Etikettarkiv: Veterinär

Höftledsröntgen

bhoftledsrontgen161103

Idag hade vi en tid för höftledsröntgen på Solstadens smådjursklinik.
Jag har inte haft en tanke på att höftledsröntga Baileys, trodde att hunden var tvungen att vara två år, men när Lillemor ringde och frågade om jag skulle haka på när hon skulle boka tid och åka dit tillsammans med två hundar från F-kullen så sa jag ja direkt.
Ännu en gång med tacksamhetskänslor både över att jag har köpt min hund från en kennel på nära håll så att möjlighet till att träffas enkelt finns men framförallt över att jag köpt hund från en kennel där det finns ett engagemang, stöttning och fin gemenskap i det fortsatta livet tillsammans med hunden.

Klockan 10.20 hade vi tid och jag kom en halvtimme före och gick en promenad ner mot 4H-gården och mötte upp Ricco med matte från F-kullen där.
Lillemor och husse till den tredje hunden dök upp inom kort och så började den långa väntan.
Läsning av chip, vägning (min kille fortsätter som vanligt att väga 15,7 kilo vilket han gjort under hela året som gått) och väntan på att hundarna skulle få sina lugnande sprutor.
Lillemor hade med sig fikakorg med bredda smörgåsar, kaffe och kakor. Så omtänksam att jag blev snudd på rörd och vi satte oss i väntrummet längst in och började fika medans vi väntade lite till. Det är faktiskt en ofattbar lång väntan hos veterinären kan jag inte annat än konstatera efter alla gånger jag nu varit där. Drygt men i trevligt sällskap som idag och med fika så gör det ju inte fullt lika mycket.

Baileys fick sin spruta som gjorde ont och sen var det bara att vänta på att han skulle somna. Till skillnad från Ricco så tog det en lång stund innan han var så lugn och borta att vi fick komma in. Han är seg, kämpar emot och vill absolut inte slappna av och somna in. Läskigt är det också att se hur livet liksom sakta rinner ur sin hund sådär. Någon gång i livet kommer det ju att vara så, om han får leva och ha det gott, pga att han är gammal och det är en tanke som inte undgår att tänka när man sitter där med honom och han blir slöare och slöare, svansen sjunker ner mellan bakbenen och ögonen blir lite simmiga. Hemskt att tänka på!

Till slut fick jag bära in honom och lägga ner honom på röntgenbordet, till och med då rörde han på huvudet, men sen var det som att han somnade.
I position på rygg, mellan en kudde med kanter, och så höll jag i hans armhålor när jag väl fått på mig röntgenskyddande kläder, och sen tog det ett tag och några bilder innan veterinären var nöjd med resultatet. Hon flyttade honom lite och sträckte, drog hans bakben rakt ut och bilderna som kom upp på väggen allt eftersom var fascinerande att se.
Hans skelett, bakbenen alltså, rakt fram och ut som två människoben, höften med höftledskulorna med mera. Att man kan se det så är ju inget nytt men det är ändå speciellt att se sin hund från insidan.

När alla hundarna var klara och de låg för att vakna till efter en motgiftsspruta på golvet i väntrummet fikade vi lite till och då Baileys var först upp på benen, kunde gå utan att falla ihop även om benen var lite ostadiga så klart började gnälla och visade att han ville därifrån så sa vi hej då och åkte hem.

Nu ligger han och sover, groggy och fortfarande ostadig på benen så pass att han höll på att tappa balansen när han skulle ta det lilla trappsteget ut på altan för att komma ut och kissa så det blir en lugn dag för honom. Ingen långpromenad idag inte.

Nu hoppas jag att plåtarna ser bra ut när jag får svar på dem under nästa vecka. Allra helst ett A men ett B är också ok. Små planer för framtiden finns för honom men än så länge är det långt ifrån bestämt något men om det blir som jag önskar skulle jag vara så lycklig så men mycket kan hända under de två åren som först måste gå. Ett mål på vägen åt rätt håll är bevis på bra höfter dock så håller jag tummarna för att det är så på min lilla älskade vetehund♥
Tror att bedömningen kommer att registreras snabbare på SKK:s data än brevet hem med infon dyker upp så i nästa vecka kommer jag att checka av deras sida flera gånger om dagen, haha.

Gnälligt och eländigt i väntan på att sprutan med lugnande ska verka…

bloglovin 2016-11-03 kl 14:49
Annonser via Bloggpartner.se

Öronsvamp

solstadsk19sept

En tid nu har jag tyckt att Baileys kliar sig mer än vanligtvis i öronen. Till en början märkte jag ingen skillnad när jag tittade i dem men en dag så var det vänstra örat rött och det luktade fruktansvärt vidrigt i det.

Jag ringde Lillemor så klart, min klippa när det gäller allt som har att göra med min vetefärgade buse som jag inte har koll på, och hon sa att det var veterinär som gällde när jag beskrev hur det såg ut och luktade.

