Min bff efter en mil

Min bästa vän sen ett par veckor tillbaks har varit Ipren gel som jag hittade på vår lilla Icabutik en lördagskväll när det gjorde extra ont och som jag så klart inte kunde motstå i hopp om att slippa den nedrans smärtan jag känt framförallt på vänster bens benhinnor [eller heter det benhinna? Har man en eller flera benhinnor på varje ben undrar en som har noll koll?].

Jag har smort och smort och visst har det känts lite mindre vid varje nedtramp på skogsspåret under mina löparturer men helt borta har smärtan inte varit men överkomlig för en som är envis som synden typ.
Jag tror att det onda kom av min ihärdiga joggning på hård asfalt innan skogsspåret blev fritt från is för tidigare år när jag dragit igång med motionen så har jag inte fått så här ont som jag haft nu.

Den här veckan har jag trappat ned med gelen och det har faktiskt inte känts som tidigare utan fungerat ok så kanske börjar det lugna ner sig nu med det onda när jag endast kutar runt i skogen.
Kutar är i och för sig helt fel ord för mig, jag springer inte alls fort, men jag kämpar på och oftast blir det tre varv vilket innebär i längd ca 5,7 km från vårt hus, de tre varven och tillbaka.
Av detta så går jag snabbt nästan 0,4 km för att ta mig ner till spåret och få upp känslan av smidighet innan jag börjar knata fram i joggingtakt.

Ibland blir det bara två varv men jag har försökt att hålla mig klar i huvudet och vara nöjd med även det istället för att se det som ett nederlag att det inte blev mer vilket jag lätt skulle ha gjort för några år sedan.
Bara att jag tar mig ut och rör på mig trots både vardagar och helger med arbete, två barn i vitt skilda åldrar som kräver och behöver helt olika stimulans och hjälp, ett hem som det kan plockas i från morgon till kväll och en massa egna projekt av olika storlek och slag här hemma anser jag gott nog för mig.

Igår eftermiddag hade jag inte tänkt ta mig ut då jag varit ute fem dagar på raken men så passade det med alla andra så det blev en tur och det ångrar jag inte.
Jag har under alla tidigare turer tagit mig runt på ren jäkla envishet men så igår hände det något. Det var så annorlunda alla andra turer att jag sprang med ett leende på läpparna.
Jag älskar skogen, det mjuka underlaget, att det på de tre leriga ställena nu börjar torka upp så man slipper att ta stigen vid sidan om spåret, doften av skog och lugnet som oftast råder där när jag springer för det verkar vara på sådana tider som ingen annan nästan gör det.

Nu tror jag inte för en sekund att gårdagens lätthet kommer att råda konstant i fortsättningen för mig men igår var det fantastiskt att springa och om de hemma hade kunnat låta mig få ha Spotify ifred så jag slapp krångla ur telefonen ur den fjantiga lilla armväskan jag springer runt med för att försöka återta rollen som härskare över musiken samtidigt som jag försökte hålla koll på att jag inte snubblade över någon rot eller annat på marken så hade jag nog kört på längre än jag gjorde.
Resultatet igår blev ändå vårens längsta dvs 7,14 km och det innebär 4 varv.

Ikväll slog jag det. Att samma känsla som igår skulle infinna sig måste ju vara en på miljonen typ och efter ett flåsigt samtal hem för att kolla att det var ok fortsatte jag att springa. Jag var tvungen att passa på när det väl kändes ok och faktum är att det kändes ok varv efter varv utan att jag använt Ipren gel i förberedande syfte.

Kvällens eufori ledde till att jag därmed sprungit min allra första mil någonsin. Till och med lite grann mer än en mil blev det och det minus den lilla sträcka jag går i början av turen.
Det känns sanslöst gött och fascinerande.
Jag trodde inte det om mig själv och visst går det inte fort, det är långt kvar tills en mil blir på tiden 60 minuter kan jag ju säga, men jag är ingen snabbspringare. I alla fall inte som det känns nu. Jag gillar att springa och att göra det i skogen och jag springer hellre långt än snabbt och det gör jag när tillfälle ges från hemmets vrå.
Sen har jag ju kämpat ganska rejält i några veckor nu. Jag gav mig ut på den första turen den 4 april och jag har tvingat mig och med hjälp av envishet och vilja av stål och svetten har skvalat och mitt ansikte är knalligt tomatfärgat när jag anländer hem igen.

Nu hoppas jag kunna fortsätta så här [även om det just nu känns riktigt mört i benen och jag faktiskt har plockat fram Iprengelen ikväll för att jag är lite fundersam på hur jag ska känna imorgon bitti när det är dags att kliva ur sängen för att bege mig mot jobbet] och hålla mig frisk, komma ut på några springturer i veckan och kanske även bättra på konditionen så att tiden sjunker lite grann och det får gärna bli sträckan en mil fler gånger.
Att gå på sporadiska promenader och sen plötsligt springa en massa kilometer har jag svårt att tro att man kan göra men alla är ju olika men när det gäller mig så krävs det att jag håller igång nu och inte kommer av mig i springandet för att kunna ta milen en gång till frampå och det vill jag ju absolut göra.
Det är faktiskt en tanke som är väldigt annorlunda för mig men grymt lockande lite konstigt nog 🙂

Nu ska jag i säng.
M sover sen länge tillbaka vilket inte är konstigt alls efter en morgon som började 4.30 idag.
W sover också nu med sin gipsade arm vilandes mot en kudde, L åkte vid åtta imorse till huvudstaden för att lyssna på Bruce Springsteen så han lär väl inte komma hem förrän söndagsmorgonen nalkas och då ska jag upp och iväg för ett jobbpass så med tanke på att även min lördag startade 4.30 imorse så är det väl lika bra att jag går och lägger mig nu.
God natt!

bloglovin 2013-05-11 kl 22:50


5 svar till Min bff efter en mil

  1. Postat av: ullie

    Tror att man har en benhinna va? Usch fy det hade ja ont mycket utav när ja va yngre och spelade fotboll blää kommer ihåg hur onte det gör. nu e man gammal och nu är det minisken och inflammation i knät i stället jajaj alltid något. hoppas du blir bättre

    Ha en fortsatt fin helg kram

  2. Postat av: Hondjur

    Herregud, vad du är grym! 😉

  3. Postat av: Melanie

    Det var ju det jag sa, man orkar mer än vad man tror! En mil liksom, det är långt! Och tiden kvittar väl, du sprang ju! Och det är en sån sjukt skön känsla efteråt, när man utmanar sig själv sådär. Heja dig! Men du, om du får ont i benhinnorna kanske du ska se över dina skor? Du kanske pronerar i löpsteget och behöver särskilda skor för just det.

  4. Postat av: Melanie

    Sen kan du ju få ont av att springa så många dagar i rad, även om det inte är långa sträckor varje gång…

  5. Postat av: Tina

    Wow vad duktig du är vännen! Heja, heja! Hoppas ni får en fin måndag! KRAM


INNAN DU KOMMENTERAR:
[] Kränkande kommentarer raderas och ip-adresser spärras.
[] Olaga hot eller förtal kommer att anmälas. Du är inte anonym på nätet!
[] Alla bilder och texter är upphovsrättsskyddade. All stöld kommer att anmälas.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *