Etikettarkiv: Vårdcentralen

Äntligen fredag

Idag och nu ikväll har jag nog tänkt frasen – äntligen fredag – en sisådär hundratals gånger. Så ofantligt skönt. Mycket beroende på att denna fredag innehåller en helt ledig helg för mig. Jag behöver inte åka iväg och jobba varken imorgon eller på söndag morgon eller sen heller. Gå upp behöver jag ändå för imorgon bitti är det handbollsmatcher för W men de är i Karlstad och just handbollen klassas ju som ren underhållning det.

Det har varit en bra jobbvecka och en bra första hel skolvecka för barnen. Lek med kompisar för båda två, bra plugg med W, ja och även M har haft vårterminens allra första läxa och han skötte den galant och kämpade på med att skriva fina siffror och sen har de båda varit iväg på sina aktiviteter och haft skoj. M gillar sin innebandy så mycket en sexåring kan gilla en sport och Ws kärlek till handboll som plötsligt dök upp från ingenstans håller i sig och hon tar sig utan problem iväg på två intensiva träningar per vecka och så någon match på det på helgerna då och då.
Ikväll har vi som vanligt också varit i stallet. Bara hon och jag eftersom M inte mår bra och det är underbart. Jag tycker iofs att hon nu ska kunna tränsa och sadla helt på egen hand men förstår att det är svårt att nå upp med sadel och träns på de flesta av stallets stora hästar och jag älskar ju bara det. Att vara nära hästarna så ja jag gör det med glädje. Det är en speciell kontakt och det är några av ridskolans hästar som jag gillar skarpt och gärna tillbringar tid med.

Nu ska jag slå mig ner i soffan och försöka att slappna av och låta axlarna bli tunga. Är så sliten av en sak som hängt över mig en tid nu att jag tror nog aldrig att jag varit så tung och trött förut och då har jag ändå levt med M som sov sina första fem nätter i följd utan att vakna, inte kunna somna om, inte gick upp kvart över fyra osv [sju har han ännu inte satt] sen han föddes först när han var fem.

Hoppas på en lugn natt inatt efter två nätter med falsk krupp hosta från min lilla skolkille. Han har troligtvis svårt att få ut luften och harklar sig varannan minut. Har inte alls ont i halsen men klagar över att det känns konstigt och inte bra. Är hes, andas tungt, och som sagt har skällande hosta som håller honom vaken om natten.
Idag fick jag nog och ringde vårdcentralen efter bra påtryckningar och råd från en pedagog på fritids som dessutom också hade W i förskoleklass och Ms fröken, som dessutom är den samma som även W hade som sin allra första fröken. För att göra en lång historia kort så fick vi inte komma dit för att det fanns inte en enda tid ledig. Vi skulle vänta tills på måndag. Otroligt att man ska behöva få det svaret när han blir sämre för varje natt. Att vänta tills på måndag går liksom inte. Till och med en sexåring kunde förstå och uttrycka sig om detta. M ville inte vänta tills på måndag utan må bra nu.
Efter en massa prat och lite mer väntetid medans sköterskan rådgjorde med en doktor så bestämdes att doktorn skulle ringa upp mig om en stund.
Det gjorde han och vi hade turen att det var den fantastiske doktorn som vi träffat flera gånger tidigare. Erfaren och kunnig och med förmågan att kunna uttrycka sig så att man förstår men ändå vågar fråga om man inte skulle förstå.
Vi fick utskrivet Lepheton och sen även Betapred ifall det skulle bli riktigt illa. Så skönt att ha det tillhands hemma ifall och även om jag hoppas att det inte ska behövas så vet jag att när signalerna om att det behövs sätter in så kan jag hjälpa M på egen hand och det snabbt även om klockan är fyra inatt.
Hoppas dock att vi slipper det så klart och att trötta han och trötta jag får sova skönt ända tills imorgon bitti.

Nä soffan var det ja men först har jag lovat att spela New Super Mario en kvart med M innan han ska lägga sig.
Sen blir det nog något sött till fredagsmys bestående av smördeg, mandelmassa med touch av kardemumma och grädde på. Det är ju Äntligen fredag ju 🙂
Fin kväll på er!

 

bloglovin 2015-01-16 kl 20:01
Annonser via Bloggpartner.se

Provtagning, cortison & ovisshet

Efter tio minuters väntan idag fick vi träffa en doktor, samma som tittade M i öronen i torsdags faktiskt, som undersökte W.
Hon klämde henne på halsen, tittade i halsen, kände på huden i ansiktet, ställde trehundra frågor, tog på sig ett par jättestora brillor som gillade ljudligt och tittade närgånget på Ws ansikte medans hon låg på britsen men framförallt så lät hon oss veta att hon inte kunde komma fram till vad svullnaden och den blossande huden som låg som en mask på hennes ansikte och gjorde så att ögonen trycktes ihop lite grann berodde på.
Det enda hon med säkerhet kunde säga var att det inte hade med solen att göra och det på grund av att hennes näsa inte alls var röd eller svullen. Tydligen så drabbas näsan ofta när det gäller reaktioner på för mycket sol.

Eftersom hon inte visste så ville hon ta prover och tyvärr så var klockan så mycket att blodprover gällande allergi inte skulle hinnas med att tas och komma med dagens leverans så de gick inte att göra.
Infektionsprover med stick i fingret och halsprov fick hon lämna och sen satte vi oss och väntade igen för att få höra resultatet av dessa från doktorn.
Hon konstaterade att hon inte hade någon infektion i alla fall men just då kände jag av vanmakten av att inte veta vad det hela berodde på och att få höra det från en doktor så jag hade nog gärna sett att det var en infektion så vi hade vetat med exakthet och sen kunde få botemedel emot.

Istället tillkallades en sköterska och de tog fram cortisontabletter för att få bort den kraftiga reaktionen i Ws ansikte.
När de hade löst upp sig i vatten drack hon.
Hon skrev även ut allergitabletter som W ska ta i fjorton dagar och imorgon klockan åtta ska vi vara på labb för att ta blodprov i armen.
Åter igen sa hon att hon inte visste vad tillståndet berodde på och efter 10-14 dagar skulle vi få hemskickat ett svar på proverna.
Om svaret var positivt skulle det bli en remiss till allergimottagningen på sjukhuset. Men även om svaret var negativt så skulle vi få en remiss till sjukhuset då doktorn bedömde Ws reaktion och utseende som något som måste kollas upp mer noga i vilket fall.
Skönt förvisso tycker jag att det togs på allvar men jäkligt jobbigt om jag ska vara ärlig att inte veta mer än när vi kom till vårdcentralen idag.

Jag är orolig att hon ska svälla upp och vakna till samma imorgon. Kanske till och med ännu värre så hon inte kan se. Eller som värst att reaktionen sätter sig på andningen så att hon får svårt att få luft. Hemska tanke som jag egentligen inte tror ska ske men det är klart att efter att hon fått frågan om just andningen flera gånger idag så finns det där i bakhuvudet. I alla fall på mig.

Cortisonen hjälpte och framåt eftermiddagen gick svullnaden ner och hon påpekade flera gånger att hennes ansikte började att se ut som vanligt igen. Så otroligt skönt.
Den röda färgen är nästan helt borta nu ikväll. Man kan se den där masken mycket svagt och huden känns lite som att den är bränd. Skör liksom när jag stryker med fingret över den.

Nu laddar vi med en förhoppningsvis lugn natt med bra sömn för alla tillskillnad från natten till idag och sen för en tidig morgon då Emlaplåster ska sättas fast på båda armarna och sen blir det ett stopp på vårdcentralen för blodprov och sen direkt till repetitioner på CCC med egengjord kycklingsallad och en flaska Mer i väskan.
W är livrädd för smärtan som kommer att kännas vid provtagningen och det finns en ganska stor risk att det kommer att bli en riktigt jobbig start på dagen imorgon men jag hoppas det går så smidigt det bara kan.

bloglovin 2014-04-28 kl 21:59

Antibiotika & full fart fredag

Efter en plågsam förmiddag igår med en M som låg och vred sig i soffan i vardagsrummet för att han hade så ont i örat och frågade om och om igen när han skulle få komma till doktorn blev klockan äntligen närmare ett så vi kunde åka dit.

Efter lite allmänna frågor så kikade hon först i det örat som inte gjorde ont och sen i det högra. Hon hade max tittat en halv sekund innan hon sa jag förstår att du har ont.
Så öroninflammation var det minsann, precis som jag trodde, och därmed hade vi besparat M ett dygn av smärta med en natt med minimal sömn och en massa gråt om vi hade fått komma dit redan i onsdags.

När jag tänker på det blir jag förbannad. Vem känner inte sitt barn bäst om föräldrarna till barnet! M klagar inte över ont eller beter sig på det sättet som han gjorde om han inte har väldigt ont och är sjuk.
Nästa gång mina barn inte mår bra eller har smärta kommer jag inte att acceptera att vi får vänta ett dygn för att det eventuellt kan gå över.
Det tar inte många sekunder ett läkarbesök, eller ibland så räcker det ju till och med att få komma till en sköterska, och jag kommer att dra upp det här dygnet med smärta i telefonen och stå på mig tills vi får en tid.
När det gäller ens barn får man extra kraft men samtidigt är det tragiskt att man ska behöva slåss för att få besöka sjukvården i Sverige 2014 när det handlar om barn och känslan av maktlöshet känns av en smula för vad vet jag egentligen om sjukvård.
Att behöva fråga en massa för att de eventuellt inte ska missa något, överförklara hur barnet betett sig och mår för att få all tänkbar vård känns som att man måste ha taggarna utåt redan från början för annars skickar de bara hem en eller som i onsdags, inte ens låter oss komma dit.
De må veta mer men det är jag som känner mitt barn bäst och oftast vet när något inte står rätt till.

M fick antibiotika som han ska ta tre gånger om dagen i fem dagar. 15 ml som inte smakar särskilt gott alls men han kämpar på.
Den tillsammans med Alvedon för natten igår gjorde att han faktiskt somnade gott tillslut vid halv tio efter att ha gråtit en hel del men han sov sig genom hela natten och idag säger han att han mår lite bättre och det är så skönt att se honom slippa ha så ont.

Klockan tolv ska W spela matcher mot killarna på årets påsklovsfotboll så nu ska jag plocka fram de nytvättade fotbollskläderna.
Ikväll är det ridning och det ska bli kul. Förra fredagen var det ingen ridlektion då det var långfredag och fredagen före den var W på påskdisco på skolan så nu känns det som en envighet sen vi var där så det ska bli så kul.
Det är extra härligt nu när det inte längre är kallt i ridhuset och man slipper ha en massa varma kläder under ridvästen och kan byta de tjockare ridvantarna mot ett par tunnare.
Förmodligen kommer de även att rida ut en sväng också och att rida i naturen är fantastiskt härligt.