Jag som har mitt hjärta klappandes för allt kring Lindrågen försökte få en tid på Ulvsby smådjursklinik men de hade fullt igår så istället åkte vi till Solstadens smådjursklinik, andra gången vi är där nu och det känns bra där också så det gjorde ju egentligen inte så mycket att det inte blev Ulvsby.

Undersökning och rengörinsgdroppar och sen prov på långa tops blev det.
Provsvaren visade svamp. Troligen bättre att ha för honom än öroninflammation men inte alls kul.
Stackaren som kliar sig, skakar på huvudet massor vilket jag fått lära mig är ett tydligt tecken, och inte alls mår tipp topp med dessa obehag!

Nu ska jag rengöra öronen med Otodine två gånger om dagen. Droppa i, massera runt örat, och sen torka ur med bomull och därefter ska jag droppa i 3-5 droppar Locoid i vardera öra i 14 dagar.
Sen blir det återbesök för att kolla upp att svampen har försvunnit. Det är tydligen inte alls ovanligt att man kan behöva ge ytterligare en vecka med droppar men det hoppas jag slippa.
Lite meckigt att hålla på med för även om han är duktig och är stilla och låter mig göra detta så vill han ha huvudet hängandes ner när jag gör det. Han ser riktigt bedrövad ut med svansen pekandes rakt nedåt i samma position som huvudet stackaren.

När han blir bra igen ska jag vara betydligt mer noggrann med att rycka öronhåret som man ska göra på dessa raser. Jag har tyckt att det är jobbigt och även om det inte är vetenskapligt bevisat så kan det finnas ett samband mellan för mycket öronhår och svampen han nu ådragit sig och jag lider för att jag troligen åsamkat honom detta även om han inte verkar ha ont och är pigg och äter som vanligt. Men ändå…

Det dåliga samvetet som jag titt som tätt släpar runt på som en klump gäller numera i högsta grad inte bara barnen längre utan även denna lilla älskade vetegrabb♥

bloglovin 2016-09-21 kl 10:59

När ens hund blir sjuk

Bjuni2016

Vilken vecka det har varit!
Förra måndagen åkte jag och Baileys till Slottsbron för ringträning. Regnet öste ner och vi var endast tre hundägare på plats på grusplanen men det var en bra träningsstund ändå.
Jag är ju verkligen nybörjare på detta med att ställa hund. Det är något som ser så himla enkelt ut när man tittar på andra men det ligger mycket bakom att visa hund.
Den ska stå på bästa sätt för att visa sig på bästa rastypiska vis. Hur den ska stå är inte helt lätt heller att förstå och få till tycker jag men det är ändå enklare än själva momentet visa upp den i rörelse. Längre steg, vilket även jag måste ta för att han ska ta det. Huvudet och hals upp med mera.
Baileys är så intresserad av andra hundar att han skuttar och galopperar. Svettdropparna kommer på mig när jag kämpar med att bryta detta, tänka på hur jag springer, vart vi springer så vi inte springer på någon och en massa massa mer.

Efter träningen åkte vi hem till Lillemor för jag kände att hon skulle kolla på såret som Baileys haft en tid på höger sida av halsen.
Hon rakade av pälsen och det visade sig att det var större än vad jag sett. Jag har hällt på rengöring en tid men det har inte blivit bättre.
En död fästing satt det också i ytterkanten av såret. Antagligen har han kliat på den, jag har inte sett den dumt nog i all päls, och såret har uppkommit.
Vi rengjorde och sen åkte vi hem.

På tisdagsmorgonen var han helt borta. Han ville inte äta, dricka, eller gå ut. Låg bara som om han var sövd nästan.
Vid tvåtiden stod jag inte ut längre och försökte få en tid hos veterinären till honom. Hos den tredje kliniken jag ringde fick vi en tid och sen kastade vi oss iväg.
De rakade honom på benet och tog en massa blodprover, sänkan, rakade mer vid såret och rengjorde lite till men tyckte att jag gjort ett bra jobb med det. Det såg fint ut även om jag själv tycker att det såg och ser äckligt ut även nu.

De kunde inte hitta något fel på honom. Böjde igenom honom men inget fel och inga blodprover visade något. De försökte få i honom mat, godis, vatten men han ville inte ha något.
Då hade han inte ätit eller druckit sen måndag kväll.
Vi fick åka hem med en cortisonkräm att smörja på såret som även var inflammationshämmande och så fortsatte matandet med vatten med spruta för att han inte skulle torka ut.
Så höll det på tills onsdag lunch när jag kom hem från jobbet. W hade skött honom fram tills dess och han hade mest legat och det alltid med såret ned mot golvet, sin bädd eller soffan. Som om han ville ha bort det där obehagliga som han hade på halsen.
I onsdags när jag kom hem så visade han lite tecken på att vara glad. Han blir alltid överlycklig när jag kommer hem och är en glad, pigg och busig hund så att se honom så här har varit så himla tungt och oroligt att inte veta vad felet är.

