Etikettarkiv: Titanstänger

LYCKA

Idag har W åkt med Solbussen hela dagen. Varit ute i skogen och gjort upp eld, fikat och hittat på en massa saker med klassen.
En perfekt dag då en efterlängtad sol lyst hela dagen lång och vårkänslorna har varit all over the Place.

När hon ringde och sa att hon var tillbaka i skolan och skulle gå till bussen så bad jag henne att ringa igen när hon bytt buss inne i stan.
Jag fick en idé om att vi skulle gå och möta henne när hon kom med bussen och inte på vilket sätt som helst utan med cykel och att M skulle cykla.
Han var skeptisk och när det närmade sig att vi skulle ge oss iväg så tvärstannade han i tvättstugan och vägrade.
Den stora frågan var vad händer om jag ramlar på armen.
Det har nästan gått nio månader sen den tråkiga olyckan i Rottneros park där vi var på vårutflykt tillsammans med förskolan nu och efter operationer och en massa längs vägen så består det nu endast det där med cyklingen som inte vill sig.
M har vägrat att cykla sen läkaren sa att det var ok att han gjorde det. Det spelade ingen roll att han sa det. Att vi har pratat om det, att jag har gått bredvid honom när han suttit på cykeln.
Han har varit rädd för att ramla och bryta armen igen och ha ont och behöva operera sig.
Fröknarna på förskolan har försökt även de att han ska cykla på tvåhjulingen där men han vägrar. Vill inte och det kändes i hjärtat när han stod där idag och uttryckte hur han tänkte.

Vi pratade lite om att hans arm är helt frisk nu. Den är som min arm och Ws arm och man kan ramla på den utan att bryta den. Samtidigt så kan man ju fortfarande ramla så olyckligt att man bryter sig igen men den håller att ramla på försökte jag förklara.
Jag hjälpte honom ut på gatan och han stod länge startklar med tramporna rätt inställda för att ge sig iväg.
Jag började gå och han tog sats och cyklade iväg.

Det tog fram till cykelvägen sen började han ropa. Det var jättekul tyckte han.
Han cyklade snabbare, rakt i vattenpölarna, sladdade lite grann, och sa ord som wow och kul och mitt hjärta slog lite extra.

Före olyckan cyklade vi jämnt han och jag. Han lärde sig cykla före han fyllde tre.
Vi cyklade till Ica flera gånger i veckan, till lekparker, tog cykelturer om kvällarna och hem till kompisar.
Det är hur mysigt som helst att cykla på tur småpratandes med den här killen och jag har saknat det.
Till hösten börjar han i nollan och det är klart att det kändes gott att han äntligen kom över den här rädslan innan skolstarten.
Nu ska vi be L höja både sadel och styret och imorgon om vädret tillåter det så ska vi cykla till Ica enligt Ms egna önskemål.

Idag cyklade vi och mötte storasyster och sen trampade M hem före oss.
När jag kom hem så tog jag min cykel eftersom mitt jädra högerknä gör så ini bängens ont fortfarande och så tog vi en liten tur till eftersom M ville det.

Lycka som sagt och något han säkerligen kommer att berätta lite småstolt på förskolan imorgon ♥

bloglovin 2014-02-17 kl 16:09
Annonser via Bloggpartner.se

Röntgenbilder – maj vs juli

Strax dags att avsluta min något sena lunch här på jobbet och åka och hämta lillkillen på förskolan.
Sjukhusbesök står på programmet idag.
Armen ska ännu en gång genomgå en röntgen och idag ligger min förhoppning om att allt har läkt ihop så bra det bara kan med hjälp av de inopererade titanstängerna att ortopedläkaren säger att det inom kort kommer att bli operation för att ta bort dem.
Inte för att jag vill att M ska genomgå ännu en operation, och jag sjäv ogillar tanken på detta med min olustiga känsla över sjukhus, men en operation måste det bli ju för att ta bort rören ur armen och det är lika bra att få det gjort så snart det bara går.
Jag känner även en längtan efter att sätta en punkt på den här olyckan och det kan jag göra när operationen är avklarad och allt troligtvis är precis som vanligt igen och som det är tänkt att vara eller vad man ska säga.