Nu kör vi fredag och full fart mot en förhoppningsvis varm och solig helg utan alltför mycket jobb för min del och framförallt utan sjukdomar.
Trevlig fredag på er!

bloglovin 2014-04-25 kl 10:29

Varför får jag inte komma till doktorn


En bild på en alldeles nyklippt M.

Den här veckan blev inte alls så som jag hade föreställt mig den i mitt huvud med tripp till Skåne, lek med kusinerna, bus vid havet och avslappnande känsla i kroppen.

Istället har vi hunnit med både jobb, och påsklovsfotboll gånger 2 so far, grillning, njuta av solen, hoppat studsmatta, ligga och mysa på gräsmattan, en massa fotbollspassningar, klippning av tujahäcken, två härliga cykelturer och besök vid Klarälven i kvällssol, vitsippeplockning, W och farmor har varit i badhuset i en massa timmar igår och jag har tränat ett pulspass samt ett medelpass då sjukdom bland ledarna gjort så att favoriten Cissi tog ett extra pass och då kunde jag inte låta bli att vara med.
Låter som en massa skoj men framförallt så har M varit krasslig. Det är anledningen till att vi inte kom iväg till Skåne.
Kräkningarna i lördags kväll och natt, feber på söndagen, förkyld, ett hostanfall utan dess like, och nu igår så ringde de från förskolan och berättade att han klagade på ont i örat mest hela tiden.

Han klagar nu mer. Jämrar sig och gråter. Säger aj, aj, och håller för örat med sin lilla hand.
Igår ringde jag till vårdcentralen 13.02 [de öppnar telefonmottagningen klockan 13] och 13.47 la jag på.
Känns som hela vårt område är i behov av sjukvård just nu men M fick ingen sjukvård trots att jag stod på mig och påade att han varit förkyld i nästan två veckors tid och allt annat samt det som vi sökte för, alltså smärtan i örat.
Alvedon och nässpray som verkar avsvällande var rådet och så fick jag återkomma om det blev sämre efter natten.

Jag återkom idag. Om man har ett barn som inte sovit särskilt många nätter utan att vakna trots att han nu är fem och ett halvt så vill man faktiskt inte vänta en natt med öronvärk för att se vart det tar vägen. Att laborera med en arbetande mammas sömnbrist efter snart sex nätter är inget att leka med!

Inatt har vi kört Alvedon och nässpray, precis som sköterskan sa. Bullat upp med kuddar och öppnat vädringsluckan för att få det lite svalt i rummet.
Jag har kliat på ryggen för att avleda fokusen på smärtan, tröstat, och hyssjat för att långt senare stappla in till min egen säng igen för en kort slummer innan jag vaknat av gråt från en liten kille som har ont i sitt öra.

Det är för jävligt när jag tänker närmre på det.
Vem känner sitt barn bäst om inte dess föräldrar!
M är ofta ledsen, slår sig, gråter men det är inte ofta han har så ont att han vill iväg till doktorn. Jag förstår att man inte ska ta upp plats och tid för minsta lilla och att det säkert finns de som gör det och utnyttjar systemet osv men när jag ringer och säger som det är och människan sitter med mitt barn journal framför sig på skärmen så kan hon banne mig se att varken jag eller mina barn besöker vår vårdcentral väldigt sällan.

Att han ska haft ont en hel natt och även nu hela förmiddagen så att han knappt ens får i sig någon pannkaka som är favoritmaten känns inte bra alls och när det gäller det beprövade tricket med att ge nässpray som är avsvällande och då kan ge mindre ont i öronen så har han fått det hela tiden på grund av förkylningen och täthet i näsan men ont i örat gör det ändå.

Klockan 13 ska vi vara där och då är jag nog lika sur som jag var imorse när jag ringde och fick tiden av samma sköterska som jag pratade med igår.
Att man ens ska behöva höra sitt gråtande barn som har ont fråga varför tanten sa att han inte fick komma till doktorn när han har så ont.
Nä usch på den!

bloglovin 2014-04-24 kl 11:54

En olyckshändelse

Igår halv tolv ringde mobilen och displayen visade ett skolnummer så när jag svarade var det med den förutfattade meningen att det var W som ville hem från skolan för att hon hade huvudvärk med mera likt i måndags.

Jag fick lite av en chock när svarade och möttes av en skrikande och gråtande W som inte kunde prata alls med mig utan bara lät rakt i örat på mig.
Jag fick henne till att lämna över telefonen till sjuksystern som jag efter ett tag förstod att hon befann sig hos.
Systern berättade att hon fallit från ett bord, att hon hade ont, att det kanske var lite svullet kring vänster armbåge och att hon inte fick linda armen för att det gjorde för ont enligt W.