Sakta blev han bättre och bättre och började äta och dricka igen.
Nu är han nästan som vanligt, tycker inte om när jag smörjer på såret som ser ut att läka men äter och dricker och vill ut och gå.
Han har fler små sår, inte alls som det stora på halsen, så kanske är han överkänslig mot fästingbett eller så har han en streptokocksläng i kroppen som härjar.
Bravecto är jag verkligen glad att jag gett honom. Chansen att en fästing med sjukdom (om jag inte hittar den och tar bort den först) ska hinna smitta honom innan den dör av sig själv pga tabletterna han äter är inte lika stor som om han inte hade dem.

Igår eftermiddags var vi iväg på viltspårskurs i Långserud igen. Kurstillfälle två av fortsättningskursen och sökruta med två vinklar fixade han kanon.
Att han tycker att det är roligt finns ingen tvekan om och igår var det extra kul så klart att se honom pigg och glad jobbandes i skogen efter veckan som gått.
Ikväll åker vi på den sista ringträningen i Slottsbron. Det känns som det gått mer än vecka sen som allt detta hände men nu kör vi på och hoppas på inga fler jobbigheter fysiskt. Mitt självförtroende har fått sig en liten törn, jag känner mig orolig och vetskapen om att allt snabbt kan vända är just nu lite för nära, att ens hund inte får i sig vätska är och kan snabbt bli allvarligt, men så kan man inte gå runt och tänka utan vi tränar på och försöker hålla på allmäntillståndet, få honom att öka i vikt de kilon han gått ner den här veckan, och ha stenkoll på äckliga, totalt menlösa, vidriga fästingar helt enkelt och hoppas på att pälsen växer ut fint tills det är dags för utställningar i juli 🙂

bloglovin 2016-06-27 kl 18:09

6 månader ♥

Baileys6månader

Vår lilla charmiga kille med sin stora personlighet har nu blivit 6 månader gammal.
Ett halvår, helt ofattbart att han är vår, att han har sitt liv hos oss och är en helt självklar del av det och för oss.
Han finns där dygnet runt och jag har svårt att komma ihåg hur det var innan han kom till oss. Det skulle kännas väldigt tomt i huset om han inte var där.

Han är ju stor nu, både kropssligt med sina dryga 12 kilo, och på flera andra sätt då den fysiska könsmognaden börjat lura runt hörnet t.ex.
Klarar av att vara hemma helt på egen hand i några timmar och har oftast för sig en massa gäspningar och sträckningar när jag kommer hem som tyder på att han tillbringar ensamtiden med att sova och ta det lugnt.
Samtidigt så blir han så ofantligt glad när jag kommer hem. M säger ofta – varför blir han inte så glad mot mig, och så är han lite stött över att han inte får uppleva samma lyckorus men det är ju så det är.
Jag är nummer ett och det är ju också jag som i stort sett alltid är tillsammans med Baileys men visst blir han glad när vi kommer hem alla och delar ut pussar till lortiga skolbarn också 🙂

Hältan på vänster fram har tyvärr satt stopp för vår favoritsysselsättning, springa runt lösa i skog och mark, och även träning som inkallning och liknande där det ska springas och rushas omkring men vi försöker så gott vi kan hålla på lite varje dag med andra saker som inte innebär full fart, spring och hopp.
Det märks dock tydligt att han skulle behöva, och älska, mer stimulans. Han är lite mer busig och har varje kväll i stort sett röj med hög viftande svans som innebär att bitas här och var och även på oss. Att man försöker vifta bort honom triggar bara ännu mer och han ser händer som är framför ögonen på honom som en invit till mer lek. Detta kan ju även vara på dagtid som han drar igång men jag försöker att lära honom att leka på det sättet, som han alltid gör när vi är på besök hos släktingarna i Grums inte är en ett leksätt som fungerar på människor. Inte helt lätt, inte minst sen det nu är mer när han inte får riktigt utlopp för all energi, men vi kämpar på. Sen har han ett underbart intresse, not!, för strumpor, vantar, mössor, benskydd, kläder överhuvudtaget och då M gärna retar honom och vill leka vilt med honom så förstärks detta beteende också hos honom.
Han är en hund som inte behöver särskilt mycket för att gå igång vilket är användbart i många träningstillfällen och hellre en framåt, pigg hund som är på än en vek som backar som man ska försöka att pusha, men som sagt det blir en del fighter och de kräver en del energi av mig både vad gäller hund och barn och kombinationen.
Troligtvis lugnar det ner sig också ju äldre han blir så klart.