Vid röntgen den 10 juli fick vi en bra genomgång av armen av tjänstgörande ortopedläkare.
Vi satt alla vid datorskärmen och han visade röntgenbilder från dagen i maj när det hände och hur det såg ut för tillfället och förklarade bra om vad vi såg på bildskärmen.
M reflekterade kring det han såg och vi fick med oss några A4 ark med röntgenbilder tagna ur olika vinklar hem.

Här är två bilder, en från den 30 maj från den vinkeln så man tydligt ser de två ställena som armen av på.
Det ena stället har skelettet liksom flisats av och det är de vassa spetsarna som var de som trängde igenom huden på undersidan av armen och skapade en öppen fraktur.
På den andra bilden ser man de inopererade titanstängerna och man kan även förnimma hur det bildats brosk [tror det var brosk han kallade det] runt om där de öppnat och satt in dem samt där det var hål. Där buktar armen lite grann och gör även idag då, om jag inte minns helt fel, kan bli så vid just själva hålet där något ska läka ihop.
Dessa utbuktningar kommer förmodligen inte vara lika tydliga när det gått en längre tid.

Ms egna reflektioner kring vad som ska ske idag är att det ska bli skönt att röntgas [!!?], han skulle allra helst vilja åka ambulans till röntgen, och ett besök i leksaksaffären för inköp av lego efteråt vore inte helt fel.
De två sistnämnda kommer inte att ske idag har jag sagt men att det ska bli skönt att röntgas kan jag ju inte ta ifrån honom min söta lilla kille 🙂 och jag har lovat att bjuda honom på en gofika när vi är klara på sjukhuset.

bloglovin 2013-08-28 kl 12:21

En oerhört efterlängtad dag idag

Idag är det en mycket efterlängtad dag. En dag som vi räknat ned till. Dagen då allt ska bli som vanligt igen och M ska kunna göra allt det som han gjorde före olyckan hände den 30 maj.

Idag ska armen röntgas och förhoppningsvis ser allt bra ut vilket innebär att den läkt som den ska med hjälp av de inopererade titanstängerna.
Stängerna sitter ju fortfarande kvar och ska göra så ett tag till, ca tre månader från det att de opererade dit dem sägs de behövas och sen blir det ytterligare en operation för att ta bort dem.
Men enligt beräkningarna så ska de två ställena där armen var av på ha läkt ihop så mycket idag att han får hoppa studsmatta fullt, ut, han får springa, han får åka sparkcykel, han får klättra, bära med armen och han får framförallt cykla på sin egen cykel igen och inte åka bakom mamma varenda gång vi ska någonstans.

Det är en underbar tanke och känsla och själv längtar han efter att få cykla igen även om han tror att han måste öva och lära sig det på nytt för att han under dessa sex veckor har glömt bort hur man gör.

När det gäller mig själv så har jag också längtat efter den här dagen.
Det har varit olika steg från det att det hände den där torsdagen i Rottneros park.
Först chocken och sjukhusvistelsen, oron över att det skulle gå bra, men sen återhämtningens och tillfrisknandets steg.
Oron över att han skulle ramla och slå sönder/upp skadan på nytt. Alla timmar kring hans smärta och sen kräkningarna som blev osv.
I bakhuvudet hos mig kommer det att finnas en oro över fall även efter den här dagen. Att först W faller och får gipsa sin arm och att sen M faller än värre har gjort att jag inte kan komma ifrån att jag tycker att det är otäckt om de ramlar illa t.ex som W gjorde i fredags kväll med sparkcykeln.
Det finns där inom mig och det kommer nog att vara så ett långt tag till. Däremot så ska ja försöka att hålla det inom mig och vara lite cool utåt så att de jag inte ropar till och springer i ilfart fram till barnen varenda gång de faller för det kommer de ju att göra många gånger även i fortsättningen. De flesta gånger går det ju bra som tur är!

