Michael Jackson och nu Whitney Houston.
Två röster och artsiter som betytt mycket för mig. Som jag haft på repeat så många gånger om och som betyder barndom och uppväxt för mig, som alltid funnits där men som nu inte finns längre.

En konstig känsla infinner sig när jag letar i hyllan bland cdskivorna för att jag plötsligt måste lyssna på de där låtarna som jag har tyckt så mycket om.
The greatest love of all, Run to you, When you believe, I have nothing m.fl.

När jag lyssnade på en utav dem för en stund sen kastades jag tillbaks i tiden.
Till gymnasietiden och en liten etta på tredje våningen i en skånsk stad.
Skivan går på repeat många gånger om och volymen är alldeles för hög för att vara godkänd i ett lägenhetshus men vem bryr sig om det när man har flyttat hemmifrån för första gången och rycks med av en helt fantastiskt otrolig röst innehållandes allt!?
Känslosvallningar likt värsta klimakteriet. Ena stunden stark för att i nästa vara en blöt pöl på överkastet som jag släpat med mig hemmifrån till mitt första boende.

En av de bästa sångerskorna genom tiderna är död – I will always love you Whitney!