Idag firar vi sex månaders dagen med att anmäla oss till unghundskurs med fem kurstillfällen på Lundagårds hundskola.
För en vecka sen var det avslutning på valpkursen som varit suverän då jag som hundägare fått med mig mycket bra redskap på hur jag ska göra och gå tillväga för att träna många olika saker.
Att Baileys fortfarande äter antiinflammatoriskt hindrar inte att vi deltar. Han haltar inte sen några dagar tillbaka, förmodligen för att han får sin medicin, men vi tar det lugnt fortfarande och deltar på de saker som vi kan vara med på vilket är det mesta ändå. Det andra är vi uppmärksamma åskådare av för att jag ska lära mig coh kunna träna detta sen när han förhoppningsvis blivit bra.

På fredag har han fått medicinen i 14 dagar och då ska vi sluta med den och låta det gå ca en vecka innan det blir återbesök hos veterinären.
Mitt hjärta krampar när jag tänker på hur mycket jag hoppas att han inte ska börja halta igen efter en veckas uppehåll. Jag är så orolig för det och vad det i så fall är som gör honom halt.
Oavsett om han gör det eller ej ska vi tillbaka. Veterinären som är inriktad på ortopedi i Ulvsby är kanonbra och att vilja ta reda på vad det är som gjort/gör honom halt finns där oavsett och just det att man vill veta vad som är anledningen känns bra för mig.
Även om han inte skulle halta igen just nu så kommer jag att släppa honom i skogen med lite magknip då jag vet hur lycklig denna lilla goding skulle bli över att få springa lös efter så många veckor med endast koppelpromenader och fara runt över stock och sten. Jag är livrädd för att han skulle börja linka runt igen. Granskar hans gående konstant just nu…

L åkte till Göteborg på något jobbuppdrag imorse och kommer hem först sent imorgon kväll, W ska på tjejkväll på stan för att fira ridkompisen som fyller år med shopping, 7D bio med mera och får skjuts hem av mamman och M ska släppas av hos farmor och farfar där han ska vara medans vi är på hundkurs.
Det blir en bra torsdagskväll för alla helt enkelt 😉 och jag kommer sannerligen att vara trött senare ikväll när vi alla landar hemma igen.
Igår somnade jag i soffan helt slut efter en lång effektiv arbetsdag följt av några timmar i Kil där W spelade sin sista fotbollsmatch för säsongen. Vaknade till ett tyst hus halv ett i soffan med Baileys sovandes på mattan nedanför.
Blir troligen en repris ikväll efter att läxor är gjorda, barnen kommit i säng och allt är frampackat inför morgondagen. Jag skulle kunna behöva en sovmorgon just nu. Tror inte att jag haft någon sen semestern i somras så det borde vara dags nu. Är faktiskt ledig på söndag och barnen ska int iväg på något förrän efter lunch så jag tror att jag bokar in en då.
Trevlig kväll!

Baileyssombebis
Mamma Tyra med sin fyra små grabbar ur G-kullen och Baileys som liten miniWheaten när han fortfarande bodde hemma på Vinkelgatan i Grums. De växer sannerligen snabbt små valpar ♥

bloglovin 2015-10-01 kl 18:09

Osteochondros?

Baileys4mån3veckor

Den här fantastiska lilla killen har verkligen blivit en stor del av mitt liv.
Han finns med mig nästan vart än jag går. Tassar efter när jag förflyttar mig i huset och parkerar sig där jag stannar som i tvättstugan, på köksgolvet nedanför spisen, i vardagsrummet, utanför toalettdörren. Är coolheten själv och kan ligga och vila och sova på vilket golv som helst bara jag finns i närheten och samma gäller vart vi än är.

För nitton dagar sen vaknade han halt på vänster framben.
Jag ringde uppfödaren och pratade länge med henne om det. Själv har jag ju noll erfarenhet av sådant och jag ville veta hur jag skulle göra, veta vad hans hälta kunde bero på och en massa mer.
Dagen därefter var han sämre och då klarade jag inte längre av att se honom linka omkring. Det gör så ont i mig att se honom så samtidigt som han inte uttryckt någon smärta på något annat vis än att halta.

Han har inte skrikit och han har velat leka och röja runt mer än någonsin så understimulerad så.
Suttit och gnällt vid dörren och dragit i kopplet vid våra små promenader runt området mot skogen för det är dit han vill. Han älskar våra mysturer där lika mycket som jag.
Veterinären hittade inget konstigt vid genomgång av honom och inte heller ortopeden.
Antiinflammatoriskt har han ätit i tio dagar och även om det blivit bättre så är han inte bra.
Vissa stunder på dagen haltar han ingenting vad jag kan se för att sen några timmar senare halta igen och lyfta på benet när han sitter still.
Är så svårt att bedöma för mig och jag tycker att det är jobbigt värre.
Har dumt nog läst det mesta som finns på nätet om femmånaders valpar och hälta. Sovit extremt dåligt, drömt att hans ben viker sig och att hans benpipor sticker fram och han skriker av smärta och en massa mer.
Tänker konstant på honom och det är svårare än med barnen, inte för att han betyder mer än dem så klart, men med dem kan man ju föra ett samtal med kring hur det känns, vart det gör ont och vad som hänt.