M själv pratar mycket om sin arm.
Säger saker som visst var det läskigt mamma när min arm va helt fel och jag fick åka ambulans. Tur att ambulansen kom så fort så jag inte fick sitta där med min arm fel och en massa mer.
Han har väldigt många tankar om olyckan. Fler och mer än jag trodde och han har bearbetat den genom att berätta för flera om hur det gick till m.m.

10.20 idag röntgas han och sen hoppas vi på att det blir glädjeskutt ut från sjukhuset.
Jag är lite nervös men försöker tänka att eftersom han har stängerna kvar så är sannolikheten att skelettet skulle ha läkt fel väldigt liten då de håller allt på plats.
Det värsta som skulle kunna hända är ju att det inte läkt riktigt lika snabbt som läkaren trodde att det skulle göra och då är det väl bara att fortsätta att inte bära, cykla och vara lite aktsam om armen tänker jag.

Den 18 juni tog de bort gipset. Det gjorde ont och M grät och skrek eftersom en del satt fast i blodet som blivit av såren. Gipset satt lite hårt också så sköterskan fick knäcka en del för att få loss det och det antar jag kändes lite obehagligt.
Under fanns en liten stel arm som blev så skör utan det stora gipset.
M vågade knappt röra med den och fortsatte länge att endast använda vänster arm och hand till allt. Han visade sin sår för alla, ville åter ha armen vilandes på kudde, och det har hela tiden gjort ont på honom säger han om man råkar ta rakt över såren.
Jag vet inte hur mycket av det som varit och är smärta. det kan även vara något som sitter djupt i honom från händelsen. En rädsla och minne liksom.

Nu är den dagen ett minne blott och om en stund så gäller nästa fas.
Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira in årets semester på 🙂

Tisdagen den 18 juni när gipset togs bort. Den kära ambulansigelkotten var självklart!

bloglovin 2013-07-10 kl 09:28

Illamående, ont, känslor & bloggkommentar

Mycket känns lugnare kring Ms arm och skada så här lite drygt två veckor efter att han tog bort gipset.
Listan över vad han inte får göra fram tills dagen då armen ska röntgas finns spikad. Det råder försiktighet för att den läker för fullt på insidan och att ramla på den efter en sådan här skada innan den är läkt ihop som den ska skulle kunna innebära att börja om på ruta ett.

M själv är medveten om vad han får och inte får. Han kämpar på. Längtar och räknar ner tills röntgendagen är här och då han förhoppningsvis ska få agera fullt ut igen.
Ibland blir han ledsen som i tisdags när jag lämnade honom i andra änden av förskolan då den här veckan innebär sammanslagning av avdelningarna på grund av semestertider och han såg den stora klätterställningen men som han inte får klättra i men överlag så går det bra med aktiviteterna och lekarna.

Men så finns det en hel del annat också kring olyckan och som jag först börjat att tänka mer på de senaste dagarna. I torsdags hände det två saker på förskolan. Sådant som lätt händer när man leker och är med många barn samtidigt så ingen värdering eller något konstigt i det men vid båda incidenterna var armen inblandad och efter den ena grejen hade M fått ligga och vila i soffan med hunden och en kudde under armen.

Vid läggdags i torsdags kväll klagade M över att han hade ont. Dels kring handleden där de öppnat och stuckit in titanstängerna men även runt armbågen där de gjort detsamma.
Han var så enormt trött från det att jag hämtade honom tills han la sig och så sa han en gång att han mådde illa och harklade/småhostade lite men mer än så var det inte.

På natten var jag uppe och stoppade om honom och han fick en kudde att vila högerarmen på. Det har han inte velat ha på över veckas tid då så det kändes lite annorlunda men jag tänkte inte mer på det.