Jag lämnade det jag höll på med och kastade mig iväg med bilen och hämtade en mycket ledsen tjej som hade väldigt ont märktes det när hon skulle försöka sätta sig i bilen och jag råkade komma åt armen när jag skulle sätta på henne bältet.
Trots tårar och jämranden så fick jag ur henne vad som hänt. Hon hade tillsammans med kompisar stått på ett sådant där picknickbord som sitter ihop med bänkar på båda sidorna som brukar finnas i parker i väntan på att slänggungan skulle bli ledig.
När alla hoppade ner så hade det tippat och W hoppade även hon men bordet tippade tillbaka och hon fick då bordskanten i magen och det gjorde att hon tappade balansen och föll rakt ner i marken och landade på vänster arm.

Väl hemma började hon frysa och jag bäddade ner henne i sängen. Hon grät nästan hela tiden och sa att det gjorde ont så jag ringde vårdcentralen när klockan blev ett och växeln där öppnar. Fick knappa in mitt nummer och tänkte då att de snart ringer upp men det gjorde de inte.
W somnade av utmattning och jag ringde igen och gjorde om samma procedur med numret.
Efter att ha fått hem M från förskolan så hade jag fortfarande inte blivit uppringd så då ringde jag barnakuten.
W grät och och grät över att det gjorde ont.
Där fick jag ingen möjlighet till att prata med någon så då ringde jag 1177 och efter att ha ställt ett antal frågor till W som sköterskan i telefonen ville ha svar på så skickade hon iväg ett fax till akuten att vi var på väg dit.

Mitt i mellanmålstid var det här så jag fick snabbt fram lite risgrynsgröt som jag matade W med så att hon skulle ha ätit något och bredde två smörgåsar med leverpastej till M samtidigt som jag slängde ner drickyoghurt, mobilladdare då jag hade jobbigt lite batteritid kvar och plånbok i en väska och sen åkte vi.

Vi anmälde oss klockan tre på akuten och därefter flyter alla tider ihop för mig.
Under de exakt fem timmar som vi tillbringar där sen så får vi varvas väntan med undersökning av sköterska, undersökning av läkare som ser till att vi skickas till röntgen.
Efter en tur i centralsjukhusets labyrintliknande korridorer så röntgas W en första gång.
Hon är då själv inne i röngenrummet och jag och M väntar utanför. Det är med tårar i ögonen som hon kommer ut därifrån för det gjorde tydligen ännu mer ont att ha armen i det läget som hon var tvungen till för att de skulle kunna röntga.
Därefter fick vi gå tillbaka till det akuten och vänta i väntrummet där. Dock satt vi aldrig ute i själva anmälningsrummet och väntade utan vi var i akutkorridorens väntrum men det är ett extremt litet rum med ungefär sex stolar uppställda längs med väggarna.
Det var jobbigt för W att gå för alla rörelser gjorde ont i armen.

Efter en stund kom en sköterska och sa att vi skulle gå tillbaka till röntgen för att ta fler bilder. Då fick jag ta på mig skyddskläder för att vara med W inne och hålla i henne.
Hon skrek för att det gjorde ont när armen las i röntgenläge och tårarna rann.
M stod och tryckte inne den hytten där röntgenpersonalen befinner sig under tiden röntgenbilderna tas.
Av detta blev det samma procedur igen.
Vi gick tillbaka till akuten och sen upprepade det hela och sammanlagt fick vi vara med om fyra röntgensessioner av den vänstra armen och en av den högra.
Den enda skillnaden var att de lät oss slippa den långa promenaden tillbaka till akuten och lät oss sitta i röntgenavdelningens väntrum.

W var trött och hungrig och hade ont och jag frågade om smärtstillande men det hade de ju så klart inte på röntgen.
Jag frågade också vad det berodde på att vi fick röntga så många gånger. Min tanke var att W inte hade lyckats vara tillräckligt stilla så att det blev dåliga bilder och läkaren inte kunde tyda dem.
Så var det inte.
Bilderna var bra och W skötte sig jättebra även om det gjorde ont, och hon bröt ihop totalt efter en tids väntan och de kom ut och sa för fjärde gången att hon skulle in igen och ta bilder, men de ville se mer av armen.
Det innebar ju att det inte såg bra ut tänkte jag och usch så jobbig den känslan var som infann sig då när detta gick upp för mig. Jag var hela tiden inställd på att kombinationen av att W verkar ha låg smärttröskel och det kanske inte gjorde riktigt så ont som det lät som på henne i kombination med alla gånger som jag själv ramlat från träd, med cykel, osv när jag var liten men aldrig brutit något så troligtvis var det inget nu heller för oftast så går det ju bra liksom var det jag hade tänkt ända tills då.

L kom och det blev lite lättare att vara fler om detta. Jag kunde gå på toaletten och andas ut, han lekte med M i lekhörnan [som trots att det var tråkigt skötte sig exemplariskt under alla timmarna och till och med började känna sig lite varm i kläderna i sjukhusmiljön så att han pratade med några av alla de sköterskor vi träffade på] så att jag kunde sitta med W.
W fick order om att inte äta något då de fortfarande inte visste vad de skulle bli tvungna att göra och när hungern satte in så blev det extra jobbigt för henne.
Hon var så hungrig. Jag sympatiserade med henne medans L såg till att M fick mat i sig från sjukhuscafeterian.