Jag har så klart också ställt diagnos själv. Enligt mig och mina värsta farhågor så har han Osteochondros.
Osteochondros är en ledskada som inte finns i valpen när den föds men som uppstår som en tillväxtrubbning under den fas när valpen växer som allra fortast vid 4-6 månaders ålder. Tillväxten är alltså alltför snabb så att skelettet hinner inte anpassas till den allt större belastningen som blir när hunden växer och rör på sig. Då skadas de tunna blodkärlen i benet under ledbrosket och förbeningen av broskets
djupa delar upphör. När brosket fortsätter växa blir ledbrosket så tjockt att näringsämnena från ledvätskan inte når fram till de djupare lagren vilket gör att brosket helt enkelt dör och det blir en spricka till ledbroskets yta.
Osteochondros kräver operation och nu förtiden görs bra ingrepp och operationer av just detta som inte kräver att man öppnar upp hela hunden typ. Därefter är det en massa rehabilitering.
När jag skriver detta nu mår jag illa av bara orden och även min mindre behagliga feeling för allt som har med sjukvård att göra som tydligen även gäller djur gör sig fysisk påmind den också.
Tänk om det är detta han har. Jag svimmar.
BaileysFageråsSept2015
Just nu är han lite bättre tycker jag. Vi har slutat med medicinen men det går upp och ned som sagt.
Understimulerad, galen och som om han är värsta tonåringen och inte minns ett dugg han lärt sig är han så jobbigt är det faktiskt men vilan kanske har gjort honom gott.
Han kanske bara har sträckt sig som både uppfödare, hundvänner på valpkursen samt instruktören där påat vilket inte borde vara omöjligt heller med tanke på hur han kan springa rakt in i väggar när han sneddar genom rummen i huset eller hoppar ned från saker med mera.
Han har ju faktiskt hoppat över kompostgallret vi har för trappen om dagarna och landat rakt i trappan hela två gånger för att han ville upp till mig.
Eller så har han stukat sig, jag kan ju faktiskt ha missat just det den gången även om jag ständigt försöker ha koll på honom.
En dag i taget är det som gäller, att det inte är vanligt att Wheaten får Osteochondros försöker jag ha i minnet, och skulle han vara sämre till veckan igen då är det veterinärbesök som gäller och jag kommer inte att gå därifrån förrän de har röntgat frambenet på honom.
Att de snabbt kommer att betyda mycket de där husdjuren man skaffar är då ett som är sant.
Han är sannerligen älskad även om jag ibland kan bli minst sagt skogstokig på honom också…

Nu ska vi till veterinären och den här gången går jag inte därifrån förrän de har röntgat honom.

bloglovin 2015-09-18 kl 09:13

Spretig måndag & favoritkakor

SyltkakorSept2015

De här kakorna är de godaste M vet. Vanliga enkla syltkakor där hallonsylten ersatts med Icas jordgubbssylt utan bitar på klämflaska.
Vad gör man inte när man har en blivande sjuåring i huset…

Förutom syltkakor så har det blivit klassiska chokladbollar med gult yttre och nu har jag en pavlovabotten [säger man så] inne i ugnen. Bra att ta chansen att beta av lite av bestyren när jag har tid till det och slippa stressa alltför mycket när sjuårsdagen närmar sig även om jag skulle älska att bjuda in Baileys till soffhäng under en filt med mig och se ett eller två avsnitt av Gossip Girl, haha.

Vi tog med oss V hem efter skolan idag så killarna har precis ätit mellanmål. Ett rotigt sådant då de var fnissiga och allra mest M som så smått spårade ur. Tröttsamt när det av ren lycka över stunden med en bra kompis att ha kul med ska bli så fjantigt eller vad man ska kalla det.
Händer inte så ofta längre och är ju inget konstigt att det ibland kan bli sådär glatt, tramsigt och urspårande allra helst mellan dessa två som känt varandra sen de satte sina fötter på förskolan när de var ca två år gamla men nog tröttsamt i alla fall. Idag behövde jag bli smått arg för att det skulle stanna av. Trist och något vi ska prata senare ikväll om den där blivande sjuåringen och jag.

Tvätt ska vikas och sen ska jag testprinta lite enkla dekorationer jag gjort i Photoshop under förmiddagen. Blir lite tema på firandet tror jag och där har färgen gul en betydande roll därav gult pärlsocker på chokladbollarna.
Jag har även haft mailkontakt med bästa kalasbutiken, barnkalaset.se, så ett samarbete med dem blir det också och jag ser framemot paket om några dagar.
Så kul att förbereda kalas, lika roligt som alltid, även om jag inte har lika mycket tid till sådant som tidigare år nu känner jag.