På fredagsmorgonen var han trött och satt med armen vilandes i soffan och sen kräktes han två gånger. Han klagade på att det gjorde ont vid läggdags på kvällen och jag var uppe på natten och bäddade om honom med armen men inget mer. Helgen fortlöpte på bästa sätt förutom att jag råkade ta honom hårt över höger handled när jag för trettionde gången sa till honom att sluta bråka med W varpå det gjorde jätteont så klart och han mådde illa och grät floder.

I tisdags var han på förskolan några timmar. Bytet av avdelningen gjorde honom extra blyg när jag skulle lämna honom. Han är en riktigt blyg kille. Gränsen är hårfin anser jag på hur mycket som är ok att pusha på honom. Han är en egen individ och har sitt eget sätt att tänka på och han visar tydligt med kroppsspråket hur han känner i och för vissa situationer. En viss övertalning kan jag köra med och försöka men det är en viss som sagt.

När fröken B dök upp i kapprummet var det som om himlen sprack upp.
Hon skulle haft semester men ändrade planer gjorde att hon jobbade en dag till före sin semester.
M känner henne, jag känner henne. Han är trygg och jag är trygg för jag vet att hon vet vad som gäller för M efter olyckan. Så gött kändes det!

M hade haft några bra timmar på tisdagen. B hade florerat i bakgrunden för att han skulle vara kring de nya fröknarna och de barnen som han inte kände. Toalettbesöken hade gått bra och även uteleken.

Igår när jag hämtade var det skillnad.
Vid själva hämtningen gick det bra men jag fick med mig två fulla påsar med kläder.
M hade alltså haft mer än en olycka gällande toalettbesöken under gårdagens timmar på förskolan.
Före olyckan var han den skötsammaste kille som fanns när det gällde toalettbesök och hygien.
Han klarade själv av det. Torka sig, knäppa byxor, och tvätta händerna noga med tvål efteråt.
En självklarhet för honom och han hade åsikter om att det måste vara spolat på toan och tillräckligt med tvål osv.

När olyckan hände så kunde han inte längre klara av detta själv.
Smärtan i den nyopererade armen var för stor och det var den under en lång tid.
Olyckan i sig och all smärta därikring kan bli till ett trauma för barn och det är inte ovanligt att de då tar ett steg tillbaka i utvecklingen efteråt. Inte heller är olika uttryckssätt ovanligt. Händelsen kan sitta kvar både fysiskt men även psykiskt med minnesbilder, minnen från hur det kändes, smärta m.m.
Ms mage slogs dessutom ut helt av all smärtlindring och antibiotika som han åt under lång tid efter operationen något som var jobbigt för honom.

Nu när det inte gör ont hela tiden, smärtan finns där om någon tar på honom på de utsatta ställena eller om han råkar slå mot armen i något, så har detta med toalettbesöken fortsatt att inte fungera om han inte blir konstant påminnd och ibland krävs det även att någon följer med honom och assisterar honom.

Gårdagens flera toalettmissöden gjorde honom så ledsen på kvällen. Han grät för det. Han hade troligtvis även lekt massor under dagen vilket ju är förståeligt men han klagade över att det gjorde ont i armen och när jag tog runt den med min hand för att känna så den inte buktar ut eller liknande så kommer reaktionen att han mår han illa och småhostar.

Inatt vaknade jag av att han skrek. Jag hittade honom liggandes på på sidan på golvet med armen under sig.
Han hade ramlat ur sängen vilket jag inte kan minnas att han gjort någon gång tidigare. Tårar över att det gjorde ont i armen föll och han hostade så jag var helt säker på att han skulle kräkas men tillslut somnade han.