Efter en femte röntgen med mig bredvid hållandes om henne och lutandes henne bakåt för att det skulle bli bra på bild fick vi veta att röntgenläkaren var nöjd och vi fick då gå tillbaka till akuten och vänta.
En stund efter sju fick vi följa med in i ett rum och W hamnade på sängen. Då visste vi fortfarande ingenting men när vi kommit in dit och jag tittade mig omkring så var det ganska tydligt vad som var på g.
Det fanns gipsrullar, bandage, konstiga vattenbad typ och en garderob som vämmade över av kryckor m.m. Alltså alla tecken på vad som komma skulle.

En läkare som påminnde lite om Morgan Alling tyckte jag men det bör jag egentligen ha osagt för jag har världens sämsta förmåga att känna igen folk kom in och han var supertrevlig och i en god stämning fick sen veta att W har som ett stort blåmärke på skelettet i vänster arm som måste få hjälp att läka ihop.
Om det hade varit jag eller L som fallit lika illa så hade vi brutit våra armar berättade han för vårt skelett är hårt men barns skelett är så mjukt att det kan bli så här istället.
Jag vet inte om det var just ett blåmärke men istället för att krångla till det med en massa ord som ingen förstår så var det det ordet han använde sig av och han pratade så bra direkt till W så att hon skulle förstå hur det var med hennes arm.

Med hjälp av L som fick hålla hennes arm i luften gipsade han den sen och på gipset hamnade ett bandage.
Hon skulle vara riktigt försiktig med armen fram tills idag för gipset tar ett tag på sig för att torka riktigt. Inga svettiga sporter, inget badande, ingen gymnastik och inte heller cykling, studsmattehoppning m.m.
Det fanns en hel del saker hon funderade högt på som hon inte skulle ägna sig åt när armen var gipsad kan man säga…

I 7-10 dagar ska gipset sitta på och sen blir det ett besök på ortopeden för att ta bord det och röntga armen igen.
Först då kan man se hur det har läkt och beroende på resultatet av de bilderna så vet vi om hon måste gipsas på nytt.
Vi fick möjlighet till att ställa frågor både jag och L och W innan Morgan Alling sa hej då till oss och vi kunde andas ut lite grann.

När vi satt kvar i rummet i väntan på att gipset skulle stelna det där allra första innan vi hade tillåtelse till att gå därifrån så kände jag hur trött jag var och när vi sen totalt fem timmar efter att vi kom dit lämnade akuten bakom oss och kom ut i kvällssolen så fanns det inte särskilt mycket energi kvar egentligen men hem kom vi och det tillsammans med två Happy meal och glass.

Jag gav W flytande Panodil när hon skulle sova efter att ha konstaterat att hon får sova i ett linne för det var det enda vi lyckades kränga över gipset och den ganska stora knöl som är på armbågen.
Inatt har hon varit uppe två gånger till mig. Haft lite grann ont och även varit orolig för hur dagen idag skulle bli.

Imorse följde jag med henne till skolan och informerade hennes lärare om alltsammans. Hon behöver ju hjälp med allting. Att ta på sig jackan fungerar inte på egen hand, att få på skorna, att ta mat i matsalen, dela maten osv.
Två kompisar skulle hjälpa henne sa de och efter att jag även pratat om ytterligare en tråkig skolsak som kom fram igår tillsammans med alla tårar lämnade jag henne och det kändes ändå bra.
Hon var vid gott mod och hade fått smärtstillande på morgonen.

Vid halv elva idag ringde hon för att det gjorde så ont i armen.
Jag fick iväg henne till skolsyster och pratade även med henne så att hon fick en alvedon mot smärtan.
En timme senare åkte L och hämtade henne för hon orkade inte vara kvar i skolan. Jag pratade med hennes lärare som sa att det såg ut som hon hade ont i armen så nu ligger hon hemma i sängen och vilar sig med mer alvedon i kroppen.
En olyckshändelse som sker så lätt och visst kunde det varit så mycket värre än det här men det är jobbigt att höra och se W ha så ont och jag hoppas så innerligt att allt ska se bra ut om tio dagar när det är dags för nästa sjukhusbesök.
Att se ens barn fara illa får livet att stanna upp lite grann och det gör så ont i mammahjärtat.

Vår fina tjej

Ett långt inlägg men ett inlägg skrivet i första hand för Ws och min egen skull för att ha dokumenterat gårdagens händelse.

bloglovin 2013-05-08 kl 14:15

Grubblerier

Vilken morgon det blev idag.
Flera psykbryt från barnen. De gick liksom omlott. När den ena haft sitt och lugnade ner sig och var resonlig igen och framförallt tyst så kom nästa med gapande mun och skrek, snyftade, grät, och försökte i allt detta förklara vad som var fel med en mun så stor att man kunde se ända ner i magsäcken på dem.

Ms dilemman var av den betydligt mer lätthanterliga graden. Han skrek för att hans polislegobil kraschade och totalt sönder. Han kunde inte bygga ihop den igen för han har tappat bort beskrivningen om hur man gör det.
Det där med smålego, som han själv kallar det, är lite av ett dilemma då han vill plocka isär och bygga ihop, det är ju det man gör med lego och det förstår han men bara delvis. Knäckheten som kommer över honom när något går riktigt sönder och han inte får ihop det igen är enorm.
Efter där fanns det ytterligare några ledsamhetsutbrott och vill-inte-utbrott men tillslut kom han iväg till förskolan iallafall efter att jag ringt och ställt den eviga frågan om det går kräksjuka på avdelningen.

