags fick jag också sällskap men då gick det lättare och jag höll hela vägen. Lite sköt dig själv och skit i andra mentalitet är bra för mig.

Om jag håller ut med joggandet så vet jag att jag kommer att förbättra min kondition och jag kommer att ta mig runt snabbare än nu. Jag tänker inte på att det ska gå fortare än det gör nu, stressar inte över tiden, har inga planer eller mål att ta min motion till något annat än vad det är för mig idag. Jag är bara glad över att jag tar mig ut och jag mår bra av det, och otroligt gott av all frisk luft jag andas in även om jag får massor av den varan under all utelek tillsammans med barnen så är det inte riktigt detsamma, och sen får vi se hur länge det fortsätter så här.

En trevlig man på Intersport beslutade vilka skor jag skulle ha på mig. Jag provade och han klämde, kände, kollade och av den experthjälpen blev resultatet ett par skor som jag är grymt nöjd med so far. Sen tar det ett tag för mig att vänja mig vid nya skor men känslan är positiv.
Jag har förvisso endast haft dem i mina ägor nio dagar men under dessa dagarna så har jag använt dem åtta gånger och varje gång har de tagit mig 4,91 km per tillfälle så de kan inte få annat än godkänt so far!

Jag har väldigt lätt för att fastna i saker och driva dem till sin spets, dvs för långt för att jag ska tycka om det egentligen och må bra, men jag ska försöka att inte göra ett sådant tvång av den här våren.
Kör på samma tankar som förra året. Jag vill inte fastna i att jag ska komma i några speciella byxor, att jag ska se ut på ett visst sätt i kroppen efter en viss tid för annars är jag inte nöjd vilket leder till att jag mår dåligt och så småningom får ångest.
Jag älskar hembakt, god mat vin till maten. Att laga mat och att baka skänker mig så oerhört mycket glädje. Inte minst när jag gör det tillsammans med barnen. Om jag ska vara stenhård mot mig själv så skulle jag nu alltså endast baka till andra men det vill jag inte.
Jag vill baka och kunna njuta av det goda även jag. Inte varje dag i veckan kanske men som i helgen och vi kan fika tillsammans allihopa mitt på dagen med kaffe och nybakt kaka. En sådan stund vill jag inte avstå från på grund av röster i mitt eget huvud som säger att jag inte bör äta en kaka som jag eller mina barn bakat…
Det är inte sunt enligt mig och ska man dra det längre så finns det massor av signaler som ”krångel” med mat innebär som jag för vidare till mina barn och framförallt min dotter som börjar närma sig det som kan vara en känslig ålder och som kan få fruktansvärda konsekvenser som jag själv upplevt på nära håll och som får mig att rysa när jag tänker tanken om att vara förälder till ett barn som är sjukt i matproblem. Det finns tillräckligt med orosmoment under ens barns uppväxt ändå utan den där skiten.

Idag är det fredag och ett glas vin till maten är så otroligt gott efter en lång vecka. God mat och dryck är min passion. För att inte tala om alla trevliga sociala stunder man haft och kan ha över några glas vin.
Sen får vi se vad helgen bjuder på i motionsväg. Kanske har en förkylningsbacill börjat ta form i min kropp men så länge den inte brutit ut så väljer jag att ignorera den så om tid finns så kanske jag kommer ut och rör på mig även i helgen.

Nu är det dock fredag kväll snart och dessutom säsongsavslutning av Skavlan och ikväll gästas han utav en av mina matfavoriter så ikväll blir det rött vin som avnjuts i soffan framför tvn.

Trevlig kväll på er!

bloglovin 2013-04-12 kl 18:16

Flåsat runt i skogen

Jag är som sagt ingen träningsmänniska. Tycker inte alls att det är skoj att pusha mig själv till att bli bättre och bättre när det handlar om träning som jag annars kan göra när det gäller andra saker som intresserar mig.
Det är så sjukt tråkigt helt enkelt!

Däremot så finns det andra saker som ger mig lite av en knockande känsla då och då under tiden jag är ute i motionsspåret. Ikväll var det så.
Idag har det varit en lång dag som inleddes med en usel natt med M och fortsatte sen med en massa måsten. Utvecklingssamtal för M, roddning av W och hennes kompis med mellanmål, ihopplockning inför klassfotbollen, mathandling, middag och sen en biltur till den allra första matchen för Ws klass och därefter läggning av M.
Efter en lång dag så är det så otroligt skönt att komma ut helt ensam.
På kvällen är luften är lite småfuktig och det är hur underbart som helst att bara andas.
Det doftar gott och marken känns gött sviktande under skorna.

Hur det går rent springmässigt pendlar hej vilt för mig under turen jag är ute.
Ena stunden känns det som att jag kan springa hur långt som helst och vill absolut inte springa hem. Nästa är jag smått död och vill bara lägga mig på marken och andas.
Nyckeln till min förmåga att röra mig de tre varven [ett gåendes raskt och två springandes] är musik.
Jag måste ha musik som är peppande för mig, som får mig att må bra och vilja kämpa vidare och jag måste klicka upp volymen rejält.
Det är skönt om det dunkar rakt in i huvudet på mig samtidigt som jag andas in underbar kvällsluft och inte bryr mig om att tänka på något annat.

För två somrar sen sprang jag minst fem-sex gånger i veckan.
Det var då jag upptäckte att jag gillade att springa för första gången i mitt liv. Om jag kommer dit igen det vet jag inte men jag tänker tvinga mig själv ut i spåret för att röra på mig inte bara för att bli av med alla de där extrakilona utan mycket för att jag mår bra av att röra på mig och så grymt bra av att vara ute i skogen och flåsa i mig en massa luft.

Nog med träningstankar… Nu går jag och lägger mig.
Imorgon väntar en lång dag på jobbet som inte slutar förrän halv sju.

Godkväll på er & fortsätt gärna att rösta så att W och jag kan få åka med Bloggbussen till Danmark.
En gång per dygn kan man slänga in nya klick om man inte har något annat för sig…
TACK SÅ MYCKET! 

bloglovin 2012-04-24 kl 22:46