Imorse ville han inte sitta i soffan medans jag packar det sista innan vi ska åka om han inte fick ha en kudde under armen. Det gjorde ont annars sa han och han mådde illa igen.
Idag har jag ringt och fått lite råd kring detta. Klart att jag funderar och hellre ringa en gång för mycket anser jag.
Illamåendet är hopkopplat med den skakade armen alltså, minnen, rädsla osv.
Mycket känslor är det som bubblar nu och han frågade även om fröken B skulle vara på förskolan idag när vi var på väg dit. När jag sa att det nog skulle gå bra eftersom han träffat de andra fröknarna nu så sa han bara att han inte känner dem.

Det var med blandade känslor som jag lämnade honom. Eller lämnade och lämnade. Han stod bakom mig och tryckte framför såväl fröknar som barn för att tillslut svälja, ta mod till sig, och krama och pussa mig hej då.
Idag kunde jag inte låta något passera med tanke på hur han mådde imorse och efter gårdagen utan upplyste en fröken på min väg ut om att han behöver påminnelse om dagens toalettbesök och kanske även hjälp samt vad han inte får göra.

När min telefonen ringt idag så har jag hoppat till och trott att det hänt något med armen eller att han har för ont eller liknande. Det känns så otroligt skönt att det snart är semester som gäller för oss så jag kan ha honom hemma. Snart är det röntgendags och den dagen är den mest efterlängtade just nu!
Då hoppas vi att doktorn ska säga att nu är den där lilla armen så bra läkt att det är cykling, studsmattehoppning, spring och bus, inlinesåkning och klättring som gäller hela sommaren.

iPhonebild från imorse på liten känslig icke så välmående M.

Och så till DIG som så kallat anonymt KOMMENTERAR på min blogg vill jag bara säga –
att jag skrev ett långt svar till dig inatt efter att jag jag lyft upp min son, känt igenom hans skadade arm, och tröstat honom medans han låg med armen på sin kudde samtidigt som jag funderade på om han skulle kräkas – ja han kan tydligen kräkas på grund av det han känner, smärta m.m och upplever kring sin skadade arm  –  men jag valde att trycka på delete.

Jag påminde mig själv om att jag inte sysslar med ursäkter. Jag behöver inte be om ursäkt eller stå till svars för någonting av det jag skrivit i mina inlägg.
Inte för att jag tror att jag är bättre än någon annan, [har jag någongång påstått det i mina inlägg!], men för att jag utgår ifrån att de flesta läsare har någonslags förmåga till att förstå att varken jag eller flera andra bloggare delar med sig av allt i en blogg.

Dock så väljer jag att förtydliga lite grann ändå och det så här.
Denna olycka. En upplevelse som dragit med sig så mångt mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig och vad som står att läsa på den här bloggen.
Fysiskt och absolut psykiskt och det både för mitt barn men även för mig och övriga i familjen och ja han mådde illa efter två händelser i torsdags som jag inte tänker gå in på, han mår även illa när jag håller hon runt själva armen och efter nattens fall och det är tydligen normalt i det han befinner sig i nu. Precis som jag skrivit men något som jag inte förstod just då.

Jag tar gärna kamp för det jag tror på vare sig det sker här i bloggen eller in real life, handlar om att hålla barn borta från förskolan i 48-72 timmar efter sista symptom på magsjuka, eller att Ikeas familjeparkeringar tillhör de bilförare som har barn i bilen och inga andra. Sådan är jag!

Du verkar läsa min blogg/Instagram väldigt noga men har ändå lyckats missa en del. Bilåkning och glass innebär inte caféhäng inomhus. Man behöver inte gå in någonstans med barnet för att ge det möjlighet till att äta glass. Men som sagt han är inte magsjuk. Han har bara ont och känner ett stort obehag och är känslig och detsamma känner jag.

Jag tänker slå bort tanken på att det finns sådana som du som ägnar tid åt att anonymt och fegt sitta vid en dator och haspla ur dig saker. Jag skriver den här bloggen exakt så som jag vill. Jag gör som jag vill här och det är så skönt att bara ha det att förhålla sig till. Det är ju trots allt så oerhört valfritt att följa en blogg!