Värre är det med W.
Hon låg i sin säng i stort sett hela dagen igår från tiotiden när hon kom hem från skolan.
Ont i huvudet, ont i magen, illamående och trött var det igår.
På kvällen tog jag tempen som inte visade något. Jag trodde verkligen att hon hade feber för hon såg bra mosig ut igår.

Idag tog jag också tempen men inte heller idag hade hon feber.
Hon klagade mycekt över halsont så jag gjorde te till henne. Efter en halv kopp hade det onda gått över men gå till skolan ville hon inte.
Hon hade huvudvärk sa hon och ville inte gå.
Det är så svårt när det blir så här. Jag vet inte vad jag ska tro om anledningen till att hon inte vill gå till skolan.
Beror det på att hon mår fysiskt dåligt eller beror det på något annat.
Är hon stressad och sliten, har det hänt något som hon inte vill berätta för mig? Hon har haft feber och varit sjuk i stort sett varannan vecka den senaste tiden.
Med feber då alltså och förkylning. Nyst och hostat så jag tvivlar inte på att hon varit sjuk då. Hon är fortfarade lite förkyld och att hon klagar på halsont förstärker ju det tillståndet men ändå så är det något som gnager i mig.
Det gnagandet fanns inte där i fredags eftermiddag efter utvecklingssamtalet. Vi nämnde lite grann ett tillstånd då som funnist där tidigare men varken jag, W själv eller hennes lärare, tyckte att det existerade något sådant längre.

Jag blev så trött också imorse att jag sa att om hon mådde så pass dåligt att hon inte kunde gå till skolan, vilket hon ju sa, eller hon sa att hon inte ville gå, så skulle jag ringa till vårdcentralen nu på morgonen coh så fick det bli ett besök dit för att kolla igenm henne ordentligt.
Det innebär också stick i fingret med blodprov sa jag för att verkligen kolla upp henne.
Då fick hon hybris och skulle gå till skolan för något blodprov tänkte hon absolut inte ta. Inte ens ett litet stick i fingret.
Hon försökte hur länge som helst att slippa gå till skolan men ändå undkomma blodprov men jag stod fast vid mitt beslut och det baserade jag inte endast på igår och idag utan på den här vårens sjukdomsstatus för henne.

Hon tyckte så klart att jag var världens dummaste som bestämde detta. Det är många gånga varje dag nu som jag är dum må ni tro. Tröttsamt att höra och ibland riktigt ledsamt också.
Iväg till skolan kom hon iallafall men bra känns det inte.
Jag funderar som en galning och det snurrar i huvudet på mig.
Var jag dum som tvingade iväg henne? Har hon något i kroppen som inte är bra eller är det något annat som inte är bra? Eller en kombination av dessa?

Dagen får utvisa antar jag.
Ikväll är det fotbollsträning och just nu vet jag inte om jag ska låta henne delta på den eller ej.
Jag frågade henne om det halsonda precis innan hon gick iväg med anledning av gymnastiken idag som dessutom var utomhus för första gången den här våren.
Att anstränga sig med halsont och eventuellt något annat i kroppen är inte bra så jag ville skrivit en lapp till henne men hon vill inte sticka ut utan delta och vara som alla andra och kämpar gör hon när hon är med så kanske är det dumt att efter ett sådant pass i skolan även låta henne träna fotboll i sjuttiofem minuter ikväll.

Vi får se vad det blir.
Jag grubblar mig blå just nu men ska göra ett försök till att lägga det åt sidan och få tag i någon som kan göra en genomgång av elflygeln på jobbet. Något med den är mindre bra och det behövs en rejäl uppfräschning av den.
Sen väntar budgetgenomgång och budgetskrivning för 2014 om jag ska ha tillgång till samma summa att bedriva min verksamhet för på jobbet.
Fokus var det alltså.

bloglovin 2013-05-07 kl 09:28

Fredagsmat, virusblåsor & barntv

Ikväll provade att göra som jag såg Jamie Oliver göra häromkvällen när jag sprang förbi tvn i vardagsrummet. Nämligen att hålla ihop spagettin över grytan och sen släppa den så den faller likt en solfjäder.
Om man gör så så kommer spagettin att glida ner i grytan utan att klibba ihop varken då eller sen under kokningen enligt Jamie.
När jag kollde spagettin efter en stunds kokning, på samma vis som Jamie gjorde med en tång lyftandes upp den sådär snyggt *haha*, så såg det ut att fungera.
När den sen var färdigkokt så ringlade jag lite olivolja över den, som Jamie också gjorde, och kände mig som värsta pastagurun 😀

W bestämde middagen ikväll. Spagetti och köttfärssås. Inte den roligaste middagen att äta en fredagskväll men eftersom det bara är jag och barnen hemma idag, det var ett tag sen vi åt just det, och eftersom W varit hemma och sjuk ända sen i måndags och levt på glass, vatten, saft, dricka, en rostad smörgås och några skedar tagliatelle så kändes det lite extra viktigt att tillmötesgå hennes önskningar om mat.

Under eftermiddagen har vi jobbat med Ws matte, spelat Nintendo Wii, och barnen har legat i varsin ände av soffan och tittat på Barnkanalen medans jag har städat huset.
Efter städningen ringde jag vårdcentralen och bokade in ett möte med sköterska. W har fått blåsor/sår på en finger och i munnen.
Såret i munnen gör ont när hon äter och ser inte ut som en förkylningsblåsa tycker jag när jag försöker titta närmre på det.