W har varit hos tandläkaren idag och allt såg bra ut. Så skönt då det fanns tankar om två växande tänder och åtgärd av dessa.
Ikväll har W klassfotboll men efter träning två kvällar i rad följt av matcher både lördag och söndag så har hon ont i foten. När jag pratade med henne för en stund sen så hade hon beslutat att hon inte kunde vara med spela. Jättetråkigt tyckte hon men det gör för ont tydligen.
Hon kunde knappt gå igår kväll för det gjorde så ont men efter en natts vila så var det bättre imorse.
Idag följde hon med en klasskompis hem efter skolan och ska sen åka med till matchen för att se kompisarna spela och så ansluter jag till Sundsta jag också för annars kommer hon ju inte hem.

Oro över Baileys som nu haltar synligt på vänster fram igen, allra helst när han reser sig efter att ha vilat, råder också så det blir nog att ta och ringa smådjurskliniken igen och dra igång härvan med vad nu detta kan va. Känns så tungt.

En väldigt spretig måndag och inlägg men det är jag just nu.

bloglovin 2015-09-14 kl 15:37

Hos veterinären med det onda frambenet

VeterinärBaileys1sept2015
Mina två små grabbar på Ulvsby smådjursklinik i eftermiddags♥

Puh vilken dag det varit. Och natt. Jag bearbetade Baileys onda ben med värsta tänkbara scenarion med brutna ben, benpipor som stack ut, avlivning med mera, natten lång typ efter att han knappt kunnat resa på sig från golvet nedanför sängen där han låg när jag låg med iPaden i ansiktet. Kände mig som en vålnad när jag masade mig till badrummet imorse!

Att jag skulle ringa och få en tid för undersökning hos veterinären var imorse inte längre en fundering. Jag ringde direkt när de öppnade klockan åtta och vi fick en tid halv tre.
Mellan halv nio och halv två innan jag hämtade M på fritids försökte jag beta av så mycket som möjligt. Min jobbmail var översållad med bokningar, diverse speluppdrag och annat och jag blev avbruten flera gånger när jag försökte beta av mailen av att det ringde [hela dagen har det ringt en massa och jag har svarat i mobilen rekordmånga gånger, jisses vad folk vill fråga mig saker och prata med mig just idag]. Den här hösten finns det utan tvekan ett större intresse för att sjunga i kör. Sen vet jag ju inte om de nya barnen kommer att fortsätta men i alla fall är det många som ringer och vill ha med sina barn. Kul.
Hade tänkt förbereda mig inför fredagens två lite tyngre arbetsuppgifter och öva men det hanns inte med så mycket som jag tänkt mig. Varvade mina båda jobb och betade av en litenhög med A4 och A3 tavlor också som kom iväg med posten. Jättekul att printa ut beställningarna och posta dem. Är ju först då som man verkligen ser hur tavlorna ser ut för när de bara är i min dator så är det inte samma sak.

M och jag åkte iväg med en smågnällig Baileys. Han är så ledsen för att han inte fått gå på våra promenader. Sitter vid ytterdörren och gnäller, svassar runt mig, vill så gärna komma ut men det går ju inte om han ska ta det lugnt. Haltandet var dessutom värre och mer idag och så fort han sätter rumpan mot golvet så åker frambenet upp.

M och Baileys underhöll i väntrummet, även om han inte är riktigt sig lik fullt ut så finns det ändå mycket bus, lek och röj kvar i honom. Kul att se dem så kallat kommunicera med varandra, haha, inte en enda gemensam eller enad tanke eller handling där inte.
11,4 kilo väger han tydligen och precis när vi var klara med att väga allt och alla typ så fick vi komma in och han blev undersökt av en veterinär. Hon böjde igenom honom grundligt över hela kroppen. Han gnällde och var uppe i varv. Att kunna tolka om han hade smärta någonstans var helt omöjligt då han gnällde lika mycket när hon tog på hans bakben som framben, hals som mun.
Grundlig var hon men ville att ortopeden skulle göra detsamma och eftersom han höll på med ett ultraljud fick vi sitta kvar i undersökningsrummet.
När han väl kom så gjorde han samma undersökning och böjde och klämde överallt men mest på det onda vänster frambenet.
Han kunde inte känna något konstigt med det.
Man vill ju veta vad det är som gör att han haltar, inte vill stöjda på benet, verkar ha ont men det gick inte att få fakta om det tyvärr.
Istället så skulle vi avvakta och ta det lugnt med honom. Ingen rush och lek, hopp och träning av något slag. Korta promenader i koppel runt vårt område några enstaka gånger per dag och förhoppningsvis så är det en sträckning av ett hopp han gjort eller liknande som kommer att ordna till sig genom vila.
Man vill ha koll på sådant här, de har ju fått in valpar med fel på leder, höfter med mera, så om det inte var bättre om 7-10 dagar så skulle jag höra av mig igen. Samtidigt som detta lugna leverne fortgår så skulle jag ge honom smärtstillande och antiinflammatorisk medicin en gång om dagen ifall det var en inflammation han hade.
Det har jag gjort nu ikväll. Flytande med spruta följt av en halv köttbulle. Inga problem alls faktiskt, han var så duktig.
Nästa steg om han inte skulle bli bättre med vila är att röntga honom. Visst var de skönt att inget var brutet eller att de upptäckte något annat konstigt men jag oroar mig ändå. Tänker var femtonde minut, måtte han bli bättre, och mitt hjärta blöder.
Får se hur vi gör till helgen. Den planerade återträffen med alla fyra brorsorna är då och det är en massa kul påhitt på schemat. Att röja runt fyra små hanunghundar är inget som skulle fungera just nu i alla fall. Han får väl sitta där i sin canvasbur och kika på när syskonen leker, stackaren. Vi får se hur vi gör när lördagen är här.