Jag tror mig veta vilka som menar illa, känner igen det på flera mils avstånd av erfarenhet, och till dig som nu väljer att läsa min blogg och att skriva elaka kommentarer, till dig vill jag bara säga synd att du tycker så men det här är min blogg och här skriver jag. Passar den inte dig men så sluta att läs!
Sen är det klart att med lite koll av ip-nummer och installering av nya plugins ikväll på bloggen så kanske det dyker upp lite intressant info. Vi kanske till och med kan pratas vid irl för visst gömmer man sig inte bakom en datorskärm med påhittad mailadress och skriver sådant som man inte kan stå för och säga direkt till en person…!
Det försöker jag lära min snart tioåriga dotter och det hamnar under kategorin internet-vett hemma hos oss.

bloglovin 2013-07-04 kl 13:05

Hemma

Igår kväll kring niotiden fick vi åka hem! Det trodde vi inte att vi skulle får göra.
M kräktes på Iva, hade ont i armen, var slö och sov mycket och var endast vaken väldigt korta stunder.
Han somnade så fort att de en gång inte ens hann få i ordning smärtstillande och ge honom det i nålen i vänsterarmen medans han var i vaket tillstånd. De ger inte det om barnet sover tydligen.

Vi fick hör att vi skulle vara kvar flera gånger, de trodde inget annat, men så plötsligt piggade M på sig. Han gick från knappt kontaktbar till pigg om man jämför.
Vaknade till och hade ögonen fullt öppna. Fick smärtstillande i nålen, fokuserade en stund på spindelmannentatueringen han fick och bestämde själv vart L skulle tatuera honom.

När jag försiktigt tryckte en Piggelin mot hans läppar blev han jättehungrig och jag fick hejda honom från att inte bita för stora bitar av den och att ta det lugnt när han åt.
Den toppenbra personalen på Iva rullade fram en tv och precis då var klockan 18 och Bolibompa började.
Perfekt timing!

Efter ännu en koll på magen för att läsa av hur mycket han hade i blåsan och lite andra kontroller och lite mer väntan för att se hur han återhämtade sig gick de och ringde till tolvan för att meddela att de kunde komma och hämta oss.
Där var det tydligen mycket att göra så istället blev det de två trevliga sjuksköterskorna som körde M tillbaka till vårt rum.
Under åkturen sa M att han längtade efter potatis, köttbullar och sås flera gånger. Han var så himlans hungrig och så mycket piggare än tidigare och skrek inte heller av smärta i vaket tillstånd som han gjort så mycket av tiden sen olyckan inträffade. Det kändes hoppfullt inför kvällen och en eventuell hemfärd då han för att få åka hem inte skulle ha alltför ont, ha ätit och kissat.

Vi hann bara precis in på rummet på tolvan innan han började att kaskadspy.
Det han druckit och Piggelinen fick han inte behålla. Svettig och matt sjönk han ner i sängen och där rasade hoppet en hel del.
Hans ögon har sett så olyckliga och trötta ut sen det här hände och ungefär här började jag känna att jag måste bara ut från det här stället en stund.
Bilderna från när jag rundade hörnet på piratskeppet och såg M finns där hela tiden, all det onda som han haft som jag inte kunnat göra något åt typ, alla tårar och en natt utan sömn kändes då för mycket och luften och orken tog slut typ.

Vår prins överraskade dock med att piggna till igen och även om han var otroligt trött och gnällig så tjatade han om mat.
Efter ett litet psykbryt över att de inte hade potatis, köttbullar och sås på menyn accepterade han köttbullar och makaroner.
Han åt lite grann av det och tog även två tuggor på en smörgås som jag var ute och roffade åt mig i korridoren. Att hela tiden behöva hjälpa honom och mata honom är nytt både för oss och han och det är inte helt lätt med en icke bebis som vill ha det på sitt sätt men maten slank ner.