Virusblåsor sa hon att det var men hon benämde inte det med Herpes. Pratade om att det var samma som hon haft sen i måndags, influensa, som är ett virus och som kan visa sig med feber, hosta, förkylning och även blåsor.
W är så mycket piggare idag, även om hon hostar och nyser från och till, än hon varit under hela veckan så det är synd om henne att hon nu ska ha ont i munnen ockå.
Jag har sagt det förut men säger det igen – det är så jädra tröttsamt och jag är så less på alla dessa sjukdomar som finns överallt nu och bara går runt, runt, runt 🙁

Nu ska vi titta på Wild Kids och sen Fredagkväll med Malin, som vi alltid gör, men lite extra kul är det allt ikväll efter Ws möte med Malin i lördags 🙂
Sen blir febertagning av kidsen före läggning. Själv ska jag lägga mig i soffan med en kopp te och se en film om jag orkar. Känner mig lite grann stickig i halsen även ikväll tyvärr.

Trevlig kväll på er!

bloglovin 2013-03-08 kl 19:12

En morgon på sjukhuset

Imorse packade vi in oss i bilen och åkte till sjukhuset jag, W och M.
W var behöll lugnet hela tiden. Jag trodde faktiskt att hon skulle börja fråga saker på vägen dit, även om vi pratat om hur det kommer att gå till ungefär, så är det ju en annan sak när det väl är dags.
Anledningen till lugnet var ju så klart vetskapen för henne om att det inte kommer att göra det allra minsta ont.

Sjukhuset var ganska öde och för en gångs skull så var det inga som helst problem att få en parkering nära entrén. Bra med tidigt besök alltså!
När vi suttit i väntrummet bara en kort stund så kom det en kvinna och ropade Ws namn.
Naturligtvis så reser även jag på mig och då även M. Vi samlar ihop våra jackor för att gå med W.
Kvinnan tittar på oss som om det vore en hel busslast som tänkte förfölja henne. Visserligen gör ju allas vinterjackor som jag släpade på sitt till att se extra rotigt ut.
Efter några sekunders förvirrad blick vänder hon sig direkt till W och frågar om hon kan tänka sig att följa med på egen hand.
W säger ja och när jag rabblat hennes personnummer så försvinner de iväg.

Det kändes lite konstigt att stå kvar där. Att det inte var självklart att jag skulle gå med och finnas bredvid. Men det är ju bara en röntgen av fötterna och jag vet ju att W absolut kan klara att lägga sig på en säng, följa instruktionerna, och samarbeta. Så länge det inte gör ont behöver hon inte mig. Men ändå, känslan var annorlunda och jag satt sen och tänkte på hur stor vår tjej blivit.

Jag och M satte oss tillrätta i väntrummet igen. Han läste ett gammalt nummer av Hälge och själv fastnade jag i en intervju med Jens och Mia Spendrup om deras starka passion till varandra.
Jag hann precis fascineras färdigt av det jag läste och sen kom W tillbaka.
Allt hade gått bra. De hade fått de bilder de behövde så nu ska vi invänta att vårdcentralen kontaktar oss senast i nästa vecka och går igenom resultatet av röntgen.

När vi gick genom de långa korridorerna så föreslog att vi sätter oss och fikar.
Tidigt för att fika kan tyckas men det är långt ifrån varje morgon som startar på sjukhuset så anledningen var god.

Nu har jag och M landat hemma efter att vi dumpat W på skolan.
Tvättmaskinen går varm, jag har rensat ut några för små klädesplagg ur Ws byrålåda, och ska nu göra ett försök till att ta vid där jag slutade igår med mina måsten.

Trevlig tisdag på er!

iPhonepics från vår sjukhusmorgon.

bloglovin 2012-11-20 kl 10:12

Vad är det för fel på hennes hälar?

Igår var W som vanligt på innebandyträning på kvällen.
En halvtimme efter att jag hade släppt av henne på träningen ringde telefonen. Hon ville bli hämtad för att hon hade ont i hälarna.
Så ont att hon inte kunde träna alls utan satt på bänken och tittade på och där hade hon suttit nästan hela tiden.
Hon grät inte men lät ledsen och ville att vi skulle komma och hämta henne snabbt.

Väl hemma så hade hon så ont att hon knappt kunde gå på den ena foten och hon grät.
Hon hade börjat vara med och springa på uppvärmningen förstod jag det som men hade fått bryta.
När hon berättat det för den ena ledaren så hade denna sagt att hon fick sätta sig och vänta så kanske det gick över.
Enligt henne hade hon sett suttit där och tittat på tills hon fått låna en förälders telefon och ringt hem. 

Ledsen var hon för att det gjorde så ont men också för att hon tycker om innebandy. De hade spelat match och hon vill verkligen vara med på det. 
Jag förstår att hon var ledsen. Det är inte kul att sitta vid sidan om och bara se på när man själv vill.
Hon har en låg smärttröskel så jag vet inte hur ont hon egentligen har men igår grät hon mycket över smärtan.