Nu ska jag packa Ms skolväska, lägga fram hans kläder inför imorgon, packa mina egna väskor, bre en leverpastejsmörgås som Baileys äter till frukost tillsammans med sitt torrfoder, koka två hårdkokta ägg till mina barn som de har önskat ha på mackan imorgon bitti, ladda kaffebryggaren inför imorgon bitti [gör som oftast allt för att få en smidig friktionsfri tidig vardagsmorgon som möjligt] eftersom jag fortfarande inte har beställt några nya nespressokapslar och sen printa och paketera en tavla sen ska ett avsnitt av Gossip Girl få avsluta den här extremt långa dagen.
Over and out.

bloglovin 2015-09-01 kl 23:18

Fem månader och halt

Baileys30augusti2015

Idag är han exakt fem månader gammal.
Otroligt så mycket han har kommit att betyda för oss den här lilla busiga hårbollen som växer så fort sen han flyttade in.
Igår var han med i Fagerås och tittade på fotboll. Han och jag gick en promenad medans tjejerna hade uppvärmning och sen låg han mest och slappade vid sidan av fotbollsplanen. Fortfarande trött efter lördagens evenemang antar jag och även jag känner av en mer än vanlig trötthet så visst var det en anspänning och mycket även om vi hade jättekul båda två.

Idag vaknade han halt på ena frambenet och vilken oro jag känner. Jag studerar honom mest hela tiden så fort han rör på sig, L kände igenom honom imorse och jag har gjort detsamma för en liten stund sen för att se om det eventuellt kunde vara något han trampat på så att det gör ont på trampdynorna men jag hittade inget.
Han sätter ned benet men haltar som sagt. Gnällde som en tok och var så ledsen över att det inte blev någon morgonpromenad. Vi skulle gå till skogen idag. Något både han och jag älskar att göra men istället blir det vila och så får gräsmattan agera toalett. Något som han inte tycker om. Han vill gå iväg och göra sina behov och inte göra dem hemmakring och vi har så roligt under våra promenader så jag ylade nästan ikapp med honom där han satt vid ytterdörren vid sitt koppel och uttryckte sin sorg.

Efter att ha pratat länge med Lillemor, tacksamheten över att ha hittat en kennel på nära håll med så fantastiska människor som bryr sig och dessutom är trevliga och roliga att vara med är stor, och efter det hoppas jag på att det är en sträckning som går över av sig själv med vila.
Inget ovanligt att härjande busiga valpar sträcker sig någongång så vila ett par dagar och skulle det inte vara bättre sen så får det bli ett veterinärbesök.
Håller alla tummar för att det är så, så jobbigt när de inte kan berätta om det gör ont, vart det gör ont, vad som hänt osv och jag har rannsakat mig själv hundratals gånger redan i försök om att komma på om jag gjort något som kunnat utlösa detta osv.
inge idé att älta egentligen men det gör jag.
Vila och så hoppas vi att det blir bra utav det… Måtte det bli det.

bloglovin 2015-08-31 kl 11:45

13 veckor

Igår blev han 13 veckor gammal vår lilla hårboll för han är fortfarande liten trots att vi tydligt ser att han vuxit till kroppen.
Vågen visade på nästan 6 kilo hos veterinären på 12 veckors dagen. Jag pratade med Linda tidigare idag och den hanvalp som de valde att behålla väger nästan åtta om jag minns rätt så han är fortfarande liten och gör skäl för sitt smeknamn på kenneln vår Lillen/Lilleman.