Både före maten och efter hade vi provat att kissa i den där baljan som finns på avdelningar. M sa att han var kissnödig men det kom inget och det var tungt.
Han grät och sa att han ville hem flera gånger och visste om att han var tvungen att kissa för att vi skulle få åka.

Det var bara det där med själva kissandet kvar. M provade igen men det kom inget.
Då fick han förslaget att han skulle kissa på toaletten av den manliga sjuksköterskan men det vilel han absolut inte göra på grund sin arm.
Dygnet i väntan på operation har inneburit så mycket smärta i armen och de förflyttningar av M som gjorts har gjort så ont att han bara skrikit trots att de gjort sitt bästa och en har hållit i armen och oftast två har lyft/flyttat på M.
Självklart har han ont i armen fortfarande men kanske inte lika mycket som tidigare men rädslan för att det ska göra så ont igen är enorm.

På uppvak kände jag mig lite överkörd gällande ett beslut som jag anser kunde gjorts annorlunda då jag faktiskt känner mitt barn bättre än de som vårdar honom.
Jag kollade av mina tankar med L och berättade sen även för Hanna i telefon under eftermiddagen.
Jag ångrade att jag höll tyst då men samtidigt är det inte helt lätt att sätta emot kunnig sjukhuspersonal.
Den här gången valde jag att bestämma när sköterskan inte tog några initiativ mot Ms skrikande gällande att han inte kunde kissa när han försökte göra det i plastmojängen men inte heller lyssnade på alla de ord, formuleringar, och övertalningar som han använde för att förklara för M hur vi skulle lösa det hela och ta oss till toaletten.

M var rädd som sjutton för att det skulle göra ont som det senaste dygnet och jag beslutade mig för [samtidigt som jag hoppade att det skulle gå vägen och inte hända något mer med armen] att han behöver få veta att det går att gå på toaletten och kissa trots armen, han hade ju faktiskt smärtstillande i kroppen då, så därför lyfter vi honom nu bestämde jag och som tur var så var sköterskan med på detta och han tog armen och jag och L M på varsin sida av sängen.

Efter en stund på toaletten så kissade han plötsligt och då blev han helt tyst. Hans ord om att det gjorde ont stannade av och då var tårarna väldigt nära för mig.
Väl tillbaka i sängen igen togs nålen i vänster arm bort och sen klädde vi försiktigt på honom det stora linnet jag packat ned under min snabba tur hem för att hämta kläder m.m. i torsdags kväll.

Med små vingliga steg traskade vi sen ut i korridoren. Jag hjälpte M med att bära sin tunga gipsade arm och L tog den mesta av packningen.
De klippte till en mitella som man fäster med kardborrband och den var verkligen fantastisk för helt plötsligt kunde han bära sin egen arm.
Jag höll honom i vänsterhanden lite försiktigt så han inte skulle snubbla och känslan var helt otrolig där vi gick förbi det ena rummet efter det andra och tittade på djuren som fanns på dörrarna till rummen. Vi hade bott i tigerrummet.

Det var som att se världen lite för första gången på något sätt och tacksamheten och glädjen jag kände över att livet liksom återvände speglades säkert i hur jag pratade då med M och hur jag sa hej då till de som jobbade kväll på avdelningen.

Visst var vi lortiga och trötta och det är en massa tid kvar innan allt är som vanligt igen för M men när L gick före för att hämta bilen och jag och M klev ut genom sjukhusentrén, rakt ut i den ljumma sommarkvällen med ljuvlig doft från en syrenbuske, så var det ren och skär lycka inombords att få gå bredvid den lilla killen med de trötta bruna ögonen, den stora armen, det lockiga håret och favoritkepsen så självklart på huvudet, och hålla honom i hans lilla hand.
Älskade barn ♥

bloglovin 2013-06-01 kl 23:55

Uppvak & Iva

Jag behöver en paus så just nu sitter jag på rummet på tolvan.
Jag har extremt svårt med att inte finnas vid mina barns sida och ställa upp och allra helst så klart när det händer något sådant här men efter 26 timmar vid Ms sida i stort sett utan sömn inatt, inte den bästa kosten, och undantryckande av mig själv för att vara stark [jag och sjukhus är ju ingen bra kombination även om det inte involverar något allvarligt] för Ms skull, hjälpa honom när han har ont och en massa mer så behöver jag en stund att släppa ner axlarna som jag gått med uppdragna under öronen sen ca 13 igår.