För en tid sen, jag vet inte riktigt när det var, men i slutet av sommaren tror jag så trampade hon rejält snett på en fotbollsträning.
Då kunde hon inte träna på en vecka för att det gjorde så ont.
Därefter säger hon att det har inte känts riktigt bra.
Hon har klagat över ont i hälarna när hon går, springer, och tränar.
Även i skolan har hon haft ont och själv gått till skolsystern har jag fått veta.
Första gången hade hon sagt vila med anledning av att hon trampat snett. Eftersom det gjorde så ont efter den händelsen, och W är rädd för smärta, så var hon ett tag lite oroad över att hon skulle råka trampa snett igen och vågade inte riktigt agera fullt ut vid träning eller på gymnastiken i skolan.
När smärtan dök upp igen i skolan så gick hon till skolsytern på nytt men denne sa då att hon inte behövde komma dit mer för hon såg inget fel och kunde inte göra något.
När W berättade det fick jag lite känslan av att systern fått för sig att W försökte sig på att komma undan gymnstiken men så är det inte.
Hon älskar att vara med på idrotten. Tycker att det är kul att röra på sig, gillar mycket att springa, och vill gärna kämpa och prova på nya idrotter. Helst skulle hon vilja börja på handboll också som extra aktivitet på fritiden.
Hon tränar fotboll två gånger i veckan när den är igång och gillar innebandyn mycket så att inte vilja röra på sig finns inte.

Frågan är bara vad det är som gör att hon har så ont.
Det är jobbigt att hon har ont, att se henne ledsen pga något sådant.
Och varför har hon ont!? Hon är inte ens nio år och har ont i hälarna!

Jag är usel på allt sådant.
Vet ingenting om denna sortens smärtor.
Hälsporre, kan det vara det? Kan man verkligen ha det som barn?
Kan det ha blivit något större fel när hon trampade snett? Beror det på att hon växer i kroppen som gör att det smärtar?
Klarar inte hennes hälar av den belastningen det blir? Har det blivit av att hon går i skor som inte är bra för henne [helt vanliga skor så vi pratar inte klackskor här]. Eller är det något annat som är fel?

L klämde och kände på hennes hälar igår. Han har betydligt mer erfarenhet än jag inom detta område.
En fundering var att allt runt om hälen trycks utåt vid belastning.
När han höll ihop sidorna på foten och jag tryckte på hälen så var den mer kompakt och stuns i den. Kan det tänkas att hon behöver ha något slags inlägg i träningsskorna, eller alla skor rent av, som håller ihop det partiet när hon går och springer så att det inte blir den belastningen?

Usch jag tycker det är jättejobbigt när barnen har ont.
Igår kväll grät hon och började prata om att hon ville åka till akuten för att det gjorde så ont 🙁

Idag ska jag ringa vårdcentralen för så här kan hon inte ha det längre. Jag har hoppats på att det ska gå över av sig själv men uppenbarligen så gör det inte det.
Någonstans måste vi börja att luska i detta så ett besök på vårdcentralen får vara starten på vad jag hoppas på inte är något allvarligt.

Någon som varit med om liknande hos era barn?
Alla tips och tankar tas tacksamt emot…

Fina, glada, och energiska W inför sin allra första innebandyträning för någon månad sen ♥
bloglovin 2012-11-07 kl 12:01

Vårdcentralen med liten skadad hand

Jag ringde sjukvårdsrådgivningen imorse på väg till jobbet och när jag hade förklarat vad som hade hänt och gjort ett försök till att beskriva hur såret i Ms handflata såg ut så bokade de en tid till oss på vårdcentralen inne i stan.

M frågade om han fick lägga sig på sängen medans vi väntade på att doktorn skulle komma.
Där låg han och vilade och ställde lite frågor om vad doktorn skulle kunna tänkas göra med honom [som jag inte hade en aning om egentligen].
När doktorn kom så gick det otroligt bra trots att det var en främmande person och dessutom så var han väldigt nära M fysiskt vilket inte är något som lillebror tycker särskilt mycket om.

Doktorn tittade på såret och konstaterade att M var svullen på höger hand. Han ville jämföra med Ms vänstra hand men M berättade för honom att den handen var det inget som gjorde ont på 🙂
Han tryckte runt såret, försökte dela lite på det för att se hur djupt det var och M fick visa om han kunde böja på fingrarna.
Det tyckte han var jättejobbigt. Det gör säkert ont då. Sen det hela hände igår så har inte M böjt på fingrarna på höger hand. Han har inte använt handen överhuvudtaget utan gör allt med vänster och håller höger lite stelt framför sig.
Han vill inte använda den.

Vi fick veta att svullnaden berodde nog bara på att det var lite grann infekterat i ytterkanterna av såret och sen kallade han på en sjuksköterska som hällde på rengöring, vilket gick bra, men sen duttade hon med en tuss i såret och det var inte skönt för då började M skrika och dra undan handen.
Tillslut satte hon på något som skulle få sitta i två dagar och sen skulle vi eventuellt gå till vårdcentralen på hemmaplan för att lägga om det hela på nytt om det inte visar sig att han får feber, mer ont eller blir mer svullen för då ska vi söka hjälp direkt.

M frågade om han fick någon sak så det blev en tur till deras rum med småsaker i där han valde en fin tatuering. På vägen hem stannade vi på Ica och köpte kanelbullar som vi mumsade på till eftermiddagsfika.
Nu ska jag skaka av mig den enorma seghet och trötthet som knockade mig för en stund sen och göra ett försök till att få gjort lite vettiga saker innan kvällen är här.

iPhonebilder

bloglovin 2012-06-03 kl 16:03