Vd 12 veckors ålder hände det något i utvecklingen. Han gick från lite bit till att tugga på allt och framförallt alla.
Han hugger tag i benen, byxor, tröjor, armar, hår, Ms stol i köket, vår stora lampa i vardagsrummet, kontakter för att inte tala om strumpor och skor. Han kan ta span på en strumpa som någon tagit av sig och lagt någonstans på mils avstånd och är inte sen att springa dit och roffa åt sig den och skulle han få möjlighet, vilket han ännu inte har lyckats få till så skulle han utan problem tugga sönder den till obefintlig. En 12 veckors valp helt enkelt…

Det svåra nu är kombinationen barnen och Baileys när han är leksugen, vild och det kliar i de små valptänderna som han så småningom kommer att tappa.
När han får tag i ben, fötter och händer och biter till så gör det nu riktigt ont och det blir oftast en spontan reaktion som följd på den smärtan så klart, och det kan verkligen göra jätteont, och detta motande och viftande mot huvud och kropp vid sådana jobbiga tillfällen när det smärtar triggar bara igång honom än mer och slutar alltid med att han springer runt benen och efter något av barnen för att bita igen och det också oftast än rejälare än tidigare.
Ju mer barnen skriker, springer, viftar och tar tag i honom för att komma undan desto mer skruvas han upp och går till attack.

Inte bra alls, varken för barnen eller Baileys, och nu jobbar vi för att bryta detta.
Vi bestämt att M ska försöka göra lugna lekar tillsammans med honom för som det är nu så kan Baileys knappt se M i ett vaket tillstånd utan att vilja dra igång bit och härjarlek.
Vi försöker att avleda med godis och annat för att bryta av. Små godisbitar i en toarulle som vi klämt ihop i ändarna är bra sysselsättning eller att leta godis gömt bakom bords- och stolsben med mera.
M har så mycket känslor för Baileys, det har blivit hans lillebror och han älskar honom så, och de första två veckorna när han fortfarande var väldigt lugn satt de tillsammans i hundsängen, M med iPaden och en hand på Baileys som sov gott ofta med huvudet tillrättalagt på Ms ben.
När han nu blir biten får hans känslor sig en törn och han känner sig sårad.

Min hundguru heter Fredrik Steen och jag följer allt han gör tillsammans med Lilla Nymo via Nyhetsmorgon på tv4, klipp och Instagram.
Lilla Nymo är några veckor äldre än Baileys men jag har sett alla klipp på play tillbaka från deras start och fått många bra tips på hur man kan hantera situationer, tänka, agera, och det där med valpbitandet går ju över sägs det. Det är ju en tid och en fas i valpens liv och att se att även Nymo kör samma race från ca 12 veckor och bet i allt och alla var är en liten tröst just nu.

Vi har även fått träningstips och guidning i hur man gör för att träna in en del saker.
Hundcoachen, som Fredrik Steen kallar sig, visar hur han gör med Nymo som så småningom ska utbildas till vårdhund och jobba som det och det är så bra att kunna se situationer live och inte bara läsa sig till saker. Jag studerar i detalj och försöker att förstå och göra det samma.
Att han se även förklarar bra är en bonus och så klart följer jag honom och Nymo även på IG utöver alla klipp jag kommer över på nätet.
Så just nu känns det stundtals ganska jobbigt med den här lilla finingen. Han är duktig på att vara med och hantera olika miljöer tycker jag, är underbar när han söker närhet som igår kväll vid halv tolv när jag satt vid datorn och gjorde några tavlor och han kommer och ställer sig bredvid stolen och lägger huvudet mot mitt ben och vill upp och ligga i famnen, så mysigt, men samtidigt är ha så himla bitig att det är inte alls roligt som igår kväll när vi varit ute och gått till lekparken, runt kullen och sen tränat lite smått och han var duktig och blir bitig och hoppig som följd av glädjen kring att han är duktig när jag berömmer och ger godis. Jag kom hem med blödande små sår på ett finger och även om jag med mina torra fingrar sen allt eksem som barn lätt börjar blöda så kändes det inte alls särskilt upplyftande.
Ska försöka hålla kvar i tanken att valpar är oftast bitiga, en del mer och en del mindre, och det är inte för inte som den vanligaste frågan ställd av valpägare handlar om hjälp kring vad och hur man ska tackla sin valp som biter efter allt och alla! Hoppas det går över som sagt…

Linda hade klippt Tellus en gång redan så jag ska ta och ringa Lillemor och försöka boka in en klippning även på vår lilla hårboll.
Jag tycker han är charmig med all päls men L tycker att det är mindre fint när ögonen blir alltför dolda av päls. En smaksak än så här länge då han bara är valp på hemmafronten just nu.

Till veckan ska jag också eventuellt försöka komma iväg på lite socialträning i Grums som Värmlands kennelklubb arrangerar. Jag känner mig väldigt osäker och grön på detta, likt min hund typ, men man måste ju börja någonstans och prova på. Hoppas på massa bra input då.

bloglovin 2015-07-01 kl 15:13