Operationen gick bra har vi fått veta av doktorn.
M har nu titanrör inopererade som de öppnat någonstans kring handleden och sen vi armbågen för att sätta dit.
De har även fått göra ytterligare en öppning mitt på underarmen som de inte hade tänkt att göra.
När han informerade om detta så kände jag mig svimfärdig så jag lyssnade inte så väl vad anledningen var.
Jag vet att M hade ett sår där och tyckte de sa att det kommit in smuts i armen som de tagit bort och sen sytt igen.
De hade även gipsat honom en tredje gång och som sagt allt hade gått bra.

Det var en lång väntan som jag och L tillbringade utanför sjukhuset i det fina vädret.
Tillslut ringde de och meddelade att han låg på uppvakningsavdelningen.
Han sov tungt och det var så skönt att se honom sova och slippa se och höra att han har ont att jag önskade att han skulle sova länge.
När vi fick order om att börja väcka honom så var han seg. Det gick långsamt och han hade ont och började kräkas. Han fick då något som var som Panodil i kanylen i vänster hand samt något mot illamående insprutat.
Smärtan fanns kvar och de gav honom åter igen morfin och han somnade igen.

Då hörde jag att de pratade om att han nog inte skulle åka hem ikväll ändå och sen när sköterskan kom så fick vi veta att han skulle flyttas till Iva [vet inte om det förkortas så ens] så vi rullade iväg.
Väl där så kräktes han ännu mer, skrattade lite grann då han hörde en bebis skrika vilket jag antar beror på morfinet, och var sen halvt sovande och borta så den antibiotika de tänkte gett honom i kanylen hade de inte gjort när jag lämnade rummet för att ringa till W som slutar fritids halv fyra.

Att han ligger på Iva är för att de vill ha lite mer koll på honom då han inte mår tillräckligt bra och är redo för att komma upp på tolvan ännu men den info jag fick innan jag gick ut för att ringa innehöll inga jätteallvarliga ord.

Nu har jag proppat i mig två alvedon och druckit lite cola och ska ta mig ner till Iva. Hur vi löser kvällen, natten och storasyster får vi se frampå beroende på hur Ms tillstånd förändras.
Hon följde med en kompis hem så just nu är det lugnt på den fronten så det tänker jag släppa för en stund till.

Min tappra lilla kille som verkligen kämpat med all denna smärta är så underbart fin. En riktig liten prins!
Han har haft så ont i sin arm och inte ens kunnat hosta, gå på toaletten, eller klia sig på näsan, det gör även ont i den vänstra armen där nålen sitter, men ändå så kämpar han på.
Ända in på operation där han låg och försökte vifta lite grann med fingret för att se hur strecken på en av alla monitorerna ändrades beroende på hur han gjorde med sitt lilla finger innan han somnade in och jag fick lämna rummet.

Han vill tillbaka till förskolan och kompisarna och han vill cykla. Han är rädd för att hans arm inte ska bli som vanligt igen, han önskar sig lego city polisbil och han hade skärpa och kärlek i sig att vara så go att säga hejdå till fröken när vi försiktigt lyft in honom i ambulansen igår trots att hans arm var helt av på två ställen [vilket vi inte visste då] och det måste gjort ont som sjutton.
Det är en liten prins vi välsignats med och nu har jag hämtat andan lite grann och tänker gå tillbaka till Iva.

En sovande M den första halvtimmen på uppvakningsavdelningen

bloglovin 2013-05-31 kl 16:27